Återkomst med lite gnäll

”Man lär sig så länge man lever och ingenting blir som man tror…”

Så sjöng någon under förra seklets 70-tal. Vem det var minns jag inte, bara att det var en tjej. Det ligger en del i det på ståendet. Åtminstone har jag själv kunnat erfara detta den senaste dryga veckan.

Långhelgstrippen till Glasgow, och firandet av en väns fyra decennier långa vistelse på detta klot, var tänkt att bara bli ett trevligt avbrott i vardagen. Istället blev det en ofrivilligt förlängd ”semester”, med vissa specifika konsekvenser – under vilken jag kom till insikt om att jag fortfarande inte har kartlagt mig själv i den utsträckning jag trodde mig ha gjort. Orsaken till den förlängda vistelsen torde vara onödig att gå in på. Norra Europas väder de senaste två veckorna tillhör ju nyhetsflödenas toppkandidater. Kort sagt blev det tre extranätter i haggisens hemland, varav två i dess huvudstad Edinburgh.

Eftersom jag vanligtvis får kickar av nya situationer – platser, personer och all de upplevelser som följer med i paketet – skulle det inträffade egentligen ha varit en rejäl ”vitamininjektion”. Läggs därtill mitt närmast nördiga historieintresse kunde situationen svårligen ha varit bättre: en oplanerad vistelse i huvudstaden i helmaltswhiskyns och kiltarnas land. Och för att toppa anrättningen, så avslöjade rundvandringarna i centrala Edinburgh ett ytterst angenämt antal krogar och nattklubbar vars grundläggande koncept är hårrd råkk.

Och vad sker? Nedstämdhet och frustration tar över. Okej, visst, de oförutsedda utgifterna är aldrig trevliga. Och ovissheten beträffande hur länge jag och mina reskamrater skulle tvingas vänta på bättre väderförhållanden är naturligtvis ett annat tungt argument. Men, jag trodde mig under de gångna åren faktiskt ha lyckats samla på mig tillräckligt med pragmatism för att ”gilla läget”. Visserligen kommer flygbolaget att täcka några av de extra kostnaderna, men inte alla. Å andra sidan finns det människor i betydligt värre knipa, så det hela var egentligen ett ”I-landsproblem”. Och när har människan faktiskt kunnat göra någonting åt vädrets makter?

Jag har en tendens att till följd av vissa frågor, respektive vissa specifika sammanhang, uttrycka mig ungefär enligt följande: ”det beror på min dagsform” och ”det är sällan som nerverna lugnar sig så mycket som av nya upplevelser”. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag verkligen måste ha varit i totalt fel dagsform. Men, gnällspiken är inte riktigt klar ännu...

Väl hemma hade ”stressen” under beskrivna vistelse medfört ett virusbesök, som efter någon dag kom att utvecklas till en hejdundrande förkylning. Dock är dessa tillstånd numera inte lika hämmande som de var främst under min tjugoårsperiod. Då fanns det verkligen fog för den – vågar jag hävda – förenklade bilden av ”den förkylde mannen”. Idag ser jag det främst som en möjlighet att ta igen en del sömn – hostan, snuvan, slöheten och olusten beträffande allt och inget, samt allt annat åsido.

Således har jag via detta inlägg förhoppningsvis tagit mitt första steg i ”tillfriskningen”…