söndag 31 oktober 2010

Lite tankar kring fenomenet "jante"…


1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.
11. Tror du inte att vi vet något om dig?


Jag har alltmer börjat fascineras av det fenomen som bär etiketten ”jantelagen”. Min förhållning till den har i princip endast varit kritisk och ifrågasättande, och följaktligen har jag även haft ett inlägg direkt kopplat till detta fenomen. Kort sagt har jag (ja, absolut något senfärdigt) konstaterat att mitt förhållningssätt i det här fallet varit tvärtemot det jag anser mig representera – och också gärna framhålla: det kritiska, vars blickar helst ska riktas genom gråskalans glasögon.

Under höstens gång har jag således i allt större grad börjat titta på denna ”lag” med något andra ögon. Dels som jag främst efter valet tycker mig ha märkt att begreppet börjat figurera tätare i olika media, och då framför allt på nätet och i pressen. Men i synnerhet eftersom jag anser mig kunna hävda att utsagor om jantelagen – och bruket av begreppet – verkar vara starkt kopplade till åsikter grundade på subjektiva tolkningar och värderingar.

Det torde inte vara en underdrift att i sammanhanget påstå att det finns en dagsaktuell koppling till debatten kring Jimmie & Co och deras väljare. De sistnämnda nämns vidare ofta i samma andetag som termerna ”marginaliserad”, ”outsider”, ”förlorare” och/eller ”utslagen”, vilket grovt förenklat skulle betyda att alla andra tillhör ”vinnarna”, ”de gynnade” och/eller ”betydelsefulla”. Med andra ord: etablissemanget eller eliten.

Nu är detta självfallet en klar förenkling. Och det är inte poängen med detta inlägg. Vad jag önskar ta upp, är att en del debattörer – och deras kommentatorer – påstår sig veta att de marginaliserade demonstrerar ett missnöje via denna form av ”protest mot etablissemanget”. Och att protesten i sig bara är en av jantelagens komponenter – de andra är ”gnäll, avundsjuka och missunnsamhet”. Det är ofta samma debattörer och åsiktsförmedlare som också anser att jantelagen är något representativt för ”vanligt folk”, som känner sig åsidosatta, förfördelade eller marginaliserade. Eller till och med betraktar det hela som någonting ideologiskt som hör till den politiska arenans vänsterhalva. Detta skulle i förlängningen betyda att ”eliten” hör hemma på den högra halvan av samma arena? Jo, visst, säkert…

Det är i sådana här fall jag menar att utsagor om jantelagen – och bruket av begreppet – verkar ha anknytningar till åsikter grundade på subjektiva tolkningar och värderingar. Jag får nämligen intrycket av att ordet ”gnälla” i dessa kontexter är den omdefinierade betydelsen av begreppet ”kritiskt och sunt ifrågasättande”. En individ som i oavsett exempel ger uttryck för en legitim rättskänsla och ett ifrågasättande av ett reellt orättvist förhållande kan avfärdas som avundsjuk och missunnsam. Samma personer, som ger uttryck för dessa avfärdanden kan i nästa ögonblick ställa krav (ja, eller ”gnälla”) på att egna önskningar eller privilegier ska tillfredsställas, ger istället bara ett uttryck för en sund självkänsla och är aktivt engagerad för sina rättigheter.

Vad är egentligen skillnaden mellan en ”etablerad person” som gör nedlåtande uttryck för en ”marginaliserad persons” hävdelsebehov och strävan uppåt, och en ”marginaliserad” som uttrycker sitt misshag för ”den etablerades” arrogans och självtillräcklighet? Är det ena ett berättigat hävdande av sina rättigheter, så gäller detsamma i min katalog beträffande det andra. Och skulle det ena kunna påstås vara hemmahörande inom ramen för jantelagen, så är det definitivt samma sak för det andra!

Jag kommer alltid att ha en ifrågasättande attityd visavi avundsjuka och missunnsamhet – och dess följeslagare skadeglädjen. Detsamma gäller för arrogans, översitteri och självgodhet, vilka i sin tur tenderar att ha en stark koppling till de föregående egenskaperna enligt mina erfarenheter. Att påstå att det förstnämnda skulle vara karaktäristiskt för enkom de marginaliserade i vårt samhälle är lika hjärnförlamat som att hävda att det andra är typiskt för de etablerade…

11 kommentarer:

  1. Om tillräckligt många påstår att något som är fel, är rätt, så blir det "rätt" till slut, och vice versa. Och då är det ofarligt att tycka som majoriteten, även om majoriteten har fel. Om vi håller oss till bloggarna och dess kommentatorer, så är det ofta så att den första kommentaren anger ett riktmärke för nästföljande kommentarer. Det är i alla fall min erfarenhet. Det här gäller inte minst kommentarerna kring Jimmy Åkesson o company. Det är oerhört lätt att bli påhoppad, om man hävdar att demokratin måste gälla alla, även SD. Anledningen är psykologisk. Man stödjer sig på den stora massan, som inte kan ha fel, för om den hade fel var den ju inte så stor. Och tycker man som majoriteten, så är ju risken att man måste gå i polemik med någon liten. Sen har ju media en fruktansvärd genomslagskraft, på gott och ont.
    Om jag hade möjlighet, så skulle jag vilja göra ett påhittat samhällsprogram, där allt som sades om innehållet var negativt. Samt ett identiskt program, där allt som sades var positivt. Publiken skulle bestå av två likvärdiga grupper. Sen skulle man fråga de två grupperna vad de tyckte. Ojojoj...nu har jag nog ramlat ur tavlan igen...Vet inte om det här är relevant för ditt inlägg. Bäst att stoppa här.

    SvaraRadera
  2. Alltså grupperna skulle inte se samma version.

    SvaraRadera
  3. Min synnerligen personliga hållning till Jante är att han kan stoppa upp sin lag på det ställe där solen aldrig lyser.

    Robban, jag är inte så nyanserad i afton. :-)

    SvaraRadera
  4. Hahaha...Elin vet verkligen vad hon hon vill göra med vissa saker! :-D

    SvaraRadera
  5. conny: det är därmed hjärtevärmande att konstatera att det finns ganska många individer som både har medvetenhet och vilja att "bryta mönster" - att hoppa ur "skockens" konformistiska trygghet!

    Ha ha! Du tänker väldigt mycket märker jag... Ingen fara - jag har också böjelser för att bre ut mig mer än nödvändigt!

    Allt gott!!


    Elin: jag instämmer fullständigt så länge det gäller tolkningen av jante som avundsjukans, missunnsamhetens och självömkans mekanism (eller som en ursäkt för att inte ta ansvar för sitt eget liv)...

    Ibland måste man få vara onyanserad... att alltid vara analytisk och "gråskalig" innebär ju att man likväl målar in sig i ett svart-vitt hörn!

    Kram på dig, "M"!! =)

    SvaraRadera
  6. Bäste, bäste, bäste Kusin.

    Jo, jag vet. Jag fattade faktiskt ;-) redan vid min första pilsanbba genomläsning av ditt inlägg att du och jag har olika associationsbanor kring begreppet jantelagen.

    Jag är så extremt och galet rörande överens med dig när vad gäller sundheten i att ifrågasätta och tänka kritiskt etc. Jag får panik när folk på fullaste allvar blundar för skalorna och istället vill kategorisera upp världen i vitaste gott och svartaste ont.

    Men jag har också en väldig bestämd och medveten övertygelse kring något som för mig hör intimt samman med jantelagen (och det var i den bemärkelsen jag tipsade Jante om vad han borde göra med lagen sin): att förminska sig själv och be om ursäkt för att man finns. Om detta säger jag bara två ord: aldrig igen.

    Stor kram.

    SvaraRadera
  7. Conny: Det stämmer. Men i det här fallet var det inte jag, utan Jante, som borde göra vissa saker.

    :-D

    SvaraRadera
  8. Jo, jag förstod i vilken bemärkelse du "hintade" Jan T. Lagén (du har ju en alldeles fullständigt lysande knopp på axlarna, om än aningen vimsig emellanåt - som jag!)... ;)

    Och jag håller fullkomligt med om att aldrig be om ursäkt för sig själv.

    Däremot känner jag själv att jag emellanåt kan tendera att "peka finger" eller "bessersmittra" mig mer än nödvändigt. Det känner jag vara något som bör bearbetas... efersom jag känner mig vara "stark", så bör jag faktiskt oxå vara snäll - eller åtminstone elak med finess! ;)

    SvaraRadera
  9. Även om jag tror att jag förstår precis vad du talar om, känns det som om vi talar om detta från två olika håll. :-)

    Jag kanske vill förtydliga att i min egen filosofi - jag duger och ska ge fan i att förminska mig själv - ligger en lika generös hållning mot andra: min medmänniska duger hon med och ska även hon ge fan i att förminska sig. Min storhet är inte på bekostnad av någon annan.

    :-)

    SvaraRadera
  10. Jamenförhögebövelen... Det är ju prexis så jag själv tänker! Din utsaga är ju en aspekt av "den starke måste vara snäll"!!!

    Misstänker att din kvicksilverhjärna inte bara är kvick i vändningarna. Den är oxå en jonglör, vilket betyder fler infallsvinklar på saker & ting... och detta i sin tur emellanåt att man ser samma sak på fler vis (eller "från två olika håll")...

    =)

    SvaraRadera
  11. Blir värmd. Tack många gånger.

    SvaraRadera