Har det senaste dygnet bearbetat alla intryck jag fått under min vistelse i de blekingska nejderna. Känslan kan bäst sammanfattas med frasen ”nöjd, mätt och belåten”. Dels som en följd av att ha lärt känna en rad nya personer, dels som resultat av några ytterst tillfredsställande konserter och dels beroende på att ha befunnit mig i en tilltalande miljö – både själva festivalområdet och boendet i den blekingska semivildmarken.
Vistelsen i naturen har inneburit några solo timmar i grönskan, med närkontakt med en råget, kläckande och svärmande dagsländor av några arter, samt en fladdermus som uppenbarligen hade strul med sitt radarsystem och så när höll på att torpedera undertecknads panna. Sannerligen entusiastiska och frenetiska små liv de där flygande pälsbollarna. Upplevelser i naturen tillhör de företeelser jag absolut vill sätta under rubriken kärlek!
Vistelsen på festivalområdet – både arbets- och nöjesmässigt – medförde några små slutsatser, men främst var det en period av glädje och skratt. Kan efter en rad festivaler i princip konstatera att dessa sannerligen är en plats för några bland de mest oväntade händelserna som innefattar människan. Kanske det framför allt är en plats där man kan uppföra och utstyra sig på sätt som i en vardaglig kontext kunnat medföra ögon- och näsborrsvidgande reaktioner, samt åtföljande skrik på hjälp från aktuella uppenbarelser och upplevelser.
Och så musiken… Oavsett vilken form av toner och klanger vi alla helst föredrar, kunde jag och en ytterst god vän redan under andra festivaldagen konstatera att det rör sig om ingredienserna: känsla, smärta, styrka och kärlek (begrepp som naturligtvis kan tolkas efter allas eget tycke). Vilket naturligtvis blev så mycket mer skrattframkallande då Snorbromsens frontfigur under sin spelning dagen efter ofta poängterade – som nämnt i förra inlägget – att ”hårdrock är kärlek”…
Den trevligaste upplevelsen för egen del var emellertid mötet och det halvtimmeslånga samtalet med tre hårt råkkande ”syskon”, som rest ända från Sao Paulo i Brasilien för att för första gången få se ett band. Är inte det kärlek? Att de samtidigt skulle uppleva Skandinavien är en annan femma…
Fanatism? Nördighet? ”Skaffa sig ett liv”? Hmm… Subjektiviteten har sina egna tolkningar och åsikter. Varför inte kunna glädjas med andras entusiasm, istället för att oftast hemfalla åt ifrågasättandet av varandras smak och åtföljande förnuft? En glad och själsligt tillfredsställd individ är ingen Hitler, Bush, Bin Laden eller Laserman…
Detta får bli det sista inlägget med anknytning till musik… i alla fall för tillfället.
Må väl!
Vistelsen i naturen har inneburit några solo timmar i grönskan, med närkontakt med en råget, kläckande och svärmande dagsländor av några arter, samt en fladdermus som uppenbarligen hade strul med sitt radarsystem och så när höll på att torpedera undertecknads panna. Sannerligen entusiastiska och frenetiska små liv de där flygande pälsbollarna. Upplevelser i naturen tillhör de företeelser jag absolut vill sätta under rubriken kärlek!
Vistelsen på festivalområdet – både arbets- och nöjesmässigt – medförde några små slutsatser, men främst var det en period av glädje och skratt. Kan efter en rad festivaler i princip konstatera att dessa sannerligen är en plats för några bland de mest oväntade händelserna som innefattar människan. Kanske det framför allt är en plats där man kan uppföra och utstyra sig på sätt som i en vardaglig kontext kunnat medföra ögon- och näsborrsvidgande reaktioner, samt åtföljande skrik på hjälp från aktuella uppenbarelser och upplevelser.
Och så musiken… Oavsett vilken form av toner och klanger vi alla helst föredrar, kunde jag och en ytterst god vän redan under andra festivaldagen konstatera att det rör sig om ingredienserna: känsla, smärta, styrka och kärlek (begrepp som naturligtvis kan tolkas efter allas eget tycke). Vilket naturligtvis blev så mycket mer skrattframkallande då Snorbromsens frontfigur under sin spelning dagen efter ofta poängterade – som nämnt i förra inlägget – att ”hårdrock är kärlek”…
Den trevligaste upplevelsen för egen del var emellertid mötet och det halvtimmeslånga samtalet med tre hårt råkkande ”syskon”, som rest ända från Sao Paulo i Brasilien för att för första gången få se ett band. Är inte det kärlek? Att de samtidigt skulle uppleva Skandinavien är en annan femma…
Fanatism? Nördighet? ”Skaffa sig ett liv”? Hmm… Subjektiviteten har sina egna tolkningar och åsikter. Varför inte kunna glädjas med andras entusiasm, istället för att oftast hemfalla åt ifrågasättandet av varandras smak och åtföljande förnuft? En glad och själsligt tillfredsställd individ är ingen Hitler, Bush, Bin Laden eller Laserman…
Detta får bli det sista inlägget med anknytning till musik… i alla fall för tillfället.
Må väl!
Som om världen kunde få för många inlägg om kärlek till musik!
SvaraRaderaVälkommen! Och: tack ska du ha! =)
SvaraRadera