En ny religion?

Med tanke på textens resonemang och slutkläm, skulle det inte vara en överdrift att likna Jimmie Åkesson & Co i Pinocchiopartiet... ehm, sorry... Sverigedemokraterna vid en religiös sekt...

En studie i självtillräcklighet...

Ibland studsar man till… är vissa somliga verkligen så indränkta i sin egen narcissism, att självinsikten befinner sig i centrum av det svarta hål som självgodheten utgör? Hörde följande på väg hem med tåget till Malmö (och Kastrup/Köpenhamn):

– Tjenna, vart är du på väg?

– Hej! Ska flyga till Rom.

– Jaha?

– Ja, först på en konferens, men också för att gräva i några arkiv för min fortsatta forskning.

– Ja, just det. Du är ju en så´n där överläst en. Begriper inte hur fan ni orkar flänga runt så där.

– Det är trevligt att resa och det vidgar vyerna. Reser du inte själv?

– Har visserligen varit i Norge… Danmark räknas ju knappt. Näfyfan, det behövs ju inte. Förresten kännar jag till många länder ändå, ska du veta. Kan rätt mycket om dem.

– Okej?

– Ja, allt sån´t går ju att läsa om på Wikipedia…

Är man elak om man tillägger ett: saliga äro de tjockskalliga?

En något utdragen om vissa vuxnas beteende...

Givet tiden som passerat sedan det senast pågick ett någorlunda regelmässigt bloggande på detta ställe, har både ett och annat upplevts, setts, hörts eller lästs som är värt att begrunda och fräsa eller jubla åt. Så vad ska jag plocka upp ur iakttagelse-korgen..? Något miljörelaterat? 

- Mnöh! Inte inspirerad!

Jaha... den nya religionen konsumism, då?

- Pff... detsamma som innan...

Okej, men vad sägs om någonting kopplat till konceptet "Vi-och-De"?

- Naääh... vill få känslan av att resultatet verkligen blir ett "mitt i de självtillräckligas nylle"... och den vibben har jag inte just nu!

Sluta glötta dig, för höge bövelen! Vad kommer spontant upp i skallen just nu då?

- Hm? Hömm..? ...barn!!

Jamenskjutdå!

- ...ska bli!

Satt för några veckor sedan på tåget till Sundets Pärla och blev ofrivilligt (nåja) öronvittne till en diskussion, mellan ett par till synes nyblivna föräldrar, apropå (vissa) ungars destruktiva - eller på annat vis störande och/eller stötande - beteende. Kunde hålla med i vissa av tankestråken, men jag fick fnatt när utsagan "barn kan vara så jävla grymma" närmast förutsägbart och i ett par olika varianter kom att yttras några gånger under samtalets gång. Det var inte så mycket floskeln i sig, som att den enbart reflexmässigt tycktes bejakas av motparten. Och på det vill jag svara följande:

- Barn är bara så grymma, hänsynslösa eller egoistiska som vi vuxna tillåter dem att vara!

Alltså, rör det sig bara om aningslöshet eller är vissa somliga "vuxna" verkligen så uppe i sig själv att de "bara sådär" är beredda att vräka över ansvaret på ungarna? Man blir ju mörkrädd i vilket fall...

Lycka är…

…en mängd olika ting – mer ofta än sällan sådant vi tar för givet och inte medvetet reflekterar över, vad jag tycker mig ha fått erfara…

Som en morgon med uppsprucken eller klar himmel, efter att flera dagar i följd har varit draperade i den tunga och dunkla molnighetens svepning…

(Jupp, bilden är min!)

Det enögda förenklandets schema

Världens monopolfria "vara & tjänst"...

Originalillustrationen finns på: http://www.zurinstitute.com/enmity.html

Apropå intoleransens strävan efter acceptans (och in i finrummet)...

När hänsynslösheten vill vara fin kallar den sig uppriktig

(Stig Johansson 1936-)

Lustigt, citatet får mig att tänka på Jimmy & Co:s ältande om ”sanning” och ”vi säger bara vad ni tänker”…

De rullande textremsornas värld…

Har hittills kommit säkerligen närmare halvdussinet inlägg som berört temat ”etiketter” och hur vi människor handskas med dessa – i synnerhet företeelsen ”etikettera varandra”. Här är ett till…

Etiketter, ja… dessa ”innehålls- och prisdeklarationer” har definitivt en positiv sida i det att de hjälper oss att kategorisera, sortera, organisera och strukturera vår tillvaro och allt som hör därtill. Således utgör företeelsen en grundläggande och därmed självklar komponent i vår existens och dess fortbestånd.

Som alla fenomen har dock även detta negativa aspekter. Till dessa hör i stigmatiseringar och/eller demoniseringar enskilda eller grupper. Men också det faktum att vi i mycket hämmas och begränsas i vår förmåga att ”tänka utanför ramarna”. En grovt förenklat exempel är: ”alla röda bär är giftiga”. I fallet att en grupp skulle ha enbart järnek (den giftiga) och röda vinbär på sitt ”territorium”, vore etiketten i sammanhanget bara halvt sann (eller falsk om man vill det istället) och orsak till att en ytterst viktig c-vitaminkälla vore ”icke tillgänglig”.

Tillvaron är således sällan så konkret, enkel och svart-vit som vi många gånger föreställer oss eller önskar. Detsamma gäller oss själva. Och här inträffar ofta ett både intressant, roande och skrämmande fenomen. Om vi har fått en negativ stämpel utifrån en rumsligt och tidsmässigt avgränsad händelse och denna blir den dominerande – eller i värsta fall enda – etiketten ett växande antal nya individer i vår omgivning kommer i passiv kontakt med, då känner vi oss förnärmade och kränkta över att de inte haft lusten eller kunskapen att ”gräva lite djupare” eller sökt ”nyansera” sin information om oss. Men, vi kan själva i nästa andetag göra exakt detsamma och då likväl anse oss som objektiva.

Visserligen fungerar, agerar och reagerar vi enligt ett visst grundläggande (fixerat, om man så vill) mönster, som är ett resultat av kulturella och genetiska faktorer. Och vi reflekterar egentligen inte särskilt medvetet kring detta. Men blir vi på något vis ombedda att direkt analysera en reaktion hos oss, sker det sannolikt ganska ofta att vi inser att vi också kan variera vårt agerande och våra reaktioner beroende på situation och/eller ”personlig dagsform”. Med andra ord är det där mönstret betydligt spretigare än vi kanske önskar oss eller vill erkänna för oss själva – och andra.

Därför kan jag inte låta bli att fråga mig om det inte vore som mest fruktbart om vi i allt mindre grad och allmänt såg diverse företeelser och ting – men i synnerhet både oss själva och andra – som ”permanenta etiketter”, och istället började betrakta det hela utifrån konceptet ”rullande textremsor”…

Ja, tanken tilltalar mig – i synnerhet vad oss människor anbelangar. Alla är vi (som) rullande textremsor. Innehålls- och statusdeklarationen varierar med situation och dagsform! Men, också för att var och en av oss – inbegripet alla innan och alla efter oss – ”kommer och går”… och för att vi alla under resans gång har minst ett personligt budskap att komma med…

En gång till om egoism!

Egoism är inte att leva som man önskar. Det är att be andra att leva som man önskar.

(Oscar Wilde 1854-1900)

Och så finns det vissa somliga - de där "kritiska" - som kräver att alla andra anpassar sig till dem...

Det där om att vara vuxen...

Begreppen "vuxen" eller "vuxenvärlden" utgör sammantaget en norm som till synes bara är en positiv självklarhet och som följaktligen aldrig ifrågasätts. "Väx upp!" eller "Var inte barnslig!" är fraser vi gärna slänger ur oss då vi anser någon eller några uppföra sig omoget, irrationellt eller löjligt. Hur ofta har vi inte ansett att dessa yttringar varit berättigade - oavsett om så varit fallet eller ej? Och hur ofta blir vi exempelvis inte vittne till att den så kallade vuxenvärlden ojjar och oroar sig över efterkomlingarnas - ja, båda barnens och ungdomarnas - tankegångar och, kanske främst, uppträdande?

Visst, ett barn eller någon som inte är myndig har inte alla de erfarenheter som en drygt tjugo år äldre individ äger. Och att uppnå myndighetsåldern är i sig ingen given garanti för att en person plötsligt ska börja just tänka och uppträda på ett så kallat vuxet eller moget vis. Men, jag anser att det i sammanhanget ändå är fruktbart att beakta det faktum att en norm, precis som de flesta andra företeelser, har en baksida. Och hur ofta stöter vi i ärlighetens namn på diskussioner - både i det privata likväl som det offentliga rummet - som har en någorlunda konstruktivt kritisk hållning till det faktum att vuxenvärldens begränsningar, hämningar, frustrationer och fobier i hög grad tenderar att överföras på nästa generation?

Bara betänk uttalanden som: ”en insekt – fy vad äckligt”; ”uärrk en spindel”; eller: ”hjälp, en orm”. Eller betydligt allvarligare, det vill säga sådana som i ytterlighetsfall kan få tråkiga konsekvenser: ”fy fan, en svennebanan"; "fy fan, en svartskalle"; "fy fan, en punkare"; "fy fan, en kläddsnobb"; "fy fan, en moderat"; "fy fan, en kommunist"; "fy fan, en golfspelare"; "fy fan, en trädkramare"; "fy fan, en dörrförsäljare"; "fy fan, en lapplisa", och så vidare in i det oändligt pinsamma".

Hur ofta reflekterar vi "vuxna" egentligen över att vi faktiskt är förebilder; att våra tankar och gärningar på flera sätt utgör en form av mallar; att barn i mångt och mycket endast härmar och imiterar vuxna? Hur ofta glömmer vi inte det ansvar det innebär att verkligen leva som vi "vuxna" lär? Och hur ofta inser och erkänner vi att vi "vuxna" därmed också bidrar till att förvirra ungarna eftersom de bara följer sina förebilder - eftersom de oftast bara gör som de vuxna gör och inte som dessa säger?

Nästa gång en kommentar om barnslighet eller omognad angående ungdomar, "De andra" eller en företeelse i vår omgivning är på väg ut ur munnen bör vi kanske tänka på att vi sannolikt har just sådana ungdomar, "De andra" eller företeelser som vi förtjänar.

Gör vi inte det bör vi nog se på termerna "vuxen" och "vuxenvärlden" som enbart teoribegrepp, samt "vuxenstadiet" som enbart en anatomisk och biologisk detalj i människans livscykel.

I begynnelsen...

Lite högtidligt påstås det att "I begynnelsen" var Ordet"...

Var det inte snarare att så att det var Tanken som startade det hela? Och med tanke på hur det hela i vissa bemärkelser har utvecklats, tycker jag det verkar vara mer än rimligt att vi ställer oss frågan om inte ordet följdes av en Rapning..?

Om ”kritiker” av (det) främmande… och en liten väckarklocka!

En cyniker är en människa som anser alla andra 

lika lite värda som honom själv.

(Frank Sinatra 1915-1998)

Kan i sammanhanget inte låta bli att skänka både en och två tankar till nazister, fascister, nationalister, religiösa eller ideologiska fanatiker av alla de slag, samt alla de som i nutiden ihärdigt hävdar sig inte vara intoleranta utan enbart ”kritiker” (av främmande kulturer och dess representanter).

Samtidigt går det inte att komma ifrån att sådana tankegångar sannolikt många gånger gärna kläcks med just en cynisk fnysning. Det är då man själv ofrivilligt halkar in bland de empatilösa…

Jakt på och jäkt efter övermänniskan…

Gjorde häromdagen en arbetskollega sällskap under en paus i rutinerna och slöfluktade på ett avsnitt ur en nordamerikansk underhållningsserie (Vad? Finns det sådana från andra länder?). I vanlig ordning utsattes vi ofrivilligt – någon som faktiskt gör det frivilligt? – för ännu en av alla dessa omgångar med predikningar och frälsarförsök under de sedvanliga reklambajsaravbrotten på en av alla dessa hjärnbedövningskanaler. Ett av inslagen gällde något ur kosmetikbranchen och i svamlet uppfattade jag frasen ”felfri look”. Noterade detta i minnet, därefter på en papperslapp och googlade frasen under förmiddagen. Kom så småningom in på en kosmetikkedjas hemsida, där en av produkterna beskrevs på detta vis:

Microfin, skir och silkig. Pressat puder som är enkelt att ta med sig. Lätt att applicera. Ändrar inte nyansen på färgen. Låter hudens naturliga vitalitet och fräschör stråla igenom. En makeupsvamp med mockadetaljer medföljer. Suddar ut linjer. Ger huden en felfri look.

Och en annan enligt följande:

Professionell kvalitet. En foundationborste som skapar en jämn finish och felfri look. Fungerar bra med alla foundations i serien M·A·C, inklusive Studio Fix och Studio Tech. En professionell foundationborste utformad för att skapa en jämn och felfri look. Använd för att applicera och fördela foundation i hela ansiktet. 19 cm.

Jupp… i det andra exemplet upprepas frasen två gånger. Och, visst, det känns som en copywritermiss… men likväl speglar texten ett fenomen som fått otäck tyngd genom kombinationen av reklam- och skönhetsbranchens, samt medias, agerande. Det går inte att undvika att uppleva företeelsen som någonting indirekt kopplat till det rasbiologiska vansinnet under första halvan av föregående sekel.

Alltsåmenvaf...? Får någonting vara ”defekt” överhuvudtaget idag? Måste allt tvingas in i en symmetri? Det är lite som: ”vi måste få ordning och reda på naturen – naturen ska besegras och tämjas”. Det onaturliga tycks ju för höge bövelen ha gått och blivit norm…

Givet dagens skönhetsideal och dess jakt på och jäkt efter övermänniskan är det sannerligen inte enbart högerpopulisternas trångsynthet och själtillräcklighet, samt den chauvinistiska nationalismens intolerans, som får en att tycka sig höra de skumma grändernas stöveltramp.

Något sarkastiskt apropå krig...

Har plöjt igenom ett antal krigstematiska böcker, samt biografier av några involverade personligheter, under sommarens och höstens gång. Mest frustration väcker det då man upplever att tragedin kunnat förhindras (som de olika krigen som följde på Jugoslaviens sönderfall), eller att kriget startats till följd av personlig egoism hos de styrande och/eller inflytelserika i ett land (som diverse konflikter i Indien orsakade av Brittiska Ostindiska kompaniets verksamhet).

Undrar om någon representant för det avgörande besluten, som ledde till eländets utbrott, någonsin kom med ett rakt och ärligt svar då övriga delar av befolkningen ställdes inför det bistra faktumet?

Folket:

– Krig? Okej, måste vi så måste vi. Men, kommer ni alla att vara med oss och utkämpa det?

Politikern/ämbetsmannen:

– Men, jag måste ju sköta politiken/samhället – det kan ju bli fred innan jag får som jag vill. Ni har ju däremot skyldigheter gentemot land och ledare…

Företagaren:

– Men, jag måste ju producera vapen – annars kan ni ju inte slå ihjäl varandra och jag kommer inte att få min vinst. Och ni har ju faktiskt skyldigheter gentemot land och era närmaste…

Den religiösa företrädaren:

– Men, jag måste ju förklara att vi har Gud, ödet och rätten på vår sida – annars har ni inget att som kan trösta er och jag kommer inte att ha några åhörare. Och så har ni skyldigheter inför Gud och land och era överordnade…

Undras hur många konflikter som faktiskt kommit till stånd om svaren varit något i stil med dessa..?

En ytspännings vara eller icke…

Vissa somliga bland oss människor vill uppenbart och tydligt till varje pris undvika att släppa någon eller någonting annorlunda och främmande inpå sig. De vill inte riskera att bli påverkade, ja färgade, av detta annorlunda och främmande… Som om minsta lilla utifrån kommande företeelse eller ting skulle medföra att de förlorade sitt ”jag”… som om minsta absorbering av något ”utifrån” innebar en förorening…

Vi människor tycks i denna bemärkelse vara som vätskor. Vissa har betydligt högre ytspänning och densitet – eller oemottaglighet och tjockskallighet, om man så vill (och är något mer än lovligt elak)…

Kanske också därför som dessa vissa ofta framstår som så spända och ansträngda..?

En av historiens allra löjligaste och mest destruktiva tävlingar...

Herregu.... hoppsan... ähm...

Okej, omstart: ofta intressant, bitvis roande, men främst oroande att betrakta alla dessa "sanningarnas" förespråkare och tillbedjare och deras "min pappa är större än din och kommer att slå din pappa, för min är på riktigt och din bara på låtsas"...

Det är de små hundarna som skäller högst...

En ideolog kan försvara en sak så starkt 

att alla förstår att den är svag.

(Piet Hein 1905-1996)

Än en gång ploppar det till innanför skrynklade ögonbryn: varför får mig dessa ord att tänka på frasen "Gud vill det" (oavsett om denna yttras av en frikyrkopastor, mulla eller annan religiös dårpippi), Jimmy och de endemiska demokraternas tjat om "de andra", eller en försäljares "yttersta sanning" beträffande sin pryl eller syssla?

Om livet...

En finurlig och tilltalande utsaga om något vi alla har upplevt och kommer att uppleva...

Livet är en sexuellt överförd åkomma och dess dödlighet

är hundra procent.

(R. D. Laing 1927-1989)

Bara en tanke...

Inspiration är alltid välkommen...

Bloggkollegan Conny har gjort ett tankeväckande inlägg om fenomenet egoism och följaktligen började det snurra en aning under håret. Fann en gammal anteckning av ett infall jag fått efter att ha haft ett samtal med en bekant angående vissa begrepps låsning... "Låsning" i bemärkelsen att begreppet ifråga sannolikt hade "mått bra" av att tillfogas nyanser eller spaltas upp i två eller flera aspekter. 

Vad egoism beträffar instämmer jag med bloggkollegan att begreppet enbart har en negativ aura kring sig. Således kanske det kunde tänkas vara fruktbart om det utvecklades resonemang kring en destruktiv kontra produktiv/konstruktiv sådan. 

Här och nu kommer jag dock inte att utveckla ämnet något mer, utan nöja mig med att pränta ned innehållet i den "nyupptäckta" anteckningen (med koppling till en "destruktiv" egoism):

Egoister kan knappast ha en särskilt god verklighetsförankring... (de tror att) de vet att alla är som de själva...

Bara en definition...

Egoism...

...självtillräckliga tankegångar och självklara uppföranden enligt filosofin: jag har ensamrätt på rättigheter, samt full och obegränsad ansvarsfrihet...

Bara glädje!

Ja, ja, ja, ja, ja... jag vet att jag lagt upp denna snutt en två, tre gånger redan... Menvadsjuttsingen... kan nada hjälpa att den smittar - och dessutom har den ett budskap som i dessa dagar av allt starkare nationalism inte kan underskattas...