Ego kontra saklighet...

En av de obehagligaste företeelser som den mänskliga naturen kan demonstrera är då dess argument o åsikter har kullkastats. Den enskilda individen eller gruppen sluter sig först, gör sig onåbar, för att via hånfullhet och självgodhet sluta i ilska och vrede – där dess förolämpningar och sarkasmer uteslutande är uttryck för det desperata försöket att återta någonting den aldrig har haft. Trots att individen slungar ut sina verbala attacker utan att se på motparten, eller att gruppens ansatser till att förlöjliga – det vill säga förminska – enbart växlas sinsemellan genom blickar av ”samförstånd”, är yttringarna alltid riktade mot det ”hot” som just motparten utgör.

I slutänden ger detta mig alltid intrycket av att personen eller gruppen ifråga egentligen inte är så särskilt intresserad av ”hur det mest sannolikt kan tänkas förhålla sig med det omstridda spörsmålet”, utan snarare bara vill ”vinna munhuggningen”. Det handlar med andra ord – och i mina ögon – inte om ämne och/eller fakta, utan om att fylla behovet av att ”vara någon”, ”att duga”. Kort sagt: känns som om det mest fruktbara vore att inse att man kan ha åsikter, men att man inte är sina åsikter!

Med detta sagt (okej, skrivet) hoppas jag vid alla högre makter att insikten gjort mig förmögen att eventuellt parera dylika tendenser hos mig själv…