Lycka är...

...en mängd olika ting (som sagt i ett äldre inlägg) – mer ofta än sällan sådant vi tar för givet och inte medvetet reflekterar över, vad jag tycker mig ha fått erfara…

...som upplevelsen med kråkan på bilden härunder. De finns i vår omgivning, men vi tänker inte på dem. I alla fall knappast på något välvilligt vis...

(Jomen, bilden är min)

Gick under senhösten en av många promenader längs bäcken här i Malmös södra delar... smög för att eventuellt få chans att se några av de öringar som bebor strömmen. Till min förvåning kom jag att ha sällskap en bra stund av denna medlem av kråksläktet. Min förvåning grundade sig på det faktum, att dessa befjädrade tvåbeningar vanligen är betydligt försiktigare i närheten av tvåbeningar som mig. Inte konstigt, med tanke på hur lynnigt människans förhållande till dessa grå- och svartskrudade spjuvrarna oftast är.

Kråkan följde mig under en betydlig del av bäckens sträckning, alltid uppe bland trädgrenarna och alltid på en gren som var endast någon meter ovanför mig. Den fick mig att börja grunna på om vem det var som studerade vem... När jag slutligen tappade intresset för invånarna i bäcken och istället lade fokus på Kraxe, för att utröna hur långt tålamod han/hon kunde tänkas ha, dök ytterligare två upp. Men då jag drog fram kameran ville nykomlingarna inte vara med - de drog sig högre upp i träden. Endast den första tillät mig att ta ett par bilder. Och samtidigt som jag "sköt", fick jag en känsla av att Kraxe hade gjort detsamma - om kråkor hade ägt och kunnat använda en kamera...

Tutte-, Kättjefylla-, Slagsmåls- samt Gucciväsk- och "fröken Hilton"-testets facit!

Tjahapps, då har en vecka passerat sedan det där infallet att ta reda på hur mycket ett specifikt tema kan tänkas locka folk till en blogg – och dess inlägg. Nåja, det rörde sig om mer än ett tema i rubriken som utsågs till ”bete”. Främst var jag nyfiken på vad analysinstrumenten kunde tänkas säga om kategorin ”sökord” och ”nytillkomna”. Och, ja, det erkänns villigt att jag hade en viss förväntan på en ökad frekvens vad beträffar dessa exempel.

Vad är då utfallet efter en veckas tid? Intressant skulle jag vilja påstå. Visst blev det ett litet skutt i besöksstatistiken under första dygnet. Men med facit i hand ligger inlägget på endast fjärde plats. Tre senare inlägg har haft fler besök.

Under kategorin ”sökord” finns vidare inte en enda träff med koppling till rubriken, medan kategorin ”nytillkomna” är något iögonfallande. Vanligtvis utgör snittet för ”nya” besök på denna blogg cirka 15 % per dygn. Den aktuella perioden är det bara första dygnet som det ligger på knappt en tiondel. Resten av tiden utgör ”nya” endast 5 % av besöken. Till detta bör läggas att den sammanlagda besöksfrekvensen varit under snittet under föreliggande period.

Vad kan tänkas kunna dras för slutsatser av detta då? Med tanke på populariteten hos bloggar vars teman är just begreppen i den aktuella inläggsrubriken, kan det sägas att ”betet” närmast blev ett fiasko. Eller kan det möjligen vara så att rubriken helt enkelt har drunknat ute på webben? Cynikern i mig har – det erkänns ännu en gång villigt – svårt att tro att intresset för dessa aspekter av livet skulle ha dalat något särskilt den senaste veckan. Å andra sidan var jag väl kaxig i min tro på vissa ords benägenhet att locka eller fresta – jupp, jag är inte bara framme vid korset, jag är halvvägs uppe på det.

Andra förklaringar skulle kunna vara midsommartid – och sommar i allmänhet – som ”distraktionsfaktorer”. Det finns en möjlighet att dessa påverkar ”lusten” att besöka bloggiversum, vilket kan sägas påverka frekvensen av nya besök – det känns rimligt att kunna tänka sig att man är mer benägen att surfa efter nya bloggar att besöka under de årstider som ökar vars och ens inomhusvistelse. Mina erfarenheter av bloggare, bloggande och bloggar gör dock att jag inte vill tillskriva dessa faktorer alldeles för stor betydelse.

Med detta som facit känns det relevant att försöka igen under lövfällningens tid. Jag kommer emellertid att vara betydligt försiktigare i mina teoretiseringar och tankegångar kring betydelsen av visa ord och begrepp.

Bara en enkel hyllning...

Hösten är, vid sidan av våren, den årstid jag tycker om mest. Det är inte bara en period då tillvaron tjusar visuellt, med naturens tysta men mäktiga och vackra färgkaskader. Det känns också som en period som växlar mellan bokslut för det gångna året och förberedelser för det kommande - en tid för eftertanke, men också för framåtblickande.

Det är svamp- och bärplockning i de sydvästra delarna av vårt sydligaste landskap; fågelsträck längs kusterna, samt alltfler och alltmer avklädda lövträd i parker och skog. Det är vidare allt klarare och kyligare nätter, men också hårt väder vid Öresund, med tunga skyar och ihållande regn. Det är mys och förkovring i diverse litteratur i favoritsoffan och i läslampans sken, med passande musik i fonden. Det är TP- eller Riskkvällar med mat och dryck i vänners sällskap. Det är allt detta och så mycket mer... Men det får räcka.

Som avslutning vill jag presentera ett gäng som vårt land har alstrat, och som skapar musik och sång som passar ypperligt till hösten. Lake of tears är namnet och de bjuder på melankoli, väntan, längtan och skönhet.

En angenäm höst önskas!