Satt och tittade på Babel för någon vecka sedan och kunde först inte komma på vad det var som en bit in i programmet irriterade mig. Inte var det själva innehållet – diskussioner, reportage och diverse information om litteratur och författarskap var som vanligt en trevlig förkovring. Men så slog det mig: ständigt ändrande kameravinklar och fokus på respektive deltagare, som för tillfället hade ordet i dialogerna. Det påminde mig om den närmast hysteriska form och framställning som kännetecknar – kanske främst – dokusåpsartade produktioner i reklamkanalerna. Men, stilen har definitivt spillt över på de ”seriösare” programmen i de ”seriösare” public service-kanalerna.
Alltså, detta ”zappande”, dessa snabba klipp och kameravinklar.… Är det bara en spegling av dagens behov av ”aktion”? Att vi styrts dithän att vi betraktar en enda kameravinkel, utan klipp som ett sömnpiller och/eller orsak till att vi byter kanal för att finna mer ”håll-i-gång”? Okej, att det är ett koncept som går ihop med ett fartfyllt innehåll. Men, i ett studioprogram där deltagarna sitter ner i lugn och ro, känns detta koncept definitivt överarbetat.
Men, det är klart… Idag känns alldeles för mycket pågå i stressens, kortsiktighetens och de ”snabba (börs)klippens” tecken. Det får tydligen inte finnas någon risk för ett stillasittande; för någonting långrandigt, tråkigt och enformigt; för det som – gud förbjude – skulle råka kunna bli reflexivt och meditativt…
Vad fanken är vi rädda för? Att vi ska hinna andas och härigenom syresätta hjärnan så att tankeförmågan förbättras – och på så vis underlätta för slöjans undansvepande för att möjliggöra en klarsyn om vår tillvaro och omvärld?
Tja, världen är som den är. Den är vad vi själva gör den till. Den är verkligen sådan som vi förtjänar att den är (muttrade klichén). Den kommer aldrig att vara perfekt (vill inte heller ha den sådan). Men det skulle inte göra ont om vi kunde lägga lite av energin – vi så ihärdigt satsar på verklighetsflykt – på att bli aningen mer upplysta och ifrågasättande. Och på så vis styra det hela mot ett tillstånd som i alla fall kunde bli några nyanser ljusare än vad fallet faktiskt är i dag…
Men så blickar jag ut genom fönstret på det vykortsliknande sceneriet… och förlorar mig in i vinterdagdrömmeriernas värld…
