lördag 31 juli 2010

En nutida (självvald) drog…


Har de senaste dagarna gått en av dessa fördjupningskurser i ämnet ”mina självinsikter”, som ges på ”Livets högskola”. Har fått uppleva hur förödande beroende man tydligen kan bli av vissa saker och/eller företeelser som vår samtid och kultur både erbjuder och påbjuder. I detta fall gäller det datorn och allt som där hör till.

Nämnda manick och dess värld bidrar med fantastiska möjligheter till information och kommunikation, och genom detta till lika fantastiska möjligheter för var och en av oss att skapa en scen och åtföljande rampljus. Samtidigt bidrar detta till en närmast fanatisk inställning hos vissa somliga av oss (som jag numera schablonmässigt uttrycker det) – denna gång gäller det också mig själv – att i praktiken ständigt vara tillgänglig och exponerad, eller att andra ska vara detsamma.

Kort och gott (?) har de närmast gångna dagarna inneburit något mer än behövligt mycket frustration till följd av att inte ha kunnat bruka burken som brukligt. En rad vänner och bekanta tröttnade på att min e-post strulade, och jag tröttnade både på dem och mig själv – främst eftersom att jag själv givetvis ville kunna kommunicera, men även för att vissa uppenbarligen har gått och blivit blint beroende av ”mejl” och ”sms”.

Något mer irriterande hade det vidare varit (inbillade jag mig) att det hela gick ut över mina möjligheter att skriva, för att därefter kunna framställa det skapade. Störst frustration var emellertid det faktum att det var först efter någon dag som jag insåg vilket knark dessa ”lådor” och dess funktioner faktiskt kan bli. Hur som helst kom en bekant som förstår sig på dessa elektroniklådor med vissa tips och äntligen är det åter tillbaka vid det gamla. Men där hänger fortfarande kvar en viss sur eftersmak...

Alltså… penna och papper är fortfarande ett ytterst funktionellt och adekvat substitut till ordbehandlingsprogrammen. Tålamod med ”publiceringen” är dessutom en alldeles utmärkt egenskap. Och hur enkelt var det egentligen inte då bara den fasta telefonen och/eller papperskuvertet med innehåll utgjorde vars och ens förbindelselänkar utåt? Varför ska vi egentligen behöva vara tillgängliga när, var och (nästan) hur som helst?

Värst (och likväl viktig) är nog ändå insikten som slutligen gått från den länge ruvande misstanken till färdigkläckt bekräftelse om hur vital möjligheten ”att synas” har blivit. Exponering och detta som instrument för ett självförverkligande är absolut en av de mest signifikativa företeelserna i nutid. Men, jag ser inget destruktivt i detta om ändamålet, eller åtminstone bieffekten, är att bidra med något mer än bara underhållning (som helt visst kan vara både bildande och djupsinnig). Därför har det givetvis varit lite av en befrielse att ha upptäckt andra ute i bloggsfären som kommit till samma eller liknande slutsatser.

Så länge det finns något bildande och upplysande ute i denna fortfarande färska kommunikationsdimension ser jag inget negativt i detta (ja, de är nästan lite jobbiga dessa självklarheter). Tvärtom. Att man sedan drabbas av vissa tekniska komplikationer borde fortsättningsvis bara härda – och förmå alternativen att bli nyttjade – och om inspirationen och dess följande infall sinar, bör man kanske bara ta det som en signal om en välbehövlig paus (vissa specifika batterier brukar ju behöva laddas om då och då).

Och skulle man till och med tröttna på sig själv är väl det egentligen det sundaste man kan göra. Om inget annat borde det vara ett friskhetstecken och inte det omvända – teaterdivan i en har inte fått en möjlighet att verkligen ta över dirigentpodiet…

tisdag 27 juli 2010

Nähädå! Inte jag inte!


Det subjektiva är ett fascinerande och provocerande fenomen, och infall, grubblerier och anmärkningar med direkt anknytning till denna ensidighetens, osaklighetens, vinklingens och känslornas företeelse har praktisk taget en outtömlig inspirationskälla att ösa ur.

Tyckte det kunde vara på plats med ännu ett citat (ja, jag vet... det har börjat bli något många den senaste tiden... än se´n?) kopplat till den subjektiva logiken...

Dumheten är den egendomligaste av alla sjukdomar. Den sjuke lider aldrig av den. Det är de andra som lider svårt.

(Paul-Henri Spaak 1899-1972)

måndag 26 juli 2010

Värd att upprepas...


Den följande dikten var ett av mina allra första inlägg. Den tillhör en av mina absoluta favoriter och är en fantastisk uppmaning till var och en av oss - och till våra drömmar. Jag stötte på dikten i en dokumentär om den CP-skadade ståuppkomikern Jesper Odelberg, som jag betraktar vara en mycket tilltalande och inspirerande personlighet.

Diktens upphovsman är dock dramatikern, manusförfattaren och skådespelaren Kent Anderssons (1933-2005).

Läs, njut och begrunda:


Vi går alla omkring med en vinge


Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir till en börda för oss
som vi måste smyga med.

Vi hade nog kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare
och alla dom praktiska, taktiska
nitiska, kritiska
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:

Du kan väl inte flyga!
Håll dig på marken, din envingade djävel!

Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!

Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång

Tänk om våra vingar finge
flyga tillsammans en gång.


(Det något sena) Gensvaret på en gäld...


Blickade längst ned på min lista bland favoritbloggar och kände två känslor poppa fram: skulden och otåligheten. Den första för att bloggkollegan ifråga skänkt mig stor uppmärksamhet på sin egen blogg. Den andra för att jag smått börjat undra (ja, och lätt oroa mig för) hur länge dennes kreativa uppehåll ska pågå.

Vanligtvis brukar jag i möjligaste mån undvika att jämföra individer och deras verksamhet - olika bloggar är ett exempel - då det blir orättvist till följd av att vi är olika i många hänseenden (ja, jag vet... en plattityd). Men, Joacim - alias "Alfahannen" - har i mina ögon den näst intill perfekta mixen av humor, djup och mångfald i inläggen på sin blogg. Därför vill jag uppmana er av mina besökare, som ännu inte har tittat in på nämnda hemsida, att göra det - ni kommer inte att ångra er!

Samtidigt skulle jag också vilja uppmana alla er, som har följt denna finurliga och varmhjärtade papps till fyra töser, att bidra till att förstärka min uppmaning till denna karl att snarast möjligt återkomma till de aktivas skara (jo, egoistiskt - jag vet!) - genom att på något vis deklarera er egen önskan om "kåmmbakk". Länken är sedan ett antal veckor fast förankrad i botten på min blogglista!

Alfa, käre broder... och var du än är och vad du än pysslar med... vill du vara vänlig att äntligen släpa din häck till ett tangentbord! Du börjar bli saknad på riktigt!!

Vill avslutningsvis också gengälda den ynnest du skänkte mig genom följande länk till låten "Alpha Male" - med gänget Mustasch (något mer maskulint anser jag man får söka efter):



söndag 25 juli 2010

En liten passning till habegäret och dess syskon!


Känns som en ytterst lämplig anmärkning beträffande den till synes alltmer framträdande roll som konsumtionshetsen, materialismen och jämförandet har kommit att få runtom vår värld...

De flesta människor är missnöjda därför att de inte vet att avståndet mellan ett och noll är större än avståndet mellan ett och tusen.

(Ludwig Börne 1786-1837)

“Soundtracks of our lives” - III


Tror jag var i de sena tonåren eller hade precis fyllt tjugo då jag första gången hörde ”Knocking on heaven´s door”. Bakgrunden till den sena upplevelsen var min på gränsen till fanatiska inställning till musik under drygt tio års tid – endast hårdrock och viss punk hade kommit på fråga. Den förstnämnda genren är visserligen fortfarande min definitiva grund visavi musiksmak, men lyckligtvis kom horisonten väsentligt att breddas under militärtjänstgöringen (även om jag vågar påstå att just den hårda råkken idag rymmer en mångfald subgenrer som de flesta andra ”specifika” musikstilar saknar).

Okej, till saken…

Ovan nämnda alster skulle jag absolut kunnat ha haft i bakgrunden vid några väldigt speciella och underbara tillfällen de hittills gångna åren. Och jag är hyfsat säker på att de flesta av mina medmänniskor har liknande – eller kanske till och med precis likadana – erfarenheter: den berusande mixen av eufori och förväntan i det ögonblick man knackar på pärleporten…

som då jag i sex-sjuårsåldern tillbringat minst en dag i veckan med att hänga utanför Helsingborgs dåvarande enda brandstation i hopp om att få uppleva de dramatiska ögonblicken vid en stor uttryckning, och en dag slutligen hade vågat mig ända fram till de stora glasinfattade portarna då några brandmän stod och diskuterade innanför (och faktiskt blev tillfrågad ”om jag ville komma in och titta” – och till och med fick sitta i en av brandvagnarna)…

som då jag som fjortonåring hade cyklat ner till Malmö och slutligen stod utanför ytterdörren till Suzanas – min första kärleks – bostad och ringde på (och hennes föräldrar var på sina respektive arbeten)…

som då jag på min första solorunda ut i våra fjällmarker, efter nästan fyra timmars vandring i stiglöst land, stod på sista krönet och blickade ut över den plats som var mitt mål för tre dagars flugfiske, strövtåg och meditativ tillvaro: den icke namngivna lilla tvillingsjön intill Lerälven (jag föredrar dock att kalla den Silverälven) precis på motsatta sidan av Vadvetjåkka nationalparks – vår nordligastes – sydgräns

lördag 24 juli 2010

Lite melankoli...


Så var det över...

Ett dagsbesök av en god vän (jag lärde känna under min tid i det militära) och dennes familj. Deras första besök till våra nordliga breddgrader - först Danmark en vecka och så en kvick visit till Malmö. Visade upp stadens kontraster och mångfald, samt trakterna österut. Landskapet tilltalade och barnen blev gladast av att få doppa fötterna i Östersjön.

Samtidigt kommer den saknad och det vemod fram som orsakas av att ha så många vänner spridda på så många håll runt om vår kontinent - och den västerut. För att inte nämna huvuddelen av släkten...

Trots alla de tillfällen det ger till besök och dessas nya upplevelser av personer, platser, kultur och natur - och åtfäljande glädje och hänförelse - så kan man inte låta bli att hemfalla åt de egoistiska tankar som så gärna önskar att de alla var samlade i ens närhet. Och det är i dessa reflektioner man inser hur knäppt man egentligen tänker. Hade man trots allt haft alla dessa samlade, så hade man med högsta sannolikhet likväl sett till att finna andra som man inte haft i den direkta närheten... bara för att ha någonstans att resa, eller för att ha någon som kom på långväga besök.

Virrigt?

JA!

Men, imorgon är en ny dag...

fredag 23 juli 2010

Med hälsning till fanatismen och dess övertygelser...


Det är den djupa okunnigheten som framkallar den tvärsäkra tonen.

(Jean de la Bruyère 1645-1696)

Tre till fenomenala ballader...


De finns i mängder... oftast vackra, men sorgsna - eller åtminstone vemodiga... mer sällan glättiga. Alla är inte tilltalande. Tvärtom existerar sådana man får intrycket av att har hetsats eller krystats fram (jupp, mina subjektiva betraktelser - och ingen annans), och därmed är "gräddan" ett relativt tunt skikt i ytan på oceanen av alla hittills alstrade lugna låtar.

Här kommer ytterligare några som i min katalog ingår i toppskiktet. Mycket nöje!



torsdag 22 juli 2010

Jamenvaf... hur orkar folk?


Har de senaste dagarna fått vara med om något för många tillfällen, då imbecilla stereotyper och dumdryga generaliseringar yttrats, för att mitt tålamod ska kunna hålla sig på mattan (dessutom är det fortfarande irriterande klibbigt, kvavt och varmt)...

– Jänkare är korkade!

– Tyskar är fula!

– Fransmän är arroganta!

– Ryssar är obehagliga!

Detta är bara några av proven på svart-vit och självklarhetens vardagsvetenskap. Sedan är det väl bara att tillägga att rödhåriga är si, skalliga så, finansvalpar på det viset och lokalvårdare på det andra… för att inte nämna alla muslimer, katoliker, rojalister, republikaner och så vidare in i den tröstlösa idiotins universum.

Men, jag har säkerligen fel… Bör kanske börja reflektera kring detta om jag skulle ta och ge mig istället? Sådan rik kunskap går det ju inte att argumentera emot. Ja, jag är fullkomligt mållös. Det är i sanning en prestation att ha lärt känna precis varenda en av alla ”de där”.

Verkligen imponerande – inget snack om saken!

Hatten av!

Jubel!

Får jag föreslå följande? Varför inte ta och sätta all denna visdom på pränt? Skriv en avhandling! Det är garanterat en försäljningssuccé som bara väntar på att få bli till…

onsdag 21 juli 2010

En riktigt bra berättelse...


Vill dela med mig av en animerad film, som jag för drygt ett år sedan fick upplysning om av en vän från Istanbul.

Det är en berättelse tillägnad den schweiziske skulptören och målaren Alberto Giacometti (1901-1966). Visst kan den tyckas mörk och tragisk - ja, kanske även gotisk. Jag ser den snarare härbärgera den intensiva känsloorkan och kärlek som en konstnär hyser till sitt kall...

...och jag anser definitivt att det finns en reva av klart och starkt ljus i föreställningen som jag således önskar förmedla.

Det är bara att njuta!




Hur individualistiska är vi egentligen?


Det talas och skrivs mycket i bland annat media om att vi befinner oss i individualismens epok.

Jag säger: nja...

Vi finner enbart de människor förståndiga som delar våra åsikter.

(Francois de la Rochefoucauld 1613-1680)

tisdag 20 juli 2010

"Soundtracks of our lives" - II


Är ett tag sedan jag skrev om detta fenomen kring att ständigt kunna ha bakgrundsmusik eller en ljudfond i vardagen, vilket bland annat iPoden starkt bidragit till. Anser det härmed aktuellt att göra så igen...

Det slog mig för någon dag sedan att det finns musik adekvat till de flesta - ja, säkerligen alla - tänkbara situationer man kan få uppleva under sin vakna tid. Men, det är kanske så att vi inte alla kan relatera till samma situation utifrån samma låt. Jag har således snarare tänkt på vissa specifika musikstycken eller låtar som kan tänkas vara universella, som alla kan relatera till i liknande sammanhang.

Den första kompositionen jag kom att tänka på är Beethovens symfoni nummer 5 - även kallad Ödessymfonin. Hur adekvat skulle inte just den vara som bakgrundsmusik eller ljudfond i situationer så som exempelvis dessa:

A) Man vet att man tagit två eller tre glas för mycket - och kör plötsligt rätt in i en av ordningsmaktens nykterhetskontroller..?

B) Man arbetar som grävande journalist på den lokala blaskan, där man följt den lokala MC-klubbens förehavanden och producerat flera väldigt avslöjande och färgstarka artiklar och reportag om just detta - och får motorstopp precis utanför den aktuella klubbstugan då "de" har grillfest..?

C) Man är ensam hemma, eftersom föräldrarna är iväg på den lokala stormarknaden för att inhandla inför den stora festen, och man har armen nerstucken till armbågen i kakburken (som ens mor förvarar just de speciella kakorna för de exceptionella tillfällena) - och just mor dyker upp i köket eftersom hon trott att hon glömt stänga av spisen..?

En kort om mått och sans...


Apropå vårt handhavande med och förvaltande av vår värld...

Anser att detta borde stå skrivet med stora bokstäver (i fluorescerande färg) på insidan av varje producents likväl som konsuments ytterdörr - och med den dubbla storleken i taket i sovrummet:


Tag bara så mycket honung att bina har näring.

(Danskt ordspråk)

måndag 19 juli 2010

Svacka? Nix, djupdykning!


Vet inte hur jag ska börja detta… Alltså…

Äh!

Kanske så här: har under den sistlidna veckan fått erfara hur förbålt svårt det är att äntligen lyckas börja klättra, resa sig, eller stiga upp ur en mer än lovligt låg position vad beträffar lust, inspiration, kreativitet och glädje med anknytning till skrivandet.

Först skyllde jag naturligtvis på hettan – trivs inte med den, som det större flertalet till synes gör. Blir tung och mossig i skalle och kropp av att befinna mig i en tryckkokare. Dessutom blir det i längden något energikrävande att förklara inställningen till stekande sol och dräpande luftfuktighet för dem som fullkomligt perplext fascineras och/eller förfasas över att någon faktiskt kan ogilla situationen. Tja, tycker det räcker med att poängtera det faktum att folk på platser där dylika väderförhållanden dominerar inte hyser samma förbehållslösa dyrkan av sol och hetta (det arabiska ordspråket jag brukat i ett av de tidigaste inläggen talar för sig själv: bara sol gör öken)... med all respekt för alla dem som är denna väderlekens förespråkare och supporters.

Men, nu är jag naturligtvis långt ute i periferin…

Vädret har naturligtvis spelat roll (och gör det än i viss mån), men så har även allt annat som sker under semestertider – trots att jag själv är mitt inne i ett sommarvikariat. Viss idétorka har rått, men främsta orsaken till inbromsningen och djupdykningen sitter inne i den egna skallen. När man upplever att inspirerande händelser inte längre inträffar, eller om de inträffar och lusten inte faller på – utan tvärtom en viss leda – så infinner sig en frustration som tyvärr har benägenheten att utvecklas till en bromskloss. Parallellt upptäcker man att grin- och gnällpellen inuti en börjar ta över.

Fyförsatiken vilken diva som faktiskt huserar innanför skalet. Det värsta är att den faktiskt tog kommandot under några väl långa dagar. Det bästa med svackan är emellertid att jag upptäckte att den där aspekten av min destruktiva sida alls fanns/finns och att det bara är jag själv som kan ge den en match. Men det bör ske med omsorg och kärlek…

Är det sådant som kallas att mogna? Hoppas det. Även om vissa processer sannerligen kommer senare än behövligt…

Avslutning: kan inte lova att mina inlägg kommer lika tätt som de gjort de senaste månvarven (det är ju förvisso sommartider ännu ett tag framöver), men jag ska göra vad jag kan.

Kram till alla er som trots allt haft ork och lust att fortsätta besöka bloggen!!

lördag 10 juli 2010

Hjärtevärmande och leendeframkallande...


Följande videosnutt kan inte annat än att få en le. Kanske främst den person som huvudfiguren berättar om, men givetvis även huvudfiguren själv - som är ett gott tecken på att vi kan övervinna våra destruktiva sidor om vi är medvetna om dem och verkligen vill.

Go´ lördag önskas!



fredag 9 juli 2010

Utrotningshot?


Vill redan på förhand be om överseende för den låga nivå som detta inlägg kommer att innehålla…

Det händer allt emellanåt att man på diverse håll på nätet eller i media – från bland annat endemiskt demokratiskt håll – stöter på argumentation som både direkt och indirekt hävdar att den ursprungliga kulturen och folkgruppen är utrotningshotad till följd av de främmande elementens hitkomst. I retoriken görs också paralleller till exempelvis ursprungsbefolkningen i de båda amerikanska kontinenterna – och hur denna delvis försvann från karta och historia till följd av just en massimmigration.

Jag har absolut förståelse för oron och rädslan som många hyser för den stora och bitvis snabba förändring som både samhälle och demografi gjort de senaste två decennierna i vårt land. Alla kan självfallet inte vara förbehållslöst bejakande visavi kvicka utvecklingsprocesser i vår omgivning. Åtminstone tar det tid för vissa att själv anpassa sig till eller acceptera den förändring som sker i detta nu. Men då argumentationen inbegriper en, mer än väl över gränsen, barnslig självömkan så börjar den också kännas mer än lovligt tjatig och imbecill.

På sommarvikariatet har jag varit med om att två gånger iaktta ett fordon tillhörande en privat företagare, vars sidor är dekorerade med fraser i stil med just: ”indianerna släppte också in för många och hur lever de idag?” och ”jag är utrotningshotad”. Naturligtvis förstår man att personen ifråga önskar provocera. Men nivån ligger – om jag får tillåta mig själv – sannerligen inte på den högre eller mera utvecklade nivån. Och med den erfarenhet av vissa diskussioner jag i det förflutna haft med några personer vars inställning varit liknande, kan jag konstatera att det är oerhört svårt – ofta omöjligt – att föra ett sakligt och objektivt samtal kring temat. Sanningen att säga känner jag hur jag själv har tröttnat på att i det längsta sträva efter en sansad och någorlunda civiliserad inställning…

…och känner hur jag just nu – och denna gång – själv önskar hemfalla åt den låga nivå som vissa somliga upprätthåller…

Alltså, mitt svar på detta tjat om ”utrotningshot” lyder därmed:

Ligger det verkligen till på det viset, att hotet tycks så omedelbart överhängande, så är mitt tips att ansluta dig/er till en hemsida för dem utan partner och därefter – eller i mån av napp – införskaffa adekvat mängd Viagra.

Just det, höll på att glömma… en charmkurs vore med största sannolikhet också en vis investering!

torsdag 8 juli 2010

Minsta motståndets lag?


Skratta inte åt andras dumhet. Den är din chans.

(Henry Ford 1863-1947)


Stötte på detta citat för någon dag sedan. Tanken slog mig hur representativ och beskrivande dess tankegång är för vårt beteende (eller gäller det bara vissa somliga av oss?). Vi skrattar, pikar och/eller till och med hånar någon som gjort bort sig istället för att faktiskt ta tillfället i akt och ”öka våra egna aktier”. Med detta menar jag att vi oftast tycks ha en fallenhet för att nöja oss med att kul på andras bekostnad (ofta då någon på arbetsplatsen eller i andra sociala sammanhang genom en fadäs bidrar till att halka något pinnhål på den aktuella gruppens statusstege) och tycks glömma att vi själva skulle kunna visa framfötterna genom att kliva in på scenen och göra det missbedömda, felaktiga eller klumpiga korrekt – med störst vinst då vi samtidigt undviker att ytterligare ”knuffa på den bortgjorde”.

Således tycks vi ha en fallenhet för att i vissa specifika sammanhang i stort sett bara ha fokus på att bevaka vad andra gör, istället för att se vad vi själva skulle kunna göra. Men, det är klart. Det är ju självfallet både roligare och mindre krävande att hoppas på att andra ska demonstrera sina tillkortakommanden, än att lägga lite tid och energi på att själv lära sig något och på så vis kunna demonstrera en bredare och djupare kunskap om oavsett vad.

måndag 5 juli 2010

Fyra fenomenala ballader...


Musik är så mycket...

Jag tänker dock inte fördjupa mig i all de adjektiv som eventuellt skulle kunna förstärka, förhöja eller försköna en text om just musik. Vill bara presentera några av mina absoluta favoriter inom kategorin ballader. Och naturligtvis är det en rad med gäng inom den hårrda råkkens ram som alstrat följande eminenta stycken.

Det är bara att njuta!






Kort om det subjektiva och egoistiska.


Patriotism är övertygelsen att ens fosterland är överlägset alla andra därför att man själv är född där.

(George Bernard Shaw 1856-1950)

söndag 4 juli 2010

Ännu en historia utan slut?


Såg häromdagen en mycket intressant brittisk dramadokumentär om det hårda, invecklade och bitvis farliga arbetet som låg bakom och ingick i den process som avvecklade den sydafrikanska apartheidregimen. Det som kom att utspelas i Sydafrika under 1990-talets första hälft var och är ett fantastiskt prov på människans vilja och förmåga till försoning, förlåtelse, tolerans, ödmjukhet och ”att mötas halvvägs”. Ett verkligt bevis på att vi faktiskt förmår att övervinna mörkret – och dess komponenter egoism, hämndbegär, fruktan och cynism – inom oss själva.

Vår historia har annars sannerligen ett alldeles för långt och dystert register av – om inte katastrofala, så åtminstone – obehagliga utvecklingar efter att makt- och/eller systemskiften ägt rum någonstans i vår värld. Och vi tycks ha en alldeles för svag vilja eller förmåga att faktiskt lära av historien. Bara i vår egen så kallade framgångsrika och utvecklade världsdel finns åtskilliga exempel – även i tiden efter 1945: sönderfallet av federationen Jugoslavien är ett, utvecklingen i Kaukasus och Baltikum efter Sovjetunionens fall är två andra. De här exemplen har alla ett fenomen gemensamt: förtrycket!

Just förtrycket är en både fascinerande och en alldeles för otäck företeelse som vi och vår historia visar upp. Förtryck kan – enligt min uppfattning – i de flesta fall definitivt också översättas till mobbning och/eller önskan om och strävan efter att dominera, för att på så vis tillfredsställa den egna girigheten och egoismen, samt för att kompensera för en obefintlig självkänsla och ett kroniskt dåligt självförtroende. Och så spelar det ingen roll om mobbaren, översittaren och/eller förtryckaren utgörs av en unge eller ett par ungar på en skolgård, en eller ett par personer på en arbetsplats, eller en stat och dess regim.

Vissa somliga skulle kalla, och kallar, detta fenomen för ”överlevnadsinstinkt”. Jag kallar det en primitiv och omogen kvarleva från forntiden. En kvarleva som skulle ha förpassats till den – i inläggen på denna bloggen några gånger nämnda – historiska skräphögen redan då människan blev bofast och började skapa så kallade civilisationer. Åtminstone skulle vi så kallade moderna människor ha börjat ta tag i det i tiden för vår egen ”vetenskapliga väckelse” – upplysningstiden. Men icke och nej! Fortfarande tycks vi istället föredra att uppföra oss som just de apor som många av oss absolut hävdar att vi inte är.

Och vad måste då ske för att människan en gång för alla ska vakna till sans? När ska vi slutgiltigt börja ta tag i det faktum att det rör sig om en destruktiv cirkelprocess som bör brytas?

Vi har ju faktiskt kunskap och förståelse för att förtryck bara föder nytt förtryck; att förtryckarna lär de förtryckta att förtrycka; att förtryckarna själva bär på den fruktan de sprider, därför att de räds och förväntar sig de förtrycktas hämnd – därför att alla förtryckare någonstans inom sig själva vet att deras ”dominans och kontroll” faktiskt lever på lånad tid, och att den förtryckte i sinom tid kommer att resa sig och/eller att förtryckarnas position kommer att ha försvagats. Vi vet vidare att det i alla dessa konfliktbaserade sammanhang är ytterligheterna – extremisterna eller fanatikerna om man så vill – som drar i trådarna och påverkar de resterandes tycke och tänkande; att det svart-vita och cyniska dominerar så länge inte ”gråskalans” företrädare får övertag, eller åtminstone inflytande.

Slutligen vet vi också att förtrycket kommer att leva kvar i någon form, efter att de tidigare översittarna blivit av med makten eller lämnat den, om inte viljan till försoning, förlåtelse och ett engagemang för en konstruktiv och produktiv framtid finns överst på de nya makthavarnas agenda. Ett talande prov på detta är många av de ryssar som lever kvar i exempelvis de baltiska staterna. De utgör idag i mycket andra klassens medborgare och får bära hundhuvudet för de avarter och vidrigheter som kännetecknar den ”sovjetiska eran”. Flertalet av dem hade ingenting med Sovjetunionens förtryckarapparat att göra, men likväl associeras de med denna otäcka statsbildning eftersom denna – i omvärldens (läs: människans) alltför ofta förenklade sätt att betrakta och framställa saker och ting – sågs som just ”rysk”

Vad beror det då på att vi i så många fall fortfarande tycks vara så till synes ovilliga att lära av historien, och oförmögna att verkligen ta tag i våra primitivaste instinkter? Är det möjligen för att det i vår kultur finns inbäddat tanken om "var och en är sig själv närmast"?

Dessa ovan ställda frågor önskar jag att jag – eller vem som helst för den delen – hade bra svar på. För det hjärtevärmande exemplet med Sydafrikas verkligt ”civiliserade” övergång från det vidriga apartheidsystemet till demokrati tyder på att vi faktiskt har förmågan och viljan att agera som ”människor”.

Tyvärr är det än så länge bara ett av relativt få undantag av ljus i vår gemensamma världs historia…

lördag 3 juli 2010

Vackert om mötet och vänligheten...


Leendet är det kortaste avståndet mellan två människor.

(Victor Borge 1909-2000)

fredag 2 juli 2010

Skitsnack?


Gödsel och glädje har mycket gemensamt. Dels begynnelsebokstäverna samt bokstäverna D, E och L, dels en vokal med två ovan placerade prickar. Men det viktigaste är att om det sprids ut - i bemärkelsen delas med av - så gror det. Ja, det växer!

Om jag har fått snurren?

Tja, det är ju en tolkningsfråga. Men hursomhelst står jag för det! Och jag har skitskoj!

Ha det bäst i sol & värme!

torsdag 1 juli 2010

Tio år sedan...


Idag för exakt ett decennium sedan invigdes bron över Öresund. Minns hur mina äldre släktingar - till min rysnings- och förväntansfyllda fascination - berättade att tiden av någon ännu inte förklarad anledning börjar accelerera då man just ska till att fylla trettio. Den ökade hastigheten medverkar till att tidsperspektivet tycks krympa, vilket i sin tur är en av orsakerna till att jag upplever mina påbörjade studier i Lund, uppbrottet från en fantastisk kvinna och brons invigning som om det bara var händelser "häromåret".

Broar kan inte bara vara vackra, de överbryggar också - både bokstavligt och symboliskt. Såg på nyheterna idag vad det har inneburit för den här regionens invånare. Sedan bron öppnade har arbetspendlandet länderna emellan femfaldigats. Utbytet på många områden har ökat, men det har också visat sig att vi på många avgörande vis fortfarande lever i det förgångna. Den integration över kultur- och nationsgränserna, som Öresundsregionen förespåddes utveckla, har gått ytterst trögt eller till och med stannat på planeringsstadierna. Orsakerna enligt experter är främst våra länders lagstiftningar som påverkar vars och ens vardags- och arbetsliv, samt affärs- och näringslivet - vilket till viss del tycks bottna i en ovilja hos makthavare inom främst politiken till att "samarbeta med konkurrenten".

Jamenvaf..? Jag sticker inte under stol med att ha tillhört den del av befolkningen som var emot ett monument över de båda huvudstädernas politiska prestige och självbelåtenhet. Men, nu när vi väl har en brygga mellan vår halvö och kontinenten, varför inte gå steget fullt ut?

Jag känner mig less på detta gnetande enligt nationella riktlinjer. Det är ju för bövelen inte 1809, 1905, 1914 eller 1939 längre. Stolthet över sin kultur och sitt land - absolut! Inskränkt, kortsiktig, närig och självtillräcklig "nationalism" - släng gödslet där det hör hemma! Vad är meningen med ett monumentalt byggnadsverk om tankegångarna likväl förblir i småaktighetens löjliga och infantila famn?

Orka!

Bäst att sluta innan mitt ph-värde faller under det kritiska strecket...

Nu ska jag ut och cykla en långrunda i den underbara skymningen och sedan ta del av fyrverkeri-, ljus- och laserspektaklet som ska hylla Öresundsbrons tioårsdag.

God kväll och kram på er allesammans!