Många goda idéer dör under transporten till skrivbordet.
(Max Frisch 1911-1991)
Hur många gånger har man inte fått uppleva detta?
tisdag 31 augusti 2010
måndag 30 augusti 2010
Om något ljust och konstruktivt…
I volymen ”Hem till kriget” behandlar journalisten Per Svenssons sina sex-sju resor till Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Serbien åren 1991-92. Självfallet rör det sig om federationen Jugoslaviens sönderfall och hur författaren själv upplevde händelseutvecklingen både på plats och från distans.
Trots en hel del stereotypa föreställningar och framställningar, samt en del uppenbara brister (ur ett sakkunnigt perspektiv) vad beträffar historiska och andra fakta, är boken ett av de bästa arbetena av en svensk författare om detta relativt svarta kapitel i vår världsdels senare hävdatecknande. Vad jag dock finner mycket positivt är de ofta återkommande reflektionerna kring temat ”vi och de” (låt vara främst ur ett kroatiskt-serbiskt perspektiv). Det finns till och med två kapitel vars rubriker är just ”Vi” respektive ”Dom”. Och så finns det ett kapitel som heter ”Nyanserna”, vilket problematiserar bilden av ”de där på Balkan” i allmänhet och serberna i synnerhet.
Dessa tre delar utgör tyngdpunkten i en berättelse som i ett utvidgat perspektiv avslöjar att Europa (och i förlägningen också resten av vår värld) på det stora hela egentligen inte rymmer de avstånd i mentalitet, kulturer och historia, som vissa somliga så ofta och gärna hävdar. Som läsare får man svårt att inte inse att skillnader eller likheter i den mänskliga naturen inte stannar vid de röda linjer man finner i kartböckerna. Endast om man är överlagt trångsynt och äger en stark önskedröm om att ”de andra” ska vara just så underliga och annorlunda, går det att finna och förbli vid argument som går emot Svenssons framlagda insikter.
Det är främst till följd av det ovan framställda jag vill lyfta på huvudbonaden för denna bok och den rekommenderas varmt till var och en som eventuellt kan tänkas ha blivit nyfiken. Själv önskar jag avsluta inlägget med mitt favoritcitat i Svenssons berättelse:
”Vi” och ”Dom” är så trånga ord. De har inte plats för ”Jag” och ”Du”.
söndag 29 augusti 2010
Jämförandets nack- och fördelar…
Ännu en av många företeelser kopplade till det mänskliga beteendemönstret, som inte upphör att fängsla, är den då vissa somliga i princip fysiskt påtagligt blir avogt inställda till en nykomling på arbetet, i villaområdet eller i bostadshuset som har mycket att berätta om ”sin hemtrakt och/eller hemstad, eller om sitt hemland och/eller sin kultur”. Den småaktiga reaktionen grundar sig inte främst på att nämnda person så till synes stolt och glatt berättar om dessa ämnen (och att vissa somligas föreställda uppfattningar fått sig en rejäl törn), utan snarare på att denne tycks veta så mycket om desamma. Syrligheten ger därmed ofta intrycket av att flöda ur det faktum att de har upptäckt hur lite de själva faktiskt vet om sin just egen trakt eller hemstad, eller sitt eget land och sin egen kultur. Och då finns det mycket väl en risk för att någon eller några muttrar eller fnyser fram kommentarer i stil med:
– Jaha? Och? Vad är det för märkvärdigt med det?
– Ja, vad då, då? Här har vi en så´n… och den är bla-bla-bla…
– Jaha, men har alla familjer hos er egen bil, eller varje hushåll en dator?
Att våra relationer med andra bland annat grundar sig på jämföranden, och därför samtidigt utgör en form av både medvetet och omedvetet tävlande, är bara en av många mekanismer och drivkrafter som för våra kulturers och/eller egna personligheters utvecklingsprocesser framåt. Med andra ord – och vare sig man vill det eller inte – rör det sig om en avgörande och ytterst vital komponent i och av vår existens. Till de negativa sidorna av denna företeelse hör dock förmågan vi uppenbarligen har att fokusera avund och missunnsamhet på de andra, istället för att lägga fokus på vår egen förmåga att åtgärda eller förekomma det som framkallat känslorna av underlägsenhet beträffande oavsett vad.
Det är i hög grad både intressant och nedslående att vi ofta föredrar att ödsla timmar eller till och med dagar på att gnagas av motviljan gentemot den andres kunskaper, istället för att investera säg en halvtimme varje dag på att själva söka kunskap i just ”oavsett vad” – och på så vis öka möjligheterna för kunskapsutbyte och en vidgning av varandras horisonter, med åtföljande växande självkänslor och förstärkt sinnesfrid.
Det sista torde säkert kunna utlösa tankegångar såsom: ”naiva förhoppningar och önskemål”. På det vill jag svara:
– Tja, jag försöker febrilt att se det positiva i mig själv och andra… och ett av de bästa sätten att göra det är att ställa detta mot de destruktiva sidorna av våra kulturer och av oss som människor. Därför kommer jag aldrig att upphöra att fokusera på och ifrågasätta – och ut i ljuset släpa – det där mörka och negativa vi alla faktiskt representerar och gör!
– Jaha? Och? Vad är det för märkvärdigt med det?
– Ja, vad då, då? Här har vi en så´n… och den är bla-bla-bla…
– Jaha, men har alla familjer hos er egen bil, eller varje hushåll en dator?
Att våra relationer med andra bland annat grundar sig på jämföranden, och därför samtidigt utgör en form av både medvetet och omedvetet tävlande, är bara en av många mekanismer och drivkrafter som för våra kulturers och/eller egna personligheters utvecklingsprocesser framåt. Med andra ord – och vare sig man vill det eller inte – rör det sig om en avgörande och ytterst vital komponent i och av vår existens. Till de negativa sidorna av denna företeelse hör dock förmågan vi uppenbarligen har att fokusera avund och missunnsamhet på de andra, istället för att lägga fokus på vår egen förmåga att åtgärda eller förekomma det som framkallat känslorna av underlägsenhet beträffande oavsett vad.
Det är i hög grad både intressant och nedslående att vi ofta föredrar att ödsla timmar eller till och med dagar på att gnagas av motviljan gentemot den andres kunskaper, istället för att investera säg en halvtimme varje dag på att själva söka kunskap i just ”oavsett vad” – och på så vis öka möjligheterna för kunskapsutbyte och en vidgning av varandras horisonter, med åtföljande växande självkänslor och förstärkt sinnesfrid.
Det sista torde säkert kunna utlösa tankegångar såsom: ”naiva förhoppningar och önskemål”. På det vill jag svara:
– Tja, jag försöker febrilt att se det positiva i mig själv och andra… och ett av de bästa sätten att göra det är att ställa detta mot de destruktiva sidorna av våra kulturer och av oss som människor. Därför kommer jag aldrig att upphöra att fokusera på och ifrågasätta – och ut i ljuset släpa – det där mörka och negativa vi alla faktiskt representerar och gör!
lördag 28 augusti 2010
Verkligen värt att tänka på!
Var ödmjuk, då de värsta tingen i världen består av samma sak som du. Var självsäker, då stjärnorna består av samma sak som du.
(Nikolaj Velimirović 1881-1956)
fredag 27 augusti 2010
"Soundtracks of our lives" - V...
"That´s what friends are for", är en trevlig och talande låt från mitten av det föregående årtusendets nästsista årtionde. Den är som gjord för att vara bakgrundsmusik till en väldigt stor del av livets situationer och händelser, vilka jag tror det största flertalet av oss kan relatera till. Till några av nämnda sammanhang – jag själv närmast har i tankarna – skulle följande kunna höra:
A) Tillfället under bostadsflytten, då första lasset körts iväg och man svettig och aningen stressad står och stirrar på resten av bohaget i den snart ”före detta lägenheten” – och undrar hur man har lyckats samla på sig alltsammans – och en av de närvarande vännerna frejdigt hojtar medan hon eller han tar tag i en överfylld låda:
– Kom igen nu! Nu tar vi och bär ut så mycket som möjligt, så vi bara har att slänga upp det på flaket när de andra är tillbaka…
B) Tillfället då man sent en fredagskväll sitter bekvämt i tv-soffan med dricka och snacks och väntar på ett länge efterlängtat program (som inte kan spelas in eftersom videon eller dvd:n brakat samman), medan hösten medelst vind och piskande regn gör sig påmind utomhus - och man är beredd att mörda om man skulle råka bli störd. Just som programmet börjar ringer ett par vänner, vars gamla bil (som för länge sedan borde ha inträtt i den eviga vilan på ett skrotupplag) ruttnat ihop långt ute på vischan och man ger dem svaret:
– Kommer så fort jag kan!
C) Tillfället då – oavsett var man är med en vän i oavsett vilket sammanhang – man kommer för långt bort ifrån varandra för att kommunicera med annat än höga rop, och man blir vittne till en händelse som får en att krevera av skratt. Just andetaget innan bådas gemensamma gnäggande eller kacklande bryter loss har man på nämnda avstånd växlat de där samstämmiga och lätt skrattgalna blickarna med varandra…
A) Tillfället under bostadsflytten, då första lasset körts iväg och man svettig och aningen stressad står och stirrar på resten av bohaget i den snart ”före detta lägenheten” – och undrar hur man har lyckats samla på sig alltsammans – och en av de närvarande vännerna frejdigt hojtar medan hon eller han tar tag i en överfylld låda:
– Kom igen nu! Nu tar vi och bär ut så mycket som möjligt, så vi bara har att slänga upp det på flaket när de andra är tillbaka…
B) Tillfället då man sent en fredagskväll sitter bekvämt i tv-soffan med dricka och snacks och väntar på ett länge efterlängtat program (som inte kan spelas in eftersom videon eller dvd:n brakat samman), medan hösten medelst vind och piskande regn gör sig påmind utomhus - och man är beredd att mörda om man skulle råka bli störd. Just som programmet börjar ringer ett par vänner, vars gamla bil (som för länge sedan borde ha inträtt i den eviga vilan på ett skrotupplag) ruttnat ihop långt ute på vischan och man ger dem svaret:
– Kommer så fort jag kan!
C) Tillfället då – oavsett var man är med en vän i oavsett vilket sammanhang – man kommer för långt bort ifrån varandra för att kommunicera med annat än höga rop, och man blir vittne till en händelse som får en att krevera av skratt. Just andetaget innan bådas gemensamma gnäggande eller kacklande bryter loss har man på nämnda avstånd växlat de där samstämmiga och lätt skrattgalna blickarna med varandra…
torsdag 26 augusti 2010
Herrar över naturen? Vi är just "fina herrar"...
Efter att ha kommit hem från arbetet igår kväll gick jag igenom nyheterna på tre av våra största tidningars webbsidor. I DN stötte jag på rubriken ”Se borren besegra Hallandsåsen” och slaknade ganska rejält under några sekunder, för att därefter känna hur den där lätt koleriska och tonårsilskna aspekten bröt sig in i styrhytten i skallen och tog över…
”Besegra”? Jamenvaf..??
Just ett så typiskt ynkligt uttryck för vissa somligas komplex- och hybrismättade inställning och förhållande till naturen som ett både konkret och abstrakt fenomen. Ska jag hemfalla åt raljerandet (jupp, sagt och gjort), så ger sådana tankegångar och åtföljande ordval i mina ögon i mycket bara ett intryck av att alltför stora delar av vårt släkte tycks besväras av ett kroniskt dåligt självförtroende – och medföljande hävdelse- och prestationsbehov – i sin relation till naturen och miljön omkring oss. Om inget annat anser jag mig få belägg för denna företeelse i alla monumentalbyggen som mänskligheten presterat under den tid vi varit en del av planetens historia. Främst tycks mig nämnda företeelse dock speglas i vår – eller åtminstone vissa somligas – strävan efter att ”tämja, kontrollera och besegra” naturen…
Visst. Vi gör det för vårt eget bästa; för vår egen överlevnad… Jag är definitivt och absolut medveten om detta. Men vad har detta då med ett så påtagligt tävlingstillstånd att göra? Tävla med naturen? Vi är ju för höge bövelen en integrerad del av den, vilket betyder att vi endast tävlar med oss själva – och i slutänden bara kan besegra just oss själva!
Med ett resonemang kring tävlingar och segrar rör det sig i vårt (och i så) fall uteslutande om en variant på nollsummespel. Ett något vi enligt min mening ständigt visar genom diverse miljökatastrofer samt dito förstöring. Kort sagt är det en tävling vi hittills faktiskt förlorat var gång vi har ”vunnit”. Och hur många exempel på detta har egentligen inte såpoperan ”Hallandsåstunneln” stått för (för att inte nämna en sorgligt lång rad av andra miljörelaterade idiotier)? Man blir mörkrädd då man förstår att det finns en så stark komponent av just ”prestige” och ”rädda ansiktet” bland vissa somliga i dessa sammanhang.
”Herrar över naturen”… Suck! Varför just ”herrar”? Varför inte ”damer” också (nu när jag ändå är igång och raljerar)?
Örk! Blev urless vid bara tanken… Detta får bli ett tema för ett framtida inlägg…
”Besegra”? Jamenvaf..??
Just ett så typiskt ynkligt uttryck för vissa somligas komplex- och hybrismättade inställning och förhållande till naturen som ett både konkret och abstrakt fenomen. Ska jag hemfalla åt raljerandet (jupp, sagt och gjort), så ger sådana tankegångar och åtföljande ordval i mina ögon i mycket bara ett intryck av att alltför stora delar av vårt släkte tycks besväras av ett kroniskt dåligt självförtroende – och medföljande hävdelse- och prestationsbehov – i sin relation till naturen och miljön omkring oss. Om inget annat anser jag mig få belägg för denna företeelse i alla monumentalbyggen som mänskligheten presterat under den tid vi varit en del av planetens historia. Främst tycks mig nämnda företeelse dock speglas i vår – eller åtminstone vissa somligas – strävan efter att ”tämja, kontrollera och besegra” naturen…
Visst. Vi gör det för vårt eget bästa; för vår egen överlevnad… Jag är definitivt och absolut medveten om detta. Men vad har detta då med ett så påtagligt tävlingstillstånd att göra? Tävla med naturen? Vi är ju för höge bövelen en integrerad del av den, vilket betyder att vi endast tävlar med oss själva – och i slutänden bara kan besegra just oss själva!
Med ett resonemang kring tävlingar och segrar rör det sig i vårt (och i så) fall uteslutande om en variant på nollsummespel. Ett något vi enligt min mening ständigt visar genom diverse miljökatastrofer samt dito förstöring. Kort sagt är det en tävling vi hittills faktiskt förlorat var gång vi har ”vunnit”. Och hur många exempel på detta har egentligen inte såpoperan ”Hallandsåstunneln” stått för (för att inte nämna en sorgligt lång rad av andra miljörelaterade idiotier)? Man blir mörkrädd då man förstår att det finns en så stark komponent av just ”prestige” och ”rädda ansiktet” bland vissa somliga i dessa sammanhang.
”Herrar över naturen”… Suck! Varför just ”herrar”? Varför inte ”damer” också (nu när jag ändå är igång och raljerar)?
Örk! Blev urless vid bara tanken… Detta får bli ett tema för ett framtida inlägg…
onsdag 25 augusti 2010
Om ett par av intoleransens aspekter...
Hatet är ett aktivt missnöje, avundsjukan ett passivt. Därför bör man inte bli förvånad när avundsjukan så snabbt övergår i hat.
(Johann Wolfgang von Goethe 1749-1832)
tisdag 24 augusti 2010
Mitt tonsatta 70-tal - IV...
Med inspiration från orsakerna bakom föregående inlägg får det bli en knippe låtar - från aktuella årtionde under föregående sekel - som passar till fest och firande...
Håll till godo, må väl och ha en ypperlig dag!
'
måndag 23 augusti 2010
Glad som en lärka!!!
Så har man blivit morbror för andra gången!
Aksel Aaron Bilgin (2010-08-19)
Välkommen till världen, pågen! Ser fram emot att få träffa dig!
Att kunna skratta åt sig själv är befriande...
Är av åsikten att det är konstruktivt och sunt att ha - och bibehålla - en självdistans till sådant som ligger en hett om blodpumpen. Att hårdrocken som företeelse omfattas av en image av tuff och granithård attityd, mörker, dysterhet och allvar, samt en rad andra tungsinthetens egenskaper, går inte att förneka. Därför var det så härligt befriande att stöta på följande norska tv-reklamsnutt på webben...
Mycket nöje!
"Vi och De" - igen...
Fascineras så smått av det faktum att om man kritiserar eller ifrågasätter i "vi-termer" (ergo: man är del av det "Vi" som kritiseras eller ifrågasätts), så är detta acceptabelt i långt större utsträckning än om man skulle kritisera i "ni-termer" (prexis: att man tillhör "Dem"). "De" kan ju naturligtvis inte ha någon som helst aning alls om hur, vad och varför "Vi" är som vi är, samt har det som vi har:
– ”De" inbillar sig ju bara att de vet! ”De” grundar ju självfallet sina föreställningar och tankegångar på fördomar och stereotyper, antaganden och vilda gissningar! Och så är "De" ju så stelbenta, svart-vita och onyanserade i det "De" tror de vet!
Likaledes är det avsevärt mycket mer godtagbart att om "De" mot all förmodan skulle hyllas eller skönmålas, så bör det givetvis ske i "Vår" regi eftersom "Vi" naturligtvis är objektiva och följaktligen bara informerar:
– ”De" inbillar sig ju bara att de vet! ”De” grundar ju självfallet sina föreställningar och tankegångar på fördomar och stereotyper, antaganden och vilda gissningar! Och så är "De" ju så stelbenta, svart-vita och onyanserade i det "De" tror de vet!
Likaledes är det avsevärt mycket mer godtagbart att om "De" mot all förmodan skulle hyllas eller skönmålas, så bör det givetvis ske i "Vår" regi eftersom "Vi" naturligtvis är objektiva och följaktligen bara informerar:
– "Vi" är ju faktiskt sakliga och grundmurat grundliga i våra iakttagelser! Vi har ju faktiskt en förståelse för det relativa, mångfaldiga och nyanserade i det och dem vi möts av! Vi vet minsann, vi!
Men om "De" själva skulle göra någonting liknande (Gud – nej, f´låt, Vetenskapsmännen/kvinnorna – förbjude), så rör det sig givetvis enbart om subjektivt skryt och skrävel.
Visst är det fascinerande, skrattretande och otäckt i en och samma veva???
Visst är det fascinerande, skrattretande och otäckt i en och samma veva???
söndag 22 augusti 2010
Tjänna, extremtänkaren - tänkt på detta?
Ett av fanatismens och extremismens utgångspunkter är den om den egna överlägsenheten i jämförelse med motsatsen - "den andre". Denna företeelse har i dessa sammanhang vidare en fallenhet för tankegångar kring den egna sedligheten och höga moralen kontra de andras dekadens, samt den egna höga nivån av civilisering kontra de andras hopplösa underutveckling och efterblivenhet.
På det kan jag bara svara, att följande citat talar för sig själv:
Civilisation är ett sätt att leva, en inställning om att alla människor är lika värda.
(Jane Addams 1860-1935)
lördag 21 augusti 2010
Lite gråskalegrubbel...
Enligt den gängse normen är optimister och pessimister varandras diametrala motsatser. Som vanligt känns dock sådana här tankegångar alldeles för enkla och (jupp, recycling) svart-vita. Jag menar att det finns en rad prov på då de faktiskt har mycket gemensamt också; då deras inställningar och attityder i istället, samt i slutänden, faktiskt kan få samma resultat. Tilläggas bör givetvis att det oftast torde röra sig om ytterlighetsfall – det vill säga de vanligt förekommande undantagen, som bekräftar både skrivna och oskrivna regler.
Ett fall i detta sammanhang är åsikter och ageranden visavi ett av vår tids kanske främsta diskussionsteman – klimathotet. En pessimist kan då tänkas anse och/eller yttra ett:
– Det har gått för långt. Det är redan långt mer än för sent. Det är ju meningslöst att vi gör någonting.
Motparten – optimisten – omfattas å sin sida av följande åsikt:
- Det här överdrivs ju. Allt är egentligen som vanligt. Här råder ju ingen fara. Varför ska vi då slösa resurser på det här?
Resultatet av dessa båda polariteters argumenterande är följaktligen att det finns en viss risk för att ingenting alls görs. Trots motsatserna finns det med andra ord - och i detta fallet - en gemensam nämnare: passiviteten...
Ett fall i detta sammanhang är åsikter och ageranden visavi ett av vår tids kanske främsta diskussionsteman – klimathotet. En pessimist kan då tänkas anse och/eller yttra ett:
– Det har gått för långt. Det är redan långt mer än för sent. Det är ju meningslöst att vi gör någonting.
Motparten – optimisten – omfattas å sin sida av följande åsikt:
- Det här överdrivs ju. Allt är egentligen som vanligt. Här råder ju ingen fara. Varför ska vi då slösa resurser på det här?
Resultatet av dessa båda polariteters argumenterande är följaktligen att det finns en viss risk för att ingenting alls görs. Trots motsatserna finns det med andra ord - och i detta fallet - en gemensam nämnare: passiviteten...
fredag 20 augusti 2010
En hälsning till ytligheten...
Det är fascinerande hur skönhet uppfattas som synonymt med godhet.
(Lev Nikolajevitj Tolstoj 1828-1910)
Den trendiga orättvisan...
Det är ett märkligt och samtidigt fascinerande fenomen det där då någonting har varit ett samtalstema och så råkar man en kort tid därefter stöta på just detta någonting…
Häromdagen träffade jag en över genomsnittet sympatisk, livsbejakande och grubblande person. Att det fanns en del tygellösa tendenser och spontan tossighet med i bagaget är vidare bara den tilltalande pricken över alfabetets nionde medlem. Kort sagt var det en angenäm upplevelse att ha delat tid och diskussioner, samt ömsesidiga framställningar och utläggningar med personen ifråga.
Men nu ska det inte fladdras iväg alltför långt från det aktuella temat…
Det som bland annat kom upp var min uppfattning om vissa inställningar och åsikter, kopplade till vissa fenomen, som på senare tid (närmare bestämt de senaste solvarven) blivit alltmer påtagliga. I detta fall rör det sig om den så kallade individualismen och dess avigsidor, vilka hos vissa somliga uttrycker sig på ett vis som jag definitivt uppfattar som ett allt större fjärmande från det som simpelt kallas medmänsklighet.
Hade igår dessutom ett samtal med några bekanta om just detta, och ett begrepp dök i sammanhanget upp en hel del gånger: orättvisa. Det visade sig bland annat också att jag och en bekant hade samma erfarenheter av det här med personlig coaching (som är ett av många typexempel på diverse trender i dessa individualistiska tidevarv). Jag hade haft en rad ”personliga och utvecklande sessioner” i våras hos en rekryteringsfirma, och en av mina bekanta på sin arbetsplats under denna sommar. Under dessa möten hade vi båda då stött på just detta om ”att allt inte kan vara rättvist” och ”att just livet inte är det”, samt att vi som personer inte skulle ha fokus på och slösa tid på dylika tankegångar – utan först och främst på vårt eget självförverkligande och åtföljande välbefinnande.
Individualismen bär ju både medvetet och omedvetet med sig åsikter och inställningar såsom ”fokus på mig och mitt självförverkligande i första hand”, ”jag klarar det själv och därför ska andra också göra det” samt ”var och en är sig själv närmast”. I viss mån kan jag köpa det där; är man som individ tillfredställd själv har man i regel mer ork och lust att ge andra uppmärksamhet. Och jag är definitivt medveten om att – för att uttrycka mig filosofiskt – livet ger och tar i till synes godtyckligt olika portioner. Men jag vänder mig definitivt emot det som alltmer förefaller vara ett växande (men tyst) accepterande av orättvisor som exempelvis: hemlöshet och utslagenhet, försvårade livsvillkor för dem som faller under etiketten ”samhällets svaga” eller försvårade villkor för utbildning och fortbildning. Ja, enligt min mening är denna till synes växande företeelse inte bara rutten och stinker… den är rätt och slätt något sjukt hos ett släkte som kallar sig just ”socialt”.
För att avrunda det hela… På vägen hem under tidiga kvällen blev jag sugen på mjukglass och gjorde därför en kvick vända in till Centrum. I kön till godsakerna fick jag bakom mig två barnfamiljer som var ute i samma ärende. Främst papporna samspråkade livligt och diskuterade politik i allmänhet och det kommande valet i synnerhet. Då jag lämnade kön kunde jag inte annat än ljudligt snäsa ett:
– Visst är det underbart att det finns svaga och veka själar så att övermänniskorna kan få synas så mycket mer!?
Min något infantila och tölpaktiga reaktion berodde i första hand på följande übercyniska utsaga från det ena paret:
– Solidaritet? Seriöst? Hö hö! Har ni två gått och blivit så´na som tror att folk ärligt gör något gratis?
Sannerligen ett prov på att vissa somliga inte skulle känna igen vanlig vänlighet eller empati om de så blev påkörda av dessa…
Häromdagen träffade jag en över genomsnittet sympatisk, livsbejakande och grubblande person. Att det fanns en del tygellösa tendenser och spontan tossighet med i bagaget är vidare bara den tilltalande pricken över alfabetets nionde medlem. Kort sagt var det en angenäm upplevelse att ha delat tid och diskussioner, samt ömsesidiga framställningar och utläggningar med personen ifråga.
Men nu ska det inte fladdras iväg alltför långt från det aktuella temat…
Det som bland annat kom upp var min uppfattning om vissa inställningar och åsikter, kopplade till vissa fenomen, som på senare tid (närmare bestämt de senaste solvarven) blivit alltmer påtagliga. I detta fall rör det sig om den så kallade individualismen och dess avigsidor, vilka hos vissa somliga uttrycker sig på ett vis som jag definitivt uppfattar som ett allt större fjärmande från det som simpelt kallas medmänsklighet.
Hade igår dessutom ett samtal med några bekanta om just detta, och ett begrepp dök i sammanhanget upp en hel del gånger: orättvisa. Det visade sig bland annat också att jag och en bekant hade samma erfarenheter av det här med personlig coaching (som är ett av många typexempel på diverse trender i dessa individualistiska tidevarv). Jag hade haft en rad ”personliga och utvecklande sessioner” i våras hos en rekryteringsfirma, och en av mina bekanta på sin arbetsplats under denna sommar. Under dessa möten hade vi båda då stött på just detta om ”att allt inte kan vara rättvist” och ”att just livet inte är det”, samt att vi som personer inte skulle ha fokus på och slösa tid på dylika tankegångar – utan först och främst på vårt eget självförverkligande och åtföljande välbefinnande.
Individualismen bär ju både medvetet och omedvetet med sig åsikter och inställningar såsom ”fokus på mig och mitt självförverkligande i första hand”, ”jag klarar det själv och därför ska andra också göra det” samt ”var och en är sig själv närmast”. I viss mån kan jag köpa det där; är man som individ tillfredställd själv har man i regel mer ork och lust att ge andra uppmärksamhet. Och jag är definitivt medveten om att – för att uttrycka mig filosofiskt – livet ger och tar i till synes godtyckligt olika portioner. Men jag vänder mig definitivt emot det som alltmer förefaller vara ett växande (men tyst) accepterande av orättvisor som exempelvis: hemlöshet och utslagenhet, försvårade livsvillkor för dem som faller under etiketten ”samhällets svaga” eller försvårade villkor för utbildning och fortbildning. Ja, enligt min mening är denna till synes växande företeelse inte bara rutten och stinker… den är rätt och slätt något sjukt hos ett släkte som kallar sig just ”socialt”.
För att avrunda det hela… På vägen hem under tidiga kvällen blev jag sugen på mjukglass och gjorde därför en kvick vända in till Centrum. I kön till godsakerna fick jag bakom mig två barnfamiljer som var ute i samma ärende. Främst papporna samspråkade livligt och diskuterade politik i allmänhet och det kommande valet i synnerhet. Då jag lämnade kön kunde jag inte annat än ljudligt snäsa ett:
– Visst är det underbart att det finns svaga och veka själar så att övermänniskorna kan få synas så mycket mer!?
Min något infantila och tölpaktiga reaktion berodde i första hand på följande übercyniska utsaga från det ena paret:
– Solidaritet? Seriöst? Hö hö! Har ni två gått och blivit så´na som tror att folk ärligt gör något gratis?
Sannerligen ett prov på att vissa somliga inte skulle känna igen vanlig vänlighet eller empati om de så blev påkörda av dessa…
torsdag 19 augusti 2010
Mitt tonsatta 70-tal - III...
Åkajj, åkajj! Tykkte de va dax för ännu en flock toner från detta ljuva årtionde...
Råkk ånn!!!
Något om media, samt ett litet tips på förmiddagskvisten...
Massmedia är något som emellanåt figurerar i inläggen på denna blogg och då i princip uteslutande som "statist" eller som syndabock. Japps, jag sticker inte under stol med att min inställning till media inte är den mest toleranta och förstående. Orsaken torde vara självklar, men jag känner att det likväl kan deklareras: media har ett inflytande på våra föreställningar av - och inställningar till - vår omvärld (det är inte för inte som det också har epitetet "tredje statsmakten") som inte motsvaras av dess ansvarstagande beträffande detta inflytande.
Visst, vi borde kunna tänka själva och gör det nog hyfsat ofta också. Ändå kan jag inte komma ifrån den gnagande känslan av att vi alldeles för ofta tar för givet att våra massmedia är både opartiska, "allvetande" och ansvarstagande - för att "vi lever ju i en demokrati".
Det är här jag menar faran ligger. Bara för att "vi" har demokrati garanterar detta inte att misstag, dumheter, slentrian, nonchalans och direkt okunskap skulle vara undantagen som bekräftar regeln - kanske tvärtom (och särskilt nu i tider då nyheter alltmer blivit en sensationens och ytlighetens produkt - som helst bör säljas med mördande reklam). Det är vidare också min uppfattning att "människan på gatan" är mer alert och kritisk i länder vars statsregimer är mer eller mindre auktoritära. I demokratier tycks det mig däremot finnas sorgligt många tendenser till att vi blir något för bekväma och godtrogna av oss.
Således är det fler gånger än inte som följande tankegångar stört min andliga lättja: om nu media är den institution vars främsta uppgift och syfte är att följa, bevaka och granska de första makterna - regering och riksdag (och här borde tilläggas: "alla övriga inflytelserika institutioner eller organisationer")... Vem eller vad är det då som följer, bevakar och granskar massmedierna?
Det känns därför gott att för en gång skull inte bara ha gnäll och klander att komma med. Visserligen har vi "Myndigheten för radio och tv" (före detta granskningsnämnden för desamma), men jag håller personligen högre det forum jag för snart ett år sedan stötte på på nätet, och som varmt rekommenderas till de som eventuellt är intresserade:
En glad och sympatisk dag önskas!
onsdag 18 augusti 2010
(För andra gången) Hur individualistiska är vi egentligen?
Är fortfarande rejält skeptisk beträffande det där om att vår samtid skulle utgöra en del av en ”individualismens epok”…
Oavsett om vi för en enskild person eller ett helt sällskap deklarerar vårt tycke och tänkande för ett ting eller en företeelse, är det lika mycket ett påstående som ett sök efter bekräftelse. Och enligt mina erfarenheter dominerar det sistnämnda: vi önskar ju faktiskt veta huruvida vår omgivning uppskattar och godkänner vår smak eller inställning.
Ja, varför denna drivkraft att alls finna sina likasinnade? Vore vi äkta individualister – i bemärkelsen självständiga och oberoende – torde ursäkter, förklaringar, förnärmade reaktioner, sårade känslor och/eller munhuggning vara betydligt mera sällsynta, eller till och med frånvarande, än vad min uppfattning är att de faktiskt är.
Oavsett om vi för en enskild person eller ett helt sällskap deklarerar vårt tycke och tänkande för ett ting eller en företeelse, är det lika mycket ett påstående som ett sök efter bekräftelse. Och enligt mina erfarenheter dominerar det sistnämnda: vi önskar ju faktiskt veta huruvida vår omgivning uppskattar och godkänner vår smak eller inställning.
Ja, varför denna drivkraft att alls finna sina likasinnade? Vore vi äkta individualister – i bemärkelsen självständiga och oberoende – torde ursäkter, förklaringar, förnärmade reaktioner, sårade känslor och/eller munhuggning vara betydligt mera sällsynta, eller till och med frånvarande, än vad min uppfattning är att de faktiskt är.
Eller..?
lördag 14 augusti 2010
Syra och ilska...
Ny varuhuskö. Nytt samtal – denna gång mellan två yngre par. Tema: arbeten med status.
Till följd av plastkortstrul stod kön stilla tillräckligt länge för att jag skulle börja få fnatt på konversationen framför mig. Kort och gott gick det ut på hur oumbärliga dessa uppenbarligen var i sina egna yrken (någon form av marknadsförare/försäljare/reklambranschrepresentanter) – och tycken. Samt hur oförstående (och något överlägsna) de var inför dem som valt att engagera sig och förbli i fysiska, enformiga och/eller slitsamma arbeten.
Okej, jag har själv varit kaxig som en flock bandybollar i mitt första ”riktiga” arbete (långtidsvikariat på en bank). Men jag kan inte minnas att jag någon gång kände mig förmer än exempelvis min mor som gummifabriksarbetare, eller de närmaste vännerna som var anställda som verkstadsarbetare eller mekaniker. De ovan beskrivna ”karriäristerna” fick mig följaktligen att tänka på två ting:
Det första var vissa somliga jag lärde känna då jag arbetade på en reklambyrå – och med vilka det ofta blev dispyter beträffande synen på ”vanliga dödliga” i arbetslivet. Det andra var ett citat, vilket jag hittade bland anteckningarna då jag rensade i skrivbordslådorna under torsdagskvällen, och som jag hade god lust att fräsa fram till mina grannar i kön (men fegade tyvärr ut – vilket naturligtvis spädde på min ilska då jag kommit hem):
Till följd av plastkortstrul stod kön stilla tillräckligt länge för att jag skulle börja få fnatt på konversationen framför mig. Kort och gott gick det ut på hur oumbärliga dessa uppenbarligen var i sina egna yrken (någon form av marknadsförare/försäljare/reklambranschrepresentanter) – och tycken. Samt hur oförstående (och något överlägsna) de var inför dem som valt att engagera sig och förbli i fysiska, enformiga och/eller slitsamma arbeten.
Okej, jag har själv varit kaxig som en flock bandybollar i mitt första ”riktiga” arbete (långtidsvikariat på en bank). Men jag kan inte minnas att jag någon gång kände mig förmer än exempelvis min mor som gummifabriksarbetare, eller de närmaste vännerna som var anställda som verkstadsarbetare eller mekaniker. De ovan beskrivna ”karriäristerna” fick mig följaktligen att tänka på två ting:
Det första var vissa somliga jag lärde känna då jag arbetade på en reklambyrå – och med vilka det ofta blev dispyter beträffande synen på ”vanliga dödliga” i arbetslivet. Det andra var ett citat, vilket jag hittade bland anteckningarna då jag rensade i skrivbordslådorna under torsdagskvällen, och som jag hade god lust att fräsa fram till mina grannar i kön (men fegade tyvärr ut – vilket naturligtvis spädde på min ilska då jag kommit hem):
Om du har varit i ett sällskap där du skämts för ett par händer slitna av arbete, har du varit i dåligt sällskap.
(Björnstjerne Björnson 1832-1910)
fredag 13 augusti 2010
Minnen... samt ett poesiförsök...
Ämnade under gårdagskvällen att rensa ut bland katastroferna till "arkiv" i ett par av skrivbordslådorna, men lyckades bara delvis... Känns som om det vore hög tid att rensa ut också i det sentimentala och nostalgiska parti man utgör som individ - fastnade alldeles för länge bland anteckningar och utkast till diverse texter och berättelser, som väntat i över ett decennium på att återupptäckas...
Kunde hursomhelst konstatera att man förändrats (till det bättre, förhoppningsvis)... Det blev till slut ändå en rejäl klump med papper som åkte ner i pappersåterförbrukningskassen. Och så fanns det vissa alster som fullkomligt glömts bort, men som väckte minnen från föregående sekels sista årtionde. Det var sannerligen en turbulent era vad relationer beträffar...
...vilket följande banala snutt - slarvigt nerklottrad på ett begagnat kuvert - vittnar om:
Kärleksfrustration II
...en blick
ett ord
ett namn
ett leende
en smekning
en kyss
bitterljuva minnen
av löften
om något
som aldrig
blev av...
torsdag 12 augusti 2010
Det universella språket...
Det finns hundratals språk i världen, men ett leende talar dem alla.
(Greta Garbo 1905-1990)
Vi är alla födda med förmågan att använda det, men varför har jag då intrycket av att så många av oss ändå så ofta tycks ha så svårt för det, eller till och med väljer att inte bruka det?
onsdag 11 augusti 2010
Trallvänligt och litta ös...
Jahapps!
Dax för litta av sådant som ger mig "sommarkutter" i kroppen och en hejdlös lust att göra kosackdansimitationer på vardagsrumsgolvet... eller var som helst där underlaget skulle kunna vara hyfsat plant...
Sensommarkram till allesammans!!!
Vädergrubblerier...
Suttit och tomglott på duggandet utomhus den senaste dryga halvtimmen...
Kan inte låta bli att undra över hur det kan komma sig att så många blir så nedstämda av den blöta väderleken. Ja, vissa blir till och med aggressiva av den – som om regnet var en förolämpning eller kränkning ämnad för dem personligen. Det intressantaste är i mina ögon dock att en majoritet av dem jag känner som genomgående menar sig vara optimister, och som ofta predikar vikten av att tänka positivt, i detta sammanhang demonstrerar just det motsatta. Det om något torde väl vara ett talande belägg för att saker och ting endast i ytterlighetsfall är så svart-vita som vi föreställer oss att de är?
En bloggkollega skrev för ett antal dygn sedan att det handlar om inställning. I detta instämmer jag fullkomligt och helhjärtat (vilket betyder att jag själv borde krypa till korset och ändra min attityd visavi hetta, kvalmighet och stekande sol), samt att jag skulle vilja tillägga: ”och lämplig klädsel”.
Undrar vidare om detta med vädret möjligen skulle kunna vara kopplat till att vi till vår natur föredrar det lättjefulla och lättsamma? Att sol tenderar att endast föra tankarna till strand-, trädgårds- och/eller cafévistelsens ”bekymmerslöshet”? Att regn oftast associeras med ”påtvingad” inomhusvistelse, och detta i sin tur innebär mer av risken av att påminnas om ”måsten” kopplade till hus, hem och allmänt en trist vardag?
Frågorna fortsätter poppa upp, men jag känner bara för att lämna dem hängande…
En bloggkollega skrev för ett antal dygn sedan att det handlar om inställning. I detta instämmer jag fullkomligt och helhjärtat (vilket betyder att jag själv borde krypa till korset och ändra min attityd visavi hetta, kvalmighet och stekande sol), samt att jag skulle vilja tillägga: ”och lämplig klädsel”.
Undrar vidare om detta med vädret möjligen skulle kunna vara kopplat till att vi till vår natur föredrar det lättjefulla och lättsamma? Att sol tenderar att endast föra tankarna till strand-, trädgårds- och/eller cafévistelsens ”bekymmerslöshet”? Att regn oftast associeras med ”påtvingad” inomhusvistelse, och detta i sin tur innebär mer av risken av att påminnas om ”måsten” kopplade till hus, hem och allmänt en trist vardag?
Frågorna fortsätter poppa upp, men jag känner bara för att lämna dem hängande…
Ja, det får tamejfanken bli på det viset. Pekfingerviftaraspekten får helt enkelt vila. Jag tänker fortsätta att sitta och bara tomglo på det nu strilande regnet och njuta av den ro detta skänker mig – tills mättnaden infunnit sig…
tisdag 10 augusti 2010
“Soundtracks of our lives” – IV
En kombination av låtar passande till en kombination av händelser, direkt eller indirekt knutna till varandra, är väl egentligen det som torde vara det vanligaste för de flesta av oss. Tror därför att en övervägande majoritet kan relatera till följande framställning: minnen från en av de mera händelserika somrarna, vilken jag genomlevde som tolvåring…
Uppehöll mig till övervägande delen i en av Helsingborgs (vid aktuella tid) nyaste stadsdelar – och framför allt i den bäckravin som löper söder om Folkets park – tillsammans med en klasskamrat och hans två år yngre granne, som båda var hemma där. Backarna och gång- och cykelvägarna ner i denna ravin inbjöd till halsbrytande färder, men kunde likväl inte jämföras med en sandig och gropig sänka i sluttningen vid ravinens östra mynning. På denna plats, som allmänt var känd som ”Grytorna”, utfördes ett och annat stuntnummer – lyckat såväl som misslyckat – som resulterade i mängder med blåmärken, skrubb- och skärsår, stukningar, samt ett benbrott. Guppet som vi kallade ”äggknäckarhoppet” provade jag dock bara en gång, trots att vi vid tillfället hade sällskap av ett tjejgäng. Något vi hade ofta den sommaren, till både lycka och förtret…
Där fanns vidare en rad andra påfund vi utförde, oftast just i förhoppningen om att imponera och tjusa någon av medlemmarna i nämnda gäng, vilka själva var ganska vildsinta av sig emellanåt. Ett vanligt – och som töserna alltid avstod – var att vända på stenar i bäcken, för att med fingrarna hålla i ”blodiglarna” som huserade på undersidorna. Egentligen rörde det sig om häst- eller hundiglar, men det visste vi inte då… allt som var mörkt, maskliknande och ”slemmigt” var just blodiglar. Och aaa-andet och ooo-andet från töserna var ju något man gärna var beredd att ”offra sitt blod för”…
I dessa framställda sammanhang (som sannolikt de flesta upplevt i en eller annan, mer eller mindre, liknande utformning) kan jag tycka att följande ”kompositioner” vore ha varit lämpliga som bakgrundsmusik:
– Born to be wild – i samband med alla eskapader och konster vi genomlevde och utförde…
– Wild thing – i samband med att vi i de båda gängen antingen sneglade eller tokstirrade på varandra under och efter nämnda bravader. Och kanske främst under de två ”partyn” vi hade hemma hos min klasskamrat…
- (I`ve had) The time of my life – söndagseftermiddagen sista helgen innan höstterminens start, när vi satt samlade på och kring en av bänkarna vid en av lekplatserna, och drack läsk och tuggade tuggummi, och talade om det gångna sommarlovet med en sentimentalitet som om vi varit medelålders…
Uppehöll mig till övervägande delen i en av Helsingborgs (vid aktuella tid) nyaste stadsdelar – och framför allt i den bäckravin som löper söder om Folkets park – tillsammans med en klasskamrat och hans två år yngre granne, som båda var hemma där. Backarna och gång- och cykelvägarna ner i denna ravin inbjöd till halsbrytande färder, men kunde likväl inte jämföras med en sandig och gropig sänka i sluttningen vid ravinens östra mynning. På denna plats, som allmänt var känd som ”Grytorna”, utfördes ett och annat stuntnummer – lyckat såväl som misslyckat – som resulterade i mängder med blåmärken, skrubb- och skärsår, stukningar, samt ett benbrott. Guppet som vi kallade ”äggknäckarhoppet” provade jag dock bara en gång, trots att vi vid tillfället hade sällskap av ett tjejgäng. Något vi hade ofta den sommaren, till både lycka och förtret…
Där fanns vidare en rad andra påfund vi utförde, oftast just i förhoppningen om att imponera och tjusa någon av medlemmarna i nämnda gäng, vilka själva var ganska vildsinta av sig emellanåt. Ett vanligt – och som töserna alltid avstod – var att vända på stenar i bäcken, för att med fingrarna hålla i ”blodiglarna” som huserade på undersidorna. Egentligen rörde det sig om häst- eller hundiglar, men det visste vi inte då… allt som var mörkt, maskliknande och ”slemmigt” var just blodiglar. Och aaa-andet och ooo-andet från töserna var ju något man gärna var beredd att ”offra sitt blod för”…
I dessa framställda sammanhang (som sannolikt de flesta upplevt i en eller annan, mer eller mindre, liknande utformning) kan jag tycka att följande ”kompositioner” vore ha varit lämpliga som bakgrundsmusik:
– Born to be wild – i samband med alla eskapader och konster vi genomlevde och utförde…
– Wild thing – i samband med att vi i de båda gängen antingen sneglade eller tokstirrade på varandra under och efter nämnda bravader. Och kanske främst under de två ”partyn” vi hade hemma hos min klasskamrat…
- (I`ve had) The time of my life – söndagseftermiddagen sista helgen innan höstterminens start, när vi satt samlade på och kring en av bänkarna vid en av lekplatserna, och drack läsk och tuggade tuggummi, och talade om det gångna sommarlovet med en sentimentalitet som om vi varit medelålders…
Otäck matematik
(En liten stenplanet = en bestämd mängd resurser) + vi blir fler + konsumera mer + ännu mycket mer + kapital- och andra varors allt kortare livslängd = ...?
måndag 9 augusti 2010
En kort om fördomen...
Fördomen är en enkelriktad gata
med stoppförbud för förståndet.
(Louis Guilloux 1899-1980)
Vikten av konsekvens...
Blev ofrivilligt vittne till en intressant konversation om ”ungars uppträdande och uppförande” mellan – vad som föreföll vara – två systrar, då jag under helgen stod i kassakön på det lokala varuhuset. Det var ett relativt engagerat samtal om framför allt hur ”de hade börjat flippa ut värre än någonsin då de fyllt tonår”, samt ”aldrig lyssnar på vad man säger till dem”.
Det fick mig oförblommat att tänka på en nyårsafton i början av detta sekel. En av de närvarande gästerna på festen jag var bjuden till var en väldigt god vän som hade ”pappavecka”, och följaktligen hade sina två söner med sig. Den äldre av dem – en femåring – hade större delen av eftermiddagen tjatat om att få ”tända mällare o aketer”, och i samband med Rapports sändning gick min bekant slutligen ut med de båda pågarna samt en påse mindre raketer. Jag blev ombedd att hänga på och biföll min bekants önskan.
Vårt mål var en större gräsplan intill villaområdet vi befann oss i, och under de kanske fem minuterna det tog att ta sig dit manade min vän sin femåring följande (ungefär som jag minns det):
– Du tar en raket (den minsta sorten, som bara ger ett visslande ifrån sig) åt gången och stoppar den i röret. Se till att du rätat ut stubintråden och tänder sedan på. Och så kliver du genast bort från raketen – minst en meter. Är det förstått?
Utläggningen upprepades kanske två-tre gånger i något olika formuleringar innan vi slutligen nått fram, och varje gång hade pågen nickat tyst, eller mumlat ett ”ja”, medan han tittat sin papps i ögonen. Och då vi väl var vid målet följde femåringen bokstavligt talat instruktionerna till punkt och pricka. Därefter var det ”de vuxna” som skulle leka.
Jag avböjde – för ovanlighetens skull – med motiveringen att jag kunde hålla ögonen på juniorerna, medan min vän brände av resten av påsens innehåll. Och redan då han placerade ut sina pjäser, var konsekvensen bruten. Istället för en raket åt gången, radade han upp tre. Dessa stacks vidare inte ner i något rör, utan direkt i gräset. Därefter tände han på samtliga i en följd och satt dessutom kvar på huk med näsan kanske tre decimeter från den närmaste raketen då denna visslade iväg. Det är väl knappast nödvändigt att beskriva femåringens ansiktsuttryck… eller?
Det är alltid lättare att vara klok, insiktsfull och objektiv när man så att säga står vid ringside – det är bara att exempelvis betänka alla ”experter” som står på läktaren under en match i någon lagsport. Att som neutral (och dessutom barnalös) åskådare blanda sig i andras tycke och tänkande visavi deras egna avkommor är i vissa bemärkelser som att tända en tändsticka i en krutdurk, där hälften av tunnornas innehåll runnit ut på golvet. Jag valde att inte yttra något, vilket jag ångrat i efterhand. Det går enligt mina senare erfarenheter (främst med min syster) att göra försynta påpekanden, utan att riskera en friktion som skulle kunna leda till den onödiga explosionen…
Vi vuxna betraktas och kallas barns och ungdomars ”förebilder” – oavsett om vi är föräldrar, lärare, ledare av en mängd sorter eller andra auktoriteter i samhället. Men, jag har ofta undrat över om vi inte skulle behöva reflektera mer över innebörden av just ordet ”bild”. En bild är ju visuell – man ”lyssnar” inte på den – och det är där den vitala skillnaden ligger om man ska dra paralleller till oss vuxna. Vi tycks alldeles för ofta glömma bort att barnen följer och upprepar vad ”förebilderna” gör, inte vad dessa ”säger”…
Det fick mig oförblommat att tänka på en nyårsafton i början av detta sekel. En av de närvarande gästerna på festen jag var bjuden till var en väldigt god vän som hade ”pappavecka”, och följaktligen hade sina två söner med sig. Den äldre av dem – en femåring – hade större delen av eftermiddagen tjatat om att få ”tända mällare o aketer”, och i samband med Rapports sändning gick min bekant slutligen ut med de båda pågarna samt en påse mindre raketer. Jag blev ombedd att hänga på och biföll min bekants önskan.
Vårt mål var en större gräsplan intill villaområdet vi befann oss i, och under de kanske fem minuterna det tog att ta sig dit manade min vän sin femåring följande (ungefär som jag minns det):
– Du tar en raket (den minsta sorten, som bara ger ett visslande ifrån sig) åt gången och stoppar den i röret. Se till att du rätat ut stubintråden och tänder sedan på. Och så kliver du genast bort från raketen – minst en meter. Är det förstått?
Utläggningen upprepades kanske två-tre gånger i något olika formuleringar innan vi slutligen nått fram, och varje gång hade pågen nickat tyst, eller mumlat ett ”ja”, medan han tittat sin papps i ögonen. Och då vi väl var vid målet följde femåringen bokstavligt talat instruktionerna till punkt och pricka. Därefter var det ”de vuxna” som skulle leka.
Jag avböjde – för ovanlighetens skull – med motiveringen att jag kunde hålla ögonen på juniorerna, medan min vän brände av resten av påsens innehåll. Och redan då han placerade ut sina pjäser, var konsekvensen bruten. Istället för en raket åt gången, radade han upp tre. Dessa stacks vidare inte ner i något rör, utan direkt i gräset. Därefter tände han på samtliga i en följd och satt dessutom kvar på huk med näsan kanske tre decimeter från den närmaste raketen då denna visslade iväg. Det är väl knappast nödvändigt att beskriva femåringens ansiktsuttryck… eller?
Det är alltid lättare att vara klok, insiktsfull och objektiv när man så att säga står vid ringside – det är bara att exempelvis betänka alla ”experter” som står på läktaren under en match i någon lagsport. Att som neutral (och dessutom barnalös) åskådare blanda sig i andras tycke och tänkande visavi deras egna avkommor är i vissa bemärkelser som att tända en tändsticka i en krutdurk, där hälften av tunnornas innehåll runnit ut på golvet. Jag valde att inte yttra något, vilket jag ångrat i efterhand. Det går enligt mina senare erfarenheter (främst med min syster) att göra försynta påpekanden, utan att riskera en friktion som skulle kunna leda till den onödiga explosionen…
Vi vuxna betraktas och kallas barns och ungdomars ”förebilder” – oavsett om vi är föräldrar, lärare, ledare av en mängd sorter eller andra auktoriteter i samhället. Men, jag har ofta undrat över om vi inte skulle behöva reflektera mer över innebörden av just ordet ”bild”. En bild är ju visuell – man ”lyssnar” inte på den – och det är där den vitala skillnaden ligger om man ska dra paralleller till oss vuxna. Vi tycks alldeles för ofta glömma bort att barnen följer och upprepar vad ”förebilderna” gör, inte vad dessa ”säger”…
söndag 8 augusti 2010
Hyllning till språket...
Kände kort och gott för att presentera en dikt jag gillar väldigt mycket. Den är skriven av Sigitas Parulskis - litauisk dramatiker, författare och poet - och ingår i en samling med titeln Mortui sepulti sint (Låt de döda begravas).
Håll till godo!
Språket
Om språket vore ett träd
skulle jag plantera det
också i död jord
om språket är ett träd
är mina armar för korta
för att nå dess frukter
om språket blir ett träd
skall dess eld värma längre
än helvetets flammor
Dessa fantastiska fåglar – del 2.
Skrev för en (för dessa sammanhang) bra långt gången tid sedan ett inlägg om fåglar – och hur detta skulle bli det första i en serie om mina upplevelser av och med dessa fantastiska varelser. Orsakerna till att jag inte gjort fler framställningar om temat är flera, men det är främst sommarvikariatet som tar mycket av den tid jag hade önskat lägga på att just följa olika fåglars förehavanden. Ett nytt inlägg känns därför mer än aktuellt…
Bevittnade för någon vecka sedan ett fascinerande och grubbelväckande drama i naturen. Hade suttit och njutit av utsikten som förhöjningen vid Lernacken på Öresundsbrofästets södra sida erbjuder över dels, sundet, dels kuststräckan och vikarna söderut mot Skanör och Falsterbo och norrut över Limhamn och Malmö. Efter en stund av enbart existens i nuet uppenbarade sig en tornfalk. Denna vackert tegelröda lilla rovfågel började sin arts vana trogen att ryttla över vissa – till synes slumpmässigt utvalda – punkter över ängen nedanför sluttningen mot själva strandkanten vid nämnda brofäste. Då jag befann mig precis på krönet befann sig falken i sin tur ofta i höjd med mig – femton till tjugo meter över ängen i sitt födosökande. Måste tillstås att dessa varelser är utrustade med en fantastisk syn.
Till saken: efter att ha ryttlat över en tre-fyra platser gjorde den plötsligt en kvick sänkning halvvägs ner, för att sekunderna senare slutligen abrupt dyka och fånga något i det knähöga gräset. Tornfalkens lycka skulle dock komma att avbrytas. Dess förehavanden hade följts av två kråkor som suttit på en av lyktstolparna längs med motorvägen som löper över bron. Dessa spjuvrar till fåglar lämnade sin utsiktsplats kort efter att falken slagit ner på sitt byte och landade några sekunder senare bredvid denna. Den trakasserade rovfågeln övervägde situationen bra mycket kortare tid än det tog att skriva denna mening, och lämnade slutligen platsen utan byte. Kråkorna syntes därefter tydligt inmundiga något på marken.
Varför tornfalken inte bjöd motstånd? Tja, en kråka är dels större än en tornfalk, dels robustare byggd och på köpet betydligt tuffare till sin natur. Dessutom var de två mot en.
Jag kunde inte låta bli att skaka på knoppen och samtidigt le för mig själv åt det passerade dramat. Ur ett mänskligt perspektiv utgjorde det ju en föreställning om orättvisor, cynism, självgodhet, egenmäktighet och förgängligheter i livet. Det hade varit så lätt att fördöma eller beundra kråkorna, beroende på vilka utgångspunkter som finns i ens egna in- respektive föreställningar om allt mellan himmel och jord. Ur naturens perspektiv var det dock bara ännu ett skeende i alla de processer som utgör just naturen samt dess vara och gång.
Bevittnade för någon vecka sedan ett fascinerande och grubbelväckande drama i naturen. Hade suttit och njutit av utsikten som förhöjningen vid Lernacken på Öresundsbrofästets södra sida erbjuder över dels, sundet, dels kuststräckan och vikarna söderut mot Skanör och Falsterbo och norrut över Limhamn och Malmö. Efter en stund av enbart existens i nuet uppenbarade sig en tornfalk. Denna vackert tegelröda lilla rovfågel började sin arts vana trogen att ryttla över vissa – till synes slumpmässigt utvalda – punkter över ängen nedanför sluttningen mot själva strandkanten vid nämnda brofäste. Då jag befann mig precis på krönet befann sig falken i sin tur ofta i höjd med mig – femton till tjugo meter över ängen i sitt födosökande. Måste tillstås att dessa varelser är utrustade med en fantastisk syn.
Till saken: efter att ha ryttlat över en tre-fyra platser gjorde den plötsligt en kvick sänkning halvvägs ner, för att sekunderna senare slutligen abrupt dyka och fånga något i det knähöga gräset. Tornfalkens lycka skulle dock komma att avbrytas. Dess förehavanden hade följts av två kråkor som suttit på en av lyktstolparna längs med motorvägen som löper över bron. Dessa spjuvrar till fåglar lämnade sin utsiktsplats kort efter att falken slagit ner på sitt byte och landade några sekunder senare bredvid denna. Den trakasserade rovfågeln övervägde situationen bra mycket kortare tid än det tog att skriva denna mening, och lämnade slutligen platsen utan byte. Kråkorna syntes därefter tydligt inmundiga något på marken.
Varför tornfalken inte bjöd motstånd? Tja, en kråka är dels större än en tornfalk, dels robustare byggd och på köpet betydligt tuffare till sin natur. Dessutom var de två mot en.
Jag kunde inte låta bli att skaka på knoppen och samtidigt le för mig själv åt det passerade dramat. Ur ett mänskligt perspektiv utgjorde det ju en föreställning om orättvisor, cynism, självgodhet, egenmäktighet och förgängligheter i livet. Det hade varit så lätt att fördöma eller beundra kråkorna, beroende på vilka utgångspunkter som finns i ens egna in- respektive föreställningar om allt mellan himmel och jord. Ur naturens perspektiv var det dock bara ännu ett skeende i alla de processer som utgör just naturen samt dess vara och gång.
Djuren agerar främst instinktivt enligt en genetisk ”förprogrammering”, vilken parallellt samverkar med evolutionens ”öppenhet” för nya intryck och utvägar – i en ständigt pågående utvecklingsprocess. Även om forskningen på senare tid visat att främst högre utvecklade djurarter äger betydligt mycket mer av en medvetenhet (man skulle kunna tala om en ”själ”) än vi tidigare trott eller önskat erkänna, så är de ännu inte på vår nivå – där moral och etik tar en så fundamental plats i vår sinnesvärld.
Jag kunde (när jag reste mig för hemfärd en längre stund efter att de två kråkorna delat sin så till synes elakt och beräknat tillskansade måltid) bara skänka dessa representanter för två av mina favoriter bland fågelfamiljerna ett stort tack för ännu en av naturens gratisföreställningar, som sannerligen bjuder på bra mycket mer än bara ”action”…
Jag kunde (när jag reste mig för hemfärd en längre stund efter att de två kråkorna delat sin så till synes elakt och beräknat tillskansade måltid) bara skänka dessa representanter för två av mina favoriter bland fågelfamiljerna ett stort tack för ännu en av naturens gratisföreställningar, som sannerligen bjuder på bra mycket mer än bara ”action”…
lördag 7 augusti 2010
Ny favorit bland citaten...
Är av åsikten att alla erfarenheter är av godo, allt beror på vad vi gör av de lärdomar vi får då vi spatserar längs stigen, gatan eller vägen som utgör våra respektive liv. En viktig erfarenhet de flesta av oss gör är insikten om olika bördor vi ovetandes har burit på, och som vi äntligen gör oss av med - men samtidigt inte börjar betrakta med bitterhet eller självförakt.
Citatet nedan ger i mitt tycke en tilltalande beskrivning av denna företeelse...
Kram på er!
Det finns människor som inte bara kastar av sig sitt ok, utan också snider något vackert av det.
(Stig Johansson 1936-)
Mitt tonsatta 70-tal - II...
Årtiondet var späckat med intressanta artister som producerade en flock tilltalande alster, album- liksom låtmässigt. Här är några till...
fredag 6 augusti 2010
En glädjesmittande kärleksförklaring...
Låt vara att det rör sig om citerandet ur en sång. Den livsbejakande inställningen lilltösen demonstrerar borde vi alla ta till oss, och upprepa för oss själva då vi öppnat gluggarna på morgonen.
Om inget annat blir man glad av denna video. Mycket nöje! Och kram på er!
En undran: har djuren skyldigheter?
I artiklar, inslag och/eller debatter kring diverse djur - och deras liv och leverne - i olika media, bland allmänheten och i bekantskapskretsarna förekommer någonting som ofta får mig att klia mig i hårbotten. Varför tycks det så ofta vara så att vissa somliga verkar kräva att vissa djur skulle behöva be om vår tillåtelse att få vistas i vår närhet, eller att alls få finnas till?
torsdag 5 augusti 2010
En liten titt ner i avgrunden…
Någonstans…
Någon gång…
Kanske…
Där stod de. De vars motto, vars stridsrop – ”Vi är bäst; Vi har rätten på vår sida; Vi, och endast Vi, ska segra!” – frenetiskt och som besatt hade ekat tills det nått crescendo i samma ögonblick som deras mål hade uppnåtts: att stå som ensamma segrare.
Där stod de... vinnarna, de suveräna vinnarna. De som näst intill feberaktigt hade förespråkat sin sak, sin tro, sin övertygelse. De hade besegrat sina antagonister – ”Dem”. Ja, de hade vunnit över dem. Men, inte endast ”övervunnit”… De hade utplånat dem – i begreppets alla tänkbara bemärkelser.
Där stod de… och vrålade och skrålade unisont: ”Vi hade rätt! Vi är bäst! De andra var sämst! DE hade fel! Nu finns bara vi! Bara VI! Nu är VI alla lika!”
Där stod de… medan segersötmans alla sensationer tunnades ut allteftersom andetagen och ögonblicken lämnade stridens klimax bakom sig. Euforins ballong tömdes obevekligt på sin luft. Blod, svett och tårar torkade in. Sår och blåmärken började deklarera sin värk. Eftertanken trädde in samtidigt med att stillheten och friden fann att de äntligen kunde ta plats.
Där stod de… Och då kändes det… Inte den vanliga och förväntade tomheten som kan infinna sig efter att ett mål har uppnåtts; efter att en seger har vunnits. Nej, det var någonting annat som istället började krypa in i deras medvetanden, in under huden, in i varje nerv, in i märgen.
Där stod de och kände ett tvivel tränga sig på. Ja, tvekans skrovliga tand började sakta gnaga deras sinnen. Insiktens skugga sänkte sig: det var ensamhetens oro och obehag som hade börjat göra sig gällande.
Där stod de. Överraskade. Misstrogna. Och de kände ensamheten växa från obehag till ett någonting som sakta slingrade sig kring och kramade dem. Rädslan som följde kom inte med den plötslighet som försätter en varelse i chockens barmhärtiga frånvaro och glömska. Rädslan växte fram med tortyrens långsamma, obevekliga och skadeglada precision…
…och insikten hade slutligen sjunkit in – de förstod. De förstod att tryggheten hela tiden hade legat lika mycket i likheterna som i det annorlunda – som i det mångfaldiga. De förstod att ”vara bäst, att vara vinnaren” inte betydde att alla skulle vara lika, utan först och främst att inte längre ha någon kvar att jämföra sig med. Och de började sinsemellan betrakta varandra med den skepsis och oro som uppkommer då en syndabock söks…
…för inte kan väl ”Jag” bära på någon skuld?
Någon gång…
Kanske…
Där stod de. De vars motto, vars stridsrop – ”Vi är bäst; Vi har rätten på vår sida; Vi, och endast Vi, ska segra!” – frenetiskt och som besatt hade ekat tills det nått crescendo i samma ögonblick som deras mål hade uppnåtts: att stå som ensamma segrare.
Där stod de... vinnarna, de suveräna vinnarna. De som näst intill feberaktigt hade förespråkat sin sak, sin tro, sin övertygelse. De hade besegrat sina antagonister – ”Dem”. Ja, de hade vunnit över dem. Men, inte endast ”övervunnit”… De hade utplånat dem – i begreppets alla tänkbara bemärkelser.
Där stod de… och vrålade och skrålade unisont: ”Vi hade rätt! Vi är bäst! De andra var sämst! DE hade fel! Nu finns bara vi! Bara VI! Nu är VI alla lika!”
Där stod de… medan segersötmans alla sensationer tunnades ut allteftersom andetagen och ögonblicken lämnade stridens klimax bakom sig. Euforins ballong tömdes obevekligt på sin luft. Blod, svett och tårar torkade in. Sår och blåmärken började deklarera sin värk. Eftertanken trädde in samtidigt med att stillheten och friden fann att de äntligen kunde ta plats.
Där stod de… Och då kändes det… Inte den vanliga och förväntade tomheten som kan infinna sig efter att ett mål har uppnåtts; efter att en seger har vunnits. Nej, det var någonting annat som istället började krypa in i deras medvetanden, in under huden, in i varje nerv, in i märgen.
Där stod de och kände ett tvivel tränga sig på. Ja, tvekans skrovliga tand började sakta gnaga deras sinnen. Insiktens skugga sänkte sig: det var ensamhetens oro och obehag som hade börjat göra sig gällande.
Där stod de. Överraskade. Misstrogna. Och de kände ensamheten växa från obehag till ett någonting som sakta slingrade sig kring och kramade dem. Rädslan som följde kom inte med den plötslighet som försätter en varelse i chockens barmhärtiga frånvaro och glömska. Rädslan växte fram med tortyrens långsamma, obevekliga och skadeglada precision…
…och insikten hade slutligen sjunkit in – de förstod. De förstod att tryggheten hela tiden hade legat lika mycket i likheterna som i det annorlunda – som i det mångfaldiga. De förstod att ”vara bäst, att vara vinnaren” inte betydde att alla skulle vara lika, utan först och främst att inte längre ha någon kvar att jämföra sig med. Och de började sinsemellan betrakta varandra med den skepsis och oro som uppkommer då en syndabock söks…
…för inte kan väl ”Jag” bära på någon skuld?
onsdag 4 augusti 2010
Mitt tonsatta 70-tal...
Kliché 1: musik är någonting väldigt speciellt…
Kliché 2: det är minnen, känslor och associationer – m a o, nostalgifaktorn är förödande…
Kliché 3: det är föremål för trätor och gemenskap…
Kliché 4: förblir man likgiltig är man troligen döv eller död…
Redan innan jag fullkomligt snöade in på den genre som ligger mig hetast om blodpumpen (och som en längre period utgjorde smak- och tyckeglaciären man var infrusen i) var musik någonting jag nästintill utsvultet konsumerade.
Det finns låtar jag fastnade för direkt och som nöttes ut till den milda grad att det brukar dröja nära ett årtionde innan jag alls kan orka med dem igen. Det finns låtar som fick gnuggas innan de gjorde avtryck. Dessa tenderar dock att inte slitas ut på samma vis som föregående. Och så finns det låtar som var och en utgör en form av ”första kärlek” och (Voilà! Kliché 5!) dessa släpper aldrig taget om en…
Under föregående sekels 70-tal genomgick jag metamorfosen från falsettljudande, fräknig virrpanna till testosteronstinn, finnig virrpanna och upplevde under utvecklingsprocessen en ström av ”första kärlekar”. Och då jag gärna strör lite kärlek kring mig, så är den självklara följden av detta svamlande en presentation av några av mina 70-talsfavoriter!
Håll till godo och kram på er!
Kliché 2: det är minnen, känslor och associationer – m a o, nostalgifaktorn är förödande…
Kliché 3: det är föremål för trätor och gemenskap…
Kliché 4: förblir man likgiltig är man troligen döv eller död…
Redan innan jag fullkomligt snöade in på den genre som ligger mig hetast om blodpumpen (och som en längre period utgjorde smak- och tyckeglaciären man var infrusen i) var musik någonting jag nästintill utsvultet konsumerade.
Det finns låtar jag fastnade för direkt och som nöttes ut till den milda grad att det brukar dröja nära ett årtionde innan jag alls kan orka med dem igen. Det finns låtar som fick gnuggas innan de gjorde avtryck. Dessa tenderar dock att inte slitas ut på samma vis som föregående. Och så finns det låtar som var och en utgör en form av ”första kärlek” och (Voilà! Kliché 5!) dessa släpper aldrig taget om en…
Under föregående sekels 70-tal genomgick jag metamorfosen från falsettljudande, fräknig virrpanna till testosteronstinn, finnig virrpanna och upplevde under utvecklingsprocessen en ström av ”första kärlekar”. Och då jag gärna strör lite kärlek kring mig, så är den självklara följden av detta svamlande en presentation av några av mina 70-talsfavoriter!
Håll till godo och kram på er!
tisdag 3 augusti 2010
Heureka!!!
Har det...
...tycker att det ska införas en global skatt på trångsynthet, fördomar, fanatism, intolerans, och småaktighet!
På så vis skulle alla som har dessa egenskaper som dominerande karaktärsdrag kunna fortsätta bruka dem, men istället för att bara ställa till dumheter får de en möjlighet att samtidigt göra någon nytta - som att bidra till att hjälpa alla andra att komma ur den fortfarande rådande ekonomiska oron, samt stärka världens finansiella förmåga.
Och med tanke på hur dessa egenskaper tycks öka i styrka, borde inkomsterna av skatteuppbörden ha stora möjligheter att bli närmast astronomiska...
Bör väl försiktigtvis tillägga att min omgivning just nu utgörs av någonting blått... alldeles väldans högt upp...
”Overthere” eller ”Neverwhere”? Tycks inte spela någon roll…
Så sent som igår stötte jag på en av många ”lustigheter” på jänkarnas bekostnad. Denna hade direkt koppling till den föreställning – som jag är hyfsat säker på att en stor majoritet i omvärlden hyser – om så kallad amerikansk öl och indirekt till dess bryggeritraditioner. Har själv garvat åt ”pippa-i-kanot-skämt” och liknande fenomen, vars gemensamma måltavla är allt som representerar (eller som vi inbillar oss representerar) landet och kulturen ”Over there”. Men det röda skynket började fladdra framför lysmaskarna i det ögonblick då en rad uppenbarligen reflexmässiga bifall och överlägsna flin uppenbarade sig. Detta är givetvis en av dessa situationer som triggar både ”ifrågasättaren” och ”bessersmittaren” i mig…
Låt vara att mycket av exemplet ovan vilar på en mängd oskyldiga företeelsers orsaker – självfallet ska man kunna dra skämt om andra länder och nationaliteter – men dessa har en böjelse för att alltför ofta kasa in i samma dumdryga klass som de föreställningar och uppfattningar om världen vi menar att jänkarna hyser. Och låt vara att det är de kommersiella aspekterna av den nordamerikanska kulturen som dominerar i sin framfart rumt vårt klot (och det kommersiella tenderar helt visst att till övervägande del vara lättillgängligare, glättigare, svart-vitare och mera lättsmält än just det motsatta). Men, kommersiellt måste inte nödvändigtvis betyda låg eller dålig kvalité. Allt från ”Over there” är inte ytligt, smaklöst eller dumt – allt från exempelvis Hollywood är inte blaha, blaha.
Alltså… om nu vissa somliga föredrar att köpa och inmundiga Budweisers, Miller´s eller liknande bryggerijättars produkter oavsett var de befinner sig i världen, och i detta aktuella fall just hos oss, så är det inte enkom producentens fel… man har ju som konsument möjligheterna att välja alternativa maltdrycksmärken på det systematiska bolaget. Ja, man har faktiskt möjligheterna att välja en imponerande rad sorter från en rad andra länder än just ”Over there”. Och är det likväl så att vederbörande är fast besluten att förbli ”där”, så finns det oerhört mycket mer av kvalité än vad de vanligaste kunskapsbankarnas arkiv brukar ha kännedom om. USA har en fantastisk samling mikrobryggerier som står för en grupp riktigt trevliga och intressanta sortiment – om än att arvet främst är förankrat i den brittiska bryggeritraditionen.
Själv är jag anhängare och tillbedjare av den centraleuropeiska traditionen, vilket nästan alltid tolkas som den ”tyska” eller ”tjeckiska” – men som är betydligt mycket mer än så. Och i detta sammanhang finns lite av motpolen visavi det ovan framförda. Men, njet… (visst var detta lite väl förutsägbart?) inte all öl som kommer från Tjeckien eller Tyskland är av hög kvalité. Den flodvåg av produkter som de senaste åren bokstavligen forsat in på "Systemet" från de böhmiska och mähriska nejderna innehåller inte bara jum-jum. Men, det har ändå gått och blivit liksom en självgående självklarhet att ”all tjeckisk öl är bra”. Samtidigt finns knappast några andra alternativ från samma geografiska och kulturella sfär… trots att även balterna, polackerna, slovakerna, ungrarna, österrikarna, slovenerna, kroaterna och serberna (Vojvodina) har bryggerier vars malt- och humlebaserade produkter erbjuder ytterst tilltalande smakupplevelser, och vars traditioner ibland går ögonbrynshöjande långt tillbaka i tid.
Men, det är ju klart… då denna del av vår egen världsdel kommer på tal, verkar det anmärkningsvärt ofta fortfarande röra sig om ett ”Neverwhere”…
Låt vara att mycket av exemplet ovan vilar på en mängd oskyldiga företeelsers orsaker – självfallet ska man kunna dra skämt om andra länder och nationaliteter – men dessa har en böjelse för att alltför ofta kasa in i samma dumdryga klass som de föreställningar och uppfattningar om världen vi menar att jänkarna hyser. Och låt vara att det är de kommersiella aspekterna av den nordamerikanska kulturen som dominerar i sin framfart rumt vårt klot (och det kommersiella tenderar helt visst att till övervägande del vara lättillgängligare, glättigare, svart-vitare och mera lättsmält än just det motsatta). Men, kommersiellt måste inte nödvändigtvis betyda låg eller dålig kvalité. Allt från ”Over there” är inte ytligt, smaklöst eller dumt – allt från exempelvis Hollywood är inte blaha, blaha.
Alltså… om nu vissa somliga föredrar att köpa och inmundiga Budweisers, Miller´s eller liknande bryggerijättars produkter oavsett var de befinner sig i världen, och i detta aktuella fall just hos oss, så är det inte enkom producentens fel… man har ju som konsument möjligheterna att välja alternativa maltdrycksmärken på det systematiska bolaget. Ja, man har faktiskt möjligheterna att välja en imponerande rad sorter från en rad andra länder än just ”Over there”. Och är det likväl så att vederbörande är fast besluten att förbli ”där”, så finns det oerhört mycket mer av kvalité än vad de vanligaste kunskapsbankarnas arkiv brukar ha kännedom om. USA har en fantastisk samling mikrobryggerier som står för en grupp riktigt trevliga och intressanta sortiment – om än att arvet främst är förankrat i den brittiska bryggeritraditionen.
Själv är jag anhängare och tillbedjare av den centraleuropeiska traditionen, vilket nästan alltid tolkas som den ”tyska” eller ”tjeckiska” – men som är betydligt mycket mer än så. Och i detta sammanhang finns lite av motpolen visavi det ovan framförda. Men, njet… (visst var detta lite väl förutsägbart?) inte all öl som kommer från Tjeckien eller Tyskland är av hög kvalité. Den flodvåg av produkter som de senaste åren bokstavligen forsat in på "Systemet" från de böhmiska och mähriska nejderna innehåller inte bara jum-jum. Men, det har ändå gått och blivit liksom en självgående självklarhet att ”all tjeckisk öl är bra”. Samtidigt finns knappast några andra alternativ från samma geografiska och kulturella sfär… trots att även balterna, polackerna, slovakerna, ungrarna, österrikarna, slovenerna, kroaterna och serberna (Vojvodina) har bryggerier vars malt- och humlebaserade produkter erbjuder ytterst tilltalande smakupplevelser, och vars traditioner ibland går ögonbrynshöjande långt tillbaka i tid.
Men, det är ju klart… då denna del av vår egen världsdel kommer på tal, verkar det anmärkningsvärt ofta fortfarande röra sig om ett ”Neverwhere”…
måndag 2 augusti 2010
Följetongen ”Vi och De”.
Häromdagen figurerade i media nyheten om att EU:s befolkning för första gången överskridit antalet femhundra miljoner – där bland annat vårt land samt länderna Belgien, Luxemburg och Slovenien hade störst ökning. Således är det länderna tillhörande lilleputtarna befolkningsmässigt som haft den högsta tillväxten i denna statistikkategori. Till detta ska fogas att ökningen främst bygger på invandring och inte på (de inhemska) invånarnas förehavanden vad driften att reproducera sig anbelangar
Vad som genast galopperade genom tankegångarna var uttalanden som relativt ofta kan höras under vistelser hos släkt och vänner i det lilla födelselandet på alpernas sydsida – och något som emellanåt också hörs här hemma. Det rör sig om pratet om ”hur små eller få vi är” eller ”hur litet vårt land är” och åsikterna om ”hotet mot det inhemska, ursprungliga, rena och äkta”, som i väldigt mycket brukar vila på just det förstnämnda. Det sistnämnda är dock inte någonting specifikt för slovenerna (som visserligen tillhör de minsta nationerna på denna vattensfär, men likväl känns något väl överdrivna i sina självuppfattningar), eller för den delen hos oss här uppe i norr, utan med väldigt stor sannolikhet ett tema som det tjatas om oavsett var debattörerna eller talarna befinner sig i dagens EU (eller övriga Västvärlden).
Den ovan nämnda nyhetens innehåll kommer med all sannolikhet att öka vissa somligas irritation, frustration och åtföljande framhärdande i sina krav på restrektioner beträffande immigration samt ökad intensitet i assimilering och anpassning. Det intressanta med de sistnämnda fenomenen är att vissa av dem som är mest högljudda i denna fråga egentligen ger intryck av att inte alls vara intresserade av just assimilering och anpassning, utan tvärtom tycks nära ett hopp om att kraven ska bli den mekanism som får människor att undvika att vilja anlända – och förmå dem som redan är på plats att vilja lämna.
Nu måste det tilläggas att jag här inte menar självklara framställanden om de lagar och regler – både skrivna liksom icke – som gäller i den nya miljön. Detsamma gäller för vissa så kallade värderingar och traditioner som uppfattas som genuint ”inhemska” (men som vid en närmare och mera djuplodande granskning oftare visar sig påminna om eller till och med likna varandra än det motsatta).
Då så kallad anpassning och assimilering verkligen och ärligt eftersträvas, sker detta enligt min uppfattning lättast och bäst om den nyanlände känner sig välkommen. Det är bara att reflektera kring sina egna eventuella reaktioner i liknande situationer – och dessa behöver inte handla om att lämna sitt land för ett annat. Hur skulle man exempelvis själv känna sig och agera om man dök upp på en fest där man inte känner någon förutom den som bjudit in en, eller på en ny arbetsplats – eller som nyinflyttad i en ny stadsdel eller på ny ort – om man blev behandlad som luft eller i värsta fall blev föraktfullt och/eller fientligt bemött?
En (av ett oändligt antal orsaker) mer timid och tillbakadragen karaktär kan förmodas få en rejäl själslig knäck – med alla negativa påföljder – av erfarenheter i ovan beskrivna sammanhang. Följande scenario är dock i mina ögon det sannolikaste:
…man börjar överdrivet framhålla sin egen identitet (eller den personliga föreställningen om vad denna är) och förskönar den villkorslöst, samtidigt som man avvisar, förlöjligar och/eller hånar allt det ”de andra” representerar. Vissa i den så kallade ”vi-gruppen” kan till och med se det som en plikt att på alla vis utnyttja och jävlas med ”dem”. Ja, det kommer alltid att finnas de som inte anser att ”de andra” har någonting att komma med; att ”deras” inte duger. Men de ingår då bara i samma intresseklubb som vissa somliga hos ”de andra” – oftast de som just tjatar om villkorslös anpassning och assimilering (och som i slutändan överhuvudtaget inte vill ha ”de där” som grannar). Vid ett direkt påpekande skulle antagonisterna med största sannolikhet förneka detta påstående som skitsnack och idioti… ”vi har väl för fan inte något gemensamt med dom?”…
Människan är en social varelse – även om vissa av oss kan vara direkt antisociala – och som sådan vill vi om inte få höra till den nya gemenskapen, så åtminstone känna oss välkomna och på så vis också bekräftade som individer. Vi anpassar oss oftast frivilligt och oreflekterat, men det torde säga sig själv att detta lättast sker om vi inte betraktas som en börda eller ett störande moment i vardagen. Och att känna sig ovälkommen behöver inte alls handla om öppen motvilja eller fientlighet, det räcker att man får uppleva diskriminering och/eller att (de man uppfattar som) ”de” till synes ignorerar eller undviker.
Om man kan tala om matematik i denna kontext, är den ytterst simpel, faktiskt på dagisnivå – minus är minus och plus är plus. Det är bara att vara snäll och vänlig mot den andre. Väljer man istället en negativ kurs, bör man helst vara beredd på att få skörda det man valt att så…
Vad som genast galopperade genom tankegångarna var uttalanden som relativt ofta kan höras under vistelser hos släkt och vänner i det lilla födelselandet på alpernas sydsida – och något som emellanåt också hörs här hemma. Det rör sig om pratet om ”hur små eller få vi är” eller ”hur litet vårt land är” och åsikterna om ”hotet mot det inhemska, ursprungliga, rena och äkta”, som i väldigt mycket brukar vila på just det förstnämnda. Det sistnämnda är dock inte någonting specifikt för slovenerna (som visserligen tillhör de minsta nationerna på denna vattensfär, men likväl känns något väl överdrivna i sina självuppfattningar), eller för den delen hos oss här uppe i norr, utan med väldigt stor sannolikhet ett tema som det tjatas om oavsett var debattörerna eller talarna befinner sig i dagens EU (eller övriga Västvärlden).
Den ovan nämnda nyhetens innehåll kommer med all sannolikhet att öka vissa somligas irritation, frustration och åtföljande framhärdande i sina krav på restrektioner beträffande immigration samt ökad intensitet i assimilering och anpassning. Det intressanta med de sistnämnda fenomenen är att vissa av dem som är mest högljudda i denna fråga egentligen ger intryck av att inte alls vara intresserade av just assimilering och anpassning, utan tvärtom tycks nära ett hopp om att kraven ska bli den mekanism som får människor att undvika att vilja anlända – och förmå dem som redan är på plats att vilja lämna.
Nu måste det tilläggas att jag här inte menar självklara framställanden om de lagar och regler – både skrivna liksom icke – som gäller i den nya miljön. Detsamma gäller för vissa så kallade värderingar och traditioner som uppfattas som genuint ”inhemska” (men som vid en närmare och mera djuplodande granskning oftare visar sig påminna om eller till och med likna varandra än det motsatta).
Då så kallad anpassning och assimilering verkligen och ärligt eftersträvas, sker detta enligt min uppfattning lättast och bäst om den nyanlände känner sig välkommen. Det är bara att reflektera kring sina egna eventuella reaktioner i liknande situationer – och dessa behöver inte handla om att lämna sitt land för ett annat. Hur skulle man exempelvis själv känna sig och agera om man dök upp på en fest där man inte känner någon förutom den som bjudit in en, eller på en ny arbetsplats – eller som nyinflyttad i en ny stadsdel eller på ny ort – om man blev behandlad som luft eller i värsta fall blev föraktfullt och/eller fientligt bemött?
En (av ett oändligt antal orsaker) mer timid och tillbakadragen karaktär kan förmodas få en rejäl själslig knäck – med alla negativa påföljder – av erfarenheter i ovan beskrivna sammanhang. Följande scenario är dock i mina ögon det sannolikaste:
…man börjar överdrivet framhålla sin egen identitet (eller den personliga föreställningen om vad denna är) och förskönar den villkorslöst, samtidigt som man avvisar, förlöjligar och/eller hånar allt det ”de andra” representerar. Vissa i den så kallade ”vi-gruppen” kan till och med se det som en plikt att på alla vis utnyttja och jävlas med ”dem”. Ja, det kommer alltid att finnas de som inte anser att ”de andra” har någonting att komma med; att ”deras” inte duger. Men de ingår då bara i samma intresseklubb som vissa somliga hos ”de andra” – oftast de som just tjatar om villkorslös anpassning och assimilering (och som i slutändan överhuvudtaget inte vill ha ”de där” som grannar). Vid ett direkt påpekande skulle antagonisterna med största sannolikhet förneka detta påstående som skitsnack och idioti… ”vi har väl för fan inte något gemensamt med dom?”…
Människan är en social varelse – även om vissa av oss kan vara direkt antisociala – och som sådan vill vi om inte få höra till den nya gemenskapen, så åtminstone känna oss välkomna och på så vis också bekräftade som individer. Vi anpassar oss oftast frivilligt och oreflekterat, men det torde säga sig själv att detta lättast sker om vi inte betraktas som en börda eller ett störande moment i vardagen. Och att känna sig ovälkommen behöver inte alls handla om öppen motvilja eller fientlighet, det räcker att man får uppleva diskriminering och/eller att (de man uppfattar som) ”de” till synes ignorerar eller undviker.
Om man kan tala om matematik i denna kontext, är den ytterst simpel, faktiskt på dagisnivå – minus är minus och plus är plus. Det är bara att vara snäll och vänlig mot den andre. Väljer man istället en negativ kurs, bör man helst vara beredd på att få skörda det man valt att så…
söndag 1 augusti 2010
Fågel, fisk eller mittemellan?
Stöter man inte på det i media, så hör man folk säga eller diskutera det - och i dominerande antalet fall görs så med vad som verkar vara en orubblig övertygelse. Vad jag nu gnuggar tankesvampen med är detta om att: män är från Mars och kvinnor från Venus...
Men, alltså... öh...
Vad är då jag?
Känner nämligen intensivt att jag är från ingenting annat än Jorden...
Apropå en aktuell och otäck trend...
Inför en dumhet, som precis är på modet, klarar sig ingen klokhet.
(Theodor Fontane 1819-1898)
Självfallet är egoism, trångsynthet, intolerans, främlingsfobi och dito förakt ingenting nytt i vårt släktes hävdatecknande. Det går dock inte att förneka eller bortse från det faktum att dessa framhävs betydligt ihärdigare och aggressivare idag än vad fallet var för bara dryga decenniet sedan. Ja, man kan faktiskt hävda att de helt enkelt blivit på modet; att det råder en trend av fanatism i diverse skepnader - om man så vill. Och det brukar vara en tuff uppgift att bemöta dessa inställningar som ibland tenderar att verka närmast religiösa i sin framtoning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)