Visar inlägg med etikett fåglar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fåglar. Visa alla inlägg

lördag 29 december 2012

Lycka är...


...en mängd olika ting (som sagt i ett äldre inlägg) – mer ofta än sällan sådant vi tar för givet och inte medvetet reflekterar över, vad jag tycker mig ha fått erfara…

...som upplevelsen med kråkan på bilden härunder. De finns i vår omgivning, men vi tänker inte på dem. I alla fall knappast på något välvilligt vis...





(Jomen, bilden är min)


Gick under senhösten en av många promenader längs bäcken här i Malmös södra delar... smög för att eventuellt få chans att se några av de öringar som bebor strömmen. Till min förvåning kom jag att ha sällskap en bra stund av denna medlem av kråksläktet. Min förvåning grundade sig på det faktum, att dessa befjädrade tvåbeningar vanligen är betydligt försiktigare i närheten av tvåbeningar som mig. Inte konstigt, med tanke på hur lynnigt människans förhållande till dessa grå- och svartskrudade spjuvrarna oftast är.


Kråkan följde mig under en betydlig del av bäckens sträckning, alltid uppe bland trädgrenarna och alltid på en gren som var endast någon meter ovanför mig. Den fick mig att börja grunna på om vem det var som studerade vem... När jag slutligen tappade intresset för invånarna i bäcken och istället lade fokus på Kraxe, för att utröna hur långt tålamod han/hon kunde tänkas ha, dök ytterligare två upp. Men då jag drog fram kameran ville nykomlingarna inte vara med - de drog sig högre upp i träden. Endast den första tillät mig att ta ett par bilder. Och samtidigt som jag "sköt", fick jag en känsla av att Kraxe hade gjort detsamma - om kråkor hade ägt och kunnat använda en kamera...


onsdag 8 juni 2011

Apropå Zlatte Blatte...


Tittade på en match idag... Blev glad - mycket glad! Fick underhållning och fick se ett omtyckt lag - vårt lag - öka på sina chanser till att avancera till ett visst slutspel kommande år...

Läste reportage, inlägg och kommentarer i några av de största blaskornas nätupplagor eftråt. Ömsom log, ömsom skakade på skallen. Sportens värld tillhör de mest svart-vita som existerar på detta gruskorn kring en liten ljusboll någonstans mitt ute i ett växande vakuum. Mestadels hyllningar eller gnäll... sällan något nyanserat...

Några av förståsigpåarna är i mina ögon bättre än andra. Skriver tilltalande... tänkvärt, roligt och träffande... Herr Birro i Knäpppress... f´låt... Expressen är en sådan. Dennes senaste blixtblogg var (och är liksom hans krönikor allt som oftast) kul läsning. Måste dock opponera mig i en bemärkelse. I texten figurerar meningen: "Tre mål av en spelare som massor av svenskar inte ens vill se spela från start."... I denna mening finns ett fel - ordet "svenskar"!

Zlatan är en av våra bästa (visst - medhålles å det fullständigaste - tidskontexten spelar betydelse) spelare någonsin. Att vissa somliga (som kallar sig "svenskar") inte vill att denne ska spela, innebär faktiskt ingenting annat än att de egentligen inte vill landets bästa (i herrfotbollssammanhang). De vill bara sin egen trångsynt låsta visions bästa.

Slutsats: vissa somliga borde egentligen inte få bära etiketten "svensk"... utan Egoist (av den destruktivaste sorten)...

Nu ger vi gödsel i detta och ser med förhoppningar fram emot ett nytt göttigt slutspel för våra grabbars räkning!

Tjoho!!!

måndag 6 juni 2011

En hyllning till en favorit i naturen...


Med inspiration från en av mina bästa vänner - fröken Rosenqvist...

Ända sedan jag i tredje klass gjorde ett specialarbete om tornfalken, har den varit min favorit bland rovfåglarna. Till en början var det bara färgerna - som främst kännetecknar hanen (rost i diverse nyanser tilltalar mig till max) och det faktum att det var den första av våra falkarter jag hade ynnesten att få se. Men, det för arten karaktäristiska ryttlandet ökade på mitt intresse (den hade ju ett ovanligt beteende jämfört med de flesta andra fåglar). Tycket växte dock ännu mer då jag också insåg hur hotad och ovanlig den hade blivit hos oss under 1970-talet (främst till följd av insektsbekämpningen inom jordbruket - bland annat DDT).

Idag har den någorlunda återhämtat sig och är en relativt vanlig syn över öppna marker. Men den kan också ses mitt inne i städer - som den kolonin jag fick se vid och kring slottet i Hradčany i Prag, samt de vid borgen i Ljubljana.  Hemma ser jag den med jämna mellanrum då jag vistas kring brofästet, vilket ibland kan ge intressanta upplevelser. Det är sannerligen en lisa för själen att bara sitta ner och följa förehavandet hos en av dessa representanter för falksläktet...

Önskar fortsatt trevlig helg!!!



(Bilden tillhör Andreas Trepte)








måndag 30 maj 2011

En travesti på ”Hur gör djur?”…


Att vi människor tenderar att överföra våra egenskaper, karaktärsdrag och känslor på djuren och deras beteenden är något som mest i förbigående behandlats eller kommenterats på föreliggande blogg. Tyckte därmed att tiden var mogen för ett inlägg vari denna företeelse kunde få bli det huvudsakliga temat.

Vi har med största sannolikhet gjort på ovannämnda vis alltsedan våra föregångare hade utvecklat talet till något mer än en rudimentär (och vokabulär) kommunikationsform. Historien ger ett otal exempel på detta via exempelvis sagor, ordspråk och – inte minst – fabler. Under tiden efter det värsta krig som härjat inte bara vår kontinent, utan en stor del av övriga världen, torde en av de starkast pådrivande och påverkande aktörerna i sammanhanget komma från Nordamerika. Mycket riktigt! Det var just en av nöjesbranschens största och mäktigaste koncerner jag här hade i tankarna – Disney!

Hursomhelst kan jag emellanåt inte låta bli att dra på flinbanden då jag ute i bushen emellanåt kan bli vittne till personers reaktioner på allehanda djurs ageranden. Särskilt våren är en tid då vi tydligen är extra benägna att ramla in i fenomenet, vilket kanske har sitt främsta svar i långa inomhusvistelser till följd av våra breddgraders relativt långa och mörka vintrar.

Okej, till saken…

Jag hade en helg under min första vår i Malmö gjort en tur till brofästet och gick omkring på de havtornsbuskbeströdda ängsmarkerna norr om detsamma. Medan jag svettandes (solen var ganska påträngande, något jag inte är alltför begeistrad i) strosade runt i maklig takt lättades humöret upp av sånglärkshanarnas drillande i syfte att hävda revir och locka till sig en hona – ett mycket trevligt vårtecken. Det fanns mycket folk i rörelse, som nästan uteslutande höll sig till den smala och asfalterade leden som går ner till själva bron. Vid ett tillfälle hade fötterna dock placerat mig alldeles intill gången. Jag stod och stirrade upp på en lärka som hängde och sjöng i luften kanske tio meter upp. Två sympatiska äldre damer stannade efter en kort stund till och imiterade mitt beteende. En av dem frågade efter ett tag vad jag tittade efter och jag svarade samtidigt med att jag pekade ut fågeln. Jag förlorade dock intresset för den fjäderklädda vokalisten i samma ögonblick som damerna fått fokus på densamme. Och, ja: alldeles just så – jag började istället studera de båda tillfällighetsornitologerna.

Har ett något suddigt minne av innehållet i deras samtalande och kommentarer under episodens fortsättning. En sak minns jag dock hyfsat väl, en av de båda väninnorna: utbrast plötsligt leende någonting i stil med:

– Vilken glädje den visar med sitt drillande!

Det var bara att le instämmande. Dessutom lyckades jag avhålla mig från att dra igång en föreläsning. Sant!! Istället vaknade den något skruvade sidan av min karaktärs kreativa aspekt (har många gånger frågat mig om moder natur menat detta som en välsignelse eller förbannelse), men det som kläcktes under skalpen hade jag dock sinnesnärvaro nog att endast notera i minnesarkivet. Tycker det räcker att mina närmaste känner till hela omfånget av detta… ehm… personlighetsdrag. Delar av det kan dock få tillåtas figurera här på bloggen.

Således - vad det självgående maskineriet i kontrollrummet skapade apropå den trevliga damens kommentar var följande…

Alltså sorry för att jag raserar illusionerna, kära naturbetraktare, men jag är plötsligt övertygad om att det är det här som rör sig i skallen på de där adrenalin- och testosteronstinna sånglärksrepresentanterna:

– Åfysat… att behöva gå igenom det här igen… Jag kunde ha haft kul med grabbarna istället. Men, nejdå! Här ska drillas för att krusa brudarna… och i sin tur sättas bo, skaffa familj, få hyfs i ungarna och bla, bla, bla… För att inte nämna hur hes jag alltid blir av detta sabla revirhävdande…

torsdag 20 januari 2011

Dessa fantastiska fåglar - del 3


Stöter alltemellanåt på ett ogillande, en avsky eller direkt ilska gentemot kråkfåglarna, oavsett om detta deklareras av en individ eller sker i media. Detta gäller kanske i synnerhet kråkan och korpen, men ofta också skatan.

Jag frågar mig ofta vad detta beror på. Har det att göra med att de gärna uppfattas som fågelvärldens mobbare eftersom de gärna plundrar småfåglars bon eller ”stjäl” deras mat (särskilt vintertid)? Kan det bero på att de inte uppfattas som vackra i sina svarta, gråsvarta eller vitsvarta fjäderdräkter? Är orsaken bakom att de inte tillhör arterna vars kännetecken är fin- eller skönsång? Eller för att de förknippas med döden, då de för den egna överlevnadens skull ger sig på att äta av kadaver?

Jag frågar mig vidare om de uppräknade faktorerna samtidigt är orsak till att man inte ser eller väljer att ignorera det faktum att kråkfåglarna också kan bjuda på intressanta, roande och spektakulära uppvisningar? Jag har både läst om och personligen sett diverse ögonbrynshöjande föreställningar med kråkfåglar inblandade. De hittills mest fascinerande händelserna har dels involverat rent akrobatiska flyguppvisningar med inslag av rollar och halv-loopingar utförda av kajor, råkor, korpar eller kråkor; dels en skata som plundrade en starholk i trädgården hos en bekant.

I det sistnämnda fallet stack ungarna ut sina huvuden varje gång föräldrarna kom med mat. Föräldrarna knackade vid varje tillfälle i holkens virke, som en signal om att det var dags för käk. Detta hade den aktuella skatan uppenbarligen iakttagit och dragit sina slutsater av. En eftermiddag, då jag och min vän satt på verandan och samtalade, uppmanade han mig att vara observant på det som skulle följa. Skatan flög fram och satte sig på holkens tak – och knackade i virket. Då ungarna stack ut skallarna hög skatan tag i en av dem och drog den med sig. Min vän förklarade att han sett detta beteende under några sommarsäsonger. Det lyckades skatan eller skatorna nästan alltid att ta minst två av ungarna innan stararna blev försiktigare.

Det absolut vanligaste är emellertid att jag får ta del av dessa fåglars trakasserier av rovfåglarna. Detta är dock uppenbarligen enbart en sysselsättning för kråkor, korpar och skator. Jag har aldrig sett kajor eller råkor nypa eller dra i hökars, vråkars eller örnars stjärtfjädrar, eller iakttagit dem att tvinga en tornfalk lämna sitt just slagna byte.

Eller är det möjligen just det? Att de faktiskt också mobbar rovfåglarna? Ogillar vi dem för att de faktiskt representerar en form av gråskala? För att de, så att säga, inte är antingen eller: söta/näpna/”roliga”/oskyldiga som småfåglarna; skoningslösa/aggressiva/respektingivande som rovfåglarna? Utan för att de är någonting mer komplext och till följd av detta – och sin uppenbara intelligens – lika oss människor? Det må vara som det vill. Tråkiga eller färglösa är de sannerligen inte.

Och på tal om ”färglösa”. Kråkfamiljen består i vårt land även av nötskrikan, nötkråkan och lavskrikan. Detta är värt att tänka på, nästa gång tankar som ”tråkiga fjäderdräkter” eller "dystert utseende" poppar upp i skalle och diskussion...

söndag 21 november 2010

Det smittar!

Har vid ett par tillfällen nämnt vad jag är svag för, av vilket fåglar och animerad film kanske tillhör "tio i topp". Alltså vore en lyckad kombination just en tecknad film med en fågel i en av huvudrollerna. Bjuder härmed på en av mina absoluta favoritscener ur filmens värld - en som fortfarande får mig att förlänga livet.

Håll till godo!




söndag 8 augusti 2010

Dessa fantastiska fåglar – del 2.


Skrev för en (för dessa sammanhang) bra långt gången tid sedan ett inlägg om fåglar – och hur detta skulle bli det första i en serie om mina upplevelser av och med dessa fantastiska varelser. Orsakerna till att jag inte gjort fler framställningar om temat är flera, men det är främst sommarvikariatet som tar mycket av den tid jag hade önskat lägga på att just följa olika fåglars förehavanden. Ett nytt inlägg känns därför mer än aktuellt…

Bevittnade för någon vecka sedan ett fascinerande och grubbelväckande drama i naturen. Hade suttit och njutit av utsikten som förhöjningen vid Lernacken på Öresundsbrofästets södra sida erbjuder över dels, sundet, dels kuststräckan och vikarna söderut mot Skanör och Falsterbo och norrut över Limhamn och Malmö. Efter en stund av enbart existens i nuet uppenbarade sig en tornfalk. Denna vackert tegelröda lilla rovfågel började sin arts vana trogen att ryttla över vissa – till synes slumpmässigt utvalda – punkter över ängen nedanför sluttningen mot själva strandkanten vid nämnda brofäste. Då jag befann mig precis på krönet befann sig falken i sin tur ofta i höjd med mig – femton till tjugo meter över ängen i sitt födosökande. Måste tillstås att dessa varelser är utrustade med en fantastisk syn.

Till saken: efter att ha ryttlat över en tre-fyra platser gjorde den plötsligt en kvick sänkning halvvägs ner, för att sekunderna senare slutligen abrupt dyka och fånga något i det knähöga gräset. Tornfalkens lycka skulle dock komma att avbrytas. Dess förehavanden hade följts av två kråkor som suttit på en av lyktstolparna längs med motorvägen som löper över bron. Dessa spjuvrar till fåglar lämnade sin utsiktsplats kort efter att falken slagit ner på sitt byte och landade några sekunder senare bredvid denna. Den trakasserade rovfågeln övervägde situationen bra mycket kortare tid än det tog att skriva denna mening, och lämnade slutligen platsen utan byte. Kråkorna syntes därefter tydligt inmundiga något på marken.

Varför tornfalken inte bjöd motstånd? Tja, en kråka är dels större än en tornfalk, dels robustare byggd och på köpet betydligt tuffare till sin natur. Dessutom var de två mot en.

Jag kunde inte låta bli att skaka på knoppen och samtidigt le för mig själv åt det passerade dramat. Ur ett mänskligt perspektiv utgjorde det ju en föreställning om orättvisor, cynism, självgodhet, egenmäktighet och förgängligheter i livet. Det hade varit så lätt att fördöma eller beundra kråkorna, beroende på vilka utgångspunkter som finns i ens egna in- respektive föreställningar om allt mellan himmel och jord. Ur naturens perspektiv var det dock bara ännu ett skeende i alla de processer som utgör just naturen samt dess vara och gång.

Djuren agerar främst instinktivt enligt en genetisk ”förprogrammering”, vilken parallellt samverkar med evolutionens ”öppenhet” för nya intryck och utvägar – i en ständigt pågående utvecklingsprocess. Även om forskningen på senare tid visat att främst högre utvecklade djurarter äger betydligt mycket mer av en medvetenhet (man skulle kunna tala om en ”själ”) än vi tidigare trott eller önskat erkänna, så är de ännu inte på vår nivå – där moral och etik tar en så fundamental plats i vår sinnesvärld.

Jag kunde (när jag reste mig för hemfärd en längre stund efter att de två kråkorna delat sin så till synes elakt och beräknat tillskansade måltid) bara skänka dessa representanter för två av mina favoriter bland fågelfamiljerna ett stort tack för ännu en av naturens gratisföreställningar, som sannerligen bjuder på bra mycket mer än bara ”action”…

söndag 9 maj 2010

Dessa fantastiska fåglar...


Vet inte hur tydligt det egentligen framgått, men till mina absoluta favoriter i djurvärlden hör just fåglarna, eller - som de emellanåt också benämns i nordvästra Skåne - pjoddarna. Dels för den mångfald och variation i storlek och form som denna djurfamilj bjuder på, dels för alla trollbindande, rogivande och lärorika upplevelser dessa varelser har att erbjuda. Till detta kan läggas ett ytterst tungt argument för att framhålla det tilltalande i moder naturs reportoar av föreställningar: det är gratis! Något att kanske särskilt ta fasta på i denna nu rådande och så materialistiska och konsumtionshetsande epok, där just underhållningen utgör en så vital del av vår stressade tillvaro.

Under mina många vistelser i ute skog och mark, liksom stad och park, har jag fått se både det ena och det andra. Det har faktiskt hunnit bli så pass många eskapader som olika fågelarter har skänkt mig, att jag inte riktigt vet vilken eller vilka jag ska presentera. Det finns både sorgliga, upprörande och spektakulära händelser i mitt minne. Men det är nog de som framkallat mitt leende eller skratt som dominerar - något som torde ha understrykts via ett par av mina tidigare inlägg.

Jag väljer att göra så här: detta får rätt och slätt bli det första i en serie inlägg om tilldragelser kopplade till dessa fantastiska varelser. Och då begreppet drama gärna associeras till teatermaskerna, som representerar tragedin och komedin, så får det bli två framställningar vars innehåll är - givetvis ur vårt mänskliga perspektiv - tragiska respektive komiska.

Den första händelsen utspelades för snart två decennier sedan, då jag stod och flugfiskade efter horngädda utvadad vid Hittarpsrevet norr om Helsingborg. Föreställningen, som utspelades medan jag tog paus efter två timmars frenetiskt viftande, hade i rollbesättningen två havstrutar samt tre, fyra ejderhonor med säkerligen ett tjog dunbollar i släptåg.

Medan jag satt och tuggade på en macka, sittandes på en av många stenbumlingar på revet, kom ett ejderdaghem simmandes förbi knappt tio meter ut. Jag gav dem bara ett halvt ögonkast eftersom dessa scener är så vanliga under maj månad längs våra kuster. Men mitt fokus fångades ganska kvickt av att honorna började fösa ihop ungarna. En havstrut hade börjat utföra störtdykningar mot flocken - alltid från motsatt håll i ejdrarnas simriktning. Medan de distraherade honorna samlats i en halvbåge framför ungarna dök akterifrån plötsligt en andra trut upp på arenan - inflygning längs med vattenytan - och snappade åt sig en av de bakersta dunbollarna. I paniken som följde spreds ejdrarna i alla riktningar och den förste truten gjorde så en snabb störtdykning, för att sekunderna senare lämna platsen med ännu en unge.

Hur grymt detta drama än hade tett sig (fortfarande: det är så vi har en benägenhet att se det) kunde jag inte sitta och förundras över vad som varit en fascinerande uppvisning i ett effektivt samspel två havstrutar emellan.

Den andra händelsen involverar också en havstrut och dess byte. Och även denna gång hade jag en upplevelse i samband med fiske.

Jag hade under sista majveckan, i mitten på förra årtiondet, stått på stenarna strax norr om den stora vågbrytaren i Västhamnen i Helsingborg. Fångsten varierade: horngädda, torsk och gråsej. Inte långt från mig stod en äldre herre, vars behandling av icke önskvärd fisk lämnade allt i övrigt att önska (dock får detta bli ett kommande inlägg om vissa somligas inställning till naturen). Efter några timmars spinnfiskande hade han tydligen mättnat. Han packade ihop, rotade i sin fångstspann och slängde plötsligt iväg de två gråsejar han tidigare valt att behålla!

Jag bara stirrade på hans ryggtavla då han frustande gick iväg. Nej, mycket riktigt var mitt stirrande inte av det vänliga slaget. Därefter kastade jag en blick på de två halvkilosstora gråsejarna som flöt på Öresunds yta. Jag hade blivit aningen trött av det som skett, så jag valde att sätta mig ner och tända en tobaksrullad.

Medan jag rökandes satt och aningen surt muttrade över vissa somligas beteenden, började en havstrut att cirkla över de två gråsejarna. Jag blev något förvånad då den landade intill den ena. Visst har jag sett hur glupska dessa måsfåglar verkar vara, och vad de är kapabla att svälja, men en gråsej i halvkilosklassen är överkurs. Just som tanken for genom skallen slog truten dock näbben om fisken och började svälja - med uppenbar möda. Jag kunde bara gapa stumt då fiskstjärten slutligen försvann.

Efter att ha flutit stilla en längre stund, började jag undra över hur den mådde. Min erfarenhet är att måsar och trutar i praktiken alltid lyfter direkt efter att ha svalt något som de plockat upp från vattenytan. Den här havstruten började som förutsett att slå med vingarna, bara för att endast orka upp någon decimeter ur vattnet och flaxa fram tre eller fyra meter - för att slutligen landa något mindre graciöst än de vanligtvis brukar. Överlast, helt klart. Därefter följde ett antal liknande försök innan truten helt sonika (och buttert?) valde att flyta kvar och låta matsmältningen göra sitt. Och rätt gissat: jag fick ett långt och gott skratt!

Som avslutning vill jag presentera en scen ur en av mina gunstlingar bland Disneys animerade produktioner, där just en fågel sprider glädje. Håll till godo!

http://www.youtube.com/watch?v=gEmh6f1zDlM


fredag 7 maj 2010

Kul i naturen - för andra gången...


För den som icke äger kännedom är rikets tredje stad bokstavligt talat synonym med två olika representanter ur fågelsläktets gåsfamilj. Närmare bestämt rör det sig om grågås och vitkindad gås. Den senare av dessa två arter gav mig häromdagen anledning till en ny skratteruption.

Jag var ute på en sedvanlig promenad häromkvällen och drog mig norrut mot centrum - sett ur Limhamnsperspektivet - och hade som vanligt skallen dränkt i ljudet från min iPod (denna gång utgjordes spellistan av orkestrar vars toner ryms inom ramen för den hårda rockens extrema varianter). Då jag nått den första av dammarna vid "Ribban" stötte jag ihop med en större grupp av ovan angivna gässart, som ännu inte blivit passiva till följd av den annalkande skymningen. Medan jag sakta passerade de betande fåglarna började ett av de norska svartmetallgängen sitt brutala värv i mina öron. Sekunderna senare skrämde jag nästan fjädrarna av de närmaste fyra, fem näbbförsedda varelserna.

Jamenhallå... jag kan ju inte hjälpa att alldeles för många av de där svartmetalliska "hårdingarna" nyttjar en image vars uppenbarelser i de flesta bemärkelser får mina, emellanåt något vildsinta, tankegångar att associera sig till bilder av (bittra) pandor och (ilskna) tvättbjörnar - och numera även (kom tyvärr inte på ett adekvat adjektiv) vitkindade gäss!

Ja, jag garvade högt! Och länge!!

Och: nej, det fanns inga andra medmänniskor i min närhet som denna gång kunde tänkas ha tagit anstöt av min skrattattack.

Önskar slutligen bara tacka mina vitkindade och svartögda fjädervänner för en fantastisk, inspirerande och livsförlängande upplevelse...

fredag 23 april 2010

Kul i naturen...


Tog mig en promenix under tidiga eftermiddagen och fick uppleva en relativt komisk händelse. Jag fick samtidigt bekräftat att vissa spontaniteter inte alltid tycks uppskattas av ens omgivning här i vårt kära Svea rike.

Då jag omväxlande placerade ena foten framför den andra längs en av gångstigarna, i närheten av småbåtshamnen på Limhamn, fick jag plötsligt ducka för ett andpar som brådstörtat sänkte sig för landning. Jag kunde inte låta bli att slänga ett halvt irriterat öga efter de två fjäderbärarna och kunde förundrat notera deras landning enligt konstens alla regler: simpaddlarna utsträckta för att bromsa in - på en av gräsmattorna. Friktionen fick båda fåglarna att göra kullerbyttor och honan daskade näbben i aktern på partnern. Båda tycktes därefter stirra på varandra med ett:

- Vad lustigt underlaget är i de här trakterna då...

Givetvis började jag garva (trots att jag också kände ett sting i samvetet) och inhöstade samtidigt en vass och syrlig blick från en äldre madame som hade kommit gående i min riktning. Frågar mig bara: sjönk hennes ph-värde för att jag skrattat åt fåglarnas fadäs, eller för att jag överhuvudtaget gett mig tillkänna - till synes nykter??