onsdag 8 december 2010

Livets vändpunkter…

De kan vara många. Men, det är bara några som är verkliga milstolpar. En av dessa brukar vara anknuten till musik. Antingen det rör sig om en sång, en artist eller ett gäng, så är dessa obönhörligt en del av ens minnen och fortsatta levnadsbana.

Okej, det får räcka med floskler. Skulle härmed vilja presentera de fem musikstycken som utgjorde mina ”har-sett-ljuset-upplevelser” som elva-, tolv- respektive femtonåring – och som stakade ut mitt fortsatta ”vill-lyssna-mer-på-sökande”. Samtidigt vill nyfikenheten att jag uppmanar mina bloggkolleger att göra samma sak. En slags stafett med andra ord.

Kom igen – vad, vem eller vilka fick just dig att bli ”frälst”???














15 kommentarer:

  1. Oj...Jag är allyssnare! Vi har nog inte riktigt samma musiksmak (kanske), men Status gillar jag. Modern rock och gammal rock, som av nån outgrundlig anledning kallas Rockabilly. Var ute och körde bil häromdagen, när lokalradion spelade Johnny b good med Chuck Berry, då åkte volymen upp många enheter.

    Jag tycker det finns en "äkthet" i de gamla stjärnornas musik. Men det kanske är för att jag gillar deras musik. Annars gillar jag många stilar, Blues, vissa country artister. Listan kan göras hur lång som helst. Gary moore mm.mm. Det finns så mycket jag tycker är bra, så jag har svårt att sovra bland allt jag gillar.

    Nåt som får mig att må illa är dansbands musik. Jag är ingen anhängare av Jazz heller.

    Ibland när stämningen är den rätta vill jag sätta på en cd med äkta "tunggung blues" eller "stenåldersrock" så huset gungar. Andra ggr kanske jag sätter på Silver And Gold med Pansar generalens dotter, eller power of love med Jennifer Rush.

    Min smak är bred och beror på stämningsläge.

    SvaraRadera
  2. Några vändpunkter har dessa, och en hel hoper andra, artister inte inneburit. Snarare en fortsättning på en början.

    SvaraRadera
  3. Vilken fantastisk ingång till sin musiksmak ... nu måste jag tänka efter ordentligt innan jag antar stafettpinnen. Det är förstås så att ens musiksmak speglar ens liv och "vändpunkter" ...

    Kram!

    SvaraRadera
  4. Men så kul, Robban. Det säger jag med emfas. Det här säger mycket om dig; det säger frustrerande nog så mycket mer än jag kan greppa eftersom själva genren är lite okänd mark för mig. Nu har jag bara provlyssnat, ska lyssna med mer koncentration och engagemang senare idag.

    Mina ingångar till musiken har påfallande ofta varit via texten. Lundells romaner hade jag läst i många år innan jag började lyssna på hans i mitt tycke fantastiska musik - t.ex. Hela trubadurgenren ligger mig mycket varmt om hjärtat. Sundström spelas dygnet runt här. ;-) Inte din kopp av te, I presume?

    En annan ingång som inte alls går via texten är dansen. Precis som Conny kan jag bli illamående av en dansbandslåt om man t.ex. sitter i bilen. Men har den ett skönt sug i tempo och rytm - har den ett dansant drag i sig - förlåter jag vilken textdynga som helst om jag är på dansgolvet.

    Två helt motsatta ingångar, alltså. :-)

    Du talar om vändpunkter. Intressant, jag måste tänka mer på det. Det jag kommer att tänka på är när jag första gången, inte särskilt gammal, hörde klassisk musik live. En heeelt annan sak än att lyssna på skiva.

    Många kramar från en sjukling till en annan. "Moget"... Hahaha, så dumt, så barnsligt, så fånigt. Och så helt underbart.

    SvaraRadera
  5. conny: får en känsla av att vi har mer gemensamt än icke beträffande musik... Är själv mycket svag för Berry och en del av de andra artisterna från 1950/60-talet. Jazz är väl tillsammans med elektroniskt diskodunk det som gör mig mest "nervös eller stressad". Och även jag är ytterst (som de flesta nadra tror jag) beroende av en viss "dagsform"... :)


    Lovely Bird: väntar (något otåligt) på att få ta del av dina personliga musikaliska "milstolpar"... =)

    Stor kram, tösabit!


    Elin: sympatiska utsagor ännu en gång från dig...

    Du nämner texter. Då jag kom i kontakt med Sabbath blev det (och cirka halvandra decenniet vidare) den viktigaste faktorn tillsammans med musiken för att jag skulle tycka en låt var optimal. Innan var det främst melodierna, sångrösten och "känslan" jag fick i bröst, ja hela kroppen, som spelade roll. Texternas innehåll kom att vidga dimensionerna oerhört.

    Jag är inte "låst" vid hårdrocken som genre - även om jag vågar hävda att den idag är den mest diversifierade subgenre som existerar (skulle kunna göra en avhandling om ämnet). Jag älskar klassisk musik (Händel, Bach och Beethoven främst), folkmusik (ytterst svag för strängar och stråkar) och det skotska säckpipegnällandet.
    Och jag har Zelmani och Miskovsky som favoriter inom singer/songwritergenren...

    Hårdrocken (och särskilt KISS) är dock min livs första "kärlek" och alla vet ju vad den innebär... även om man sedan hittar den "riktiga" (sabbath är en stor del av denna) senare i livet... I den bemärkelsen anser jag att musik eller delar av den kan utgöra "vändpunkter"...

    Som den intellektuella och nyfikna individ jag tycker mig känna dig som, rekommenderar jag (såvida du har tid att ge dig någon fritid) att leta upp dokumentärerna "Metal - a headbangers journey", samt "Global Metal" på youtube... tror det skulle tilltala dig (särskilt det indirekta "budskapet" om musikens universella och gränslösa makt i den senare)...

    Ha ha... du tyx verkligen ha en tossefantasihumor som påminner om min... =)

    Krya på dig o stor kram!!!

    SvaraRadera
  6. Spännande, spännande!

    Den här stafettpinnen skall minsann fattas i ett järngrepp, broder!

    Att döma av detta och tidigare inlägg av dig har jag en bestämd känsla av att vi inte ligger särskilt långt från varandra gällande musikaliska fäblesser (och säkerligen en radda andra också).

    Jag ska grunna och grubbla ordentligt på denna, så får vi se vad det kan tänkas mynna ut i:)

    SvaraRadera
  7. Nu ska hårrdråckarna få en ärlig chans. Del 1.

    Jag klickade igång den där KISS-videon och höll att få en hjärtinfarkt av ljudvolymen som någon (jag) hade satt på max på alla inställningar, hann tänka "jääävlar, nu vaknar ungarna" innan jag fick ner ljudet. Sen kom jag på att de är på pappavecka och jag är ensam hemma.

    SvaraRadera
  8. Nu ska hårrdråckarna få en ärlig chans. Del 2.

    Jag rekommenderar verkligen alla att klicka igång alla fem videos samtidigt. Jag kan i förtroende berätta att känslan man drabbas av då är en enorm stirrighet.

    SvaraRadera
  9. Nu ska hårrdråckarna få en ärlig chans. Del 3.

    Gasolin - är de danskar?? Hade jag ingen aning om. :-D Låter som ovanligt "mjuk" och svängig hårdrock i mina öron. Den här skulle jag gärna dansa till.

    SvaraRadera
  10. Nu ska hårrdråckarna få en ärlig chans. Del 4.

    Med risk för att låta fullständigt schizofren. Jag nämnde tidigare att texten var en viktig ingång i musiken för mig, dansen en annan. Du berättade om hur texterna för dig hade vidgat dimensionerna enormt och att innan dess melodin, rösten och känslan som spelat de största rollerna (gigantisk reservation för att jag förvanskar din utsaga; jag är som sagt inte helt frisk, inte nånstans). Och nu kommer det schizofrena. För visst är både texterna och dansbarheten (jo, det är visst ett ord) väsentliga för mig. Men det enskilt viktigaste är känslan. Punkt slut. Blir jag inte berörd kan det vara. Sen kan man givetvis få chills av en text också, vilket man får.

    (Ha tålamod, det här låter otroligt virrigt, men ryktet säger att det kommer att komma nån slags knorr på slutet.)

    Men nu när jag lyssnar på de här låtarna, där texten inte är särskilt lättillgänglig och uppenbar för mig (jag jämför ju med svenska visor där alla ord ligger i ljusan dag), och där min kropp inte spontant ropar "jag vill dansa" inför någon låt, med undantag för de där danska galningarna - är rösten och melodin det första jag reagerar på. Och egentligen är det bara sångaren i Gasolin och kanske också Status Quo som har en röst som spontanfunkar på mig.

    Fråga: vad har vi för sköna hårdrocksklassiker i moll? Finns såna?

    SvaraRadera
  11. Nu ska hårrdråckarna få en ärlig chans. Del 5.

    Jag har sen ett år tillbaka lyssnat en hel del på blues (läs: blivit tvingad, pojkvännen spelar trummor i bluesband). Somligt av ovanstående låter i mina öron ganska likt den skitigaste, råaste bluesen. Yrar jag?

    SvaraRadera
  12. Nu ska hårrdråckarna få en ärlig chans. Del 6.

    Jag ska kolla upp "Metal - a headbangers journey" (hahaha, underbar titel) och "Global Metal". Jag litar på ditt omdöme om vad som kan tänkas intressera

    Elin


    (Och nu: mer kaffe! Eller vad jag nu kan hitta som lugnar ner mig efter den här resan.)

    SvaraRadera
  13. Alfa: medhålles å det fullständigaste - att vi sannolikt har en hel del gemensamma beröringspunkter, vill säga...

    Ser fram emot din framställning, broder!! =)

    SvaraRadera
  14. Elin: skickar helt enkelt ett mail med svaren på din(a) kommentar(er)... det kommer att ta aningen mycket utrymme givet alla "delar"... =)

    SvaraRadera