fredag 11 december 2009

Är det inte dags för en sundare form av dualism?


Dualismen som fenomen är en stark - för att inte säga fastvuxen - komponent i människans alla kulturer och följaktligen i vårt sätt att betrakta och begrunda tillvaron. Gott och ont, vi och de, svart och vitt är bara några enkla prov på vad som skulle kunna benämnas tes och antites. Vad jag finner irriterande är emellertid det faktum att vi inte tycks komma någonstans med just teserna och deras antiteser. Syntesen eller synteserna lyser till synes med sin frånvaro. Det är som om vi - mänskligheten - av flera olika skäl har fastnat i ett motsatsernas eller motsatsförhållandenas permanenta tillstånd.

Min irritation grundar sig på intrycket av att vi - mänskligheten - verkar ha kört fast i en dualism som bygger på att ett jämförande är en tävling istället för att vara ett instrument med vilket endera representanten kan se vad denna eventuellt saknar. Jag ser inte dualismen som en bekräftelse på endera part ska "dominera" eller "vinna", där mottot tycks vara "Nej! Jag/Vi har ingen som helst nytta av det du/ni har eller står för!"

Jag känner att det är hög tid att verkligen försöka upphöra med denna dualism som av allt att döma bara innefattar "varken eller" eller "antingen eller". Jag känner att tiden är kommen för Syntesen; att dualismen främst börjar byggas på ett "båda och" - med mottot "Ja! Du/Ni kan alltid bidra med något! Kom med det Du/Ni har!"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar