Något om en rutten underhållning och ”know your enemy”...

Under nattens arbetspass kom jag bli ytterligare ett steg övertygad om att någonting verkligen tycks hålla på att kantra i vår civilisation…

Fick ofrivilligt ta del av (gjorde arbetskollegan sällskap i dennas sittning i kassan) en av alla dessa moderna gladiatorspel kallade dokusåpor. I just det aktuella fallet rör det sig om överviktiga personer som ingår i konkurrerande lag, vars ändamål är att minska i vikt i mesta möjliga mån. Det lag som under sända episod förlorar – det vill säga gått ner minst i vikt sammanlagt – måste rösta ut en av lagspelarna.

…jaaa, jag satt och såg mig igenom hela tragedin…

Var till sist tvungen att lämna kassabåset i pur sabla ilska. Jamenvadihelv… är det egentligen meningen att personerna ifråga verkligen ska få hjälp? Eller utgör de enbart rekvisitan i vad som bara är ännu en av alla dessa mer eller mindre hjärndöda och vidriga varianter på vad vissa somliga ser som underhållning? Och betyder det i slutänden att en utröstad inte längre får hjälp att minska i vikt efteråt?

Visst, det muttras säkert något om att ”de där väljer ju frivilligt att delta” eller om att ”vissa gör ju vad som helst för att synas”. Spelar ju nada kvitt. Bara idén om att exponera vissas kroppsliga och/eller själsliga misär är ju äckelframkallande. Men, vad är egentligen det mest ruttna i sammanhanget? Det faktum att någon bara kommer på tanken att producera förfallet och att någon faktiskt vill delta i det? Eller att det till och med finns en publik som vill smita från ansvaret att använda sina hjärnhalvor till någonting annat än att bara tillfredsställa de lägsta drifterna? Själv är jag benägen att tycka att konsumenten har möjlighet att påverka och därmed ett något större ansvar än cynikerna som skapar möget.

Visst, jag kan absolut göra det enkelt för mig och ge blanka den i dy(ng)lik underhållning. Men, det skulle vara som att lämna walk over till enfalden. Ska man ha minsta hum om sådant man ifrågasätter, bör man känna sin fiende väl (för att göra en travesti på en engelskspråkig fras).

Ja, sant. Jag skulle inte komma på tanken att ta livet av någon eller utföra ett övergrepp av något drastiskt slag, för att ”veta” att jag talar om något som är fel på alla vis. Men, det är min övertygelse att man in de överlägset flesta fallen bör smaka och prova på så man inte riskerar att fälla ett brådmoget omdöme.

Om något mindre insiktsfullt, samt vad som möjligen kan tänkas vara ett samarbete Troll och en viss Murphy emellan…

Brukar närmast konsekvent fnissa eller fnysa (beroende på vem som är i min närhet) åt alla yttranden om omen, varsel och annat som menas vara förebud av något slag. Själv menar jag att det man inte har någorlunda direkt kontroll över mer eller mindre styrs av slumpens nyckfulla infall och godtycke. Vart vill jag nu komma? Jo, tänkte knyta ihop innehållet i de inledande meningarna med: har ju de senaste sjudagarsperioderna (och fram tills igår) knappast ägnat en tanke åt bloggen. Tankar och grubblerier har visserligen fortfarande präntats ner i anteckningsblock, eller vad som nu funnits till hands i rådande stund. Men lusten att medelst inlägg på bloggen ”föreviga” dessa har inte funnits. Inte ens det mörker som via en självtillräcklig, egoistisk och tunnelseende individ drabbade Norge för en tid sedan fick motiveringen att vilja lyfta späcket ur lättjemöbeln.

Men, så… igår… Vad som skedde orkar jag inte bry grubbelmaskineriet med. Ja, jag envisas. Jag anser det vara slumpen. Nej, skulle inte ens under giljotinen förmås att erkänna ingripandet av någon mystisk makt – inte ens Trollen. Möjligen kan jag sträcka mig till att Murphy fick vittring på min förslöade inställning till bloggen…

Det började med att jag råkade höra en ordväxling mellan två medelålders damer i entrén till Centralstationen. Något om ”tjattrandet på deras eget språk istället för vårt”. Och så den andras kommentar: ”Ja, de borde ju inse att de lär sig fortare om de bara talade svenska”!

Medvetandet noterade, näsborrarna vidgades en aning. Men, längre än så gick inte min reaktion på de där damernas pladder. Samtidigt ryckte jag till inombords: blogglättjan hade tydligen börjat inverka även på lusten att enbart anteckna. Minns bara att jag ryckte på axlarna – parallellt med ett litet stick av undran över den uppenbara olusten. Längre än så kom inte tankeverket. Skulle ju hämta mor, som kom på visit till dessa våra sydvästligaste nejder.

Då besöket var över och jag under kvällen följde med tillbaka till stationen frontalkrockar min blick med den senaste reklamkampanjen (från klädkedjan Lindex) i busskurarna: BACK TO SCHOOL. Ena handen och fingrarna sträckte sig reflexmässigt efter anteckningsblocket i jeansjackans innerficka… bara för att återgå till sitt slappa och passiva hängande i änden på armen… Medvetandets lättjeprincip måste ha aktiverats av någon smörja som sannolikt emanerar ur en – av (den anatomiska och/eller medicinska) vetenskapen ännu inte funnen – körtel eller blåsa någonstans i ens organism. Visst, erkännes, jag kunde inte låta bli att aningen skadeglatt skänka en tanke åt madammerna under förmiddagen.

Men, just som jag lyckats trycka ner det hela bortom det direkt medvetna får lilla mor korn på reklamen, med ett par barn klädda i vad som uppenbarligen är senaste skriket, och yttrar spontant följande:

– Men, varför måste det vara på engelska?

Jupp, alldeles riktigt. Tankarna började snurra. Visst, tänkte ännu en gång på de där madammerna. Men, njet! Tyckte mig inte alls se en trollsvans slinka in bakom ett hörn. Däremot kan jag sänka mig till att ha anat konturerna av en viss Murphy i ögonvrån. Och jag fann mig sitta och tjura med och mot mig själv. Trodde ens karaktärsegenskaper var en slags ”helhet” av flera komponenter… Eller är det hela en begynnande schizofreni? Skulle man egentligen märka det?

(Ja, ja, ja! Jag vet! Har sladdat ut ur inläggets ramverk…)

Hursomhelst lyckades det mig att ignorera en allt enträgnare inre röst om att ”det nu för höge j**elen fick vara ett slut på semestern”. Resten av kvällen åtnjöts i Händels, Vivaldis och Bachs sällskap medan en volym om Falklandskonflikten 1982 avslutades.

Vaknade lyckligt. Ännu en fridag att nyttja och njuta av. Städade och tvättade. Gjorde upp med några vänner om tid och mötesplats för att ikväll ta del av den årliga festivalens första dag. Tog under sena eftermiddagen en tur ner till Limhamn centrum för att inhandla diverse livsmedel och hade nästan glömt gårdagens eskapader då jag på håll får syn på reklamen med sin allt annat än inhemska slogan. Som ett mejl på nätet sker några ögonblick följande: stöter på ett par unga män och en dito dam, som jag vill placera någonstans i området PakistanIndienSri LankaBangladesh. Redan på håll upplevde trumhinnorna ickenordiska vibrationer. Sannolikt utbytesstudenter, for det följaktligen genom skallen. Då jag just passerat nås jag av den unga damens något högljudda skratt:

– I´ve never been to a country outside the english speaking world and experienced such an imense use of english in public…

Okej då… det finns kanske både järtecken och troll, och Murphy kanske till och med har ett ID-nummer… Skit samma vilket…

Inhandlar halvt frånvarande det jag ska och går hem halvt närvarande i tankemaskineriets våld. Kliver in i bostaden och går käpprakt till datorn…

Övrigt är historia…

Adress: Madammerna vid Malmö Centralstation…

– INN JÅRR FÄJS!!!