En ny religion?

Med tanke på textens resonemang och slutkläm, skulle det inte vara en överdrift att likna Jimmie Åkesson & Co i Pinocchiopartiet... ehm, sorry... Sverigedemokraterna vid en religiös sekt...

Krympande värld... växande självrättfärdighet?

Ingen bryr sig om att man sviker mänskligheten, men om man sviker sin klubb blir man betraktad som överlöpare.

(Arthur Koestler 1905-1983)

"Världen krymper" är ett uttryck man titt som tätt stöter på i diverse sammanhang. Detta borde ju betyda att vår förmåga att se den som en helhet samtidigt skulle börja öka och i sin tur väcka insikter om att vi faktiskt delar på endast ett ynkligt stenkorn i ett ofantligt något, utan minsta möjlighet att fly ifrån om det skulle börja gå åt pipsvängen på riktigt. Och lik förbannat är skallens insida på en sorglig majoritet fortfarande tapetserad med de 1800-talsmässiga tankegångarna kring sammanhållning enligt röda streck dragna i böcker, men som överhuvudtaget inte går att se om man verkligen befinner sig utomhus på angiven plats...

Det enögda förenklandets schema

Världens monopolfria "vara & tjänst"...

Originalillustrationen finns på: http://www.zurinstitute.com/enmity.html

Bara lite vardagsgrubbleri om "Oss" och "Dem"

Det händer att man i diverse olika sammanhang - som exempelvis på bussen, i en kö, vid lunchbordet på arbetet eller på någon tillställning - kan få höra något i stil med:

"Jag har ingenting som helst emot Dem så länge de sköter och gör rätt för sig, men om de ställer till problem ska de ut. Och går de inte frivilligt, ska de sparkas ut!"

Det är här man börjar fundera och ändar i frågan:

"Men hur ska vi då göra när någon eller några bland "Oss" upphör att sköta och göra rätt för sig...?"

Om ”kritiker” av (det) främmande… och en liten väckarklocka!

En cyniker är en människa som anser alla andra 

lika lite värda som honom själv.

(Frank Sinatra 1915-1998)

Kan i sammanhanget inte låta bli att skänka både en och två tankar till nazister, fascister, nationalister, religiösa eller ideologiska fanatiker av alla de slag, samt alla de som i nutiden ihärdigt hävdar sig inte vara intoleranta utan enbart ”kritiker” (av främmande kulturer och dess representanter).

Samtidigt går det inte att komma ifrån att sådana tankegångar sannolikt många gånger gärna kläcks med just en cynisk fnysning. Det är då man själv ofrivilligt halkar in bland de empatilösa…

En av historiens allra löjligaste och mest destruktiva tävlingar...

Herregu.... hoppsan... ähm...

Okej, omstart: ofta intressant, bitvis roande, men främst oroande att betrakta alla dessa "sanningarnas" förespråkare och tillbedjare och deras "min pappa är större än din och kommer att slå din pappa, för min är på riktigt och din bara på låtsas"...

Om nationalism…

…något som även kan appliceras på alla andra former av grupptillhörigheter.

För mig framstår nationalister – ja, chauvinister av alla de slag – som ingenting annat än vandrande hjärnsläpp likt ”supportern” som i våras beträdde spelplanen under Skånederbyt mellan MFF och HIF, och gav sig på målvakten i motståndarlaget. Denne ”älskare av sitt (lag)” säger sig ha agerat i affekt; först och främst för att ha upplevt en personlig förolämpning och/eller kränkning. Det vill säga inte särskilt mycket annorlunda än när vissa somliga framställer en utsaga eller utför en gärning ”för lagets, folkets eller landets skull”, utan att alls reflektera över de möjliga eller sannolika konsekvenserna för just laget, folket eller landet.

Det hela har således knappast så mycket att göra med nationalism/fosterlandskärlek (eller lagkänsla). Istället rör det sig om de subjektiva och narcissistiska tolkningar – och önskningar – man själv uppfattar som ”patriotism” eller ”lagkänsla” (eller vad det nu kan vara för gruppkategori man anser sig tillhöra), vilka går att översätta med: så här önskar jag att laget/landet var och hade det och så här anser jag att laget/landet bäst sköts för att nå målet.

Fenomenet sammanfattas bra i ett citat av August Strindberg som redan har använts i ett inlägg. En repris är dock adekvat i det här sammanhanget:

Vad är fosterlandskärlek? En utvecklad form av egendomskänsla. Det är mitt land och därför är det bäst. Så säga alla nationer utan att inse det de endast uttala en subjektiv dumhet, ty endast ett land kan vara bäst. Vilket icke hindrar att de alla kunna vara lika bra.

Definitivt en kollektiv chimär…

Återigen med anledning av ett fenomen det är hög tid att förpassa till de historiska arkiven (delar av den dock helst till soptippen)...

– Det är mitt/vårt land!

– Vadå? Äger du/ni det eller har aktieandelar i Mitt land AB?

– Jag/vi bor ju här.

– ”Här”?

– Ja, här i Sverige; Slovenien; Belgien; Bulgarien; Kanada; Columbia; Tunisien; Tanzania; bla bla bla…

– Jaha? Och? Föreställningen jag/vi har om en övergripande gemenskap är inte mycket annat än just en ”föreställning” – en inbillning, med andra ord. Med absolut största sannolikhet kan jag/vi relatera eller referera till knappast mer än min/vår närmaste geografiska omgivning (hemorten med omnejd), samt vissa specifika och givna (men isolerade) punkter på ”kartan i skallen” – som vid något specifikt och givet tillfälle personligen besökts eller besöks. Övriga ”hemlandet” är ett någonting som upplevs och uppfattas via media, litteratur och/eller dem jag/vi känner som ”varit där”. Sannerligen synnerligen intressant – och aningen skrämmande – att någonting abstrakt eller andrahandsmässigt kan betraktas som så konkret.

Till yttermera visso: vill det sig så illa är min/vår hemvist belägen i en gränstrakt, där jag/vi likaledes med största sannolikhet i överlägset högre grad kan relatera och referera till ”främlingarna” – eller ”de där” – på ”andra sidan” än vad jag/vi kan till mina/våra ”landsmän” i andra änden av ”hemlandet”.

– Men, vaf..., vi snackar ju samma språk i det här landet! Vi har ju samma historia!

– Så? Vi slänger närmast lika många glåpord eller gliringar kring oss vad gäller ett främmande språk, som vad gäller en främmande dialekt. Och hur är inte inställningen till de ”landsmän” som råkar tillhöra en ”etnisk minoritet” – hur ”ursprunglig” denna än är? Och har verkligen alla ”landsdelar” samma historia och kultur? Gemenskap känner vi egentligen när det passar oss själva, eller när flockreflexen blir för stark. Ergo: i slutänden är den här omhuldade och ”naturliga gemenskapen” främst en subjektivt föreställd företeelse vi mer tränas, skolas och fostras in i än vad vi är medvetna om – eller vill erkänna…

Värt att upprepa...

Genomtänkt?

Ibland undrar jag om vissa somliga överhuvudtaget har begrundat följande faktum:

att den person de just slängt glåpordet "svennejävel" åt, skulle kunna vara en släkting till en arbetskollega, bekant eller - till och med - en nära vän...

att den person de just slängt glåpordet "blattejävel" åt, skulle kunna vara en släkting till en arbetskollega, bekant eller - till och med - en nära vän...

att individen som irriterar oss så fruktansvärt - och som det anklagande och fientligt, föraktfullt, förbittrat, hånfullt, högdraget, ilsket, oförsonligt eller spefullt riktade fingret pekar på - vid en noggrannare granskning faktiskt är omgiven av en spegelram..?

Vid vägskälet...

Gnrk kliade sig med bakbenet i örat alltmedan blickarna från de tre ögonen individuellt fokuserade på bildskärmens kontrollpanel – som utgjordes av en skiva med ett hundratal prickar i olika nyanser av färgerna rött, blått, grönt, gult, samt kontrasterna svart och vitt. En kombination av blickar på de olika prickarna innebar ett specifikt kommando för att styra alla nödvändiga funktioner i Färdmedlet. Gnrk ”kommenderade” sökare och sensorer att fokusera på en slumpvis utvald punkt på planetens yta, ”ställde” in zoomen på skarpaste läge, ”aktiverade” lyssnar- och kännarapparaturen och lutade sig tillbaka då det första scenariet plötsligt visades på bildskärmen.

Gnrk blev omedelbart fascinerad av det som utspelades. Tre tvåbeningar satt uppenbart och hade en viloperiod i vad som tydligen var en stor och ytterst rymlig sal i ett monteringstempel för fortskaffningsmedel. Det kom en fnysning från Gnrk då data från sensorer, sökare och kännare började löpa över bildskärmens övre halva. Ett kort ”kommando” och audiofunktionen aktiverades.

Detta släkte var tydligen fysiskt primitivt. De kommunicerade fortfarande via matintagen. Dock (ett visst erkännande kunde noteras hos Gnrk) brukade de sig även av ett rudimentärt kroppsspråk, vilket var en av grunderna till den tankebaserade kommunikationsformen – som var så karaktäristiskt för Gnrks släkte.

I bakgrunden på den stora salen syntes vad som sannolikt var namnet på antingen ägaren till industrin, eller det fortskaffningsmedel som monterades. Det var fem tecken: det första utgjordes av en skarp vinkel med öppningen uppåt. Det andra en cirkel och det tredje en rät vinkel vars spets pekade åt sydväst. Fjärde tecknet var detsamma som det första, medan det femte var en upprepning av det andra. ”Ljudvärdena” passerade förbi, men Gnrk närmast ignorerade dessa fakta.

Plötsligt kändes en ny närvaro bakom sittdynan. Det var assistenten Sprk som kommit in för att delta i analyserandet av iakttagelserna. En kort ”hälsningsfras” följde och så koncentrerade sig de båda långväga resenärerna på bildskärmens lilla drama. Det började gå aningen hetsigt till.

De tre tvåbeningarna (i tre färgnyanser) var enligt ”översättarfunktionen” inbegripna i ett småaktigt tjatter som klart var sprunget ur tävlingsinstinkten. Den ljusaste hade ställt sig upp och slog ut med de övre extremiteterna i en gest av tvärsäkerhet och självgodhet:

– Varför skulle vi i Väst inte leda och lära er andra? Vi har ju kommit med rymdfart, datateknologin och utvecklat det mest användbara färdmedlet i historien. Vår vetenskap och kultur är överlägsen allt annat.

Den med mörkast skal genmälde med ett hånfullt flin:

– Ha! Persien hade städer och använde metaller när ni fortfarande kastade sten och benbitar på varandra i primitiva hyddor av kvistar och grenar! Visst, ni har teknologin. Men knappast särskilt mycket hjärta och själ.

Den tredje – den i en ljust brungul nyans – skrattade överlägset:

– Ja, men kunskaperna om metallen fick ni från oss i Kina och vi hade papper medan ni fortfarande ristade tecken i lerbitar eller på sten. De där i ”Europa” är knappt värda att nämna i det här sammanhanget…

Gnrk och Sprk växlade vid ett av sällsynta tillfällen blickar med varandra. Dessa varelser var i sanning fortfarande långt ner på en tanke- och medvetandeskala. De båda forskarkollegerna fortsatte att iaktta planeten och dess invånare under en längre tidsperiod, för att slutligen börja diskutera de fakta de hade tagit del av.

– En teknologi på tröskeln till flera vitala och banbrytande upptäckter, summerade Sprk några ”dygn” senare. Detsamma gäller övrig vetenskap – med ett visst undantag för tanke- och medvetandekunskaperna.

– Men, en mängd olika varianter på en grundläggande kultur som i mycket fortfarande är låst av ett egenkärt, självtillräckligt, samt tävlings- och konkurrensinriktat tänkande, med bara de mest basala insikterna om ett helhetsperspektiv, inflikade Gnrk.

– Vad är er mening?

Gnrk tvekade en stund, men svarade slutligen lakoniskt:

– Antingen fortsätter de som idag – tävla och konkurrera, och betrakta varandra med misstänksamhet – med följden av att endast en kommer att stå som ”vinnare”, bara för sedan börja ta kål på sig själv eftersom det inte längre finns en opponent och kontrahent att förpassa till historien. Eller så lyckas insikten om att de faktiskt delar en enda Sfär vinna, och de kommer att inse att ett tävlande och konkurrerande är gynnsammast och mest fruktbart om detta parallellt löper med viljan att uppnå ett ”gemensamt bästa”…

Världsklass(er) i förändrad värld...

Ett decennium har passerat. Tio år har gått under vilket det har blivit mindre kul att resa med flyg; delar av Orwells 1984-scenario blivit realitet; de negativa attityderna ökat i omfång gentemot människor från den muslimska världen i allmänhet och Mellanöstern och Nordafrika i synnerhet…

I praktiken alla jag känner vet – minns – var de befann sig eller gjorde då de fick nyheten den här dagen. Själv satt jag strax efter lunchtid och diskuterade C-uppsatsämne och val av handläggare på min dåvarande examinators arbetsrum, på historiska institutionen i Lund. Jag råkade kasta ett öga på den påslagna datorskärmen bakom hennes rygg; en smal textremsa gled fram över bildens övre del och förkunnade någonting i stil med: flygplan kraschat in i World Trade Center i New York. Jag minns att jag inte hade något som helst minne av att någon ny Hollywoodprodukt i katastrofgenren snart skulle ha premiär – och att jag tyckte det var underligt att min väldigt seriösa lärare alls kunde tänkas vilja ta del av reklamsnuttar om just sådant skräp. Det var först på tåget hem under eftermiddagen jag insåg att någonting verkligen allvarligt hade skett, eftersom samtalsbruset var högre och intensivare än vanligt och att jag hörde något om två plan i skyskraporna.

Resten av dagen försummades alla mina förberedelser för uppsatsarbetet. Jag var klistrad framför TV:n och datorn till långt in på småtimmarna. Och jag minns både sorgen, fasan och vreden jag själv upplevde. Sorg inför alla de som drabbades, fasan till följd av bilderna från fallande eller hoppande ur tvillingtornen och vreden gentemot de extremegoister som utförde dådet till följd av en perverterad övertygelse.

Det dröjde dock inte länge förrän jag tyckte mig uppleva samma känsla av att ha blivit kränkt och orättvist behandlad bland många nordamerikaner (och övriga ”västerlänningar”), som utgjorde den grundläggande myllan ur vilken dessa ”religiösa” egoister kunde spira. Extrema handlingar är ytterst sällan resultatet av en idé fullkomligt ut ur det blå. Och min övertygelse om att det ena ger det andra kunde bara bli starkare.

När jag under morgontimmarna idag kort tog en titt på etermediet och några tidningars hemsidor hos oss, i Slovenien, Storbritannien och Tyskland slog mig en tanke. Det var en ytterst delikat balansgång som pågick. De flesta kommentarer och diskussioner var sakliga, upplysande och på flera vis intressanta. Men i skuggorna kunde jag inte låta bli att skönja någonting störande, ja oroande.

Jag frågar mig hur stort allt detta hade slagits upp idag om det istället hade varit tvillingtornen i Kuala Lumpur som då hade varit målet? Eller Kreml och Vasilijkatedralen i Moskva? Eller Den förbjudna staden i Beijing? Eller Jesus-statyn i Rio De Janeiro? Eller stadskärnan i någon av Indiens eller Afrikas alla storstäder?

Ja, det rör sig i sammanhanget om en verklig ”världsstad”. Ja, det var (och är fortfarande på flera vis) planetens mäktigaste centrum för finans (politik behövs knappast nämnas, det är ju fortfarande synonymt med ekonomi) och kultur. Ja, vi (västerlänningar) har en väldigt speciell relation till staden – kanske i synnerhet vi i Skandinavien. Men, det rör sig för satiken om människor och jag kan inte annat än att få en skavande känsla av att den empati och sympati som förmedlas i media delvis speglar en syn på vem eller vilka som är värda en större tilldelning av dessa företeelser och vilka som inte är det…

Om något mindre insiktsfullt, samt vad som möjligen kan tänkas vara ett samarbete Troll och en viss Murphy emellan…

Brukar närmast konsekvent fnissa eller fnysa (beroende på vem som är i min närhet) åt alla yttranden om omen, varsel och annat som menas vara förebud av något slag. Själv menar jag att det man inte har någorlunda direkt kontroll över mer eller mindre styrs av slumpens nyckfulla infall och godtycke. Vart vill jag nu komma? Jo, tänkte knyta ihop innehållet i de inledande meningarna med: har ju de senaste sjudagarsperioderna (och fram tills igår) knappast ägnat en tanke åt bloggen. Tankar och grubblerier har visserligen fortfarande präntats ner i anteckningsblock, eller vad som nu funnits till hands i rådande stund. Men lusten att medelst inlägg på bloggen ”föreviga” dessa har inte funnits. Inte ens det mörker som via en självtillräcklig, egoistisk och tunnelseende individ drabbade Norge för en tid sedan fick motiveringen att vilja lyfta späcket ur lättjemöbeln.

Men, så… igår… Vad som skedde orkar jag inte bry grubbelmaskineriet med. Ja, jag envisas. Jag anser det vara slumpen. Nej, skulle inte ens under giljotinen förmås att erkänna ingripandet av någon mystisk makt – inte ens Trollen. Möjligen kan jag sträcka mig till att Murphy fick vittring på min förslöade inställning till bloggen…

Det började med att jag råkade höra en ordväxling mellan två medelålders damer i entrén till Centralstationen. Något om ”tjattrandet på deras eget språk istället för vårt”. Och så den andras kommentar: ”Ja, de borde ju inse att de lär sig fortare om de bara talade svenska”!

Medvetandet noterade, näsborrarna vidgades en aning. Men, längre än så gick inte min reaktion på de där damernas pladder. Samtidigt ryckte jag till inombords: blogglättjan hade tydligen börjat inverka även på lusten att enbart anteckna. Minns bara att jag ryckte på axlarna – parallellt med ett litet stick av undran över den uppenbara olusten. Längre än så kom inte tankeverket. Skulle ju hämta mor, som kom på visit till dessa våra sydvästligaste nejder.

Då besöket var över och jag under kvällen följde med tillbaka till stationen frontalkrockar min blick med den senaste reklamkampanjen (från klädkedjan Lindex) i busskurarna: BACK TO SCHOOL. Ena handen och fingrarna sträckte sig reflexmässigt efter anteckningsblocket i jeansjackans innerficka… bara för att återgå till sitt slappa och passiva hängande i änden på armen… Medvetandets lättjeprincip måste ha aktiverats av någon smörja som sannolikt emanerar ur en – av (den anatomiska och/eller medicinska) vetenskapen ännu inte funnen – körtel eller blåsa någonstans i ens organism. Visst, erkännes, jag kunde inte låta bli att aningen skadeglatt skänka en tanke åt madammerna under förmiddagen.

Men, just som jag lyckats trycka ner det hela bortom det direkt medvetna får lilla mor korn på reklamen, med ett par barn klädda i vad som uppenbarligen är senaste skriket, och yttrar spontant följande:

– Men, varför måste det vara på engelska?

Jupp, alldeles riktigt. Tankarna började snurra. Visst, tänkte ännu en gång på de där madammerna. Men, njet! Tyckte mig inte alls se en trollsvans slinka in bakom ett hörn. Däremot kan jag sänka mig till att ha anat konturerna av en viss Murphy i ögonvrån. Och jag fann mig sitta och tjura med och mot mig själv. Trodde ens karaktärsegenskaper var en slags ”helhet” av flera komponenter… Eller är det hela en begynnande schizofreni? Skulle man egentligen märka det?

(Ja, ja, ja! Jag vet! Har sladdat ut ur inläggets ramverk…)

Hursomhelst lyckades det mig att ignorera en allt enträgnare inre röst om att ”det nu för höge j**elen fick vara ett slut på semestern”. Resten av kvällen åtnjöts i Händels, Vivaldis och Bachs sällskap medan en volym om Falklandskonflikten 1982 avslutades.

Vaknade lyckligt. Ännu en fridag att nyttja och njuta av. Städade och tvättade. Gjorde upp med några vänner om tid och mötesplats för att ikväll ta del av den årliga festivalens första dag. Tog under sena eftermiddagen en tur ner till Limhamn centrum för att inhandla diverse livsmedel och hade nästan glömt gårdagens eskapader då jag på håll får syn på reklamen med sin allt annat än inhemska slogan. Som ett mejl på nätet sker några ögonblick följande: stöter på ett par unga män och en dito dam, som jag vill placera någonstans i området PakistanIndienSri LankaBangladesh. Redan på håll upplevde trumhinnorna ickenordiska vibrationer. Sannolikt utbytesstudenter, for det följaktligen genom skallen. Då jag just passerat nås jag av den unga damens något högljudda skratt:

– I´ve never been to a country outside the english speaking world and experienced such an imense use of english in public…

Okej då… det finns kanske både järtecken och troll, och Murphy kanske till och med har ett ID-nummer… Skit samma vilket…

Inhandlar halvt frånvarande det jag ska och går hem halvt närvarande i tankemaskineriets våld. Kliver in i bostaden och går käpprakt till datorn…

Övrigt är historia…

Adress: Madammerna vid Malmö Centralstation…

– INN JÅRR FÄJS!!!

Bilden av "Varandra"…

Om man i ”vår del av världen” ställde arbeten om De andra gjorda av ”de andra” mot sådana som är gjorda av ”oss” torde sannolikheten vara mycket stor att de senare dominerar – eller har totalt monopol på – den bild vi har av ”dem”. Samtidigt skulle ”Vi” förmodligen själva protestera ganska vilt om vi inte fick kontrollera och analysera ett arbete om Oss innan detta publicerades, alternativt diskvalificera detsamma i efterskott. Det finns ju faktiskt bara stora risker att de andra kan missa väsentliga detaljer, eller göra en alldeles på tok för förenklad – för att inte säga felaktig – bild av oss…

…inte sant?

Framställningar eller beskrivningar vi människor gör av varandra tycks sällan (eller till och med aldrig) göras ur den andres perspektiv. Inte heller frågar vi varandra om saken. Tvärtom tycks tolkningsföreträdet förbehållas ”Oss” – med resultatet av att det knappast blir en bild som är så enhetlig som vi vill eller tror oss veta den ska vara. Hur goda intentionerna än är kan bilden av den andre aldrig (eller mycket sällan) bli så objektiv som vi själva menar att den är. För detta skulle sannolikt krävas att vi kan leva oss in i och förstå den andres situation till den milda grad att vi faktiskt, mer eller mindre, blir den andre. Och det vore väl hemskt, för ”Vi” bör och får ju absolut inte riskera att förlora det minsta av vad vi är…

…eller hur?

 

Subjektivitetens logik – Akt 20

Prolog:

När vi människor genomfört någonting, uppnått ett mål, fullbordat ett uppdrag, då önskar vi i regel att omvärlden på ett eller annat vis ska få nys om det också. Genom att för en stund stå i strålkastarskenet får vi så möjlighet till uppmärksamhet och – kanske det främsta målet – bekräftelse.

Kruxet är att det i det närmaste alltid finns två sidor av ett fenomen. Den negativa i detta sammanhang inbegriper exempelvis frustrationer, som kan ta sig följande uttryck – beroende på om vi är…

Scen I:

…de iakttagande:

– Men, alltså… skulle det där vara märkvärdigt?

– Måste de alltid sticka upp?

– Hur kan man bara vara så dryg?

– Varför inbillar de sig att de är något?

– Vissa tycks helt enkelt inte ha fått synas som barn!

Scen II:

…eller, de iakttagna:

– Tänk att vissa bara tvunget måste spela likgiltiga!

– Bara för att vissa inte klarar av någonting själv…

– Stackare! Såå lättstötta!

– Typiskt att det alltid ska finnas sådana som enbart kan stava till missunnsamhet och avundsjuka!

– Vissa tycks helt enkelt inte ha fått synas som barn!

Bara en trend av självplågeri?

Enligt en av ”naturlagarna” agerar och reagerar allt levande enligt principen ”minsta motståndets lag” – det vill säga: så mycket som möjligt tillgodogjort för en så liten insats som bara är möjligt…

Lägger man i denna kontext då till det faktum att det brukas färre muskler då man ler än då man har ett surt eller buttert uttryck klistrat i nyllet, så kan man fråga sig varför otåligheten, intoleransen och den direkta fientligheten gentemot andra människor alltmer tycks vinna mark. Hur kan det komma sig att så många uppenbarligen orkar sura enligt följande: de där kan dra, de har ingenting att komma med, de är värdelösa?

Vad är det som bidrar till att det till synes finns ett ökande antal som väljer att avstå det destruktiva energislöseriet genom att le och sprida värme enligt: ska vi idka ”byteshandel” – vad kan du lära mig som jag kan ha nytta av och vad vill du veta av mig?

Paradoxen i det hela är att de bland oss som mer eller mindre aktivt ägnar sig åt denna misshushållning också gärna åberopar ”det naturliga” i sakernas ordning. Att det självfallet är av naturen givet att man är man och kvinna är kvinna och inte ”någonting däremellan”; att ”raser” av naturen dras till sina egna; att det är naturligt att vissa kulturer – och dess representanter – är ”högre stående” än andra.

Det kan väl inte vara som så att vissa somliga egentligen mår alldeles för bra och följaktligen har blivit mentalt överviktiga? Att vissa somliga är i behov av denna form av mentala ansträngningar – av ett självplågeri?

Kan det vara så enkelt?

Om två utomordentligt tröttande begrepp!

Då och då gör jag ett inlägg om någon händelse eller företeelse som har fått mig att tröttna på riktigt. Detta är ett sådant…

På senare tid är det särskilt två ord eller begrepp som har bidragit – och bidrar – till att jag aktivt måste lägga energi på att stävja min spyreflex: yttrandefrihet och rasism. Båda tenderar att brukas mer än väl lättvindigt i direkta ordväxlingar eller kommentarsutbyten, eller i indirekta replikskiften medelst inlägg i diverse media. Båda är vidare kännetecknande för affektladdade sammanhang, i vilka de utgör den skarpa ammunitionen i ytterlighetstänkandets vokabulär. Och dessa båda ytterlighetsbruk bidrar enbart till att devalvera den egentliga meningen med och det verkliga värdet i dessa begrepp. Skillnaden ligger i att det första många gånger tycks vara menat att både legitimera och försvara överlagda och osakliga påhopp, medan det andra lika överlagt tycks användas för att förhindra eller åtminstone försvåra verkligen berättigad och saklig belysning av diverse avarter.

Det vore dock fel att säga att det enbart är vissa somligas tröttande bruk av ”yttrandefriheten” som är ett uttryck för intolerans. Begreppet ”rasism” är ett lika tacksamt vapen för den andra sidan på vad som i realiteten är samma mynt. Det är därför jag emellanåt reagerar då vänner eller bekanta, med någon form av rötter utanför vårt land, reflexmässigt begagnar sig av detta ytterlighetsuttryck – i samband med berättigade ifrågasättande av diverse destruktiva aspekter av andra kulturer. Men det är också därför det finns en fara i att yttrandefrihetens egentliga mening vattnas ur via ett missbruk.

Måste dock erkänna att jag är något förvånad över att så många, som uttalar något fördomsfullt, nedsättande, eller på annat vis kränkande, så ofta tycks bli så överrumplade över att de stöter på patrull: blir ifrågasatta, kritiserade eller direkt utskällda. Jamenvadihelv… det verkar emellanåt faktiskt som om vissa somliga inbillar sig att adressaten för deras yttranden bara stillasittande ska ”svälja och ta emot”? Det är som om dessa vissa faktiskt betraktar ”fri- och rättigheter” som reserverade för sig själva, medan det i motsvarande fallet endast handlar om skyldigheter. I ljuset av denna företeelse är mitt intryck starkt av att ett intolerant intellekt i själva verket utgör fasaden på en femårings egoism och envåldshärskarförsök.

Jag frågar mig således allt oftare om inte ”yttrandefrihet” i vissa somligas tankevärld enbart är en omskrivning för ”krav på att få säga något oemotsagd”? Det vore inte särskilt förvånande eftersom tolkningsföreträden och självrättfärdighet är några av de ”privilegier” som den maktinnehavande parten i varje socialt sammanhang generellt sett har – oavsett om detta gäller sammanhanget vuxna – barn, arbetsgivare – arbetstagare, män – kvinnor eller inhemsk/etablerad – invandrare/nykomling. En maktposition ger mer ”frihet”, men det följer också med ett ansvar som man antingen inte är medveten om eller som man direkt ignorerar.

Att den som befunnit eller befinner sig i en underordnad situation har rätt till exakt samma fri- och rättigheter torde vara en självklarhet. Att den vidare söker få ”kompensation” för någon orättvisa är inte bara rimligt utan också en definitiv självklarhet. De flesta av oss har säkert upplevt en tillfredsställelse då någon mobbad lyckats ge igen. Men hur mycket jag än sällar mig till denna rätt till kompensation, så är detta inte förbehållslöst. Att ”ge igen” kan betyda en rad olika ting – som att få upprättelse. Jag anser det emellertid vara direkt kontraproduktivt om detta skulle betyda att den ”svage”, som i något läge får en chans att komma på minst jämställd fot, istället väljer att slå tillbaka (vilket jag misstänker vara en dominerande syn på denna planet). Denna öga-för-öga-inställning är knappast konstruktivt eller fruktbart, utan bara medför till att ytterlighetsperspektivens hjul kan fortsätta snurra. Och just ett godtyckligt bruk av begreppet ”rasism” är i mina ögon ingenting annat än en aspekt av denna företeelse – liksom det enbart utgör den ena sidan av det mynt som inbegriper bruket ”yttrandefrihet”.

”Yttrandefrihet – så är det bara” eller ”Allt det där är ju egentligen bara rasism”… Dessa och besläktade utsagor speglar bara egoistiska och enögda åsiktsperspektiv utan egentliga intressen till verklig dialog. De lyckas enkom bidra till att starkt begränsa manöverutrymmet och låsa positionerna i de verkligen ärliga ansatserna till att nå konstruktiva och fruktbara lösningar i diverse frågor kopplade till det idag så påtagliga ”vi-och-dommandet” inte bara i vårt land, utan även i omvärlden.

Det är omöjligt att alltför ofta göra en upprepning av floskeln: subjektivitetens logik är lika enögd som en cyklop.

Landet som är betydligt större än lagom...

Sverige är ett litet land!

Detta är en fras – eller en variant på en rad liknande – som alltemellanåt figurerar i den mediala världen, men som också kommer till uttryck i diskussioner eller samtal jag då och då är en del i. Enligt mina erfarenheter är de olika varianterna av denna utsaga vanligast förekommande inom ramen för sport och ekonomi. Men, de dyker givetvis även upp i många andra sammanhang där ett jämförande och/eller ursäktande är på gång. För att inte nämna de exempel som ligger inom ramen för vissa somligas åsikter om ett föreliggande hot – både yttre och inre – mot land, stat och invånare.

Inom sporten brukar frasen i regel höras då en förlust eller ett misslyckande av våra representanter i någon av de olika tävlingsgrenarna ska bortförklaras. Men jag upplever också att den istället ska addera ännu mer av tyngd och ”ära” till en framgång eller slutgiltig seger. I båda fallen är tanken om vårt lands storlek översatt till befolkningsmängden. Detsamma kan sägas gälla då Jimmie & Co, samt dess likar, raljerar om risken för att den inhemska kulturen samt ”ursprungsbefolkningen” ska bli alltför utspädd, till följd av ett ”enormt inflöde utifrån”.

När vi ändå är inne på ”kultur” är det ofrånkomligt att ta upp vårt språk. Svenskan betraktas som ett litet sådant – med allt vad det då innebär av begränsningar och faror i vissa somligas verklighetsuppfattning. Närmast skrattretande i den här kontexten torde dock sådana här tankegångar kring landets geografiska yta vara.

Jamenalltså… litet? I förhållande till vad? Eller vilka?

Jupp! Alldeles riktigt! Nu blir det dags för lite torr statistik…

Tar man en titt på invånarantalet befann sig Sverige, med sina drygt nio miljoner, på plats 85 utav 192 bland planetens länder år 2008  – en bit in på den övre halvan, med andra ord. Avgränsar man denna jämförelse till att endast omfatta våra grannar, är vi obestridligen en mastodont. ”Medelstort” vore väl dock snarast den mest passande etiketten på det hela taget.

Kikar man på den geografiska storleken är vårt land beläget på 55:e plats. Det vill säga: Sverige tillhör den största tredjedelen och kan således ingalunda kallas ”litet”. Och begränsar man det till att endast omfatta Europa är vi det fjärde eller femte största  – beroende på om Ryssland är medräknat – av kontinentens 47 eller 48 stater. I detta sammanhang är vårt land en jätte.

Det sistnämnda gäller slutligen också för svenskan som språk. Det beräknas finnas nästan 7000 språk på planeten. Svenskan ligger för närvarande på plats 91 i storleksordningen. Dessutom är det ett officiellt språk i två olika länder (samt i EU), något som knappast gäller för den överlägset största delen av vår världs övriga språk.

Summerar man siffergymnastiken ovan och lägger till det anseende som Sverige – och mycket som är kopplat till det – har på diverse internationella plan (räcker att nämna Nobelpriset), kan man inte låta bli att börja klia sig själv i håret. Det går inte att komma ifrån att det verkar som om vi i detta sammanhang faktiskt bara tycks mäta oss med dem som på diverse vis är större eller fler. Med tanke på hur ofta etiketten ”landet lagom” figurerar i olika kontexter, och hur vedertaget det är att ”inte förhäva sig”, kan jag inte undgå att förnimma känslan av en paradox. Det blir ofrånkomligt att undra över huruvida dessa tankegångar egentligen inte bara är en form av (medveten eller kamouflerad?) gardering mot ett klandrande: ”vilken hybris”.

Det må vara hur det vill med detta – får kanske ta upp det i ett kommande inlägg. Mina egna erfarenheter har hursomhelst visat mig att dylika tankegångar ingalunda är unika för oss. Under varje besök i mina föräldrars hemland Slovenien blir jag minst ett par gånger påmind om hur av- och begränsat vi människor ofta tenderar att betrakta vår tillvaro och omgivning.

På påståendet ”Sverige är ett litet land” skulle jag således vilja fnissa (att fnysa vore något för arrogant – inte sant?):

– Pyttsan! Moder Svea, Fader Göte, samt Faster och Farbror Norrland hör ju – om inte till de största, så – för höge fanken till de stora!

Enfaldens olidliga lätthet...

Jag ”ruttnar” på mycket och denna morgon har jag gått i mål då det gäller det närmast oavbrutna tjatandet från ”höger- respektive vänsterhåll” i diverse sammanhang om huruvida nazismen eller kommunismen var ”värst”, samt huruvida Jimmie & Co egentligen är ”höger eller vänster”. Kontentan är att dessa tankegångar kommer ur perspektiv som är lika enkelriktade och trångsynta som just ”det” de är menade att kritisera och ifrågasätta.

I dessa fall är både ”höger” och ”vänster”, eller ”blå” och ”röd” lika extrema och patetiska utifrån sina respektive perspektiv. I sin nit tycks kontrahenterna förbise att deras tankegångar faktiskt utgör just det där förenklade och svart-vita synsättet och resonerandet som utmärkte (och utmärker) nazismen och kommunismen.

Att tänka och resonera ”mitten” eller – annorlunda formulerat – ”mångperspektivt” tycks i dessa sammanhang innebära alldeles för mycket av komplexitet för vissa somliga, som både medvetet och omedvetet tvärsäkert kräver det ”klara och tydliga”. Man glömmer då – eller väljer att inte se? – att det ”klara och tydliga” faktiskt är en av de mest (gärna just bara ”den mest”) framträdande aspekterna av just en extrem syn på tillvaron.

Till detta vill jag lägga följande: det är också otäckt hur ofta samtal och munhuggningar fylls med ett ”men, de tog ju död på fler än vad de andra gjorde”. Ja, det är ett direkt fasansfullt fenomen detta, att bolla med dödssiffror – det är ju för höge bövelen människor vi talar om. Å andra sidan kanske inte så konstigt om sådan ”statistik” är ett uppskattat retoriskt vapen i den ”heliga” kampen för den egna saken/ideologin. För de enkelspåriga helgar ändamålet verkligen medlen. Och naturligtvis har den egna sidan inte gjort något fel, eftersom den har ”sanningen” på sin sida...

Orka!!!

Näfysat... fram med mer av det mångfaldiga, komplicerade och diffusa – i alla fall i dessa och dy(ng)likt enfaldiga sammanhang!

Väst är bäst och "fuck the rest"...

”Väst” eller ”västerlandet” är ett begrepp med rötter redan i det antika Grekland. Den nuvarande betydelsen är dock främst ett resultat av en rad olika företeelser kopplade till den historiska utvecklingen under 1800-talet och framåt.

”Väst” som en av komponenterna i konceptet Occidenten – Orienten framstår nästan utan undantag i ett positivt ljus, medan ”Öst” tycks förbli det som ruvar i de negativa skuggorna. Ja, i nästan allt jämförande drar det där Österlandet det kortaste strået. Och då ett negativt fenomen hos oss i Väst tas upp till diskussion görs det sällan kopplingar till dess egentliga existens i just väst, utan det faller mer än gärna en kommentar som associerar till något typiskt ”östligt”. Man kan då få höra uttryck eller ta del av utsagor som ”orientaliskt kaos”, eller ”primitivt som i Öst”, eller (mer lokalt förankrat) ”rena Balkanmetoderna”.

Det är i sådana situationer jag kan bli ganska trött och följaktligen emellanåt hemfaller åt rena snobbismen/elitismen och blir en raljerande, elak och odräglig ”bättrewisser”…

Ett exempel är det dagsaktuella temat kring religionerna som kulturbärare par excellence. Hos oss i Väst talas det gärna om kristendomen som ett av fundamenten (och ofta som ”Fundamentet”) på vilken vår ”Västerländska” civilisation – dess historia och kultur – vilar. Västerlandet och dess kristendom mot Österlandets islam. Utveckling mot bakåtsträveri och bla-bla-bla…

Alltså… öhm… hur bakåtsträvande och primitiv har inte vår ”västliga” kristendom framstått i en mängd olika sammanhang genom tiderna? För att inte nämna diverse (protestantiska) frikyrkors och dess representanters insnöade tankegångar eller ageranden, och i synnerhet den katolska ”grenens” avarter de senaste åren..?

Kristendomen som en slags garanti för ”upplysning och förnuft” kontra islams ”medeltidsartade” och fanatiska tro? Jo, tjo!

Kristendomen… förresten… Den är ju en avknoppning av judendomen. En sekt som ”avföll” från en tro, vars ursprung finns i det Östliga Medelhavsområdet under antiken. Som sådan är kristendomen inget annat än ett ”östligt” fenomen…

Västerlandet är ju såå välutvecklat… Håhå-jaja…

Att studera beteenden och skeenden i kassaköer är både upplysande, fascinerande, underhållande och ilsktriggande...

Då jag i morse lämnade Willys på Limhamn, efter att ha inskaffat frukostingredienser, kunde jag konstatera att jag har tröttnat rejält på två företeelser. Den första är denna om…

… att vissa somliga bland oss representanter för västerlandet är så låsta i sina uppfattningar om ”de där” (främst personer vars yttre, bland vissa somliga, reflexmässigt framkallar etiketteringen ”muslimer, turkar eller blattar”) och deras syn på kvinnan och hennes skyldigheter (rättigheter anses inte existera enligt dessa somliga) och bla, bla, bla…

Jag upplever närmast dagligen situationer som lämnar feta fotavtryck i sittmuskulaturen på dessa uppfattningar. Just i kassakön i morse fick jag åter stifta ”bekantskap” med ett par, som jag sett ett halvt dussin gånger det senaste halvåret. Här vore ”den lättjefulle och självgode västerlandsmachon och hans lilla sydöstasiatiska vännina” en passande etikett.

Den första gången jag såg dem trodde jag i min naivitet att den drygt trettioåriga kvinnan tillhörde hemtjänsten och var hjälpreda åt en man i fyrtioårsåldern, som var lätt funktionshindrad. Kvinnan, som är ansenligt mycket mindre än mannen, kör alltid en full varuhusvagn, lyfter ur i kassan (hur tung varan än är) och fyller sedan påsar till bristningsgränsen. Mannen går och står hela tiden bredvid utan att bidra. Nåja, han betalar för varorna, men kan också sträcka sig till att ta en av påsarna – om dessa är tre. Hur det ser ut i det där ”västerländska” hemmet vågar jag inte spekulera i…

Den andra företeelsen är denna om…

… att konformistbenägna i min omgivning gärna uttrycker ett: ”du är ju för känslig”, ”bry dig inte så mycket” och ”det är väl ändå inte så farligt?”…

Jamenvaf..? Om ingen hade gnällt och knorrat i dessa och liknande situationer, hade vi ju fortfarande haft ett paradis här i Väst – där bekvämlighetens och själtillräcklighetens burka… oj, förlåt… slöja fortsatt att hindra oss från att se vår ”såå välutvecklade civilisation”…