lördag 29 december 2012

Lycka är...


...en mängd olika ting (som sagt i ett äldre inlägg) – mer ofta än sällan sådant vi tar för givet och inte medvetet reflekterar över, vad jag tycker mig ha fått erfara…

...som upplevelsen med kråkan på bilden härunder. De finns i vår omgivning, men vi tänker inte på dem. I alla fall knappast på något välvilligt vis...





(Jomen, bilden är min)


Gick under senhösten en av många promenader längs bäcken här i Malmös södra delar... smög för att eventuellt få chans att se några av de öringar som bebor strömmen. Till min förvåning kom jag att ha sällskap en bra stund av denna medlem av kråksläktet. Min förvåning grundade sig på det faktum, att dessa befjädrade tvåbeningar vanligen är betydligt försiktigare i närheten av tvåbeningar som mig. Inte konstigt, med tanke på hur lynnigt människans förhållande till dessa grå- och svartskrudade spjuvrarna oftast är.


Kråkan följde mig under en betydlig del av bäckens sträckning, alltid uppe bland trädgrenarna och alltid på en gren som var endast någon meter ovanför mig. Den fick mig att börja grunna på om vem det var som studerade vem... När jag slutligen tappade intresset för invånarna i bäcken och istället lade fokus på Kraxe, för att utröna hur långt tålamod han/hon kunde tänkas ha, dök ytterligare två upp. Men då jag drog fram kameran ville nykomlingarna inte vara med - de drog sig högre upp i träden. Endast den första tillät mig att ta ett par bilder. Och samtidigt som jag "sköt", fick jag en känsla av att Kraxe hade gjort detsamma - om kråkor hade ägt och kunnat använda en kamera...


4 kommentarer:

  1. Om inget hade det varit väldigt intressant att se...

    Välkommen tillbaka, Roberto!
    Du har varit saknad i sfären.


    /Marie

    SvaraRadera
  2. Det hade sannerligen varit en upplevelse! =)

    Tack för de värmande orden, Marie!

    Allt gott!

    SvaraRadera
  3. Jadu, ibland kan man onekligen fundera över vem det är som iakttar vem... ;-)

    Å nog är det väl så att det där med lycka är något som är självklart när man är lycklig, för då är man upptagen med att vara just lycklig... Det är väl när man upptäcker att man saknar något av "det där självklara" som man börjar fundera över sin olycka...

    Fridens liljor

    SvaraRadera
  4. Jo det är nog standard... det tillståndet... Tror dock att en hel del av oss Sapiens fokuserar på alltför avlägsna eller väl tilltagna "mål" för sin lycka... de stressar och jäktar och ignorerar sannolikt det som gett dem själaro betydligt fortare, oftare och säkrare...

    Allt det bästaste! =)

    SvaraRadera