måndag 1 november 2010

Hur långt har vi kommit egentligen - och vad är skillnaden mot det förgångna?


Utvecklingen går vidare? Okej... enligt vem? 

Visst, man kan absolut tala om ett teknologiskt framåtskridande. Men, den mentala biten? Människans "natur"? Jag är skeptisk (för att travestera Dr Dengroth)... för vad är det för skillnad på "snacket och tematiken" i de över två decennier gamla videosnuttarna nedan, och det man kan stöta på i diverse olika sammanhang idag?






6 kommentarer:

  1. Bland annat så här skrev jag i ett av mina allra första blogginlägg: "nu är det ju inte bara tekniken som utvecklas. Människan själv utvecklas ju också, vårt medvetande förändras, uppdateras i tiden. Vi tänker inte på samma sätt som vi gjorde för 30, 40 eller 50 år sen. Vi förändras alltså, och frågan är om vi förändras pga tekniken, eller om det är tekniken som förändras pga människan förändras. Lite av ett hönan eller ägget-perspektiv."

    Två decennier är en för kort tid för att man ska kunna dra några säkra slutsatser. Hjärnan och sättet att tänka förändras dock, men samtidigt visar sig grottmänniskan i oss, om situationen kräver det.
    Allt enligt mina personliga reflektioner.

    SvaraRadera
  2. Instämmer i det att två årtionden är alldeles för kort tid för en säker slutsats kring huruvida vissa tankestrukturer förändrats. Vårt sätt att se på en rad olika saker och fenomen har förändrats över tid - det räcker att se på förändringen av inställningen till exempelvis barnaga idag och för, säg, hundra år sedan.

    Det där med "hönan & ägget" är vidare en intressant utgångsåunkt i diskussionen kring förändringen i vårt tankesätt.

    Men, jag vågar hävda att väldigt mycket (alldelles för mycket?) fortfarande står still och har gjort så i mer än två årtusenden. I detta fall tänker jag främst på delar av den medvetenhet om och filosofi kring människans natur, karaktär och handlande, som grundades i det antika Grekland, och som i mycket är detsamma idag (hos oss i "Västvärlden"). Vad jag menar är att: vi kan klyva atomer, manipulera gener och skicka föremål ett x antal mil ut i kosmos, men vi grubblar och oroar ossn fortfarande över egenskaper som småaktighet, trångsynthet, egoism, girighet, ovilja att vidga våra vyer o s v...

    Inlägget blev kanske inte det mest lyckade, eftersom jag vill(e) belysa de destruktiva karaktärsdragen som, vår höga teknologiska och kulturella utvecklingsnivå till trots, fortfarande är ett så dominerande inslag hos vårt släkte.

    Allt gott!

    SvaraRadera
  3. Intressant det här, och man kan nog diskutera detta hur länge som helst. Jag har skrivit nånstans- kommer inte ihåg var- att just de negativa egenskaperna, som du nämner, är de som gör att allt inom universum, och universum självt kan finnas till.
    En blomma tex. bryr sig inte om andra sorters blommor, utan är konstruerad så att just den ska pollineras av insekter. På samma sätt är det med djur. Men när det gäller växter och djur så talar man inte om egoism.
    Jag tror att det är dessa egenskaper- som förr var nödvändiga för vår överlevnad- och som vi i dag uppfattar som negativa, som finns kvar som ett arv från när vi började klättra ner från träden. Nu behöver vi inte dessa egenskaper i nån högre grad, men de sitter i generna och är svåra att frigöra sig från.
    Konkurrens kan betraktas som egoism, och utan den skulle universum kollapsa. Naturkrafterna konkurrerar, och utan denna konkurrens skulle ingenting finnas.
    Nu är vi människor dock- eller borde vara- så kultiverade att vi skulle kunna kasta egoismen överbord, men det är ju det där med generna...
    Människan har funnits på jorden en bråkdel av dess historia, och det är bara i ett mänskligt perspektiv egoismen fått en negativ betydelse. Så när vi talar om egoism, girighet etc. så är det från den moderna människans point of you. I alla andra fall är dessa egenskaper en garanti för nåntings existens.

    SvaraRadera
  4. Egentligen är vi överens, jag lade bara till att generna har sin givna plats i resonemanget. :-)

    SvaraRadera
  5. Tilltalande resonemang. Ja, "egoism" blir egoism uppenbarligen i de sammanhang då "moral" och "etik" flätas in. Och moral och etik torde enbart vara förknippat med medvetanden som inte endast bygger på instinkt och genetisk programmering.

    Jag betraktar människans medvetenhet som det första steget ut ur naturlagarnas och evolutionens bojor, eftersom vi kan bruka det till annat än "bara" överlevnad. "Vi" är det första släkte på den här världen som påminner om de gamla mytologiernas gudar: i vissa bemärkelser styr vi redan över naturkrafterna.
    Men jag tror också att människan ännu inte tagit det steg som krävs för att även överleva evolutionen själv. Med det menar jag det faktum att de flesta livsformer antingen dör ut (av olika skäl) eller utvecklas till någonting diametralt olikt sitt "ursprung".

    Frågan är om just vårt släkte är ämnat att ta det steget i utvecklingen, eller om det bara kommer att vara en parentes i den här världens historia. Som den egoist jag är, är det min önskan att just "vi" ska göra det. Frågan är dock om vi förmår att vinna över oss själva, d v s de av våra egenskaper som är vårt eget största hot - där egoismen fortfarande spelar en roll.

    Generna har absolut sin givna plats: de är ju grunden i vårt fysiska jag. Jag frågar mig därför hur stor del de egentligen har i vårt psykiska jag, eftersom vår historia också visar på att vi via vårt medvetande faktiskt kan gå emot "det genetiska" om vi verkligen vill: som exempelvis då en enskild offrar sig själv för en eller flera...

    SvaraRadera
  6. Väl talat Robert. Jag tror också att det största hotet mot vår fortsatta existens, är vi själva.

    SvaraRadera