lördag 16 april 2011

Om media, ”de andra” och en svart-vit verkligetsbild – ännu en gång!


Att det hittills har varit en mycket händelserik nyhetsvår är väl en utsaga i paritet med ”en fisk på land kommer att dö”. Det räcker i detta sammanhang att nämna händelserna i Japan eller den politiska utvecklingen i delar av Nordafrika och Mellersta östern. I det sistnämnda fallet har det sannerligen varit synnerligen intressant att följa debatter, kommentarer och dylikt i media och på andra offentliga håll.

Jag fascineras över ett par företeelser med koppling till detta. Den första är just medias reaktioner och agerande. Nyhetsvärde och aktualitet är någonting självklart, så detta hoppar jag över. Däremot inte det faktum att utbrottet och den följande utvecklingen avslöjade vilket intresse det faktiskt finns för den här delen av världen.

Det vanligaste, innan den aktuella händelseutvecklingen, var att nyhetsförmedlandet enbart tog fart då något inträffade som redan bekräftade eller förstärkte en redan rådande och högst förenklad bild. Alternativt att något sensationellt ”smaskigt” – som hajattackerna vid den egyptiska kusten – utspelades. Att det emellanåt praktiskt taget lyste överrumpling och förvirring om media och allmänhet i Västvärlden, då ”revolutionerna” i Arabvärlden utbröt, visar enligt min mening hur dålig vår kunskap är – för att inte tala om hur snäv bild vi har (haft) – egentligen beträffande denna del av klotet.

Ännu mer talande är kanske detta att endast en tidning i vårt land kom med någon form av självrannsakan. I en krönika i Sydsvenska Dagbladet i februari, med koppling till skeendena i Egypten, står det: ”Vi inom medievärlden bör idka lite självkritik när det gäller vår bevakning av Egypten under de gångna decennierna.” Jag anser att det skulle ha stått: ”mycket” eller ”en hel del” istället för ”lite”. I vilket fall som helst är denna krönika verkligen värd att lyfta på hatten åt.

En intressant aspekt i denna kontext är vårt eget tal om demokrati och frihet. Vi väljer vilka vi ska kritisera och peka finger åt eller inte. Vår självbild bidrar till att vi automatiskt drivs till att ifrågasätta eller driva med alla diktaturer eller auktoritära stater – nästan. Tydligen är detta emellertid inte så aktuellt om vi kan (och vill) resa till landet. Vårt turistande bidrar till att en både medveten och undermedveten slöja lägger sig över vår syn. ”Trivs vi som turister”, kan ju invånarna i landet inte ha det särskilt dåligt, eller hur? Egypten har äntligen fått den bilden att krackelera en aning. Känns därmed som att det är hög tid att Thailands ”sol-och-fest-bild” går samma väg.

Den andra företeelsen är ovan nämnda överrumpling och förvirring, som är direkt sammanbundna med just våra föreställda uppfattningar och direkta fördomar. Ja, emellanåt har det också uttryckts direkta tvivel på det som skedde – och sker. Utan tvekan har det tagits för givet att ”de där” (i Arabvärlden) inte är kapabla till att trotsa auktoriteter och tänka själva, eller att den ”muslimska kulturen” inte alls skulle kunna omfattas av synsätt liknande våra egna. Därför anser jag det mest fascinerande i sammanhanget vara de emellanåt krystade ansatserna att till varje pris fortsätta älta ”muslimernas” eller ”islams” omöjliga giftermål med ett liberalt, demokratiskt och/eller till och med sekulärt tankesätt. Detta visar tydligt på att det finns vissa somliga som definitivt är fullblodsintoleranta – oavsett vad dessa själva hävdar inom ramen för sin ”rätt att yttra sig”.

Samtidigt måste en lika viktig som avgörande brasklapp skjutas in. De från vissa håll närmast förbehållslösa hyllningarna av dessa ”revolter” och proteströrelser, och dem som på diverse vis representerar dessa, är förankrade i en lika enfaldig och svart-vit syn på och önskebild av världen som den framställda i föregående stycke. Det är som om man är rädd för att kritisera de avarter som förekommit och förekommer i samband med ”skyddslingarnas” agerande: attacker mot andra religiösa eller etniska minoriteter, samt jämställdhets- och kvinnorättsfrågor – för att ta ett par.

Händelseutvecklingen i delar av Nordafrika och Mellersta östern visar således bara ännu en gång på följande: det stora ansvar media har – och inte alltid lyckas leva upp till – samt att det till synes förenklade och själklara oftast är en chimär.

7 kommentarer:

  1. Mycket bra Robert! Media har alltid spelat en stor roll. Media ska vara opartisk och rapportera händelser och spegla verkligheten utan att ta ställning, utom i debatter eller krönikor osv.
    I Sverige styr media i hög grad människors åsikter genom att medvetet inte delge allmänheten information som inte stämmer överens med den egna åsikten, men som likväl är en sanning. SVT är ett exempel på åsiktsstyrning. Jag anser att utelämnande av relevanta fakta är ett medvetet sätt att styra opinionen.
    När det gäller länderna i nordafrika och mellanöstern så får man inte glömma bort vad som hände efter revolutionen i Iran. Det finns ingen garanti för att demokrati införs bara för att folket störtar sina diktatorer, det kan bli etter värre i stället.
    Annars håller jag med, bra skrivet!

    SvaraRadera
  2. Så kloka och intressanta tankar Robban! vi får oftast en förvrängd världsbild av dåligt pålästa journalister. Jag har förmånen att jobba ihop med människor som kommer från olika länder, många från krigsdrabbade sådana. Och jag kan lova dig att de har, många gånger, en helt annan bild av läget i deras respektive hemländer än vad svensk media har. Det finns så många nyanser som aldrig kommer fram och framförALLT, så väldigt många likheter... oss människor emellan. Det är egentligen aldrig vi och dom, det är vi.

    SvaraRadera
  3. conny: Ja, jag är ytterst kritisk till media. Men jag tror inte på konspirationsteorier (vilket jag får intrycket av att du gör givet din utsaga). Däremot tror jag de i alltför hög grad har kommit av att styras av vinstintressen. Kunskap och fördjupande information "säljer" inte lika mycket som underhållning och sensationsjournalistik - vilka jag emellanåt tycker det går att dra likhetstecken mellan.

    Vad beträffar Nordafrika och mellanöstern håller jag med i ditt resonemang. Vill dock bara lägga till: det finns heller ingen garanti för att det måste gå åt helvete som det gjorde just i Iran. Hotet från de "teologiska fanatikerna" är betydligt mer överdrivet än vad som framgår. Men, det är ju klart... ett hot om maktövertagande från "muslimsk fundamentalistisk" sida säljer ju bättre än en sakligt analyserad artikel...

    Allt gott!


    Pia: Ja, jag anser också att det alldeles för ofta blir förvrängt eller alldeles förenklat - även om jag inte tror på ondskefulla konspirationer från ett samhällsetablisemang. Mina erfarenheter har hitills visap på att en "sanning" oftast slimgrar fram i en mittfåra...

    Allt gott!

    SvaraRadera
  4. Åsiktsstyrning genom indoktrinering är vad som pågår och om du vill kalla det för konspiration, så är översättningen din.

    SvaraRadera
  5. "Konspiration" eller "åsiktstyrning genom indoktrinering"... oavsett vilket, är dessa uttryck i mina ögon snubblande nära ett ytterlighetsperspektiv.

    SvaraRadera
  6. Kanske är det så att det digra informationsflödet som finns i dag tyvärr alltför ofta genererar en ytlig nyhetsrapportering? Det finns ingen tid för att "grotta ned sig" i en händelse, gräva djupare och ta reda på vad som ligger bakom. Vid tidspress görs ofta ytliga analyser och med ett vinstkrav så är det lätt att gå den enkla vägen och skriva sensationsrubriker... Det kan vara därför som vi haft mer tillgång till "nyheter" om hajattacker än om vad som pågått som lett fram till de politiska protesterna i exempelvis Egypten/Libyen... Sedan tror jag att det är så trist att de flesta i Svea Rike kan identifiera sig mer med en hajattack än med en regimkritiker som blev fängslad/torterad/avrättad för sina åsikter i samma land... , Därför att en hajattack skulle påverka Dig mer på Din semester...:P
    Måhända att jag är aningen cynisk...
    Hursomhaver var det en intressant artikel du nosat upp! Kanske finns ett litet hopp om media ändå. Med betoning på litet. ;-D

    Fridens & kram

    SvaraRadera
  7. Visst har vi ett aldrig tidigare skådat informationsflöde numera. Och visst dominerar det ytliga och lättillgängliga. Och allt ska också helst generera vinst...

    Men tidspressen och avlägsnandet från mer fördjupande analyser och nyhetsuppföljning vill jag minnas startade någon gång under 1990-talets mitt. Plötsligt skulle artiklar börja kortas och förenklas i främst tidningarna. "Folk har inte tid", var förklaringen. Och detta egentligen några år innan informationsflödet på nätet faktiskt tog fart på allvar.

    Vill också minnas att det inte var så mycket konsumenterna av information och nyheter som bad om detta, som det var medievärlden själv som skapade den nu rådande situationen. Jag kan inte komma ifrån att känslan av att vi egentligen inte riktigt hade behövt den här dominansen av "enkelt och lättsmällt".

    Känner vidare att någonstans har några också idiotförklarat folk: "de orkar ju ändå inte; de vill ju främst ha det lättillgängliga". Är dominansen av ett visst fenomen så till synes dominerande, blir det till sist också en självklar sanning eller enda alternativet.

    Tror inte alls att du är särskilt cynisk i det här fallet.

    Ha det bäst! =)

    SvaraRadera