Har redan tidigare ondgjort mig över det förenklade och lättillgängliga vis omvärlden framställs på och som bidrar till att reproducera stereotyper och fördomar. Men eftersom regionen Balkanhalvön är en del av vår egen världsdel, anser jag det vara mer än relevant att åter tjata om fenomenet…
De senaste dagarna har den sydöstliga delen av vår kontinent fått en relativt stor medial uppmärksamhet. Detta till följd av ett intresse som övriga världen – och i synnerhet vi i den ”västliga” – bara tycks vara kapabel att uppbåda då det sker någonting smaskigt; någonting som kan appliceras på de mer än lovligt skrala kunskaperna om området ifråga. Att Mladić slutligen kom att fångas (ordet ”hittas” vägrar jag bruka, eftersom det utom alla tvivel fanns många som kände till hans aktuella vistelseort) är och förblir en viktig nyhet. Och en verkligen tillfredsställande sådan – om än med en viss bitter bismak, eftersom händelsen borde ha skett samtidigt med att en av huvudkreatörerna (snarast huvudkreatören: Milošević) i det där sönderfallsdramat blev arresterad.
Det är dock inte nyheten i sig som överhettat bromsklossarna i tankemaskineriet. Vad som åter gnager mig är användningen av begreppet Balkan – oavsett om detta sker i nyhetsuppläsningar, kan läsas i nyhetsspalterna, på kultur- eller debattsidor, eller kan höras i samtal. Ja, delvis är mitt ögonhimlande förknippat med den stereotypa – och närmast hegemoniska – föreställningen om den där halvön i sydöst som enbart en vistelseort för krig och andra sysselsättningar av det tvivelaktigare slaget. Främst har det emellertid att göra med den förvirrande förenkling det innebär att något väl godtyckligt slänga in ovan framställda ord i sammanhang som är betydligt mer mångfacetterade eller komplexa än ”bara så”.
Ett exempel i den rådande kontexten: jag frågar mig varför de väpnade konflikterna, som bidrog till och följde på den en gång existerande staten (federationen) Jugoslaviens sönderfall, måste ha etiketten ”Balkankrig”? Det är som om ”Balkan” bara skulle bestå av det geografiska område som en gång utgjorde Jugoslaviens territorium. Att denna bild eller föreställning – sannolikt främst skapad av media – äger en dominans har jag fått uppleva ett otal gånger alltsedan mitten av 90-talet. ”Roade” mig själv för några år sedan med att fråga vänner och bekanta, som inte hade några som helst kopplingar till regionen, vad dessa fick för associationer då jag nämnde ordet ”Balkan”. Svaret blev i ungefär sju fall av tio: Jugoslavien. Resterande svarade: krig – följt av Jugoslavien. En grekisk och några bulgariska bekanta till mig har skrattat ömsom hånfullt ömsom uppgivet åt fenomenet, vilket knappast är så konstigt eftersom även Albanien, Bulgarien, Grekland, Rumänien och det europeiska Turkiet faktiskt utgör halvön.
Här är värt att presentera ett par jämförande och talande exempel: det Spanska inbördeskriget, det Grekiska inbördeskriget och konflikten på Nordirland. Det första (utspelade sig 1936-39) har aldrig fått det diffusa epitetet ”Iberiska” eller ”Sydvästeuropeiska” kriget/inbördeskriget. Det andra (utspelade sig i olika faser under större delen av 1940-talet) har aldrig burit etiketten ”Balkan”, och det tredje exemplet (pågick i varierande grad 1969-2007) kallas just ”Nordirländskt” och inte ”Irländskt” – eller till och med ”Brittiskt”. Samtliga dessa innefattas av de avgränsningar som kännetecknar en bredare och djupare kunskap (och intresse) hos omvärlden.
Jupp, har inte riktigt tömt besserwissrandet ännu – för denna gång…
De senaste åren har en viss avgränsning dock skett även inom ramen för det aktuella temat. I media kan man numera ofta stöta på begreppet ”Västra Balkan” då det är tal om ”Jugoslavien”. Tja, okej… men, Albanien ligger också på västra delen av den här mytomspunna halvön.
”Mytomspunna” förresten… det är så man kan tro att omvärlden mentalt och tidsmässigt befinner sig i det tidiga 1800-talet – då västeuropéerna hade kvar större delen av Afrika att upptäcka och undersöka…
De få jag känner som på något vis arbetar inom media erbjuder vanligtvis två förklaringar och/eller argument för den rådande situationen: begreppet ”Balkan” används ofta för att det ”säljer” (nyheter) och för att variera språket i texten – det blir lätt tjatigt om ordet ”Jugoslavien” skulle nämnas i parti och minut. På detta svarar jag gärna med att:
A) Ger väldigt mycket ett intryck av att det snarare är så att ”förutfattade föreställningar” säljer i just det här fallet.
B) Kalla då ett specifikt område i regionen för vad namn det specifikt har och inte ”Balkan”, eller det lika luddiga ”Jugoslavien” (oavsett om det har tillägget ”ex-”, ”forna” eller ”före detta”).
Just ordet ”Jugoslavien” fortsatte att bidra till förvirringen om det ”där nere”. I synnerhet som det så kallade rest-Jugoslavien eller ”federationen” Jugoslavien parallellt existerade från april 1992 till februari 2003, då namnet officiellt avskaffades av parlamentet i Belgrad och staten istället antog namnet Serbien-Montenegro. De väpnade konflikter som hade med själva sönderfallet av den egentliga federationen att göra utspelades under 1991 och var följande:
1. Kriget i Slovenien (var en följd av (del)republikens beslut att försvara sin självständighetsförklaring mot den federala jugoslaviska ”folkarméns” försök att verkställa centralregeringens (Belgrads) order om att hindra utträdet).
2. Kriget i Kroatien (dels ett självständighetskrig, men också ett krig i syfte att försvara republikens territoriella integritet gentemot, bland annat, Krajinaregionens utträde och anslutning till Serbien/”rest-Jugoslavien”).
I januari 1992 erkände EU och större delen av omvärlden dessa två republiker som självständiga stater. I april skedde detsamma beträffande Bosnien-Hercegovina och följande år Makedonien (trots att landet formellt inte varit en del av ”rest-Jugoslavien” efter april 1992). Redan då borde media konsekvent ha nämnt respektive republik vid dess namn och inte envisats med bruket av ”Balkan” eller ”Jugoslavien” med något av diverse tillnamn.
Mest absurda exemplet på användningen av prefixet ”Balkan” är då det sker i samband med framställningar av kriget mellan NATO och ”rest-Jugoslavien” (Serbien och Montenegro) 1999, som var en direkt följd av konflikten i Kosovo. Detta skulle ju innebära att västalliansen helt eller delvis består av länder från Balkanhalvön... Eller?
Hårklyverier? Tja, jag inledde detta inlägg med att skriva att jag redan ondgjort mig över förenklade och lättillgängliga vis omvärlden framställs. I det inlägget skrev jag att:
…min erfarenhet är att vi själva har tendenser till att bli förnärmade och/eller hånfulla om någon främling exempelvis råkar säga ”ni i Norden/Skandinavien”, kopplat till någonting negativt som egentligen bara förekommer i något av grannländerna. Svaret kan mycket väl bli ett fränt: ”du, vi är i Sverige nu – vi har ingenting med dem att göra!”. För att inte nämna syran eller löjet som kan märkas i kommentarer med anknytning till omvärldens förväxling mellan vårt land och Schweiz.
Det råder något av ett moment 22 kopplat till den så kallade östra delen av Europa i allmänhet och den sydöstra i synnerhet: för att intresse ska väckas (och kunskap ska växa) måste man synas, men för att man ska synas måste någons intresse väckas…
