tisdag 21 september 2010

Apropå "dagen efter"...


Det värmer rejält då man de senaste dagarna har tagit del av nyhetsflödet i massmedia och ser viljan till engagemang mot sådant som representerar våra mest destruktiva sidor. Samtidigt anser jag att man i möjligaste mån bör försöka acceptera att antalet som tänker och agerar enligt det destruktiva, sannolikt är betydligt större än vi önskar eller tror att det är.

Vidare är det inte lätt att tampas med fasta övertygelser, särskilt inte om de ramas in av ytterlighetsperspektivens och -principernas förespråkare. Och särskilt inte om dessa valt den planhalva som är de mångfaldiga nyansernas, eller demokratins planhalva om man så vill. För det sorgliga är att så fort någon utanför dessa kretsar själv det minsta agerar enligt de mekanismer och tankegångar som ingår i ytterlighetsprincipens arsenal, så riskerar man att få ett överlägset och hånfullt "se där, ni rättfärdiga och politiskt korrekta änglar är ju egentligen precis som vi" som svar.

En del i min omgivning anser mig vara för långsam att "ta ställning", eller anser mig vara för otydlig i diverse frågor. Ja, jag är det till stor del. Men skälet till detta är att jag har en instinktiv motvilja till att fastna i något för givet taget eller - vid första anblicken - förenklat. I detta fallet anser jag mig dock ha en fast övertygelse: om en tidigare ljusskygg företeelse slutgiltigt har vågat, strävat och tagit sig ut i dagsljuset och på köpet erhållit legitimitet, då ska den konsekvent bearbetas. Men det ska fortfarande ske enligt de regler och principer som gäller för demokratins planhalva.

Jag väljer att avsluta med följande två frasmtällningar:

- Om man ser sig vara en "människovän", då har man också en skyldighet att aldrig hålla tyst!

- Dagens DN har en artikel på temat, och denna rekommenderar jag pepprigt hett och långstrumpskt starkt: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hur-hamnade-vi-har-1.1174540 !!!

Kram på er!

2 kommentarer: