måndag 3 maj 2010

“Soundtracks of our lives”


Brukar promenera eller cykla ner till ön vid Limhamn bara för att få en stilla stund vid havet. Gjorde som vanligt en liten fotgängartur för några dagar sedan. Det var en underbar kväll och solen hängde lågt över horisonten. Stämningen var inte på gränsen till – den var – poetisk. Till detta bidrog så en rad alster på spellistan i min iPod.

Just som jag kommit till den tänkta destinationen, och ställt mig på de stora stenbumlingarna som utgör öns erosionskydd mot sundet och betraktade siluetten av Köpenhamn, och kände mig som mest sentimental och nostalgisk, hade det slagit mig att jag stod mitt i en av oräkneliga ögonblicksscener i mitt eget liv – med en passande fond fylld av tilltalande likväl som talande toner. Men, då jag efter en längre stund stått och njutit av sydstatsgänget Blackfoots ”Left turn on a red light”, liksom de allt starkare färgerna på kvällshimlen, infann sig ännu en insikt – denna gång en som rejält stört min sinnestämning.

Det var minnet av hur jag på en fest för inte så länge sedan hade haft en ganska frenetisk utläggning om hur tröttande förutsägbara vissa produkter från Hollywood kunde vara, och hur i synnerhet musiken tycktes oumbärlig för att stegra eller understryka skeendet på duken. Givetvis hade jag haft en aning roligt på bekostnad av ”dem” som till synes inte har tålamod med filmer utan den överdramatiserande effekt som musiken alltför ofta utgör. I samband med detta hade jag bland annat kommit att något elakt anmärka att iPod-revolutionen nu äntligen möjliggjort att filmens bakgrundsmusikförstärkta tillvaro nu kunde bli allas (nåja, åtminstone för dem som är ägare till en fickstereo av något slag) personliga lilla variant av verkligheten.

Det hade inte varit särskilt kul att tvingas erkänna att jag faktiskt stått och kastat sten i glashus då jag njutit av ögonblicken på stenarna. Stämningen var naturligtvis bruten och medan jag något surt snörpte med munnen började jag vandra hemåt, alltmedan grubblandet fortsatte. Jag kunde bara lakoniskt konstatera att vi i diskussioner eller samtal säkerligen är ute på tunn is betydligt oftare än vi överhuvudtaget är medvetna om. För att inte nämna de gånger vi ”bryter igenom” men ändå inte känner av insiktens väckande väta, till följd av att våra medvetanden – ”egon” torde vara mer adekvat – är så absorberade av sina egna ”torra fötter”…

3 kommentarer:

  1. hahahahaha jag kan SE dig när du stod där och snörpte på munnen och kom på dig själv!!! Underbart!! För övrigt undrar jag mest om du var på Blackfoots eminenta spelning, förra året på SRF? Den spelningen lever jag än på....

    SvaraRadera
  2. =)...har inte bevistat SRF sedan 06 - p g a en övernitisk boss. Festivalen är väldigt kul, men jag föredrar att titta på nya gäng. De flesta av de "gamla" känns alldeles för ofta alldeles för trötta. Har dock sett svartfötterna 05 - och det var riktigt bra, trots att Rickie Medlocke inte frontar dem längre

    SvaraRadera
  3. Ja där är vi väldigt olika!! Jag vill verkligen se de "gamla" gängen innan de försvinner...tyvärr han jag aldrig med att uppleva Medlocke på scen...I år ser jag fram emot MSG, Nazareth, Bachman/Turner och Magnum!

    SvaraRadera