De rullande textremsornas värld…

Har hittills kommit säkerligen närmare halvdussinet inlägg som berört temat ”etiketter” och hur vi människor handskas med dessa – i synnerhet företeelsen ”etikettera varandra”. Här är ett till…

Etiketter, ja… dessa ”innehålls- och prisdeklarationer” har definitivt en positiv sida i det att de hjälper oss att kategorisera, sortera, organisera och strukturera vår tillvaro och allt som hör därtill. Således utgör företeelsen en grundläggande och därmed självklar komponent i vår existens och dess fortbestånd.

Som alla fenomen har dock även detta negativa aspekter. Till dessa hör i stigmatiseringar och/eller demoniseringar enskilda eller grupper. Men också det faktum att vi i mycket hämmas och begränsas i vår förmåga att ”tänka utanför ramarna”. En grovt förenklat exempel är: ”alla röda bär är giftiga”. I fallet att en grupp skulle ha enbart järnek (den giftiga) och röda vinbär på sitt ”territorium”, vore etiketten i sammanhanget bara halvt sann (eller falsk om man vill det istället) och orsak till att en ytterst viktig c-vitaminkälla vore ”icke tillgänglig”.

Tillvaron är således sällan så konkret, enkel och svart-vit som vi många gånger föreställer oss eller önskar. Detsamma gäller oss själva. Och här inträffar ofta ett både intressant, roande och skrämmande fenomen. Om vi har fått en negativ stämpel utifrån en rumsligt och tidsmässigt avgränsad händelse och denna blir den dominerande – eller i värsta fall enda – etiketten ett växande antal nya individer i vår omgivning kommer i passiv kontakt med, då känner vi oss förnärmade och kränkta över att de inte haft lusten eller kunskapen att ”gräva lite djupare” eller sökt ”nyansera” sin information om oss. Men, vi kan själva i nästa andetag göra exakt detsamma och då likväl anse oss som objektiva.

Visserligen fungerar, agerar och reagerar vi enligt ett visst grundläggande (fixerat, om man så vill) mönster, som är ett resultat av kulturella och genetiska faktorer. Och vi reflekterar egentligen inte särskilt medvetet kring detta. Men blir vi på något vis ombedda att direkt analysera en reaktion hos oss, sker det sannolikt ganska ofta att vi inser att vi också kan variera vårt agerande och våra reaktioner beroende på situation och/eller ”personlig dagsform”. Med andra ord är det där mönstret betydligt spretigare än vi kanske önskar oss eller vill erkänna för oss själva – och andra.

Därför kan jag inte låta bli att fråga mig om det inte vore som mest fruktbart om vi i allt mindre grad och allmänt såg diverse företeelser och ting – men i synnerhet både oss själva och andra – som ”permanenta etiketter”, och istället började betrakta det hela utifrån konceptet ”rullande textremsor”…

Ja, tanken tilltalar mig – i synnerhet vad oss människor anbelangar. Alla är vi (som) rullande textremsor. Innehålls- och statusdeklarationen varierar med situation och dagsform! Men, också för att var och en av oss – inbegripet alla innan och alla efter oss – ”kommer och går”… och för att vi alla under resans gång har minst ett personligt budskap att komma med…

Passande synonymer!

Med tanke på vad och hur vissa somliga (i synnerhet de som ihärdigt hävdar att de enbart är "kritiska") vräker ur sig i allehanda mediers kommentarsfält (och hur många dessa vissa tycks vara), känns det som om ordet "kommentarsfält" borde bytas ut i just dessa sammanhang.

Exempelvis tycks mig "spottkopp" eller "latrinkärl" - eller bådadera - vara betydligt mer adekvata begrepp...

Inte dags snart att ta av de engelskspråkiga glasögonen?

Känner inte många som fullkomligt ignorerar och till varje pris söker undvika att på något vis komma i kontakt med underhållningsindustrin från ”över där”. Själv betraktar jag denna företeelse som alltför extrem åt sitt håll. Allt som kommer ut ur Hollywood – eller, för den delen, den övriga engelskspråkiga film- och serieproduktionen – är inte enbart ytlig eller lättillgänglig ”skräpmat”, som huvudsakligen omfattar kärlekskomedier eller actionrullar. Och det finns tillfällen då även denna form av förströelse kan ha sin plats i min tillvaro. Att bara käka enligt kostcirkel och sunda rekommendationer är i mina ögon en form av fanatism, för att inte säga snobbism…

Det finns dock en aspekt som i allt högre grad både provocerar och oroar – och samtidigt också fascinerar. Jag tänker på det fantastiska som främst jänkarna, men i många fall även britterna, bjuder på via bioduken eller data- respektive TV-skärmen: det faktum att de via en specifik brytning plötsligt ”talar” tyska, ryska, franska eller vad det nu kan vara för främmande språk. Många gånger inleds ”språket” visserligen med en mening eller replikskifte på originalspråket, men övergår därefter kvickt till engelska med originalets accent. Värst är de exempel där en berättelse utspelas i eller handlar om ett fiktivt land eller en påhittad folkgrupp, vilka närmast utan förbehåll utgör ”the bad guys” och placeras i den (uppenbarligen fortfarande) diffusa delen av östra Europa, Centralasien, Afrika eller någonstans i Sydamerika.

I mina ögon är denna form av ”autenticitet” inte bara sämre än kass, den är direkt rutten. Den innehåller tendenser till en godtycklig samt självklar och självpåtagen rätt till att presentera ”verkligheten”. I ljuset av de senaste dryga femton åren av exempelvis realistiska filmer eller serier – i synnerhet sådana som behandlar andra världskriget (exempelvis Rädda menige Ryan, Den tunna röda linjen eller Band of Brothers) – känns det något obehagligt att denna produktion av stereotyper och förenklande ”självklarheter” fortgår. Tyvärr ser jag heller ingen ljusning på sikt. Denna hegemoni, som de sämsta aspekterna av den engelskspråkiga underhållningsindustrin har, kommer med största sannolikhet att bli svår att bryta. I synnerhet som vi i norra Europa får en allt starkare förankring i den anglosaxiska kultursfären, och eftersom verklighetsflykt i form av lättsmälta och ytliga nöjen tycks ha en så hög prioritet i vår så högt utvecklade men stressade nutid…

Apropå Zlatte Blatte...

Tittade på en match idag... Blev glad - mycket glad! Fick underhållning och fick se ett omtyckt lag - vårt lag - öka på sina chanser till att avancera till ett visst slutspel kommande år...

Läste reportage, inlägg och kommentarer i några av de största blaskornas nätupplagor eftråt. Ömsom log, ömsom skakade på skallen. Sportens värld tillhör de mest svart-vita som existerar på detta gruskorn kring en liten ljusboll någonstans mitt ute i ett växande vakuum. Mestadels hyllningar eller gnäll... sällan något nyanserat...

Några av förståsigpåarna är i mina ögon bättre än andra. Skriver tilltalande... tänkvärt, roligt och träffande... Herr Birro i Knäpppress... f´låt... Expressen är en sådan. Dennes senaste blixtblogg var (och är liksom hans krönikor allt som oftast) kul läsning. Måste dock opponera mig i en bemärkelse. I texten figurerar meningen: "Tre mål av en spelare som massor av svenskar inte ens vill se spela från start."... I denna mening finns ett fel - ordet "svenskar"!

Zlatan är en av våra bästa (visst - medhålles å det fullständigaste - tidskontexten spelar betydelse) spelare någonsin. Att vissa somliga (som kallar sig "svenskar") inte vill att denne ska spela, innebär faktiskt ingenting annat än att de egentligen inte vill landets bästa (i herrfotbollssammanhang). De vill bara sin egen trångsynt låsta visions bästa.

Slutsats: vissa somliga borde egentligen inte få bära etiketten "svensk"... utan Egoist (av den destruktivaste sorten)...

Nu ger vi gödsel i detta och ser med förhoppningar fram emot ett nytt göttigt slutspel för våra grabbars räkning!

Tjoho!!!

Att förenkla kan komplicera – den fristående fortsättningen…

Har redan tidigare ondgjort mig över det förenklade och lättillgängliga vis omvärlden framställs på och som bidrar till att reproducera stereotyper och fördomar. Men eftersom regionen Balkanhalvön är en del av vår egen världsdel, anser jag det vara mer än relevant att åter tjata om fenomenet…

De senaste dagarna har den sydöstliga delen av vår kontinent fått en relativt stor medial uppmärksamhet. Detta till följd av ett intresse som övriga världen – och i synnerhet vi i den ”västliga” – bara tycks vara kapabel att uppbåda då det sker någonting smaskigt; någonting som kan appliceras på de mer än lovligt skrala kunskaperna om området ifråga. Att Mladić slutligen kom att fångas (ordet ”hittas” vägrar jag bruka, eftersom det utom alla tvivel fanns många som kände till hans aktuella vistelseort) är och förblir en viktig nyhet. Och en verkligen tillfredsställande sådan – om än med en viss bitter bismak, eftersom händelsen borde ha skett samtidigt med att en av huvudkreatörerna (snarast huvudkreatören: Milošević) i det där sönderfallsdramat blev arresterad.

Det är dock inte nyheten i sig som överhettat bromsklossarna i tankemaskineriet. Vad som åter gnager mig är användningen av begreppet Balkan – oavsett om detta sker i nyhetsuppläsningar, kan läsas i nyhetsspalterna, på kultur- eller debattsidor, eller kan höras i samtal. Ja, delvis är mitt ögonhimlande förknippat med den stereotypa – och närmast hegemoniska – föreställningen om den där halvön i sydöst som enbart en vistelseort för krig och andra sysselsättningar av det tvivelaktigare slaget. Främst har det emellertid att göra med den förvirrande förenkling det innebär att något väl godtyckligt slänga in ovan framställda ord i sammanhang som är betydligt mer mångfacetterade eller komplexa än ”bara så”.

Ett exempel i den rådande kontexten: jag frågar mig varför de väpnade konflikterna, som bidrog till och följde på den en gång existerande staten (federationen) Jugoslaviens sönderfall, måste ha etiketten ”Balkankrig”? Det är som om ”Balkan” bara skulle bestå av det geografiska område som en gång utgjorde Jugoslaviens territorium. Att denna bild eller föreställning – sannolikt främst skapad av media – äger en dominans har jag fått uppleva ett otal gånger alltsedan mitten av 90-talet. ”Roade” mig själv för några år sedan med att fråga vänner och bekanta, som inte hade några som helst kopplingar till regionen, vad dessa fick för associationer då jag nämnde ordet ”Balkan”. Svaret blev i ungefär sju fall av tio: Jugoslavien. Resterande svarade: krig – följt av Jugoslavien. En grekisk och några bulgariska bekanta till mig har skrattat ömsom hånfullt ömsom uppgivet åt fenomenet, vilket knappast är så konstigt eftersom även Albanien, Bulgarien, Grekland, Rumänien och det europeiska Turkiet faktiskt utgör halvön.

Här är värt att presentera ett par jämförande och talande exempel: det Spanska inbördeskriget, det Grekiska inbördeskriget och konflikten på Nordirland. Det första (utspelade sig 1936-39) har aldrig fått det diffusa epitetet ”Iberiska” eller ”Sydvästeuropeiska” kriget/inbördeskriget. Det andra (utspelade sig i olika faser under större delen av 1940-talet) har aldrig burit etiketten ”Balkan”, och det tredje exemplet (pågick i varierande grad 1969-2007) kallas just ”Nordirländskt” och inte ”Irländskt” – eller till och med ”Brittiskt”. Samtliga dessa innefattas av de avgränsningar som kännetecknar en bredare och djupare kunskap (och intresse) hos omvärlden.

Jupp, har inte riktigt tömt besserwissrandet ännu – för denna gång…

De senaste åren har en viss avgränsning dock skett även inom ramen för det aktuella temat. I media kan man numera ofta stöta på begreppet ”Västra Balkan” då det är tal om ”Jugoslavien”. Tja, okej… men, Albanien ligger också på västra delen av den här mytomspunna halvön.

”Mytomspunna” förresten… det är så man kan tro att omvärlden mentalt och tidsmässigt befinner sig i det tidiga 1800-talet – då västeuropéerna hade kvar större delen av Afrika att upptäcka och undersöka…

De få jag känner som på något vis arbetar inom media erbjuder vanligtvis två förklaringar och/eller argument för den rådande situationen: begreppet ”Balkan” används ofta för att det ”säljer” (nyheter) och för att variera språket i texten – det blir lätt tjatigt om ordet ”Jugoslavien” skulle nämnas i parti och minut. På detta svarar jag gärna med att:

A) Ger väldigt mycket ett intryck av att det snarare är så att ”förutfattade föreställningar” säljer i just det här fallet.

B) Kalla då ett specifikt område i regionen för vad namn det specifikt har och inte ”Balkan”, eller det lika luddiga ”Jugoslavien” (oavsett om det har tillägget ”ex-”, ”forna” eller ”före detta”).

Just ordet ”Jugoslavien” fortsatte att bidra till förvirringen om det ”där nere”. I synnerhet som det så kallade rest-Jugoslavien eller ”federationen” Jugoslavien parallellt existerade från april 1992 till februari 2003, då namnet officiellt avskaffades av parlamentet i Belgrad och staten istället antog namnet Serbien-Montenegro. De väpnade konflikter som hade med själva sönderfallet av den egentliga federationen att göra utspelades under 1991 och var följande:

1. Kriget i Slovenien (var en följd av (del)republikens beslut att försvara sin självständighetsförklaring mot den federala jugoslaviska ”folkarméns” försök att verkställa centralregeringens (Belgrads) order om att hindra utträdet).

2. Kriget i Kroatien (dels ett självständighetskrig, men också ett krig i syfte att försvara republikens territoriella integritet gentemot, bland annat, Krajinaregionens utträde och anslutning till Serbien/”rest-Jugoslavien”).

I januari 1992 erkände EU och större delen av omvärlden dessa två republiker som självständiga stater. I april skedde detsamma beträffande Bosnien-Hercegovina och följande år Makedonien (trots att landet formellt inte varit en del av ”rest-Jugoslavien” efter april 1992). Redan då borde media konsekvent ha nämnt respektive republik vid dess namn och inte envisats med bruket av ”Balkan” eller ”Jugoslavien” med något av diverse tillnamn.

Mest absurda exemplet på användningen av prefixet ”Balkan” är då det sker i samband med framställningar av kriget mellan NATO och ”rest-Jugoslavien” (Serbien och Montenegro) 1999, som var en direkt följd av konflikten i Kosovo. Detta skulle ju innebära att västalliansen helt eller delvis består av länder från Balkanhalvön... Eller?

Hårklyverier? Tja, jag inledde detta inlägg med att skriva att jag redan ondgjort mig över förenklade och lättillgängliga vis omvärlden framställs. I det inlägget skrev jag att:

…min erfarenhet är att vi själva har tendenser till att bli förnärmade och/eller hånfulla om någon främling exempelvis råkar säga ”ni i Norden/Skandinavien”, kopplat till någonting negativt som egentligen bara förekommer i något av grannländerna. Svaret kan mycket väl bli ett fränt: ”du, vi är i Sverige nu – vi har ingenting med dem att göra!”. För att inte nämna syran eller löjet som kan märkas i kommentarer med anknytning till omvärldens förväxling mellan vårt land och Schweiz.

Det råder något av ett moment 22 kopplat till den så kallade östra delen av Europa i allmänhet och den sydöstra i synnerhet: för att intresse ska väckas (och kunskap ska växa) måste man synas, men för att man ska synas måste någons intresse väckas…

De där elakingarna…

(Ur ”vårt” perspektiv genom historien tjatiga och något överdrivna mantra)

1600-1900-talen:

Katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katoli…

1900-talets andra hälft:

Kommunisterna, kommunisterna, kommunisterna, kommunisterna, kommunisterna, kommunisterna, kommunisterna, kommuni…

2000-talet - ?:

Muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, musli…

”Talande” exempel på en destruktiv inställning...

Att vi – eller åtminstone vissa somliga bland oss – människor (fortfarande) har en minst sagt vriden syn på och inställning till naturen demonstreras kanske tydligast i våra språk. Det som inte kan exploateras, eller på minsta vis är till någon nytta för oss, heter på svenska bland annat ”skräpfisk”, ”skadedjur”, ”ogräs” och ”vattensjuk” mark. Till detta kan läggas verben ”bekämpa”, ”erövra”, ”tämja”, ”besegra” och ”behärska” då det i vissa sammanhang talas om naturen. Dessa etiketter är kanske det tydligaste tecknet på att naturen betraktas som en skattkammare endast vi – eller åtminstone vissa somliga – har nyckeln till, och därmed ensamrätt att handskas med efter eget gottfinnande.

Jag har egentligen redan berört detta tema, men kan inte låta bli att ta upp det igen till följd av vad som har pågått de senaste två dygnen. Och jag blir så mycket mer gramse då jag vet att de som oftast tänker och agerar enligt ovan nämnda ”filosofi” utgör en minoritet, men ofta har ett inflytande som inte står i paritet till antalet.

Om nu de framställda orden ändå ska appliceras på något eller någon, vore det mest adekvata just vissa somliga som ”skadar” och ”skräpar ner” i egennyttans namn; som ”tämjer” och ”bekämpar” i sina överlagda uppsåt till att självsvåldigt kunna ”härska”. I dessa sammanhang har jag verkligen lätt för att glömma bort att jag helst betraktar mig som humanist...

Stötte idag också på följande artikel på dagens kultursidor i Sydsvenskan. Den tar sig an vargjakten på ett filosofiskt och tankeväckande vis. Följaktligen rekommenderar jag den med viss hetta…

Att förenkla kan komplicera…

Stövlade i helgen in på Akademibokhandeln och fick ögonen på en tjock volym med titeln: Maten runt Medelhavet – En resa för matälskare genom Frankrike, Italien, Marocko och Spanien. Min första tanke som följde var (erkänns!) aningen sarkastisk: ”jaha, varför har det inte varit någonting på nyheterna om att Medelhavet har blivit en halvcirkel?”.

Om det först står ”runt Medelhavet” och det därefter räknas upp några länder som endast är belägna i den västra delen, varav ett av dem dessutom är mer av ett ”Atlantland”, framställs en bild som i förlängningen skulle kunna inbjuda till förvirring, (grova) generaliseringar och (direkta) felaktigheter – och, i det långa loppet, förutfattade föreställningar. Visst, de flesta torde naturligtvis veta att det finns andra länder än dessa kring Medelhavet. Men ”syns du inte, finns du inte”, vilket i min bok utgör en öppen port för de negativa företeelser som uppräknats i föregående mening.

Andra och besläktade prov i det här sammanhanget är användningen av de – beroende på just kontext – alltför diffusa geografiska termerna ”Balkan” och ”Östeuropa”. Eller, omvänt, bruket av ”England” då det faktiskt är tal om Förenade kungadömet eller Storbritannien – eller i värsta fall någon av de andra delarna.

Känner ganska många personer med ursprung från en rad länder i de centrala, östra och sydöstra delarna av vår kontinent. Dessa har kommit att utveckla en ganska rå humor om ”Västs” skrala geografiska eller kulturella kunskaper. Vad beträffar individer från Storbritannien, så vet jag att skottar och walesare inte blir särskilt smickrade om någon, efter en vistelse i enbart Cardiff eller Swansea respektive Glasgow eller Aberdeen, i oavsett situation säger: ”i England”. Och då är det nog överflödigt att ta upp förhållandet ”Spanien-Katalonien”…

Hårklyverier? Tja, min erfarenhet är att vi själva har tendenser till att bli förnärmade och/eller hånfulla om någon främling exempelvis råkar säga ”ni i Norden/Skandinavien”, kopplat till någonting negativt som egentligen bara förekommer i något av grannländerna. Svaret kan mycket väl bli ett fränt: ”du, vi är i Sverige nu – vi har ingenting med dem att göra!”. För att inte nämna syran eller löjet som kan märkas i kommentarer med anknytning till omvärldens förväxling mellan vårt land och Schweiz.

Denna företeelse är i mina ögon bara en av många som visar på hur ofta vår omvärld framställs på ett förenklat vis, vilket i slutänden komplicerar istället för att underlätta. Att inte precisera specifika fakta underlättar enligt min mening för fördomar och stereotyper. Dessutom innefattar det inte bara respektlöshet, utan även ett mått av arrogans.

Lite tankar kring fenomenet "jante"…

1. Du skall inte tro att du är något.

2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.

3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.

4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.

5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.

6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.

7. Du skall inte tro att du duger till något.

8. Du skall inte skratta åt oss.

9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.

10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

11. Tror du inte att vi vet något om dig?

Jag har alltmer börjat fascineras av det fenomen som bär etiketten ”jantelagen”. Min förhållning till den har i princip endast varit kritisk och ifrågasättande, och följaktligen har jag även haft ett inlägg direkt kopplat till detta fenomen. Kort sagt har jag (ja, absolut något senfärdigt) konstaterat att mitt förhållningssätt i det här fallet varit tvärtemot det jag anser mig representera – och också gärna framhålla: det kritiska, vars blickar helst ska riktas genom gråskalans glasögon.

Under höstens gång har jag således i allt större grad börjat titta på denna ”lag” med något andra ögon. Dels som jag främst efter valet tycker mig ha märkt att begreppet börjat figurera tätare i olika media, och då framför allt på nätet och i pressen. Men i synnerhet eftersom jag anser mig kunna hävda att utsagor om jantelagen – och bruket av begreppet – verkar vara starkt kopplade till åsikter grundade på subjektiva tolkningar och värderingar.

Det torde inte vara en underdrift att i sammanhanget påstå att det finns en dagsaktuell koppling till debatten kring Jimmie & Co och deras väljare. De sistnämnda nämns vidare ofta i samma andetag som termerna ”marginaliserad”, ”outsider”, ”förlorare” och/eller ”utslagen”, vilket grovt förenklat skulle betyda att alla andra tillhör ”vinnarna”, ”de gynnade” och/eller ”betydelsefulla”. Med andra ord: etablissemanget eller eliten.

Nu är detta självfallet en klar förenkling. Och det är inte poängen med detta inlägg. Vad jag önskar ta upp, är att en del debattörer – och deras kommentatorer – påstår sig veta att de marginaliserade demonstrerar ett missnöje via denna form av ”protest mot etablissemanget”. Och att protesten i sig bara är en av jantelagens komponenter – de andra är ”gnäll, avundsjuka och missunnsamhet”. Det är ofta samma debattörer och åsiktsförmedlare som också anser att jantelagen är något representativt för ”vanligt folk”, som känner sig åsidosatta, förfördelade eller marginaliserade. Eller till och med betraktar det hela som någonting ideologiskt som hör till den politiska arenans vänsterhalva. Detta skulle i förlängningen betyda att ”eliten” hör hemma på den högra halvan av samma arena? Jo, visst, säkert…

Det är i sådana här fall jag menar att utsagor om jantelagen – och bruket av begreppet – verkar ha anknytningar till åsikter grundade på subjektiva tolkningar och värderingar. Jag får nämligen intrycket av att ordet ”gnälla” i dessa kontexter är den omdefinierade betydelsen av begreppet ”kritiskt och sunt ifrågasättande”. En individ som i oavsett exempel ger uttryck för en legitim rättskänsla och ett ifrågasättande av ett reellt orättvist förhållande kan avfärdas som avundsjuk och missunnsam. Samma personer, som ger uttryck för dessa avfärdanden kan i nästa ögonblick ställa krav (ja, eller ”gnälla”) på att egna önskningar eller privilegier ska tillfredsställas, ger istället bara ett uttryck för en sund självkänsla och är aktivt engagerad för sina rättigheter.

Vad är egentligen skillnaden mellan en ”etablerad person” som gör nedlåtande uttryck för en ”marginaliserad persons” hävdelsebehov och strävan uppåt, och en ”marginaliserad” som uttrycker sitt misshag för ”den etablerades” arrogans och självtillräcklighet? Är det ena ett berättigat hävdande av sina rättigheter, så gäller detsamma i min katalog beträffande det andra. Och skulle det ena kunna påstås vara hemmahörande inom ramen för jantelagen, så är det definitivt samma sak för det andra!

Jag kommer alltid att ha en ifrågasättande attityd visavi avundsjuka och missunnsamhet – och dess följeslagare skadeglädjen. Detsamma gäller för arrogans, översitteri och självgodhet, vilka i sin tur tenderar att ha en stark koppling till de föregående egenskaperna enligt mina erfarenheter. Att påstå att det förstnämnda skulle vara karaktäristiskt för enkom de marginaliserade i vårt samhälle är lika hjärnförlamat som att hävda att det andra är typiskt för de etablerade…

Det är individen som räknas...

Känns alltmer som om det är större likhet mellan individer, än vad det är skillnad mellan nationaliteterna, könen, trosinriktningarna och åldersgrupperna...

Känns också som om det vore av godo om vi betydligt minskade bruket av vissa somliga etiketter...

Etiketter in absurdum

Det kan emellanåt bli ganska tröttande med alla etiketter vi så gärna häftar på oss själva, men kanske i synnerhet på andra omkring oss. Ska det vara så svårt att orka reflektera en ynka sekund över det faktum att vi tänker och talar olika beroende på företeelse och sammanhang? Att vi inte är färdigmejslade monument över eller strukturer av ”den” eller ”den” fullbordade och konstanta tankegången? Att vi faktiskt många gånger kan vara hyfsat ostrukturerade och motsägelsefulla – som då vi i ena stunden har en ytterst kritisk eller till och med fientlig inställning till en viss kategori eller grupp bland samhällsskikten, för att i nästa (då vi plötsligt har en värdering, hobby, livsstil eller ett fotbollslag gemensamt) kunna säga: ”här kan alla mötas, här är vi alla lika, fattiga som rika”?

Som vanligt rör det sig om det subjektiva. Det är nästan alltid lättare att ställa krav på sin omgivning än på sig själv, och det är sannerligen lättare att döma och fördöma än att ha överseende och ”fria” de andra.

Etiketter är visserligen – som jag nämnt i ett tidigare inlägg – en ofrivillig nödvändighet i det att våra tankar och resonemang alltid har en utgångspunkt. Men etiketten kan gärna bli destruktiv om den betraktas som någonting permanent. Detta gäller för både ”etiketterare” och ”den etiketterade”.

Ett talande prov på detta är de låsningar som ofta förekommer i resonemang och meningsutbyten med kopplingar till vår syn på saker och ting inom ramen för vars och ens liv och leverne. Jag blir lika ofta påklistrad som tillfrågad huruvida jag är socialist, kommunist, eller åtminstone någon form av ”vänster” eller inte, eftersom jag anser mig stå för vars och ens lika rättigheter och skyldigheter; för jämställdhet; för solidaritet; för månandet och värnandet om de förfördelade eller svaga; för månandet och värnandet om naturen och miljön – som vi alla definitivt är en del av.

En gång för alla: vad har egentligen jämställdhet, solidaritet eller miljömedvetenhet med ”höger” och ”vänster” att göra? Är det inte snarare så att jämställdhet rätt och slätt är en fråga om sunt och normalt tänkande? Har inte solidaritet med att göra huruvida vi är mänskliga eller ej? Och är inte ett miljötänkande egentligen frågan om allas vårt väl och ve (vi har ju faktiskt inte en reservJord i vår omedelbara närhet)?

Om dessa tankar nu är "låsta till "vänster", betyder det att "höger" innebär ett absolut motsatsförhållande? Är det så enkelt? Kanske för vissa somliga, men jag undanber mig dessa förenklingar. Och, visst, det är upp till var och en att fortsätta med etiketteringar i enfaldens tecken…

Något om etiketter och kategorier...

Måste säga (nåja... skriva) att jag för länge sedan tröttnat på alla etiketter och kategorier som vi slänger efter och på varandra. En etikett är som en stämpel... det krävs en hel del för att få den raderad. En etikett är så begränsande... inte bara för den som har fått en sådan, utan lika mycket för den eller de som "skänkt" den.

Visst, vi behöver kategorier att enas om för att i sin tur kunna vara ense om vad vi talar om då vi kommunicerar. Men, i alldeles för många sammanhang verkar de endast vara ett medel för att kunna utesluta, peka ut och stigmatisera.

I min värld anser jag att etiketter kring vars och ens person och dennes karaktärsegenskaper i sådana fall enbart skulle sträcka sig till dem som verkligen gör en daglig ansträngning i att vara medvetna, att tänka efter, att äga självdistans och självkritik, samt ha ett hjärta... och dem som helt och fullt struntar i det.