fredag 27 januari 2012

Krympande värld... växande självrättfärdighet?



Ingen bryr sig om att man sviker mänskligheten, men om man sviker sin klubb blir man betraktad som överlöpare.

(Arthur Koestler 1905-1983)


"Världen krymper" är ett uttryck man titt som tätt stöter på i diverse sammanhang. Detta borde ju betyda att vår förmåga att se den som en helhet samtidigt skulle börja öka och i sin tur väcka insikter om att vi faktiskt delar på endast ett ynkligt stenkorn i ett ofantligt något, utan minsta möjlighet att fly ifrån om det skulle börja gå åt pipsvängen på riktigt. Och lik förbannat är skallens insida på en sorglig majoritet fortfarande tapetserad med de 1800-talsmässiga tankegångarna kring sammanhållning enligt röda streck dragna i böcker, men som överhuvudtaget inte går att se om man verkligen befinner sig utomhus på angiven plats...


3 kommentarer:

  1. Jag tror att behovet av att vara sär-skild ökar ju mer "världen krymper" av nå'n skum anledning. Hur det kommer sig? Ja, det ska jag fundera vidare på. :-D

    Mmmm, det skulle onekligen vara udda om man fann di där röda linjerna ute i verkligheten! Det finns ju hyfsat många gränser både på nationell och global nivå liasom....

    Fridens liljor

    SvaraRadera
  2. Enligt min åsikt ligger gränser (och begränsningar) främst i våra egna skallar...

    Allt gott! =)

    SvaraRadera
  3. Jomenvisst är gränser och begränsningar nå't som ofta härrör från den egna skallen! Men jag tänkte ju inte först på dessa individuella gränser, utan mer på di röde kartränderna... Dock tror jag varje människa har ett stort behov av ett eget kroppsligt revir i bemärkelsen att man inte är bekväm med att släppa in vem som helst nära sitt eget kroppsutrymme... Sedan finns det de som inte har eller uppfattar några sådana här privata gränser... Bra eller mindre bra? Det är hursomhelst mycket intressant att utmana dessa osynliga regler;-)

    Fridens liljor

    SvaraRadera