fredag 30 september 2011

Nöjen i det hårda 70-talets tecken - 5!


Mjahapps...

Helgen på intåg som ett yrväder. Brukar betyda fest eller andra former av "rekreation". Vad kan då passa bättre än att dunsa in ett bidrag med undertecknads egna husgudar? Jupp, så får det bli...

Angenäm och tillfredsställande helg tillönskas allesammans!



I högsta grad ett dagsaktuellt fenomen...


Människor som alltid jagar efter större rikedom, utan att någonsin ge sig tid att njuta av den, är som hungriga som alltid lagar mat, men aldrig sätter sig till bords.

(Marie von Ebner-Eschenbach 1830-1916)


Givet konsumtionshetsen av idag är det sista i citatet ovan mer likt ett: "vi lagar ständigt käk, men hinner inte sätta oss till bords - utan slänger käket för att få en ursäkt att handla nytt och dyrare"...

torsdag 29 september 2011

Värt att upprepa - igen...


Alltså... ehm... genomtänkt?

Man stöter ganska ofta på situationer vari man kan förundras över vårt sätt att, till synes reflexartat och utan reflektion, reagera på olika företeelser omkring oss. Således frågar jag mig om vissa somliga någonsin tänkt på:

att det föreligger en viss paradox och ironi i det att först otvetydigt svara "ja" på frågan om huruvida vi bejakar och omhuldar demokrati, samt individens åsiktsfrihet och -mångfald, för att något ögonblick senare kunna utbrista "att bara kunna tycka på det viset" eller "din ståndpunkt är ren idioti"...

att det kan vara lika enfaldigt och fånigt - som givande och hippt - att dyrka eller hylla en mansgestalt som påstås ha återuppstått några dagar efter att ha dött uppspikad på ett kors, som att dyrka och hylla en mansgestalt som påstås åka omkring i en vagn dragen av getabockar och slå jättar i skallen med en hammare...

att senaste trenden i själva verket ofta är en företeelse eller pryl som bara två år innan skulle ha betraktats som löjlig och två år senare som ännu löjligare...

onsdag 28 september 2011

Nöjen i det hårda 70-talets tecken - 4!


Klånk!

Så tykkte man det var dax för... Hmm... är uret redan så mykke? Jamen då blir det ju en go´nattvisa!

Sov sött, allesammans!



Ett glansfullt förflutet? Sure..!


En företeelse som jag upplever gör mig en smula tröttare för varje gång jag stöter på den, är den som innefattar vissa somligas närmast ändlösa jämförande och skrävlande visavi den egna kulturens eller det egna landets och folkets storslagna eller unika förflutna.

Hmm… skrev jag verkligen bara ”trött”? Okej, rättelse… jag menar ju självfallet att jag ruttnar ytterligare en aning för varje tillfälle som omfattas av det ovan beskrivna!

Alltså, hallå… ”ärade och fornstora da´r”, ”en magnifik forntid”, ”särpräglad och exklusiv historia”? Det talas och tycks emellanåt om dessa fenomen som om man personligen hade varit med om det hela – eller till och med haft ett eget och avgörande finger med i spelet. Och i slutänden rör det sig i den stora majoriteten av fallen närmast enbart om personliga (alternativt den närmaste kretsens) föreställningar och uppfattningar, grundade på ett önsketänkande som sällan har någon faktisk förankring i reell historieskrivning.

Unik historia? Egentligen på vad sätt? Varje kultur uppvisar egentligen samma omvandlingar, utvecklingssteg och processer oavsett var de uppkommit på planeten. Bara det faktum att  samtida kulturer (som under tidighistorisk tid varit närmast geografiskt isolerade) uppvisar samma utvecklingsmönster då de övergått från jägar- och samlarstadiet till det bofasta jordbrukssamhället tyder klart på att vi som grupp inte är särskilt annorlunda eller unika – även om vi på individuell nivå är det. Vad jag här tänker på är det faktum att ett samhälle eller kultur, så fort den blivit stationär, genomgick en klar och tydlig stratifiering och skapade så kallade samhällsgrupper eller -klasser, där jordbrukaren/hantverkaren, teckentydaren och den slagsmålsbenägna (okej då – ”krigaren”) blev de grundläggande. Visst, redan i de nomadiserande jägarkulturerna fanns det en viss hierarki och rollfördelning, men det var under det följande utvecklingssteget som alla våra olika kulturer börja uppvisa de demografiska asymmetrier som kännetecknar dem än idag. De nämnda ”klasserna” hade nämligen proportionellt sett ungefär samma numerära fördelning i samhället oavsett var detta befann sig på klotet, där den stora majoriteten utgjordes av ”producenterna” som i sin tur behärskades och styrdes av en aristokratisk och/eller teologisk minoritet.

Så småningom letade sig givetvis en ny samhällsgrupp in i kontexten, men handels- och kapitalinnehavarmagnaterna är en något senare del av historieskrivningen. Jag tänker hålla mig till det ”glänsande förgångna”…

Okej… Ett lysande förflutet? En ärorik historia? Jaha? Vems då? Givet det ovan nämnda frågar jag mig vad sannolikheten är att vissa somliga verkligen skulle ha något att göra med sitt lands, sitt folks eller sin kulturs ”lysande och ärofyllda, forna dagar”? För att vi/jag är en del av ”ett långt och obrutet led av vad det nu kan tänkas vara för gemensam etnisk eller nationell beteckning”? Snälla, få mig inte att fnissa…

Det är nu jag trampar en bit in i snorkighetens och snobberiets träsk…

Innan vår moderna tids stater bildades (från 1500-talet) och innan nationalismen hade institutionaliserats (1800-talet) hade ett samhälles eller en kulturs minoriteter – jupp, ovan nämnda aristokrater och teologer – betydligt mer gemensamt med likarna i andra samhällen och kulturer än vad de hade med ”sin egen” majoritetsbefolkning. Vad är således sannolikheten för att ”de där uppe” skulle ha brytt sig om vissa somligas anfäder om de i sina familjenamn saknade ”det” som associationer till exempelvis mellanled som von, de la och/eller af innebär? Vidare är sannolikheten betydligt större att vissa somligas förfäder mer betraktades som ägodelar av ”minoriteten” än som jämlika ”svenskar”, ”tyskar”, ”slovener” och så vidare…

Än en gång: Ett lysande förflutet? En ärorik historia? Menkomigen… vems då? Minoritetens? Jaha? Sorry, men jag är faktiskt på väg att bli direkt arrogant… hursomhelst är mitt flin på väg in i den riktningen…

Det är rätt lustigt att vissa somliga vurmar för den samhällsgrupp i respektive kultur vars ursprung och historia faktiskt innefattar godtyckliga, egoistiska och självtillräckliga förfaranden – vilka sannolikt inneburit negativa följder för vissa somligas anfäder – som oftast rättfärdigats och legitimerats i efterhand.

Vad jag dillar om? Tja… när vissa, beroende på omständigheterna, valde eller påbjöds att bli jordbrukare och/eller hantverkare under historieutvecklingens gång, valde andra (tvivlar på att dessa ”tvingades”) att endast förmå sig ha kunskap i vapenbruk respektive ”tolkning och tydning av gudarnas vilja och önskemål”. Vad detta därefter ledde till, kan mer eller mindre sammanfattas med följande raljerande:

…en rad obildade gorillor självutnämner sig till ”ädlingar”, samt begynner och genomdriver konsekvent en maffialiknande beskyddarverksamhet… …och lierar sig (och vice versa) med den hop som hävdar att gudarna talar till dem, och som ger sig ensamrätt på tolkandet av himmelska tecken samt monopol på en yttersta sanning – som i det mesta innebär just ett rättfärdigande och legitimerande av ”sakernas tillstånd i landet och livet”… …tills dess att historiska, kulturella och samhälleliga realiteter äntligen lyckas bryta den ”ärorika och enastående” tideräkningens gång…

Således: praktfull och särpräglad, lysande och unik historia? Vems? Människans? I vilken bemärkelse? Hade det inte varit för att vi trots allt – och främst vissa somliga – har lyckats utveckla humanism, viss ödmjukhet och respekt för varandras olikheter respektive likheter, skulle jag ha fniss... Nix pix! Jag skulle ha fnyst ett:

PYTTSAN!!!

tisdag 27 september 2011

Tänkvärt II!

Värt att upprepa...


Genomtänkt?

Ibland undrar jag om vissa somliga överhuvudtaget har begrundat följande faktum:

att den person de just slängt glåpordet "svennejävel" åt, skulle kunna vara en släkting till en arbetskollega, bekant eller - till och med - en nära vän...

att den person de just slängt glåpordet "blattejävel" åt, skulle kunna vara en släkting till en arbetskollega, bekant eller - till och med - en nära vän...

att individen som irriterar oss så fruktansvärt - och som det anklagande och fientligt, föraktfullt, förbittrat, hånfullt, högdraget, ilsket, oförsonligt eller spefullt riktade fingret pekar på - vid en noggrannare granskning faktiskt är omgiven av en spegelram..?

måndag 26 september 2011

Fanatismens, fundamentalismens och extremismens grunddrag...


Folk som vill dela sina religiösa åsikter med dig vill nästan aldrig att du delar dina religiösa åsikter med dem.

(Dave Barry 1947-)

Varför får mig detta att tänka på försäljare, Jehovas vittnen eller liknande, samt Jimmy & Co eller liknande?

Det moderna samhällets paradox...


Är det inte ironiskt att vi betraktar en mer än godkänd ekonomi som synonymt med frihet? För i realiteten har vi ju förslavats av pengarna...

fredag 23 september 2011

Något om föreställningars och uppfattningars bedrägliga "sanning"...


En fråga (bland många) som då och då poppar upp inuti skallen är den om hur vissa självbilder och -föreställningar har kommit till, oavsett om detta rör sig om enskilda individer, (allehanda) grupper av individer, eller – exempelvis – en hel nation. Många av dessa ”uppfattningar” stämmer ofta ganska väl med verkligheten. Men så finns det sådana föreställningar som kanske främst borde betraktas som myter. En av dessa är den om att ”svensken är så instängd, blyg och skygg”.

Då jag för inte så länge sedan satt med några vänner och diskuterade diverse saker och ting mellan mull och moln, var ”mobiltelefonens och de sociala mediernas revolution” ett bland en rad teman. Och det var i samband med detta om att vi alltmer tycks umgås på distans som tanken om vår ”instängda, blyga och skygga natur” fick sig en funderare. Främst tanken på om detta alltid hade varit så. Minnen från min barndoms sommarvistelser i Slovenien (ja, jag vet, det hette Jugoslavien ”på den tiden”…) bidrog till att ifrågasättarmekanismen aktiverades.

”På den tiden” stövlade man – för att inte säga: brakade – bara (främst på landsbygden, men även i tätorterna) sisådär in till grannen. Ja, hur skulle man annars ha gjort om man behövde kommunicera? Och vad skulle grannen ha gjort för att undvika just dig? Haft radaranläggningar eller dygnetruntanställda som förkunnade grannens eller främlingars antågande?

På landsbygden i Slovenien (kan tyvärr icke referera till de övriga delrepublikerna) blev telefonen ”var medborgares egendom” först i samband med att landet hade brutit sig ur federationen. I städerna hade detta skett under 80-talets lopp. Efter detta är man i Slovenien inte lika benägen att just ”bara sisådär ramla in”, utan man hör sig gärna för innan – precis, via telefon! Man kan gott säga att slovenerna gått och blivit något mer ”instängda, blyga och skygga” efter detta teknologiska och elektroniska samhällsutvecklarsteg.

Alltså, hur var det egentligen i vårt Svea rike innan detta kommunikationsmedel hade erövrat hemmen? Vi brukar ju säga att vi här i landet är glada för att organisera saker och ting; att exempelvis ”gärna bestämma något innan” – som en träff eller liknande. Hur gjorde då den ”instängde, blyge och skygge” svensken/svenskan förr i världen? Sände röksignaler? Trummade på tam-tam-trummorna?

Är det egentligen inte så att denna ”bild” vi och andra har om oss i mycket är en myt - att vi agerar och är som vi är mer är en följd av en viss samhällsutveckling än av något "etniskt genetiskt"? Eller hyrde vi in individer ”från kulturella och etniska grupper, som inte är lika blyga” som mellanhänder? Är det inte ganska mycket så att vi människor egentligen är hopplösa (eller fantastiska – beroende på sammanhang) på att minnas vissa företeelser i det förgångna särskilt väl?

Och är det inte värt att då och då placera självklara och för givet tagna bilder och föreställningar om oss själva och andra under lupp?

torsdag 22 september 2011

...firande!!


Att man inte ramlat över denna snutt själv...

Jallafall... Min högst respekterade och omtyckta kollega kloktok kom med en "present" bloggens Årsdag till ära, vilken jag absolut menar måste "delas med av"... Att dela glädjen är ju att mångaldiga den!

Tack, kloktokskan - du är ett riktigt ljus!

TJOHO!!


Födelsedag...


Se där... har trots allt (det vill säga nästan, nästan, nästan enbart mig själv) lyckats släpa fram den här bloggen till den tredje solcykelns tröskel. Vad månde bliva..?

Fira? Hmmm... tja... hmmm... okej! Tar en slurk Laphroaig när jag kommit hem från eftermidagspasset och lyssnar samtidigt på Beethovens "Ode till glädjen"... alternativt Black Sabbaths "Heaven and hell" - det får duga helt enkelt...

Nu slänger jag bara in ett citat jag anser träffar pricken vad spännvidden i vårt släktes karaktärsdrag beträffar...

Ha en bra dag!!!


Människan frodas där änglar skulle dö i extas 
och grisar av avsmak.

(Kenneth Rexroth 1905-1982)

onsdag 21 september 2011

Tänkvärt!


Idag är man ju liksom, typ, på hugget...

...hursomhelst, följande snutt talar sannerligen för sig själv...


Nöjen i det hårda 70-talets tecken - 3!


Duns! Nytt bidrag ur "arkivet"...

Råkk e gått!!




"Guilt by association"?


Alltså... emellanåt undrar jag hur det egentligen står till med vår - exakt, med mänsklig - logik (i aktuella fall främst den västerländska)...

Alltså... varför är det OK med badbyxa eller dito dräkt i det offentliga rummet, men inte kalsippisar och trosingar? Är det enbart associationen det rör sig om? Att man betraktas som "påklädd" i badkläder, medan man i underkläder är som Adam & Eva efter att de hade knaprat på kunskapsfrukten?

tisdag 20 september 2011

Nöjen i det hårda 70-talets tecken - 2!


Liksom av bara farten... ...för att det är kul...

Här är en till!

Angenäm dag önskas!





Nöjen i det hårda 70-talets tecken!


En bloggkollega efterlyste för en tid sedan mer av hårrd råkk på det här stället...

Givet senaste tidens allvarsdominans känns det vara hög dax för litta förkovring i de instrumentala och sångmässiga små nöjenas tillvaro. Låt se... varför inte grunda med nostalgi? Lite... hmm... nej, mycket av årgång 70-tal...

Jupp, den första i en kavalkad favoriter från nämnda årtionde...

Håll till godo!





måndag 19 september 2011

Vid vägskälet...


Gnrk kliade sig med bakbenet i örat alltmedan blickarna från de tre ögonen individuellt fokuserade på bildskärmens kontrollpanel – som utgjordes av en skiva med ett hundratal prickar i olika nyanser av färgerna rött, blått, grönt, gult, samt kontrasterna svart och vitt. En kombination av blickar på de olika prickarna innebar ett specifikt kommando för att styra alla nödvändiga funktioner i Färdmedlet. Gnrk ”kommenderade” sökare och sensorer att fokusera på en slumpvis utvald punkt på planetens yta, ”ställde” in zoomen på skarpaste läge, ”aktiverade” lyssnar- och kännarapparaturen och lutade sig tillbaka då det första scenariet plötsligt visades på bildskärmen.

Gnrk blev omedelbart fascinerad av det som utspelades. Tre tvåbeningar satt uppenbart och hade en viloperiod i vad som tydligen var en stor och ytterst rymlig sal i ett monteringstempel för fortskaffningsmedel. Det kom en fnysning från Gnrk då data från sensorer, sökare och kännare började löpa över bildskärmens övre halva. Ett kort ”kommando” och audiofunktionen aktiverades.

Detta släkte var tydligen fysiskt primitivt. De kommunicerade fortfarande via matintagen. Dock (ett visst erkännande kunde noteras hos Gnrk) brukade de sig även av ett rudimentärt kroppsspråk, vilket var en av grunderna till den tankebaserade kommunikationsformen – som var så karaktäristiskt för Gnrks släkte.

I bakgrunden på den stora salen syntes vad som sannolikt var namnet på antingen ägaren till industrin, eller det fortskaffningsmedel som monterades. Det var fem tecken: det första utgjordes av en skarp vinkel med öppningen uppåt. Det andra en cirkel och det tredje en rät vinkel vars spets pekade åt sydväst. Fjärde tecknet var detsamma som det första, medan det femte var en upprepning av det andra. ”Ljudvärdena” passerade förbi, men Gnrk närmast ignorerade dessa fakta.

Plötsligt kändes en ny närvaro bakom sittdynan. Det var assistenten Sprk som kommit in för att delta i analyserandet av iakttagelserna. En kort ”hälsningsfras” följde och så koncentrerade sig de båda långväga resenärerna på bildskärmens lilla drama. Det började gå aningen hetsigt till.

De tre tvåbeningarna (i tre färgnyanser) var enligt ”översättarfunktionen” inbegripna i ett småaktigt tjatter som klart var sprunget ur tävlingsinstinkten. Den ljusaste hade ställt sig upp och slog ut med de övre extremiteterna i en gest av tvärsäkerhet och självgodhet:

– Varför skulle vi i Väst inte leda och lära er andra? Vi har ju kommit med rymdfart, datateknologin och utvecklat det mest användbara färdmedlet i historien. Vår vetenskap och kultur är överlägsen allt annat.

Den med mörkast skal genmälde med ett hånfullt flin:

– Ha! Persien hade städer och använde metaller när ni fortfarande kastade sten och benbitar på varandra i primitiva hyddor av kvistar och grenar! Visst, ni har teknologin. Men knappast särskilt mycket hjärta och själ.

Den tredje – den i en ljust brungul nyans – skrattade överlägset:

– Ja, men kunskaperna om metallen fick ni från oss i Kina och vi hade papper medan ni fortfarande ristade tecken i lerbitar eller på sten. De där i ”Europa” är knappt värda att nämna i det här sammanhanget…

Gnrk och Sprk växlade vid ett av sällsynta tillfällen blickar med varandra. Dessa varelser var i sanning fortfarande långt ner på en tanke- och medvetandeskala. De båda forskarkollegerna fortsatte att iaktta planeten och dess invånare under en längre tidsperiod, för att slutligen börja diskutera de fakta de hade tagit del av.

– En teknologi på tröskeln till flera vitala och banbrytande upptäckter, summerade Sprk några ”dygn” senare. Detsamma gäller övrig vetenskap – med ett visst undantag för tanke- och medvetandekunskaperna.

Men, en mängd olika varianter på en grundläggande kultur som i mycket fortfarande är låst av ett egenkärt, självtillräckligt, samt tävlings- och konkurrensinriktat tänkande, med bara de mest basala insikterna om ett helhetsperspektiv, inflikade Gnrk.

Vad är er mening?

Gnrk tvekade en stund, men svarade slutligen lakoniskt:

Antingen fortsätter de som idag – tävla och konkurrera, och betrakta varandra med misstänksamhet – med följden av att endast en kommer att stå som ”vinnare”, bara för sedan börja ta kål på sig själv eftersom det inte längre finns en opponent och kontrahent att förpassa till historien. Eller så lyckas insikten om att de faktiskt delar en enda Sfär vinna, och de kommer att inse att ett tävlande och konkurrerande är gynnsammast och mest fruktbart om detta parallellt löper med viljan att uppnå ett ”gemensamt bästa”…

söndag 18 september 2011

Homo Sapiens - den tröglärda primaten...


Ingen människa är enfaldig nog att vilja ha krig hellre 
än fred. Ty i fredstid begraver sönerna sina fäder, 
men i krigstid begraver fäderna sina söner.

(Herodotos 484-425 f. kr.)


När man ser tidpunkten vid vilken dessa tankar kom till uttryck går det inte att fly från insikten om att vårt släkte måste vara det mest korkade däggdjur som stått på den här planetens yta...

fredag 16 september 2011

Inte dags snart att ta av de engelskspråkiga glasögonen?


Känner inte många som fullkomligt ignorerar och till varje pris söker undvika att på något vis komma i kontakt med underhållningsindustrin från ”över där”. Själv betraktar jag denna företeelse som alltför extrem åt sitt håll. Allt som kommer ut ur Hollywood – eller, för den delen, den övriga engelskspråkiga film- och serieproduktionen – är inte enbart ytlig eller lättillgänglig ”skräpmat”, som huvudsakligen omfattar kärlekskomedier eller actionrullar. Och det finns tillfällen då även denna form av förströelse kan ha sin plats i min tillvaro. Att bara käka enligt kostcirkel och sunda rekommendationer är i mina ögon en form av fanatism, för att inte säga snobbism…

Det finns dock en aspekt som i allt högre grad både provocerar och oroar – och samtidigt också fascinerar. Jag tänker på det fantastiska som främst jänkarna, men i många fall även britterna, bjuder på via bioduken eller data- respektive TV-skärmen: det faktum att de via en specifik brytning plötsligt ”talar” tyska, ryska, franska eller vad det nu kan vara för främmande språk. Många gånger inleds ”språket” visserligen med en mening eller replikskifte på originalspråket, men övergår därefter kvickt till engelska med originalets accent. Värst är de exempel där en berättelse utspelas i eller handlar om ett fiktivt land eller en påhittad folkgrupp, vilka närmast utan förbehåll utgör ”the bad guys” och placeras i den (uppenbarligen fortfarande) diffusa delen av östra Europa, Centralasien, Afrika eller någonstans i Sydamerika.

I mina ögon är denna form av ”autenticitet” inte bara sämre än kass, den är direkt rutten. Den innehåller tendenser till en godtycklig samt självklar och självpåtagen rätt till att presentera ”verkligheten”. I ljuset av de senaste dryga femton åren av exempelvis realistiska filmer eller serier – i synnerhet sådana som behandlar andra världskriget (exempelvis Rädda menige Ryan, Den tunna röda linjen eller Band of Brothers) – känns det något obehagligt att denna produktion av stereotyper och förenklande ”självklarheter” fortgår. Tyvärr ser jag heller ingen ljusning på sikt. Denna hegemoni, som de sämsta aspekterna av den engelskspråkiga underhållningsindustrin har, kommer med största sannolikhet att bli svår att bryta. I synnerhet som vi i norra Europa får en allt starkare förankring i den anglosaxiska kultursfären, och eftersom verklighetsflykt i form av lättsmälta och ytliga nöjen tycks ha en så hög prioritet i vår så högt utvecklade men stressade nutid…

onsdag 14 september 2011

Hög tid vi skaffar egen lägenhet och körkort...


Var och en av oss stöter då och då på utsagor eller diskussioner om att vi alla är barn av Moder Natur eller Skaparen, eller någonting i den riktningen.

Okej... men när och hur ska vi egentligen förmås att växa upp???

tisdag 13 september 2011

Inte riktigt framme ännu...


Jag tror att jag har funnit den felande länken mellan djuret 
och den civiliserade människan. Det är vi.

(Konrad Lorenz 1903-1989)


Elakt? Visst, men lik förbaskat alldeles för sant alldeles för ofta...

söndag 11 september 2011

Världsklass(er) i förändrad värld...


Ett decennium har passerat. Tio år har gått under vilket det har blivit mindre kul att resa med flyg; delar av Orwells 1984-scenario blivit realitet; de negativa attityderna ökat i omfång gentemot människor från den muslimska världen i allmänhet och Mellanöstern och Nordafrika i synnerhet…

I praktiken alla jag känner vet – minns – var de befann sig eller gjorde då de fick nyheten den här dagen. Själv satt jag strax efter lunchtid och diskuterade C-uppsatsämne och val av handläggare på min dåvarande examinators arbetsrum, på historiska institutionen i Lund. Jag råkade kasta ett öga på den påslagna datorskärmen bakom hennes rygg; en smal textremsa gled fram över bildens övre del och förkunnade någonting i stil med: flygplan kraschat in i World Trade Center i New York. Jag minns att jag inte hade något som helst minne av att någon ny Hollywoodprodukt i katastrofgenren snart skulle ha premiär – och att jag tyckte det var underligt att min väldigt seriösa lärare alls kunde tänkas vilja ta del av reklamsnuttar om just sådant skräp. Det var först på tåget hem under eftermiddagen jag insåg att någonting verkligen allvarligt hade skett, eftersom samtalsbruset var högre och intensivare än vanligt och att jag hörde något om två plan i skyskraporna.

Resten av dagen försummades alla mina förberedelser för uppsatsarbetet. Jag var klistrad framför TV:n och datorn till långt in på småtimmarna. Och jag minns både sorgen, fasan och vreden jag själv upplevde. Sorg inför alla de som drabbades, fasan till följd av bilderna från fallande eller hoppande ur tvillingtornen och vreden gentemot de extremegoister som utförde dådet till följd av en perverterad övertygelse.

Det dröjde dock inte länge förrän jag tyckte mig uppleva samma känsla av att ha blivit kränkt och orättvist behandlad bland många nordamerikaner (och övriga ”västerlänningar”), som utgjorde den grundläggande myllan ur vilken dessa ”religiösa” egoister kunde spira. Extrema handlingar är ytterst sällan resultatet av en idé fullkomligt ut ur det blå. Och min övertygelse om att det ena ger det andra kunde bara bli starkare.

När jag under morgontimmarna idag kort tog en titt på etermediet och några tidningars hemsidor hos oss, i Slovenien, Storbritannien och Tyskland slog mig en tanke. Det var en ytterst delikat balansgång som pågick. De flesta kommentarer och diskussioner var sakliga, upplysande och på flera vis intressanta. Men i skuggorna kunde jag inte låta bli att skönja någonting störande, ja oroande.

Jag frågar mig hur stort allt detta hade slagits upp idag om det istället hade varit tvillingtornen i Kuala Lumpur som då hade varit målet? Eller Kreml och Vasilijkatedralen i Moskva? Eller Den förbjudna staden i Beijing? Eller Jesus-statyn i Rio De Janeiro? Eller stadskärnan i någon av Indiens eller Afrikas alla storstäder?

Ja, det rör sig i sammanhanget om en verklig ”världsstad”. Ja, det var (och är fortfarande på flera vis) planetens mäktigaste centrum för finans (politik behövs knappast nämnas, det är ju fortfarande synonymt med ekonomi) och kultur. Ja, vi (västerlänningar) har en väldigt speciell relation till staden – kanske i synnerhet vi i Skandinavien. Men, det rör sig för satiken om människor och jag kan inte annat än att få en skavande känsla av att den empati och sympati som förmedlas i media delvis speglar en syn på vem eller vilka som är värda en större tilldelning av dessa företeelser och vilka som inte är det…

lördag 10 september 2011

Hästar under huv och åsnor bakom styret...


Med koppling till de gånger jag stöter på uttryck som: 

- Hö hö, den har långt över femhundra hästar under huven!

Eller:

- Hajjar du? Maxar över trehundra!!

Alltså... Med full respekt för alla dem som är helt betuttade i motorsport oavsett kategori... eller ombyggnad och design av diverse fordonskategorier (är själv barnsligt förtjust i den estetiska förändring ett vardagligt åk kan genomgå). Men, vad är det för mening med ett helt sabla stuteri under motorlocket - som medger högre hastigheter än vad de flesta jetplan har vid start och landning - om lagstiftningarna på de flesta håll i världen endast medger att bara en viss del av havreknaprarna kan användas på allmänna vägar? För att i nuvarande tid inte tala om det absurda i den "törst" som allt detta gnäggande innebär...

Jäpp, jag är trög som sirap på antarktis, när det kommer till tolerans för utsagor som alltför ofta tycks vara förbundna med försök till kompensation för en svag personlighet. Och visst svär jag i ett heligt byggnadsverk av något slag eftersom jag själv bevistat ett "dragrace" och själv gärna trycker till extra på gaspedalen när jag befinner mig på någon av kontinentens fartdåreframkallande vägnät. Men jag har definitivt aldrig kunnat förstå tjusningen med de mekaniska vrål som - faktiskt först efter den egentliga "bilrevolutionen" efter andra världskriget (jupp, sant, H. Ford gjorde "revolutionen" redan under mellankrigstiden - men det var i USA) - gått och blivit någonting "naturligt" i vår tillvaro på det här gruskornet i kosmos. För mig kommer det alltid att förbli ett konstlat ljud vi faktiskt inte har någon praktisk nytta av...


fredag 9 september 2011

Nutidens predikstol...


Apropå reklamens grepp om vår tillvaro...

Hur många prylar är det egentligen vi faktiskt inte visste att vi behövde (eller saknade) innan just den där reklamsnutten talade om det för oss???