måndag 31 januari 2011

Landet som är betydligt större än lagom...


Sverige är ett litet land!

Detta är en fras – eller en variant på en rad liknande – som alltemellanåt figurerar i den mediala världen, men som också kommer till uttryck i diskussioner eller samtal jag då och då är en del i. Enligt mina erfarenheter är de olika varianterna av denna utsaga vanligast förekommande inom ramen för sport och ekonomi. Men, de dyker givetvis även upp i många andra sammanhang där ett jämförande och/eller ursäktande är på gång. För att inte nämna de exempel som ligger inom ramen för vissa somligas åsikter om ett föreliggande hot – både yttre och inre – mot land, stat och invånare.

Inom sporten brukar frasen i regel höras då en förlust eller ett misslyckande av våra representanter i någon av de olika tävlingsgrenarna ska bortförklaras. Men jag upplever också att den istället ska addera ännu mer av tyngd och ”ära” till en framgång eller slutgiltig seger. I båda fallen är tanken om vårt lands storlek översatt till befolkningsmängden. Detsamma kan sägas gälla då Jimmie & Co, samt dess likar, raljerar om risken för att den inhemska kulturen samt ”ursprungsbefolkningen” ska bli alltför utspädd, till följd av ett ”enormt inflöde utifrån”.

När vi ändå är inne på ”kultur” är det ofrånkomligt att ta upp vårt språk. Svenskan betraktas som ett litet sådant – med allt vad det då innebär av begränsningar och faror i vissa somligas verklighetsuppfattning. Närmast skrattretande i den här kontexten torde dock sådana här tankegångar kring landets geografiska yta vara.

Jamenalltså… litet? I förhållande till vad? Eller vilka?

Jupp! Alldeles riktigt! Nu blir det dags för lite torr statistik…

Tar man en titt på invånarantalet befann sig Sverige, med sina drygt nio miljoner, på plats 85 utav 192 bland planetens länder år 2008  – en bit in på den övre halvan, med andra ord. Avgränsar man denna jämförelse till att endast omfatta våra grannar, är vi obestridligen en mastodont. ”Medelstort” vore väl dock snarast den mest passande etiketten på det hela taget.

Kikar man på den geografiska storleken är vårt land beläget på 55:e plats. Det vill säga: Sverige tillhör den största tredjedelen och kan således ingalunda kallas ”litet”. Och begränsar man det till att endast omfatta Europa är vi det fjärde eller femte största  – beroende på om Ryssland är medräknat – av kontinentens 47 eller 48 stater. I detta sammanhang är vårt land en jätte.

Det sistnämnda gäller slutligen också för svenskan som språk. Det beräknas finnas nästan 7000 språk på planeten. Svenskan ligger för närvarande på plats 91 i storleksordningen. Dessutom är det ett officiellt språk i två olika länder (samt i EU), något som knappast gäller för den överlägset största delen av vår världs övriga språk.

Summerar man siffergymnastiken ovan och lägger till det anseende som Sverige – och mycket som är kopplat till det – har på diverse internationella plan (räcker att nämna Nobelpriset), kan man inte låta bli att börja klia sig själv i håret. Det går inte att komma ifrån att det verkar som om vi i detta sammanhang faktiskt bara tycks mäta oss med dem som på diverse vis är större eller fler. Med tanke på hur ofta etiketten ”landet lagom” figurerar i olika kontexter, och hur vedertaget det är att ”inte förhäva sig”, kan jag inte undgå att förnimma känslan av en paradox. Det blir ofrånkomligt att undra över huruvida dessa tankegångar egentligen inte bara är en form av (medveten eller kamouflerad?) gardering mot ett klandrande: ”vilken hybris”.

Det må vara hur det vill med detta – får kanske ta upp det i ett kommande inlägg. Mina egna erfarenheter har hursomhelst visat mig att dylika tankegångar ingalunda är unika för oss. Under varje besök i mina föräldrars hemland Slovenien blir jag minst ett par gånger påmind om hur av- och begränsat vi människor ofta tenderar att betrakta vår tillvaro och omgivning.

På påståendet ”Sverige är ett litet land” skulle jag således vilja fnissa (att fnysa vore något för arrogant – inte sant?):

Pyttsan! Moder Svea, Fader Göte, samt Faster och Farbror Norrland hör ju – om inte till de största, så – för höge fanken till de stora!

söndag 30 januari 2011

Klyftigt eller ej?


Den gångna helgen köpte jag, för första gången på cirka tre år, en påse med halvdussinet apelsiner. Har det senaste decenniet föredragit päron och äpplen, och under vinterhalvåret blir det mycket clementiner och liknande småttingar bland citrusfrukterna. Den överlägset största anledningen till att inte är särskilt förtjust i de där stora, klyftiga historierna är att jag ofta upplever skalandet som jobbigt och kladdigt. Visst, det går att dela apelsinen direkt med en kniv och gnaga fruktköttet av skalet. Men i detta ligger en annan faktor jag finner om möjligt ännu mera störande; det tunna, vita inre skalet och övriga ”vita” delar är segt och fastnar mer än gärna mellan tänderna.

Lättja och bekvämlighet, petighet och gnäll? Absolut… sticker definitivt inte under stol med dessa karaktärsdrag – i det här fallet!

Men, som det nu är hade jag plötsligt fått ett rejält sug efter apelsin. Och jag menade att de nämnda nackdelarna skulle komma att överträffas av smaklökarnas jubel över att åter få stifta bekantskap med det saftiga och sötsyrliga fruktköttet.

Då jag skalat den första och försökte separera klyftorna började minnesarkivet i protesen jag har på halsens övre ände att arbeta. Ännu en orsak till att jag upphörde med att inskaffa apelsiner är en utveckling jag vill minnas började för mer än ett decennium sedan. Senast jag köpte de här godsakerna var bara tredjedelen av cirka tjugo apelsiner inte en jobbig och kladdig affär. Den här gången var varenda en inte bara omgiven av ett närmast fastvuxet yttre skal. Det inre vita var tjockt och segare än jag kan erinra mig. Slutligen tycks det inte finnas klart avgränsade klyftor, utan då jag försökt dela apelsinerna i mindre bitar har det alltid ändat med att trasorna dränerats – som jag upplevde det – på halva saftinnehållet.

Jag blev något irriterad av detta och beslöt mig för att kolla upp om det eventuellt kunde röra sig om en viss specifik sort. Drog således iväg och köpte två omgångar till, med fyra i varje – dock i två andra butiker, på två olika håll i stan. Jag lyckades få tag på sådana som kom från två olika ursprungsländer; Marocko respektive Spanien. Resultatet visade sig bli detsamma: svårskalat, sega inre skal som knappt tillät mig att separera klyftorna, samt kladdiga och halvt hopvuxna dito när jag väl lyckats dela frukten.

Naturligtvis startade detta ögonbrynsskrynklandet och tankeexercisen. Jag vet att den allt större tätheten på liknande apelsiner fick mig att slutligen – för cirka tre år sedan – att helt upphöra med att köpa dem. Och så började jag undra om det kunde röra sig om resultatet av någon form av den så vanliga genmanipuleringen. Eller om det rent av kunde vara tvärtom? Att det rör sig om apelsinens ursprungsform och att de ”klyftiga” jag har minne av varit just de som en gång hade utsatts för allehanda ”modifiering”?

Mitt googlande gav inga tillfredställande svar. Ringde till och med ett par bekanta men kammade noll även där.

Är det bara jag som inbillar mig att apelsiner en gång faktiskt hade riktiga klyftor? Har det alltid varit så infernaliskt kladdigt att faktiskt separera klyftorna? Och är det en faktisk fråga om manipulering av de här frukterna?

Någon i bloggosfären som kan tänkas ha funderat kring de här trivialiteterna?

onsdag 26 januari 2011

Ännu en apropå individualismen


Det har ofta förundrat mig att trots det att människor älskar sig själva mer än andra, så sätter folk mindre värde på sitt eget omdöme än andras.

(Marcus Aurelius 121-180)


Håhåjaja, ingenting nytt under solen inte. Redan de gamla romarna konstaterade..

tisdag 25 januari 2011

Vackra ord...


Gör varje höst många turer - solo eller med sällskap - ut i markerna runt om vår tredje största stad för att plocka svamp. Och då för att helst försöka finna min favorit; den stolte fjällskivlingen. Under en av dessa ensamma vistelser kom jag mer att bara långsamt gå omkring i ett närmast meditativt tillstånd än att verkligen fokusera på att finna godsakerna. Då jag så att säga tog en paus i min rekreation och satt på en av de högsta punkterna i den glesa skogen - med vy över en vackert öppen sänka under mig - slog mig tanken att ordet frid i mina öron är det vackraste i vårt språk.

Har idag återigen funderat kring det här med vackra ord. Har vridit och vänt på dem. Satt dem i diverse sammanhang som minnet frambringat, och kan bara konstatera att jag fortfarande anser det nämnda ordet vara det vackraste. Till detta vill jag lägga ordet förlåt.

Frid och förlåt...

Vilka är dina favoriter? Vilka ord anser du vara de vackraste i vårt språk?

måndag 24 januari 2011

Exorcism för ett musikstycke...


Är på god väg att få ett ordagrant frispel...

Tittade på avslutningen av P3-galan i förrgår kväll, efter att ha kommit hem från eftermiddagspasset på jobb. Retade mig på att ha missat den hårrda råkkens bidrag och inslag, men gladdes med en artist jag beundrar för att hon verkligen tyx vara sig själv: Robyn...

Och nu är jag totalt på väg att spåra ur...

Ok, skärpning! Och fokus på det egentliga...

Bland alla uppträdanden och gästartister fanns en av alla dessa jag aldrig hör talas om, eftersom jag inte lyssnar på radio. I alla fall sker det alltid till följd av tillfälligheter och liksom i förbigående - som på arbetet, eller hos någon bekant som inte strypt tranistormanicken...

Jamenvaf.. till saken!!!

Alltså... denna Lykke Li framträdde med ett nummer som satte sig som tuggummit under skosulan. Ja, som totalt dränkte min hjärna och självbevarelsedrift i klister. Hela bannade dagen igår och fram till skrivande stund har den där refrängen snurrat runt inuti skallen. Och irritationen blir definitivt inte mindre av att musikstycket egentligen ingår i en genre som jag ytterst sällan frivilligt tar mig tid att lyssna på...

Ja, jag har kollat upp artisten ifråga och konstaterat att de övriga alstren inte det minsta talar till min hörsel och mitt tycke. Det är bara den här aktuella kompositionen som i sin envetenhet lyckats tapetsera insidan av min arma skalle. Jamennivetjusjälvavilketjäklaeländejagmenar!! Eller??

Hursomhelst sägs det att en väg att bli av med en fobi, mara, tvångstanke eller dylikt är att helt enkelt konfrontera företeelsen. Således gör jag det genom att publicera den infernaliskt hemsökande låten. En rätt och slätt fantastisk liten skapelse med sin närmast meditativa refräng och aningen suggestivt kryddade musik...


Vassegoa, mina vänner!





söndag 23 januari 2011

Ännu en gång om media och medvetenhet


Hur ofta kan vi inte stöta ihop med utsagor som ”såg det på TV”, ”hörde det på radion” eller ”läste det i tidningen”, för att sekunden senare inse att den som uttryckt sig är fast övertygad om den otvetydiga och obestridliga riktigheten i påstående och uppgifter? Och hur ofta händer det inte att vi antingen, nedlåtande, medömkande eller skadeglatt och leende ger motparten frågan ”sväljer du verkligen allt bara så där?”, för att kanske dagen – eller till och med timmen – därpå själv försöka göra ett påstående skottsäkert med exakt samma medel? Ett fenomen som närmast utgör en aspekt av det som den engelske statsmannen och filosofen Francis Bacon (1561-1626) uttryckte som: Man föredrar att tro på det man helst håller för sant.

Men, denna gång känner jag inte för att vara svartsynt, sarkastisk och/eller det där lätta obehaget i sätesmuskulaturen – ingen idé att bli alltför förutsägbar, vilket säkerligen sker oftare än behövligt. Jag tycker mig tycka att det kan vara både trevligt och konstruktivt att någon gång bryta av slentrianen, och det emellanåt närmast tröttande gnidandet av rutinens stig, med en aningen ljusare infallsvinkel.

Alltså: glädjande nog tycker jag mig inte lika ofta uppleva den ovan beskrivna företeelsen i samband med Internet. Möjligheterna att söka och finna ”fakta” har det senaste halvandra decenniet torrt uttryckt exploderat. Men det verkar samtidigt som om det finns en mer kritisk distans till vad som är sannolikt och inte. Jag har i alla fall själv inte erfarenheter av ”läste/såg det på nätet/webben” i samma höga grad som av det nämnda fenomenet. Följaktligen snurrar det igång tankeverksamheten och jag frågar mig: kan detta tänkas ha att göra med att ”äldre media” i flera bemärkelser fortfarande tycks betraktas som auktoriteter? Att dessa till följd av sin längre historia inte betraktas genom samma kritiska filter som gröngölingen Internet?

Betyder detta att vi så småningom kommer att hemfalla åt samma beteende och förhållning visavi vårt nya media som det vi har kopplat till de ”äldre och etablerade”? Eller går det att äntligen skönja en viss sund skepsis växa fram och öka i omfång vad media över lag beträffar? Optimisten i mig ser en möjlighet till det, även om cynikern samtidigt knorrar i ena hörnet av kommandocentralen.

Ett tecken på att det faktiskt går att betrakta framtiden med viss tillförsikt i sammanhanget är den medvetenhet jag anser mig uppleva i samband med mina surfanden i cyberrymden. Detta gäller exempelvis kommentarer jag kan ta del av på tidningarnas webbversioner och i diverse forum på nätet, liksom det gäller många av de bloggare jag hittills lärt känna. De kanske mest konkreta exemplen menar jag dock vara mediavärldens egna ”bromsklossar” i form av oberoende tidningar – som exempelvis denna – eller diverse granskande institutioner, som min favorit second opinion. Den sistnämnda rekommenderas varmt!

fredag 21 januari 2011

Ett verkligt universellt språk...


Vänlighet är ett språk som den stumme kan tala
och den döve kan höra.

(G. N. Bové)

torsdag 20 januari 2011

Dessa fantastiska fåglar - del 3


Stöter alltemellanåt på ett ogillande, en avsky eller direkt ilska gentemot kråkfåglarna, oavsett om detta deklareras av en individ eller sker i media. Detta gäller kanske i synnerhet kråkan och korpen, men ofta också skatan.

Jag frågar mig ofta vad detta beror på. Har det att göra med att de gärna uppfattas som fågelvärldens mobbare eftersom de gärna plundrar småfåglars bon eller ”stjäl” deras mat (särskilt vintertid)? Kan det bero på att de inte uppfattas som vackra i sina svarta, gråsvarta eller vitsvarta fjäderdräkter? Är orsaken bakom att de inte tillhör arterna vars kännetecken är fin- eller skönsång? Eller för att de förknippas med döden, då de för den egna överlevnadens skull ger sig på att äta av kadaver?

Jag frågar mig vidare om de uppräknade faktorerna samtidigt är orsak till att man inte ser eller väljer att ignorera det faktum att kråkfåglarna också kan bjuda på intressanta, roande och spektakulära uppvisningar? Jag har både läst om och personligen sett diverse ögonbrynshöjande föreställningar med kråkfåglar inblandade. De hittills mest fascinerande händelserna har dels involverat rent akrobatiska flyguppvisningar med inslag av rollar och halv-loopingar utförda av kajor, råkor, korpar eller kråkor; dels en skata som plundrade en starholk i trädgården hos en bekant.

I det sistnämnda fallet stack ungarna ut sina huvuden varje gång föräldrarna kom med mat. Föräldrarna knackade vid varje tillfälle i holkens virke, som en signal om att det var dags för käk. Detta hade den aktuella skatan uppenbarligen iakttagit och dragit sina slutsater av. En eftermiddag, då jag och min vän satt på verandan och samtalade, uppmanade han mig att vara observant på det som skulle följa. Skatan flög fram och satte sig på holkens tak – och knackade i virket. Då ungarna stack ut skallarna hög skatan tag i en av dem och drog den med sig. Min vän förklarade att han sett detta beteende under några sommarsäsonger. Det lyckades skatan eller skatorna nästan alltid att ta minst två av ungarna innan stararna blev försiktigare.

Det absolut vanligaste är emellertid att jag får ta del av dessa fåglars trakasserier av rovfåglarna. Detta är dock uppenbarligen enbart en sysselsättning för kråkor, korpar och skator. Jag har aldrig sett kajor eller råkor nypa eller dra i hökars, vråkars eller örnars stjärtfjädrar, eller iakttagit dem att tvinga en tornfalk lämna sitt just slagna byte.

Eller är det möjligen just det? Att de faktiskt också mobbar rovfåglarna? Ogillar vi dem för att de faktiskt representerar en form av gråskala? För att de, så att säga, inte är antingen eller: söta/näpna/”roliga”/oskyldiga som småfåglarna; skoningslösa/aggressiva/respektingivande som rovfåglarna? Utan för att de är någonting mer komplext och till följd av detta – och sin uppenbara intelligens – lika oss människor? Det må vara som det vill. Tråkiga eller färglösa är de sannerligen inte.

Och på tal om ”färglösa”. Kråkfamiljen består i vårt land även av nötskrikannötkråkan och lavskrikan. Detta är värt att tänka på, nästa gång tankar som ”tråkiga fjäderdräkter” eller "dystert utseende" poppar upp i skalle och diskussion...

onsdag 19 januari 2011

Utan ord...


Det blir bara en sketsch idag, gott folk...



tisdag 18 januari 2011

En kort om oviljan att vidga sina vyer...


Presentera mig inte för den där mannen! Jag vill fortsätta att
hata honom och jag kan inte hata en människa jag känner.

(Charles Lamb 1775-1834)


Extrem- och ytterlighetstänkarnas liv kan inte vara lätt. Det ligger en ironi och paradox i deras förenklingsfilosofi, med sitt ständiga krav på en beredskap gentemot den upplysning som en ökad kännedom om den andre skulle kunna leda till. Sannolikt slösas det i dessa sammanhang mer energi på att hindra från att "öppna upp" än vad det innebär att upprätthålla murarna...

måndag 17 januari 2011

Monument över dumheten...


Hittade under senaste sorteringen en anteckning om en tankegång som startades då jag i början av förra årtiondet för första stod vid minnesmärket över slaget om Lund 1676. Kom då att tänka på den inflation av monument över motståndsrörelsen och befrielsekampen under andra världskriget i det som en gång var Jugoslavien, men också alla andra jag hittills har sett. Vad som med kråkfötter är nedtecknat på ett skrynkligt papper från ett anteckningsblock är följande:

Kusligt detta, att människan rest - och fortfarande reser - otaliga monument som speglar hennes dårskap. Men hur många har vi egentligen rest som en hyllning till freden?

söndag 16 januari 2011

”Talande” exempel på en destruktiv inställning...


Att vi – eller åtminstone vissa somliga bland oss – människor (fortfarande) har en minst sagt vriden syn på och inställning till naturen demonstreras kanske tydligast i våra språk. Det som inte kan exploateras, eller på minsta vis är till någon nytta för oss, heter på svenska bland annat ”skräpfisk”, ”skadedjur”, ”ogräs” och ”vattensjuk” mark. Till detta kan läggas verben ”bekämpa”, ”erövra”, ”tämja”, ”besegra” och ”behärska” då det i vissa sammanhang talas om naturen. Dessa etiketter är kanske det tydligaste tecknet på att naturen betraktas som en skattkammare endast vi – eller åtminstone vissa somliga – har nyckeln till, och därmed ensamrätt att handskas med efter eget gottfinnande.

Jag har egentligen redan berört detta tema, men kan inte låta bli att ta upp det igen till följd av vad som har pågått de senaste två dygnen. Och jag blir så mycket mer gramse då jag vet att de som oftast tänker och agerar enligt ovan nämnda ”filosofi” utgör en minoritet, men ofta har ett inflytande som inte står i paritet till antalet.

Om nu de framställda orden ändå ska appliceras på något eller någon, vore det mest adekvata just vissa somliga som ”skadar” och ”skräpar ner” i egennyttans namn; som ”tämjer” och ”bekämpar” i sina överlagda uppsåt till att självsvåldigt kunna ”härska”. I dessa sammanhang har jag verkligen lätt för att glömma bort att jag helst betraktar mig som humanist...

Stötte idag också på följande artikel på dagens kultursidor i Sydsvenskan. Den tar sig an vargjakten på ett filosofiskt och tankeväckande vis. Följaktligen rekommenderar jag den med viss hetta…

lördag 15 januari 2011

OBS! Missa icke!


Syran och metallsmältartemperaturen som alstrades i mig innan, under och efter föregående inlägg för några timmar sedan är över. Nog om detta och över till en väsentlighet...

Ikväll visar SVT en av mina absoluta favoritrullar och denna rekommenderar jag med både inlevelse och hetta för alla som eventuellt inte haft förmånen att ta del av den! Det är en rysk film med titel Brända av solen och utgör en ytterst tilltalande och vacker berättelse om en oerhört dyster period i vårt östliga grannlands historia.

Jag väljer inte att skriva så mycket mer än att ni gärna får ta del av den här lilla snutten, vilken innehåller en liten beskrivning av vad som väntas i detta historiska drama.

Angenäm titt önskas!

Allt gott allesammans!

"Herrarna över naturen"...


Sitter och konstaterar buttert att jakten på ett av våra största rovdjur är igång. I Sydsvenskan läser jag att de första redan är fällda. Det påstås vidare att: "Jägareförbundet vill dock inte ha fler vargar i Sverige än i dag, helst något färre". Om det verkligen är så, kan jag inte annat än att dra slutsatsen att det åter är ett talande exempel på att vissa somliga inte betraktar sig som en del av naturen, utan snarare "står över den" - eller "äger den". Och därmed är de i sin fulla rätt att godtyckligt besluta om djurs och växters väl och ve.

Vissa somliga tycks enbart betrakta naturen som en resurs; ett förråd de kan handskas med efter eget gottfinnande och för sitt eget höga nöjses skull. Och inom ramen för dessa tankegångar finns ingen som helst ursäkt för "konkurrerande" faktorer. Rovdjuren ska hållas på plats, för att en del jägares småaktiga girighet och bekräftelsebehov ska kunna få fritt spelrum. Naturligtvis vore det en katastrof om det övriga viltet skulle minska i antal. Eller, är det snarare inte tal om att övriga "måltavlor/troféer" riskerar att minska i antal, om rovdjurens numerär skulle öka? Vilka barnungar...

Skrev i somras ett kort inlägg där jag i rubriken frågade mig om det är så att djuren har skyldigheter. Jag ställer frågan än en gång: ska vissa djur verkligen behöva be om vår tillåtelse att få vistas i vår närhet, eller att alls få finnas till?

fredag 14 januari 2011

Minnen och en sommarlördags "spökhistoria"...


Började under gårdagskvällen att sortera det närmast hopplösa virrvarret av bilder som ännu inte hamnat i något fotoalbum, och som istället ligger i diverse askar, kuvert och påsar ansamlade i en av bokhyllans lådor. Säkerligen har ni upplevt samma sak som följde på min ivriga och fokuserade start. Minnena började efter hand att störa koncentrationen och jag kom att allt oftare att hejda mig i sorteringen, och istället att skärskåda bild efter bild i de olika förvaringsföremålen – istället för att bara ta en snabb titt och konstatera att just ”dessa foton tillhör den eller den perioden”…

Naturligtvis slutade det med att jag fick ordning och struktur på bara cirka tredjedelen av högen på golvet innan jag helt sonika vräkte tillbaka de andra två i lådan. Det hade börjat ta upp alldeles för mycket av min tid. Men, jag hade åtminstone fått mig ett rejält och spontant vrålgarv, då jag funnit en bild på mig och en barndomsvän från min mors hemby.

På nämnda bild står jag och Jana – dottern till byns dåvarande affärsinnehaverska – med armarna om varandras axlar och ler med den förväntan tioåringar har, då det vankas en tur ut i skogen efter svamp. Förutom var sin korg är vi båda utrustade med överdimensionerade gummistövlar.

Det var dock inte de klumpiga skodonen som utlöste mitt gnäggande, utan minnet från en händelse under högsommaren då vi båda var i femårsåldern. Under större delen av den föregående våren hade Jana haft den otrevliga vanan att skrämma slag på oss andra ungar med sina fantasier om spöken, vålnader och döda. Detta tog hursomhelst slut med besked. Först ska jag emellertid framställa några små detaljer för att inrama denna händelse.

Som det katolska land Slovenien är (okej, då var det bara en av delrepublikerna i Jugoslavien) ringer kyrkklockorna tre gånger om dygnet: efter soluppgången, vid middagstid och i skymningen. Så tillkommer mässringningar under söndagar och ”Hell-dig-Maria-ringningen” vid fyratiden under lördagseftermiddagar, förutom alla andra klämtanden som tänkas kan – bröllop, begravningar osv. Den sistnämnda har alltid tilltalat mig eftersom den sker i form av ett klockspel. Detta brukade då utföras av byns klockare och hans medhjälpare, vilka gick upp till toppen av tornet för att uträtta sitt jobb.

Jag minns att jag en lördag under den där våren tyckte mig höra denna ringning för första gången. Jana, jag och min yngre syster höll på att leka på gräsmattan utanför vår köksingång då klockspelet började. Jag tyckte det lät fantastiskt. Jana började plötsligt att viskande tala om att det är de döda som ringer i kyrkklockorna. Naturligtvis fnyste jag bara åt hennes knasigheter - hade börjat tröttna på att än den ena än den andra händelsen kunde vara förknippad med spöken och döingar. Vi började munhuggas till den milda grad att hon slutligen surmulet gick hem.

Denna historia upprepades sedan var gång vi råkade vara tillsammans vid aktuella tidpunkt. Så en stekhet sommarlördag, då bara hon och jag lekte i skuggan framför den stängda affären, började det igen. Jag frågade retligt om vi inte skulle in kyrkan, som står alldeles intill, och ta oss en titt på de döda. Jag minns hur hon fräste att vi helst inte skulle göra det, varvid jag stövlade iväg mot kyrkans ingång.

Nästan framme hade Jana sprungit ifatt mig och tillsammans steg vi runt hörnet och såg att porten var öppen på vid gavel. Klockaren och medhjälparna jag förväntade mig se stå och dra i repen till de tre klockorna var dock inte där. Vad som fick mig att studsa till var (och jag ryser faktiskt till vid minnet) synen av repen som ”av sig själva” darrade eller dansade upp och ner. Jag minns att både hon och jag skrek till och rusade sedan vettskrämda hem – med en fart som hade gjort dagens sprinterkung Usain Bolt hänförd…

Så här i efterhand vet jag att hon inte hade känt till att klockspelet gick till på sagda vis, samt att hon faktiskt delvis trodde på sina egna fantasier. Och under min mormors tröstande fick jag veta ”sanningen”. Upplevelsen ledde så småningom och indirekt också till att vi båda lyckades att både förbrylla och skrämma inte bara byn, utan den kringliggande trakten. Men, detta minne tänker jag spara till en annan gång.

Vill avsluta med att uppmana mina bloggkolleger att gärna delge något eget minne av ”spöken eller gastar” från barndomen…

Trevlig fredagskväll och en angenäm helg önskas.


Kram på er!!!

torsdag 13 januari 2011

Ljud som inte finns...


Var hemma hos en bekant från studietiden i Lund häromdagen, för att återlämna ett par brittiska böcker om det Habsburgska Österrike jag haft lite väl länge. Väl på plats blev jag imponerad av både antalet böcker och den påtagliga vurm min värd har för svärd, sablar, värjor och andra otäcka ting som man kan sticka och skära sig med. Givetvis kunde jag inte låta bli att ställa några frågor om samlingen – dels för att försöka kompensera för min nonchalans, men också för att historietoken i mig kom igång. Bekantingens sinnestämning övergick inte helt överraskande från ett artigt och neutralt förhållningssätt till passionerad inlevelse. Röstläget var visserligen detsamma, men orden började sannerligen forsa ut alltmedan ögonen lidelsefullt satte igång att gnistra. Jag fick till och med nöjet att dra ut och hålla i två av de riktiga rariteterna i en samling på närmare femtiotalet blankvapen. Det första var en preussisk kavallerisabel från det tidiga 1800-talet. Det andra en svensk infanterivärja som hade ytterligare nära ett sekel på nacken.

Det var då jag drog ut vapnen som jag blev påmind om ett fenomen inom ramen för ljudeffekterna i filmvärlden jag stör mig på. Ja, ni vet, det där metalliskt svischande eller klingande ljudet man alltid får ta del av då ett blankvapen dras ur sin balja eller slida, men som egentligen bara är en ”förstärkande” eller ”målande” effekt. Hursomhelst… vi började diskutera detta ljud ”som inte finns” och min värd skrockade då vi avslutade diskussionen:

– Ja, vilken vapensmed som helst hade förfasat sig om det verkligen hade låtit på det viset. Det hade ju mer eller mindre inneburit att eggen blivit slö som en sked.

Då jag satt på regionsbussen från Trelleborg kunde jag inte låta bli att grubbla över hur många fler ”konstgjorda” ljud det egentligen kan finnas i filmens värld; ljud som vi tar för givna eller tror är ”på riktigt”. Mer otäck känns ändå tanken på hur delvis förvrängd verkligheten kan tänkas vara…

tisdag 11 januari 2011

"Lost in translation"...


Något jag upplever har börjat få en ökad frekvens är de märkliga eller fullkomligt felaktiga översättningsarbetena på tv och i filmer. Detta gäller främst de kommersiella kanalerna och hyrfilmer, även om det också sker på SVT. Till detta kan fogas skillnaden mellan översättningskvalitén för en och samma rulle i just SVT och i reklamkanalerna, där de sista gärna lämnar en hel del i övrigt att önska.

Även om jag upplever denna företeelse vara kopplad till det engelskan – eftersom det är det dominerande ”andraspråket” i vårt land – skulle jag gissa att den även förekommer i samband med översättningar från andra språk. Jag vill minnas att jag upplevt något skeva svenska ”återgivningar” i samband med några slovenska produktioner som visats på SVT. Men även vad gäller exempelvis några av Emir Kustiricas filmer – till följd av att jag också förstår serbiska/kroatiska/bosniska.

Frågar mig om företeelsen är en följd av ett ”budgettänkande”? Man tar in första bästa som påstår sig kunna ”fixa jobbet”? I fallet med det engelska språket är jag inte så förvånad, eftersom vi har en bokstavlig talad tsunami i form av filmer, serier, dokumentärer och annat på tv – i synnerhet inom ramen för den kommersiella televisionen. Alla dessa kan i rimlighetens namn knappast hinnas med att bearbetas av översättare av högsta kvalité. För de andra språken borde det dock kunna gå att få översättningar som verkligen motsvarar kraven på korrekta och samstämmiga betydelser och ordlydelser.

Ett engelskt ord jag bara en gång har sett vara riktigt översatt är ”catfish”. På svenska är denna fisken ”mal”. Malen är en art bland cirka 2500, vilka ingår i en av 30 olika och malartade ”fiskfamiljer”. Att bara översätta med "mal" hade visserligen räckt, även om det riktiga vore att söka det specifika namnet på den aktuella fisken. Som det är nu översätts ordet oftast till ”kattfisk”, men nästan lika ofta också till ”havskatt”. Malarna är nästan utan undantag sötvattensfiskar, och det ytterst lilla fåtal som lever i saltvatten finns inte i Nordamerika eller Europa – i vars engelskspråkiga filmer, och liknande, ordet då och då dyker upp. Ordet ”kattfisk” är till på köpet en sydsvensk synonym för det vetenskapliga havskatt, som är en art utan den minsta relation till malarna.

Visst, man skulle mycket väl kunna kalla resonemanget för hårklyverier. Och enstaka ord med felaktigheter hit eller dit är väl egentligen inte så mycket att bråka om. Men, jag fann under söndagen två mer än två år gamla anteckningslappar där hela eller delar av fraser är fullkomligt uppåt väggarna. Tyvärr hade jag inte antecknat vilka filmer eller serier det rörde sig om. Hursomhelst är den första översättningen från TV3 och den andra från Kanal 5 – och de ger intrycket av att vara gjorda av ”färskingar” som antingen en praktikant eller en sommarvikarie (jupp, fördomsfullt).

Den första av anteckningarna är en utsaga ur en (tror jag) film om ett av de mest berömda slagen under andra världskriget och lyder: ”They died defending a steel plant in Stalingrad” (alltså: ”De dog medan de försvarade ett stålverk i Stalingrad”). Översättningen får mig att undra om det egentligen inte är något som är ute för att driva med tv-tittarna, eftersom den lyder enligt följande: ”De dog medan de försvarade en stålplanta i Stalingrad”.

Den andra är en fråga och lyder: ”Have you done her?” (i bemärkelsen ”Har du satt på henne?”), och är översatt till ”Har du gjort henne?”. Har ett svagt minne av att det rörde sig om en komedi med yngre män i handlingen (vad annars i sammanhanget?). I vilket fall som helst blir intrycket närmast en individs konversation med en gud...

Företeelsen är oftast dråplig, men den kan sannerligen också vara irriterande. Och man får verkligen hoppas att den inte finns med i alldeles för stor utsträckning i exempelvis FN-skrapan i New York, eller i EU:s byråkratiska korridorer i Bryssel...


måndag 10 januari 2011

En kul, samt en tänkvärd och finurlig!


Surfade i morse slentrianmässigt efter visdomsord eller annat kul som baseras på fraser, ordspråk och liknande. Jag fann ytterligare ett antal som jag införlivade med en numera ganska diger samling. Ett av dem fick igång min svart- och galghumoristiska sida. Ja, jag garvade så kroppsfundamenten fick sig ett rist. Och jag fnittrar ännu!

Den andra var så tilltalande i sin finurlighet och tänkvärdhet att den raskt seglade upp på min icke-officiella tio-i-topp-lista. Upphovsmannen till de båda små utsagorna är en och samma - den svenske skämttecknaren Torvald Gahlin (1910-2006), som bland annat figurerade i DN.

Summa summering: givetvis ska här "delas med sig"...

Smaklig må... ehm, håll till godo!


Att vara ung, min son, är att ha alla
grusade förhoppningar framför sig.

Det gäller att ha mod att vara den man är,
och inte tappa modet för att man är den man är.


Kram på er!

söndag 9 januari 2011

Söndagsslött...


Har under eftermiddagen sorterat i villervallan av anteckningar och halvfärdiga texter. Snörper i skrivande stund på munnen åt den totala brist på vilja till organisering, strukturering och ork att slutföra tankegångarna, vilket förföljt mig alltsedan middagstid. Inte ens en timmeslång promenad och lite extra tillförsel av syre i skymningen hjälpte upp.

Det mest irriterande är det faktum att poletten klinkade ner i maskineriet först nu på kvällskvisten; insikten om att hjärnan helt enkel önskar vila just under "vilodagen". Så, vad fanken, slapphjärna... Inse att ditt undermedvetna redan vid uppvaknandet enbart startade de nödvändigaste reglagen så att kroppen precis skulle kunna verka tillfredställande nog, för att inte säcka ihop då den lämnade bädden.

Okej... bjuder istället på två snuttar musik jag finner passa en kväll som denna. Njet, det är inte gäng som skapar musik inom den hårrda råkkens ramar. Jupp, lyssnar definitivt på annat än den ömsinta brutalitet som hårrd råkk i mycket står för. Det får helt enkelt duga denna slöa söndag...

Ha en mysig avslutning på veckan och en trevlig på den kommande!

Kram från en som har de grå cellerna på semester - vi möts igen på måndag...





lördag 8 januari 2011

Enfaldens olidliga lätthet...


Jag ”ruttnar” på mycket och denna morgon har jag gått i mål då det gäller det närmast oavbrutna tjatandet från ”höger- respektive vänsterhåll” i diverse sammanhang om huruvida nazismen eller kommunismen var ”värst”, samt huruvida Jimmie & Co egentligen är ”höger eller vänster”. Kontentan är att dessa tankegångar kommer ur perspektiv som är lika enkelriktade och trångsynta som just ”det” de är menade att kritisera och ifrågasätta.

I dessa fall är både ”höger” och ”vänster”, eller ”blå” och ”röd” lika extrema och patetiska utifrån sina respektive perspektiv. I sin nit tycks kontrahenterna förbise att deras tankegångar faktiskt utgör just det där förenklade och svart-vita synsättet och resonerandet som utmärkte (och utmärker) nazismen och kommunismen.

Att tänka och resonera ”mitten” eller – annorlunda formulerat – ”mångperspektivt” tycks i dessa sammanhang innebära alldeles för mycket av komplexitet för vissa somliga, som både medvetet och omedvetet tvärsäkert kräver det ”klara och tydliga”. Man glömmer då – eller väljer att inte se? – att det ”klara och tydliga” faktiskt är en av de mest (gärna just bara ”den mest”) framträdande aspekterna av just en extrem syn på tillvaron.

Till detta vill jag lägga följande: det är också otäckt hur ofta samtal och munhuggningar fylls med ett ”men, de tog ju död på fler än vad de andra gjorde”. Ja, det är ett direkt fasansfullt fenomen detta, att bolla med dödssiffror – det är ju för höge bövelen människor vi talar om. Å andra sidan kanske inte så konstigt om sådan ”statistik” är ett uppskattat retoriskt vapen i den ”heliga” kampen för den egna saken/ideologin. För de enkelspåriga helgar ändamålet verkligen medlen. Och naturligtvis har den egna sidan inte gjort något fel, eftersom den har ”sanningen” på sin sida...

Orka!!!

Näfysat... fram med mer av det mångfaldiga, komplicerade och diffusa – i alla fall i dessa och dy(ng)likt enfaldiga sammanhang!

fredag 7 januari 2011

Väst är bäst och "fuck the rest"...


”Väst” eller ”västerlandet” är ett begrepp med rötter redan i det antika Grekland. Den nuvarande betydelsen är dock främst ett resultat av en rad olika företeelser kopplade till den historiska utvecklingen under 1800-talet och framåt.

”Väst” som en av komponenterna i konceptet Occidenten – Orienten framstår nästan utan undantag i ett positivt ljus, medan ”Öst” tycks förbli det som ruvar i de negativa skuggorna. Ja, i nästan allt jämförande drar det där Österlandet det kortaste strået. Och då ett negativt fenomen hos oss i Väst tas upp till diskussion görs det sällan kopplingar till dess egentliga existens i just väst, utan det faller mer än gärna en kommentar som associerar till något typiskt ”östligt”. Man kan då få höra uttryck eller ta del av utsagor som ”orientaliskt kaos”, eller ”primitivt som i Öst”, eller (mer lokalt förankrat) ”rena Balkanmetoderna”.

Det är i sådana situationer jag kan bli ganska trött och följaktligen emellanåt hemfaller åt rena snobbismen/elitismen och blir en raljerande, elak och odräglig ”bättrewisser”…

Ett exempel är det dagsaktuella temat kring religionerna som kulturbärare par excellence. Hos oss i Väst talas det gärna om kristendomen som ett av fundamenten (och ofta som ”Fundamentet”) på vilken vår ”Västerländska” civilisation – dess historia och kultur – vilar. Västerlandet och dess kristendom mot Österlandets islam. Utveckling mot bakåtsträveri och bla-bla-bla…

Alltså… öhm… hur bakåtsträvande och primitiv har inte vår ”västliga” kristendom framstått i en mängd olika sammanhang genom tiderna? För att inte nämna diverse (protestantiska) frikyrkors och dess representanters insnöade tankegångar eller ageranden, och i synnerhet den katolska ”grenens” avarter de senaste åren..?

Kristendomen som en slags garanti för ”upplysning och förnuft” kontra islams ”medeltidsartade” och fanatiska tro? Jo, tjo!

Kristendomen… förresten… Den är ju en avknoppning av judendomen. En sekt som ”avföll” från en tro, vars ursprung finns i det Östliga Medelhavsområdet under antiken. Som sådan är kristendomen inget annat än ett ”östligt” fenomen…

torsdag 6 januari 2011

Människan vs Naturen...


När en man vill döda en tiger kallar han det sport;
när tigern vill döda honom kallar han det grymhet.

(Georg Bernard Shaw 1856-1950)


Att tillägga något ytterligare - till detta talande exempel på subjektiv logik - torde knappast behövas...

Tekniken är inte Gud...


En av många företeelser som både fascinerar mig och fyller mig med rejäl skepsis, är vurmen för och den i praktiken blinda tron på teknologins ”allsmäktighet”. Nej, jag är inte anti eller liknande. Uppskattar i högsta grad alltid att upplysa mig själv genom att se dokumentärer eller surfa på nätet om diverse ting och företeelser – samt deras utveckling och funktion – inom ramen för den så kallade teknik- eller ingenjörsvetenskapen. Men, det finns i mina ögon ett närmast religiöst förhållningssätt till teknologins möjligheter och däri inbakat det alldeles för ofta förekommande elementet av någonting ofelbart och ofarligt – ett konkret och påtagligt ”ändamålet helgar medlen”.

I många vardagliga sammanhang yttrar detta sig gärna i situationer som gör oss både lustigt och skrämmande handfallna. Inte förrän tekniken inte längre ”levererar” tycks vi vakna upp och vara förmögna att ”se”. De flesta av oss får en tankeställare om beroendet och utsattheten – grundat i detta närmast gränslösa förtroende – först då strömmen går, eller då en produkt eller en process av diverse anledningar och på olika vis plötsligt upphör att ”samarbeta”.

En annan aspekt är den enkelspårighet som närmast tycks vara en naturlag kopplad till fenomenet. I vårt förtroende för diverse tekniska apparater verkar de flesta av oss ignorera alternativ eller ”reservplaner”. Vi tycks helt enkelt bli direkt mentalt förslöade…

Ett gott exempel på detta är situationer med så kallade ”felkörare” jag upplever under åtta av tio arbetspass på Öresundsbron. Det rör sig främst om privatpersoner, men ibland också yrkesförare, på väg från kontinenten till en destination någonstans i vårt land eller grannländerna Norge respektive Finland. Dessa blir samtliga fullkomligt förvånade och förvirrade – ibland även direkt förtvivlade – då de får veta att de befinner sig i Sverige, utan att ha behövt ta färjan mellan Helsingör och Helsingborg. I samtliga fall har deras GPS tagit ”närmaste” vägen mot destinationsorten. Och kommer man via Köpenhamn är bron det närmaste alternativet och icke färjorna längre norrut. Det blir oftast något längre diskussioner med ”kunden” och i de flesta av dessa fall, då jag frågat, har vederbörande helt upphört att använda – eller, om det är en yngre person, aldrig gjort det – ”reservplanen” kallad kartbok eller vägatlas. Man har helt enkelt ”litat” på sitt tekniska under.

Okej, det finns mer eller mindre avancerade manicker av den aktuella sorten. Det finns de som ”levererar” och inte ”lurar” sin användare. Men, mitt intryck är att det alldeles för ofta litas på teknikens ofelbarhet – särskilt som jag ofta upplevde liknande situationer på min förra anställning, där säsongsarbetarna många gånger ”lyckades” orientera fel just på grund av att inte samtidigt ha haft fysisk koll på vägnummer och trafikskyltar.

Det finns betydligt fler – och värre – prov på teknikens ”förslavande”, men det ovan framförda är ett i min katalog tillräckligt talande exempel på företeelsen. Och även om jag inte är av meningen att vi sitter på en tickande bomb, är jag hyfsat övertygad om att det definitivt vore av godo med en ökad medvetenhet – både bland experterna och lekmännen - om att det finns för- och nackdelar med i praktiken det mesta som är kopplat till mänsklig verksamhet.

onsdag 5 januari 2011

Dax för lite skratt...


Alltemellanåt känns det som att tiden blivit mogen för ett inlägg av det mindre seriösa slaget. Kort sagt: det är dax...

Med följande tre bidrag - bland en mängd av alla mina skrattframkallande favoriter - från "ungdomstiden", önskar jag härmed försöka förlänga livet på er. Kavalkaden inleds med en snutt jag känner passar bra med tanke på helgen som snart går i mål - via trettondagen...

Håll till godo och kram på er allesammans!






tisdag 4 januari 2011

Hönan eller ägget...


Bloggkollegan conny (en varmhjärtad och grubblande "cyniker" jag varmt rekommenderar att göra ett besök hos) har i ett av sina inlägg de senaste dagarna indirekt inspirerat mig till följande frågeställningar - apropå vissa medias (skymningspressen och reklamkanalerna i synnerhet) fäbless för ytlig och sensationslysten "underhållning":

Vem eller vilka borde egentligen betraktas som de största tossarna - journalisterna, redaktörerna och andra bland mediafolket som producerar eländet, eller alla de som väljer att faktiskt konsumera det?

Och, handen på hjärtat, kan "vi övriga" själva hundraprocentigt hävda att vi genomgående är berättigade till att "kasta första stenen"?

måndag 3 januari 2011

Jag bara undrar…


Oavsett vilken fråga eller företeelse, eller vilket tema, jag än grubblar kring brukar slutresultaten vara två. Antingen rinner det ut i sanden, eftersom jag inte tycker jag kan ”göra någonting vettigt av det hela”. Eller så blir det något – i två varianter. Dels (vilket sker en av fyra eller fem gånger) sitter ”inlägget” – smack! – direkt i skallen. Dels slutar det som ofullständiga tankar på ett papper av något slag, eller i det Word-dokument jag har för så kallade ”överblivna tankar”, i väntan på så kallade bättre tider.

Emellertid sker det att jag också ramlar över något som blir vare sig det ena, eller det andra. Temat, frågan eller fenomenet bara är där, men jag tycker mig inte kunna få ett fruktbart eller tilltalande avslut på det hela. Den följande tankegången är en sådan…

Undrar hur det hade kunnat tänkas sett ut i världen om minst 51 % av mänskligheten, varje morgon strax efter uppvaknandet men just innan uppstigningen, hade tagit sig tid att fråga sig själv: vem eller vilka ska jag krama idag (och då inte inräknat de absolut mest närstående)? Och strax efter att samma personer hade lagt sig: vem har jag glömt eller missat att krama idag?

Och hade en sådan siffra kunnat tänkas öka, om insikten infunnit sig om att ”gärningen” är av det enkla slaget – och framförallt gratis???

söndag 2 januari 2011

Med koppling till fanatikers tankegångar eller extrema inställningar...


Gud är det enda väsen som inte behöver existera
för att kunna härska.

(Charles Baudelaire 1821-1867)


En god beskrivning av det faktum att stora delar av mänskligheten egentligen inte har tagit sig en riktig funderare på vem som faktiskt skapat vem...

Ännu en repris: om smak, tycke och tänkande...


Har under morgonen suttit och nostalgibläddrat bland de första tre månadernas inlägg på bloggen. Och jag kan konstatera att det finns några jag är otillfreds med, en större samling som jag finner vara okej, och så ett litet antal som jag tycker mig kunna säga är bra...

Således vill jag bjuda på några tankar jag satte på pränt för ett drygt år sedan. Håll till godo!


Hur ofta träter vi inte om huruvida ett ting eller en företeelse är "antingen eller". Och hur ofta sitter vi inte och njuter när vi stöter på någon eller några som i princip förbehållslöst håller med?

Vid en mängd olika tillfällen kommer vi förr eller senare in på vad som bland annat är gastronomiska läckerheter och vilka som representerar dessa; vad som är avskyvärt i matväg och vilka som representerar detta. Vidare dryftar vi gärna vilka vi anser vara det attraktivaste folkslaget och vilka som representerar motsatsen; vilka resmål som är tilltalande och vilka vi inte ens under pistolhot skulle kunna tänka oss att spendera vår tid i; vilka språk som är vackrast och vilka som inte är det. Det finns naturligtvis många fler exempel på vars och ens smak visavi det mesta, men dessa framställda får duga för denna gång.

Vi framför således ofta och gärna vår smak beträffande allehanda saker och fenomen, och lika ofta och gärna ifrågasätter vi andras. Varför är det så mycket lättare att ställa sig tvivlande till andras omdöme och att kritisera både detta och personen ifråga? Varför ska det vara så svårt att - på ett direkt påstående - istället yttra:

- Det där var intressant. Jag håller visserligen inte med dig, men jag skulle gärna vilja att du närmare beskrev det du känner för och tycker om det du nyss nämnde. Du förstår, jag försöker att bättre lära känna mig själv. Och jag är ganska säker på att ett väldigt bra sätt är att samtidigt bättre försöka förstå dig. Och andra också - för den delen...

lördag 1 januari 2011

En trevlig inledning...


Satt och slöläste i DN:s och SVD:s nätupplagor, då jag i den senare ramlade över denna artikel om arkitektskråets medvetna och ansvarsfulla sida - som, av allt att dömma, börjat växa till sig. En trevlig och tilltalande läsning, som åter gav mig en glimt av det ljus människor faktiskt också bär på. Tycker det är en bra och givande kontrast till de mörkare teman jag vanligtvis brukar engagera mig i här på bloggen!

Nu ska jag ut i solsken och blåst! En trevlig inledning på det nya året...