fredag 8 januari 2010

Om något omänskligt...


Hemlösa, eller uteliggare, luffare, missbrukare, missanpassade, misslyckade - sannolikt kommer epitetet an på vem man frågar - väcker alltid känslor: allt ifrån medlidande till förakt - ja, till och med hat. De betraktas beroende på vår sinnestämning för dagen och vår inställning över lag i bästa fall med empati, även om detta säkerligen ofta också åtföljs av en känsla av något samvetsskavande i vår vardag. I sämsta fall torde de på en otäck sjunkande skala, från att oftast ignoreras eller nonchaleras, i ytterlighetsfallen enbart anses vara en form av parasiter, eftersom de utgör ett störande inslag i bilden av vårt högutvecklade, framgångsrika - för att inte säga perfekta - samhälle.

Visst måste det vara tillfredsställande att det existerar mindre lyckade, eller till och med fullständigt misslyckade, så att alla "lyckade" verkligen kan få belägg för en perfekt karaktär; att kunna ha några att hacka på och kunna betrakta från en "de perfektas" synvinkel? Och att i denna perfektionism få möjligheter till att kunna känna sig lite övermänsklig, genom att nedlåtande skänka dessa misslyckade tanken: "nåja, det är ju mänskligt att fela".

Det är i dessa fall som följande brasklapp är behövlig - för att inte säga en nödvändighet: det perfekta och felfria eller övermänskliga ligger i dessa sammanhang farligt nära det omänskliga!

3 kommentarer:

  1. Om alla bara kunde dela med sig av "sin kaka", så hade ingen behövt vara utan. Girighet och översitteri är enligt mig det mest "omänskligt mänskliga". Vi är alla en del av allt och alla. Mer kärlek och respekt!! Marie

    SvaraRadera
  2. Önskar innerligt att det sista hörsammas av en majoritet bland homo sapiens!

    SvaraRadera