Började under gårdagskvällen att sortera det närmast hopplösa virrvarret av bilder som ännu inte hamnat i något fotoalbum, och som istället ligger i diverse askar, kuvert och påsar ansamlade i en av bokhyllans lådor. Säkerligen har ni upplevt samma sak som följde på min ivriga och fokuserade start. Minnena började efter hand att störa koncentrationen och jag kom att allt oftare att hejda mig i sorteringen, och istället att skärskåda bild efter bild i de olika förvaringsföremålen – istället för att bara ta en snabb titt och konstatera att just ”dessa foton tillhör den eller den perioden”…
Naturligtvis slutade det med att jag fick ordning och struktur på bara cirka tredjedelen av högen på golvet innan jag helt sonika vräkte tillbaka de andra två i lådan. Det hade börjat ta upp alldeles för mycket av min tid. Men, jag hade åtminstone fått mig ett rejält och spontant vrålgarv, då jag funnit en bild på mig och en barndomsvän från min mors hemby.
På nämnda bild står jag och Jana – dottern till byns dåvarande affärsinnehaverska – med armarna om varandras axlar och ler med den förväntan tioåringar har, då det vankas en tur ut i skogen efter svamp. Förutom var sin korg är vi båda utrustade med överdimensionerade gummistövlar.
Det var dock inte de klumpiga skodonen som utlöste mitt gnäggande, utan minnet från en händelse under högsommaren då vi båda var i femårsåldern. Under större delen av den föregående våren hade Jana haft den otrevliga vanan att skrämma slag på oss andra ungar med sina fantasier om spöken, vålnader och döda. Detta tog hursomhelst slut med besked. Först ska jag emellertid framställa några små detaljer för att inrama denna händelse.
Som det katolska land Slovenien är (okej, då var det bara en av delrepublikerna i Jugoslavien) ringer kyrkklockorna tre gånger om dygnet: efter soluppgången, vid middagstid och i skymningen. Så tillkommer mässringningar under söndagar och ”Hell-dig-Maria-ringningen” vid fyratiden under lördagseftermiddagar, förutom alla andra klämtanden som tänkas kan – bröllop, begravningar osv. Den sistnämnda har alltid tilltalat mig eftersom den sker i form av ett klockspel. Detta brukade då utföras av byns klockare och hans medhjälpare, vilka gick upp till toppen av tornet för att uträtta sitt jobb.
Jag minns att jag en lördag under den där våren tyckte mig höra denna ringning för första gången. Jana, jag och min yngre syster höll på att leka på gräsmattan utanför vår köksingång då klockspelet började. Jag tyckte det lät fantastiskt. Jana började plötsligt att viskande tala om att det är de döda som ringer i kyrkklockorna. Naturligtvis fnyste jag bara åt hennes knasigheter - hade börjat tröttna på att än den ena än den andra händelsen kunde vara förknippad med spöken och döingar. Vi började munhuggas till den milda grad att hon slutligen surmulet gick hem.
Denna historia upprepades sedan var gång vi råkade vara tillsammans vid aktuella tidpunkt. Så en stekhet sommarlördag, då bara hon och jag lekte i skuggan framför den stängda affären, började det igen. Jag frågade retligt om vi inte skulle in kyrkan, som står alldeles intill, och ta oss en titt på de döda. Jag minns hur hon fräste att vi helst inte skulle göra det, varvid jag stövlade iväg mot kyrkans ingång.
Nästan framme hade Jana sprungit ifatt mig och tillsammans steg vi runt hörnet och såg att porten var öppen på vid gavel. Klockaren och medhjälparna jag förväntade mig se stå och dra i repen till de tre klockorna var dock inte där. Vad som fick mig att studsa till var (och jag ryser faktiskt till vid minnet) synen av repen som ”av sig själva” darrade eller dansade upp och ner. Jag minns att både hon och jag skrek till och rusade sedan vettskrämda hem – med en fart som hade gjort dagens sprinterkung Usain Bolt hänförd…
Så här i efterhand vet jag att hon inte hade känt till att klockspelet gick till på sagda vis, samt att hon faktiskt delvis trodde på sina egna fantasier. Och under min mormors tröstande fick jag veta ”sanningen”. Upplevelsen ledde så småningom och indirekt också till att vi båda lyckades att både förbrylla och skrämma inte bara byn, utan den kringliggande trakten. Men, detta minne tänker jag spara till en annan gång.
Vill avsluta med att uppmana mina bloggkolleger att gärna delge något eget minne av ”spöken eller gastar” från barndomen…
Trevlig fredagskväll och en angenäm helg önskas.
Kram på er!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar