tisdag 26 oktober 2010

Något om media, ”vanligt folk & elit”, ”underhållning & upplysning”, samt den heliga individualismens optimism…


Tro på dig själv; satsa på dig själv; du i första hand; se till att må bra; gör sådant som gör dig glad; var positiv; se framåt, se möjligheterna; tänk inga negativa tankar; släng skepticismen i avfallshinken! Optimisten lyckas och drar andra med sig! Pessimisten hämmas och gräver sin egen – och andras – grav!

Jag blir emellanåt alldeles andfådd av allt detta flåshurtiga som är några av vår aktuella och ”individualistiska” epoks mest signifikativa signum. Samtidigt blir jag också något konfunderad då jag tänker på den komponent i vardagen som – om inte mest, så åtminstone i förbaskat nära avgörande grad – påverkar vår bild av tillvaron: media.

Har börjat undra om den här ”allt-blir-ljust-och-bra-bara-du-tänker-så-själv-inställningen” egentligen är ett försök att dölja en medvetenhet om att ”allt” kanske inte är så okej som vissa somliga vill få det till. Det händer att jag uppfattar denna företeelse vara på gränsen till krystad – ja, ett önsketänkande. Och det börjar alltmer kännas som om den helst inte ska ifrågasättas, för då ifrågasätts indirekt vårt fortsatta handhavande med den värld vi själva är så beroende av.

”Gnäll, gnäll, gnäll”? Tja, kanske det… Jag anser dock inte att man behöver vara en som ser konspirationer i allt, för att få känslan av att någonting är vridet. Vi har å den ena sidan ett nyhets- och informationsflöde som hittills inte haft sin like i vår historia, å den andra har utbudet av nöjen, underhållning och annan verklighetsflykt också till synes ”exploderat”. Är det meningen att det sista ska kompensera för det första? Nyhetsrapporteringen i media tenderar alldeles för ofta att ha en övervikt av negativa och mörka rubriker. Det är inte så konstigt om man inte har ork och lust att ta till sig information om den till övervägande delen är dyster.

Varför inte en sund och konstruktiv balans i nyhetsflödet, samt en oftare förekommande och åtföljande information om vad som görs eller kan göras för att åtgärda eller kompensera en negativ företeelse? Vad är det som säger att ”folk dras till katastrofer”? Och vad är det som säger att ”folk inte orkar ta till sig”? Mitt intryck i detta fall är att ”vanligt” folks kunnighet och insiktsförmåga förminskas: ”skriv och berätta så att Nisse i Skogsberga förstår vad du menar”. Varför överhuvudtaget denna fokus på de destruktiva sidorna i vår natur? Varför denna fäbless för vår dragning till det morbida och det lätttillgängliga? För att det ”säljer”?

Ett dystrare (samhälls)klimat upplever jag vara den bästa grogrunden för de destruktiva aspekterna av individualismen – som på köpet ska botas med ännu mer (positivt tänkande) ”individualism”. Vi tappar ork och lust för det och dem omkring oss och sveper istället in oss i underhållningens ”snuttefilt”. Sannolikt är det den naive optimisten i mig som tror sig veta att en minskning av den nutida – och ofta tabloidliknande – nyhetsförmedlingen, samt en bättre och sundare fördelning mellan allvar och glädje, i sin tur skulle minska ett överdrivet behov av allt mer (och bitvis allt extremare) underhållning. Och i förlängningen skulle detta flåsande med ”positiv hjälp till optimistisk självhjälp” också minska i behov.

Nu menar jag inte att nyhetsförmedlingen i media borde bli jippobetonad. Vad jag menar är att jag har en känsla av att fler positiva nyheter – om exempelvis vad som faktiskt görs åt diverse problem hos oss och i världen i övrigt, och hur – skulle kunna vara ett sätt att minska jakten på ”tröst”.

Då och då går det, med koppling till det ovannämnda, att stöta på utsagor, från representanter för politikens, kulturens och finansens etablissemang, som innehåller frågan om varför inte ”vanligt” folk orkar engagera sig mer i oavsett vad, utan föredrar att låta sig passiviseras av underhållning av olika slag. Jag frågar mig då varför det oftast då också tycks förbises att en hel del av svaret med största sannolikhet ligger i den syn som många bland de inflytelserika själva bär på beträffande ”vanligt” folk? Vi är inte bara en social varelse, utan även en kulturell. ”Vi påverkar och lär av varandra, och några påverkar och lär i något högre grad än andra”, sade floskeln. Kruxet är att de som gärna betraktar sig som en ”elit” egentligen inte tycks tänka annorlunda – man känner ju, som bekant, gärna sig själv som man känner andra. Om de inte själva trodde sig veta att behovet av underhållning och annat ”positivt” är större än möjligheterna av att ge och få en balanserad bild av tillvaron, så skulle detta inte vara fallet. Därför tycker jag den till synes cyniska inställning, som vissa somliga i ”eliten” demonstrerar, borde rensas ut av ”eliten” själv.

Men, att begära detta är väl att ifrågasätta rådande ordning (fy mig, nu blev jag likväl konspiratorisk)…

7 kommentarer:

  1. Som alltid får du mig att fundera... På ändlös optimism. Eller är det blott yta?
    Och om det är yta har den negativa mer rätt eller har den fastnat i ett mörkt mönster. Som alltid är väl balansen det vi borde sträva efter... Även om jag lättare fastnar på happygolucky, men det är bara för att orka med.

    Som alltid Robban ekar dina kloka ord kvar..

    SvaraRadera
  2. I en värld där människan betraktas som skapelsens krona, en organism som kan skratta, njuta och skapa, betraktas också hennes framåtskridanden och skaparkraft som helt naturliga, och anses därför inte ha något nyhetsvärde. När händelser inträffar, som tar sig uttryck i våld, olyckor och naturkatastrofer, som hon inte är kapabel att förhindra, faller hennes krona på sne, och får ett nyhetsvärde. Det är en omedveten syn på det egna jaget, som ligger till grund för hur man upplever och agerar i specifika situationer. Och detta omedvetna synsätt ligger till grund för nyhetsrapporteringen.

    Endast människan kan känna sorg över att hennes hus brinner ner. En fågel, vars omsorgsfullt tillverkade rede, förstörs av en tjuvaktig ekorre, känner ingen sorg eller förstämning över detta, utan börjar omedelbart att tillverka ett nytt.

    De flesta människor däremot kan tänka sig in i hur det måste kännas att förlora sitt hem, och därmed får händelsen stort utrymme i känslolivet, och blir något som propsar på att förmedlas till omvärlden.

    Även om vi kan tänka både abstrakt och logiskt, så är vi till övervägande del känslostyrda. Det här är min förklaring till att nyhetsrapporteringen ser ut som den gör, och jag håller med dig att den kunde vara mer balanserad. Människan skulle må gott av det.
    Förlåt att jag tog upp så stort utrymme.

    SvaraRadera
  3. Läser och begrundar...
    Ser dig framför mig, med hår, armar, röst och allt. Och skratt...

    Tror nog du får avlägga ett besök hos huset Fyrkappan snart - länge sedan nu.

    /Marie

    SvaraRadera
  4. Skön och befriande läsning!:)
    Ja, inte är du ensam om att vara "konspiratorisk".
    Kloktok funderar mycket på vilka som väljer ut de nyheter vi får ta del av och varför. Nyhetsförmedlingen sker på en så (i mitt tycke)ytlig analys. Det skulle ju bli så mycket bättre med fler nyhetssändningar! Men konsekvensen blev att allt mer av nyheterna är de samma från tidig morgon till sen kväll. Kvantitet till förmån för kvalitet... Inga mer djuplodande reportage som tar fram och visar mer aspekter. Men jag tror det är en konsekvens av att media är som vilken annan business som helst. Det ställs längre inga krav på demokratisk fortbildning och upplysning av medborgarna, vi är kunder som ska konsumera nyheter. Förfasas och skrämmas.
    Å det nöjesutbud som bjuds på ska produceras till minsta möjliga kostnad. Vilket då inte gör det konstigt att "nöjesproduktioner" där "vanligt folk" bjuds på sprit, har sex och intrigerar, röstas ut har fått ett så stort uppsving på senare år... Det är billigt att producera... Sedan kan ju du påverka. Just du kan ju ringa in och rösta på din favorit... Muhahaha! Profit var det ja... Kvalitet, nej.

    Å visst är den finurlig den där allt-blir-ljust-och-bra-bara-du-tänker-så-själv-inställningen. För den lägger över ansvaret på dig själv, att det är fel på dig när du upptäcker saker som är väldigt konstiga ur ett samhällsperspektiv... När ansvaret är ditt för ditt välmående, kan det liksom inte vara fel på förunderliga samhällsfenomen. Det är ditt fel att du tycker det är fel, om du mår dåligt av det. Listigt, listigt... Men hur kunde det bli så här? Å vad ska man göra åt det?:-O Kloktok får fundera vidare...

    Sköt om dig hörru.
    Fridens & kram

    SvaraRadera
  5. Åsa: din feedback värmer i själen! Tack, vännen!

    Och jag ser också helst på det ljusa... för att balansera det mörker som faktiskt också är en del av vår tillvaro.


    Conny: varmt välkommen och stort tack för dina utförliga och analytiska tankegångar! Det ligger mycket i det du skriver.

    Håller med om att vi är mer känslostyrda än vad vi kanske erkänner för oss själva... Därav bl a min reaktion visavi ett fenomen jag alltmer börjat krokna på.

    Tycker inte du behöver be om ursäkt för att du lämnade en lång kommentar. Jag anser det smickrande, eftersom jag uppfattar det som att inlägget väckt tankar - vilket är ett av mina syften med bloggen! =)

    Allt gott!


    Marie: känner oxå att det verkligen är hög tid för en helg ute hos er i Rååns dalgång!

    Kram på dig!


    kloktok: värmande ord! Tack till max!

    Känns som om vi båda kommer att "fundera vidare" på både "optimism" och "verklighetsflykt"... =)

    Allt gott och kram på dig!

    SvaraRadera
  6. Kommer att tänka på ett citat ur filmen Yrrol:

    VAR ALLTID UPPÅT.
    SE ALDRIG BAKÅT.
    KÄNN ALDRIG INÅT.

    ;-)

    SvaraRadera
  7. Baskat talande (och passande) utsaga i sammanhanget det där!

    SvaraRadera