En företeelse som jag upplever gör mig en smula tröttare för varje gång jag stöter på den, är den som innefattar vissa somligas närmast ändlösa jämförande och skrävlande visavi den egna kulturens eller det egna landets och folkets storslagna eller unika förflutna.
Hmm… skrev jag verkligen bara ”trött”? Okej, rättelse… jag menar ju självfallet att jag ruttnar ytterligare en aning för varje tillfälle som omfattas av det ovan beskrivna!
Alltså, hallå… ”ärade och fornstora da´r”, ”en magnifik forntid”, ”särpräglad och exklusiv historia”? Det talas och tycks emellanåt om dessa fenomen som om man personligen hade varit med om det hela – eller till och med haft ett eget och avgörande finger med i spelet. Och i slutänden rör det sig i den stora majoriteten av fallen närmast enbart om personliga (alternativt den närmaste kretsens) föreställningar och uppfattningar, grundade på ett önsketänkande som sällan har någon faktisk förankring i reell historieskrivning.
Unik historia? Egentligen på vad sätt? Varje kultur uppvisar egentligen samma omvandlingar, utvecklingssteg och processer oavsett var de uppkommit på planeten. Bara det faktum att samtida kulturer (som under tidighistorisk tid varit närmast geografiskt isolerade) uppvisar samma utvecklingsmönster då de övergått från jägar- och samlarstadiet till det bofasta jordbrukssamhället tyder klart på att vi som grupp inte är särskilt annorlunda eller unika – även om vi på individuell nivå är det. Vad jag här tänker på är det faktum att ett samhälle eller kultur, så fort den blivit stationär, genomgick en klar och tydlig stratifiering och skapade så kallade samhällsgrupper eller -klasser, där jordbrukaren/hantverkaren, teckentydaren och den slagsmålsbenägna (okej då – ”krigaren”) blev de grundläggande. Visst, redan i de nomadiserande jägarkulturerna fanns det en viss hierarki och rollfördelning, men det var under det följande utvecklingssteget som alla våra olika kulturer börja uppvisa de demografiska asymmetrier som kännetecknar dem än idag. De nämnda ”klasserna” hade nämligen proportionellt sett ungefär samma numerära fördelning i samhället oavsett var detta befann sig på klotet, där den stora majoriteten utgjordes av ”producenterna” som i sin tur behärskades och styrdes av en aristokratisk och/eller teologisk minoritet.
Så småningom letade sig givetvis en ny samhällsgrupp in i kontexten, men handels- och kapitalinnehavarmagnaterna är en något senare del av historieskrivningen. Jag tänker hålla mig till det ”glänsande förgångna”…
Okej… Ett lysande förflutet? En ärorik historia? Jaha? Vems då? Givet det ovan nämnda frågar jag mig vad sannolikheten är att vissa somliga verkligen skulle ha något att göra med sitt lands, sitt folks eller sin kulturs ”lysande och ärofyllda, forna dagar”? För att vi/jag är en del av ”ett långt och obrutet led av vad det nu kan tänkas vara för gemensam etnisk eller nationell beteckning”? Snälla, få mig inte att fnissa…
Det är nu jag trampar en bit in i snorkighetens och snobberiets träsk…
Innan vår moderna tids stater bildades (från 1500-talet) och innan nationalismen hade institutionaliserats (1800-talet) hade ett samhälles eller en kulturs minoriteter – jupp, ovan nämnda aristokrater och teologer – betydligt mer gemensamt med likarna i andra samhällen och kulturer än vad de hade med ”sin egen” majoritetsbefolkning. Vad är således sannolikheten för att ”de där uppe” skulle ha brytt sig om vissa somligas anfäder om de i sina familjenamn saknade ”det” som associationer till exempelvis mellanled som von, de la och/eller af innebär? Vidare är sannolikheten betydligt större att vissa somligas förfäder mer betraktades som ägodelar av ”minoriteten” än som jämlika ”svenskar”, ”tyskar”, ”slovener” och så vidare…
Än en gång: Ett lysande förflutet? En ärorik historia? Menkomigen… vems då? Minoritetens? Jaha? Sorry, men jag är faktiskt på väg att bli direkt arrogant… hursomhelst är mitt flin på väg in i den riktningen…
Det är rätt lustigt att vissa somliga vurmar för den samhällsgrupp i respektive kultur vars ursprung och historia faktiskt innefattar godtyckliga, egoistiska och självtillräckliga förfaranden – vilka sannolikt inneburit negativa följder för vissa somligas anfäder – som oftast rättfärdigats och legitimerats i efterhand.
Vad jag dillar om? Tja… när vissa, beroende på omständigheterna, valde eller påbjöds att bli jordbrukare och/eller hantverkare under historieutvecklingens gång, valde andra (tvivlar på att dessa ”tvingades”) att endast förmå sig ha kunskap i vapenbruk respektive ”tolkning och tydning av gudarnas vilja och önskemål”. Vad detta därefter ledde till, kan mer eller mindre sammanfattas med följande raljerande:
…en rad obildade gorillor självutnämner sig till ”ädlingar”, samt begynner och genomdriver konsekvent en maffialiknande beskyddarverksamhet… …och lierar sig (och vice versa) med den hop som hävdar att gudarna talar till dem, och som ger sig ensamrätt på tolkandet av himmelska tecken samt monopol på en yttersta sanning – som i det mesta innebär just ett rättfärdigande och legitimerande av ”sakernas tillstånd i landet och livet”… …tills dess att historiska, kulturella och samhälleliga realiteter äntligen lyckas bryta den ”ärorika och enastående” tideräkningens gång…
Således: praktfull och särpräglad, lysande och unik historia? Vems? Människans? I vilken bemärkelse? Hade det inte varit för att vi trots allt – och främst vissa somliga – har lyckats utveckla humanism, viss ödmjukhet och respekt för varandras olikheter respektive likheter, skulle jag ha fniss... Nix pix! Jag skulle ha fnyst ett:
PYTTSAN!!!
