Passande synonymer!

Med tanke på vad och hur vissa somliga (i synnerhet de som ihärdigt hävdar att de enbart är "kritiska") vräker ur sig i allehanda mediers kommentarsfält (och hur många dessa vissa tycks vara), känns det som om ordet "kommentarsfält" borde bytas ut i just dessa sammanhang.

Exempelvis tycks mig "spottkopp" eller "latrinkärl" - eller bådadera - vara betydligt mer adekvata begrepp...

I begynnelsen...

Lite högtidligt påstås det att "I begynnelsen" var Ordet"...

Var det inte snarare att så att det var Tanken som startade det hela? Och med tanke på hur det hela i vissa bemärkelser har utvecklats, tycker jag det verkar vara mer än rimligt att vi ställer oss frågan om inte ordet följdes av en Rapning..?

Bara historielöshet och sorgligt torftiga geografikunskaper… eller?

Tycker mig ha märkt att det på senare tid i somliga kretsar och i vissa sammanhang blivit närmast löjligt populärt att hänvisa till kristendomen och så kallade kristna värderingar då ”kritik” yttras gentemot allt och alla som inte anses höra hemma inom ramen för det ”västerländska” – i synnerhet gäller detta människor och kulturer från Mellersta Östern.

Har därför ganska svårt att hindra skrattverket att gå till verket inför ett obestridligt faktum: hade Jesus Kristus – källan till den så omhuldade kristendomen – klampat iland hos oss, eller på något annat håll i det så västerländska Europa idag, skulle han kort och gott bara komma att betraktas som en blatte…

Till alla och allt som alltemellanåt drabbas av hybris!!!

Kroknar då och då på alla dessa undersökningar (statliga och mellanstatliga) som resulterat i någon form av topplista, och som är så frekvent förekommande i media (särskilt pressen). Ett visst uns av självdistans vore sannolikt av den konstruktiva och fruktbara arten - inte minst på den här planeten av idag...

Att vara bäst i världen säger egentligen inte så mycket 

med tanke på hur den ser ut.

(Stig Johansson 1936-)

Något sarkastiskt apropå krig...

Har plöjt igenom ett antal krigstematiska böcker, samt biografier av några involverade personligheter, under sommarens och höstens gång. Mest frustration väcker det då man upplever att tragedin kunnat förhindras (som de olika krigen som följde på Jugoslaviens sönderfall), eller att kriget startats till följd av personlig egoism hos de styrande och/eller inflytelserika i ett land (som diverse konflikter i Indien orsakade av Brittiska Ostindiska kompaniets verksamhet).

Undrar om någon representant för det avgörande besluten, som ledde till eländets utbrott, någonsin kom med ett rakt och ärligt svar då övriga delar av befolkningen ställdes inför det bistra faktumet?

Folket:

– Krig? Okej, måste vi så måste vi. Men, kommer ni alla att vara med oss och utkämpa det?

Politikern/ämbetsmannen:

– Men, jag måste ju sköta politiken/samhället – det kan ju bli fred innan jag får som jag vill. Ni har ju däremot skyldigheter gentemot land och ledare…

Företagaren:

– Men, jag måste ju producera vapen – annars kan ni ju inte slå ihjäl varandra och jag kommer inte att få min vinst. Och ni har ju faktiskt skyldigheter gentemot land och era närmaste…

Den religiösa företrädaren:

– Men, jag måste ju förklara att vi har Gud, ödet och rätten på vår sida – annars har ni inget att som kan trösta er och jag kommer inte att ha några åhörare. Och så har ni skyldigheter inför Gud och land och era överordnade…

Undras hur många konflikter som faktiskt kommit till stånd om svaren varit något i stil med dessa..?

Ett glansfullt förflutet? Sure..!

En företeelse som jag upplever gör mig en smula tröttare för varje gång jag stöter på den, är den som innefattar vissa somligas närmast ändlösa jämförande och skrävlande visavi den egna kulturens eller det egna landets och folkets storslagna eller unika förflutna.

Hmm… skrev jag verkligen bara ”trött”? Okej, rättelse… jag menar ju självfallet att jag ruttnar ytterligare en aning för varje tillfälle som omfattas av det ovan beskrivna!

Alltså, hallå… ”ärade och fornstora da´r”, ”en magnifik forntid”, ”särpräglad och exklusiv historia”? Det talas och tycks emellanåt om dessa fenomen som om man personligen hade varit med om det hela – eller till och med haft ett eget och avgörande finger med i spelet. Och i slutänden rör det sig i den stora majoriteten av fallen närmast enbart om personliga (alternativt den närmaste kretsens) föreställningar och uppfattningar, grundade på ett önsketänkande som sällan har någon faktisk förankring i reell historieskrivning.

Unik historia? Egentligen på vad sätt? Varje kultur uppvisar egentligen samma omvandlingar, utvecklingssteg och processer oavsett var de uppkommit på planeten. Bara det faktum att  samtida kulturer (som under tidighistorisk tid varit närmast geografiskt isolerade) uppvisar samma utvecklingsmönster då de övergått från jägar- och samlarstadiet till det bofasta jordbrukssamhället tyder klart på att vi som grupp inte är särskilt annorlunda eller unika – även om vi på individuell nivå är det. Vad jag här tänker på är det faktum att ett samhälle eller kultur, så fort den blivit stationär, genomgick en klar och tydlig stratifiering och skapade så kallade samhällsgrupper eller -klasser, där jordbrukaren/hantverkaren, teckentydaren och den slagsmålsbenägna (okej då – ”krigaren”) blev de grundläggande. Visst, redan i de nomadiserande jägarkulturerna fanns det en viss hierarki och rollfördelning, men det var under det följande utvecklingssteget som alla våra olika kulturer börja uppvisa de demografiska asymmetrier som kännetecknar dem än idag. De nämnda ”klasserna” hade nämligen proportionellt sett ungefär samma numerära fördelning i samhället oavsett var detta befann sig på klotet, där den stora majoriteten utgjordes av ”producenterna” som i sin tur behärskades och styrdes av en aristokratisk och/eller teologisk minoritet.

Så småningom letade sig givetvis en ny samhällsgrupp in i kontexten, men handels- och kapitalinnehavarmagnaterna är en något senare del av historieskrivningen. Jag tänker hålla mig till det ”glänsande förgångna”…

Okej… Ett lysande förflutet? En ärorik historia? Jaha? Vems då? Givet det ovan nämnda frågar jag mig vad sannolikheten är att vissa somliga verkligen skulle ha något att göra med sitt lands, sitt folks eller sin kulturs ”lysande och ärofyllda, forna dagar”? För att vi/jag är en del av ”ett långt och obrutet led av vad det nu kan tänkas vara för gemensam etnisk eller nationell beteckning”? Snälla, få mig inte att fnissa…

Det är nu jag trampar en bit in i snorkighetens och snobberiets träsk…

Innan vår moderna tids stater bildades (från 1500-talet) och innan nationalismen hade institutionaliserats (1800-talet) hade ett samhälles eller en kulturs minoriteter – jupp, ovan nämnda aristokrater och teologer – betydligt mer gemensamt med likarna i andra samhällen och kulturer än vad de hade med ”sin egen” majoritetsbefolkning. Vad är således sannolikheten för att ”de där uppe” skulle ha brytt sig om vissa somligas anfäder om de i sina familjenamn saknade ”det” som associationer till exempelvis mellanled som von, de la och/eller af innebär? Vidare är sannolikheten betydligt större att vissa somligas förfäder mer betraktades som ägodelar av ”minoriteten” än som jämlika ”svenskar”, ”tyskar”, ”slovener” och så vidare…

Än en gång: Ett lysande förflutet? En ärorik historia? Menkomigen… vems då? Minoritetens? Jaha? Sorry, men jag är faktiskt på väg att bli direkt arrogant… hursomhelst är mitt flin på väg in i den riktningen…

Det är rätt lustigt att vissa somliga vurmar för den samhällsgrupp i respektive kultur vars ursprung och historia faktiskt innefattar godtyckliga, egoistiska och självtillräckliga förfaranden – vilka sannolikt inneburit negativa följder för vissa somligas anfäder – som oftast rättfärdigats och legitimerats i efterhand.

Vad jag dillar om? Tja… när vissa, beroende på omständigheterna, valde eller påbjöds att bli jordbrukare och/eller hantverkare under historieutvecklingens gång, valde andra (tvivlar på att dessa ”tvingades”) att endast förmå sig ha kunskap i vapenbruk respektive ”tolkning och tydning av gudarnas vilja och önskemål”. Vad detta därefter ledde till, kan mer eller mindre sammanfattas med följande raljerande:

…en rad obildade gorillor självutnämner sig till ”ädlingar”, samt begynner och genomdriver konsekvent en maffialiknande beskyddarverksamhet… …och lierar sig (och vice versa) med den hop som hävdar att gudarna talar till dem, och som ger sig ensamrätt på tolkandet av himmelska tecken samt monopol på en yttersta sanning – som i det mesta innebär just ett rättfärdigande och legitimerande av ”sakernas tillstånd i landet och livet”… …tills dess att historiska, kulturella och samhälleliga realiteter äntligen lyckas bryta den ”ärorika och enastående” tideräkningens gång…

Således: praktfull och särpräglad, lysande och unik historia? Vems? Människans? I vilken bemärkelse? Hade det inte varit för att vi trots allt – och främst vissa somliga – har lyckats utveckla humanism, viss ödmjukhet och respekt för varandras olikheter respektive likheter, skulle jag ha fniss... Nix pix! Jag skulle ha fnyst ett:

PYTTSAN!!!

Om något mindre insiktsfullt, samt vad som möjligen kan tänkas vara ett samarbete Troll och en viss Murphy emellan…

Brukar närmast konsekvent fnissa eller fnysa (beroende på vem som är i min närhet) åt alla yttranden om omen, varsel och annat som menas vara förebud av något slag. Själv menar jag att det man inte har någorlunda direkt kontroll över mer eller mindre styrs av slumpens nyckfulla infall och godtycke. Vart vill jag nu komma? Jo, tänkte knyta ihop innehållet i de inledande meningarna med: har ju de senaste sjudagarsperioderna (och fram tills igår) knappast ägnat en tanke åt bloggen. Tankar och grubblerier har visserligen fortfarande präntats ner i anteckningsblock, eller vad som nu funnits till hands i rådande stund. Men lusten att medelst inlägg på bloggen ”föreviga” dessa har inte funnits. Inte ens det mörker som via en självtillräcklig, egoistisk och tunnelseende individ drabbade Norge för en tid sedan fick motiveringen att vilja lyfta späcket ur lättjemöbeln.

Men, så… igår… Vad som skedde orkar jag inte bry grubbelmaskineriet med. Ja, jag envisas. Jag anser det vara slumpen. Nej, skulle inte ens under giljotinen förmås att erkänna ingripandet av någon mystisk makt – inte ens Trollen. Möjligen kan jag sträcka mig till att Murphy fick vittring på min förslöade inställning till bloggen…

Det började med att jag råkade höra en ordväxling mellan två medelålders damer i entrén till Centralstationen. Något om ”tjattrandet på deras eget språk istället för vårt”. Och så den andras kommentar: ”Ja, de borde ju inse att de lär sig fortare om de bara talade svenska”!

Medvetandet noterade, näsborrarna vidgades en aning. Men, längre än så gick inte min reaktion på de där damernas pladder. Samtidigt ryckte jag till inombords: blogglättjan hade tydligen börjat inverka även på lusten att enbart anteckna. Minns bara att jag ryckte på axlarna – parallellt med ett litet stick av undran över den uppenbara olusten. Längre än så kom inte tankeverket. Skulle ju hämta mor, som kom på visit till dessa våra sydvästligaste nejder.

Då besöket var över och jag under kvällen följde med tillbaka till stationen frontalkrockar min blick med den senaste reklamkampanjen (från klädkedjan Lindex) i busskurarna: BACK TO SCHOOL. Ena handen och fingrarna sträckte sig reflexmässigt efter anteckningsblocket i jeansjackans innerficka… bara för att återgå till sitt slappa och passiva hängande i änden på armen… Medvetandets lättjeprincip måste ha aktiverats av någon smörja som sannolikt emanerar ur en – av (den anatomiska och/eller medicinska) vetenskapen ännu inte funnen – körtel eller blåsa någonstans i ens organism. Visst, erkännes, jag kunde inte låta bli att aningen skadeglatt skänka en tanke åt madammerna under förmiddagen.

Men, just som jag lyckats trycka ner det hela bortom det direkt medvetna får lilla mor korn på reklamen, med ett par barn klädda i vad som uppenbarligen är senaste skriket, och yttrar spontant följande:

– Men, varför måste det vara på engelska?

Jupp, alldeles riktigt. Tankarna började snurra. Visst, tänkte ännu en gång på de där madammerna. Men, njet! Tyckte mig inte alls se en trollsvans slinka in bakom ett hörn. Däremot kan jag sänka mig till att ha anat konturerna av en viss Murphy i ögonvrån. Och jag fann mig sitta och tjura med och mot mig själv. Trodde ens karaktärsegenskaper var en slags ”helhet” av flera komponenter… Eller är det hela en begynnande schizofreni? Skulle man egentligen märka det?

(Ja, ja, ja! Jag vet! Har sladdat ut ur inläggets ramverk…)

Hursomhelst lyckades det mig att ignorera en allt enträgnare inre röst om att ”det nu för höge j**elen fick vara ett slut på semestern”. Resten av kvällen åtnjöts i Händels, Vivaldis och Bachs sällskap medan en volym om Falklandskonflikten 1982 avslutades.

Vaknade lyckligt. Ännu en fridag att nyttja och njuta av. Städade och tvättade. Gjorde upp med några vänner om tid och mötesplats för att ikväll ta del av den årliga festivalens första dag. Tog under sena eftermiddagen en tur ner till Limhamn centrum för att inhandla diverse livsmedel och hade nästan glömt gårdagens eskapader då jag på håll får syn på reklamen med sin allt annat än inhemska slogan. Som ett mejl på nätet sker några ögonblick följande: stöter på ett par unga män och en dito dam, som jag vill placera någonstans i området PakistanIndienSri LankaBangladesh. Redan på håll upplevde trumhinnorna ickenordiska vibrationer. Sannolikt utbytesstudenter, for det följaktligen genom skallen. Då jag just passerat nås jag av den unga damens något högljudda skratt:

– I´ve never been to a country outside the english speaking world and experienced such an imense use of english in public…

Okej då… det finns kanske både järtecken och troll, och Murphy kanske till och med har ett ID-nummer… Skit samma vilket…

Inhandlar halvt frånvarande det jag ska och går hem halvt närvarande i tankemaskineriets våld. Kliver in i bostaden och går käpprakt till datorn…

Övrigt är historia…

Adress: Madammerna vid Malmö Centralstation…

– INN JÅRR FÄJS!!!

Intermezzo II: "Eftertankens låga status"

(Apropå rådande trend av jäkt och jakt)

Har senaste decenniet, med allt jämnare mellanrum, fått förnimmelsen av ett: "Bäst att inte stanna upp och tänka efter, man skulle ju kunna bli kritisk - och då måste man ju börja bry sig på riktigt!"...

Givet mängden personer med ifrågasättande karaktärer jag under samma tid lärt känna, börjar frågan "Vad är det man själv missar egentligen?" växa sig allt starkare...

Intermezzo I: ”Allt & Inget”

(I väntan på en summering av det pågående experimentet…)

Visst är det ljuvligt med fraser som ”alla X är…” eller ”inga Y är…”? Eller varför inte: ”allt från landet A är…” alternativt ”inget från landet B är…” Är det helt enkelt inte underbart och befriande med begrepp som så enkelt kan sammanfatta hur det faktiskt är; som inte komplicerar våra intryck och försvårar vår förståelse av tillvaron?

Jaherrejäv… om vi annars inte hade tvingat oss själva att uppfinna Allt och Inget. Vad vore livet utan generaliseringarnas förenklande välsignelse? För inte kan vi ju tillåta vår omgivning vara en företeelse som (i regel) oavbrutet sicksackar på en gråskala?

BRÖST, SEX & VÅLD, samt MODE & KÄNDISSKVALLER

Obs...

TEST!

Vilken ideologi Jan T. Lagén anser sig tillhöra – enligt min uppfattning?

Om man exempelvis googlar orden missunnsamhet, avundsjuka och/eller gnäll behöver man inte surfa länge på nätet förrän man stöter på en mängd diskussioner eller diverse utlägg om Jante. Dessutom har jag upptäckt att det uppenbarligen råder en ganska exalterad tvist i fråga om huruvida vår kära Jante är vänster eller höger. Det sker inte så sällen att man kan stöta på utsagor i stil med ”slumvänsterns gnällande om – och flummiga jakt på – rättvisa”, eller – dess antagonistiska – ”högersnobbarnas harm över och fnysningar åt ifrågasättandet av deras privilegier”. Och vidare översätts Jante i vissa sammanhang med: ”den oförmögnes eller misslyckades missunnsamhet”. I andra med: ”de etablerades ringaktning av dem som strävar efter att bli etablerade”.

Sätter man sig ner och ger sig tid att betrakta fenomenet ”utifrån” kan man inte annat än slås av att det främst råder ett tillstånd av: vill ha – vill behålla. Å ena sidan avundsjukan, å den andra svartsjukan – i praktiken två aspekter av samma gödsel, om jag får säga min mening (och om jag tillåts bruka ett mindre kultiverat uttryck).

Vänster eller höger? Med det ovan framställda i minnet anser jag det går att hävda att Jan T. Lagén vare sig är röd eller blå, utan först och främst är demokrat till sinnet – eller åtminstone själv hävdar sina demokratiska rättigheter. Men, så är det en annan femma att dessa rättigheter först och främst tenderar att vara öronmärkta för vår käre Jante himself…

Apropå skitdagar på arbetet...

Ingenting är omöjligt för en man
som inte behöver göra det själv.

(Earl Wilson 1907-1987)

Känns som en ytterst lämplig anmärkning nästa gång man verkligen hamnat i en återvändsgränd vad en arbetsuppgift beträffar - och chefen eller en arbetsledare envist fortsätter att hävda någonting annat...

Bilden av "Varandra"…

Om man i ”vår del av världen” ställde arbeten om De andra gjorda av ”de andra” mot sådana som är gjorda av ”oss” torde sannolikheten vara mycket stor att de senare dominerar – eller har totalt monopol på – den bild vi har av ”dem”. Samtidigt skulle ”Vi” förmodligen själva protestera ganska vilt om vi inte fick kontrollera och analysera ett arbete om Oss innan detta publicerades, alternativt diskvalificera detsamma i efterskott. Det finns ju faktiskt bara stora risker att de andra kan missa väsentliga detaljer, eller göra en alldeles på tok för förenklad – för att inte säga felaktig – bild av oss…

…inte sant?

Framställningar eller beskrivningar vi människor gör av varandra tycks sällan (eller till och med aldrig) göras ur den andres perspektiv. Inte heller frågar vi varandra om saken. Tvärtom tycks tolkningsföreträdet förbehållas ”Oss” – med resultatet av att det knappast blir en bild som är så enhetlig som vi vill eller tror oss veta den ska vara. Hur goda intentionerna än är kan bilden av den andre aldrig (eller mycket sällan) bli så objektiv som vi själva menar att den är. För detta skulle sannolikt krävas att vi kan leva oss in i och förstå den andres situation till den milda grad att vi faktiskt, mer eller mindre, blir den andre. Och det vore väl hemskt, för ”Vi” bör och får ju absolut inte riskera att förlora det minsta av vad vi är…

…eller hur?

 

Den nya tidens trosbekännelse

Vi tror på en GUD, allsmäktig Materialism,

marknadens och affärsvärldens skapare

Vi tror ock på Finansvärlden, dess enfödda barn, vår Herre

som blev till som fenomen genom Ägandebehovet,

född av Girigheten,

pinad under Kalla kriget,

ifrågasatt, klandrad, men inte begraven,

som undvikit dödsriket,

återkom med stärkt anseende efter Murens fall,

steg till himmelen,

sittandes på GUDs, den allsmäktiga Materialismens, högra sida

därifrån igenkommande att uppmana till

konsumtion och åter konsumtion

Vi tror ock på Ägandebehovet,

en Jords eviga resurser och möjligheter

att utstå miljömissbruk,

produkters allt kortare livslängd,

ansiktslyftningens frälsning,

ytlighetens salighet,

de egna rättigheterna,

andras skyldigheter

och syndernas förlåtelse

Amen…

Det bara måste vara så... eller hur?

Med tanke på hur vissa somliga tänker och resonerar i vårt land, måste den dömde serieförövaren i Örebro ha konverterat till islam innan han påbörjade sina vidrigheter... För inte kan det väl finnas några faktorer i vår högt utvecklade västerländska kultur som skulle kunna ge upphov till en individ som drivs av behovet av att utföra sexuella övegrepp??

De där elakingarna…

(Ur ”vårt” perspektiv genom historien tjatiga och något överdrivna mantra)

1600-1900-talen:

Katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katoli…

1900-talets andra hälft:

Kommunisterna, kommunisterna, kommunisterna, kommunisterna, kommunisterna, kommunisterna, kommunisterna, kommuni…

2000-talet - ?:

Muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, musli…

In your face - alla fundamentalister!!

Jag vägrar tro att den Gud som givit oss förnuft, förstånd och intellekt har menat att vi inte ska bruka dessa gåvor.

(Galileo Galilei 1564-1642)

Enfaldens olidliga lätthet...

Jag ”ruttnar” på mycket och denna morgon har jag gått i mål då det gäller det närmast oavbrutna tjatandet från ”höger- respektive vänsterhåll” i diverse sammanhang om huruvida nazismen eller kommunismen var ”värst”, samt huruvida Jimmie & Co egentligen är ”höger eller vänster”. Kontentan är att dessa tankegångar kommer ur perspektiv som är lika enkelriktade och trångsynta som just ”det” de är menade att kritisera och ifrågasätta.

I dessa fall är både ”höger” och ”vänster”, eller ”blå” och ”röd” lika extrema och patetiska utifrån sina respektive perspektiv. I sin nit tycks kontrahenterna förbise att deras tankegångar faktiskt utgör just det där förenklade och svart-vita synsättet och resonerandet som utmärkte (och utmärker) nazismen och kommunismen.

Att tänka och resonera ”mitten” eller – annorlunda formulerat – ”mångperspektivt” tycks i dessa sammanhang innebära alldeles för mycket av komplexitet för vissa somliga, som både medvetet och omedvetet tvärsäkert kräver det ”klara och tydliga”. Man glömmer då – eller väljer att inte se? – att det ”klara och tydliga” faktiskt är en av de mest (gärna just bara ”den mest”) framträdande aspekterna av just en extrem syn på tillvaron.

Till detta vill jag lägga följande: det är också otäckt hur ofta samtal och munhuggningar fylls med ett ”men, de tog ju död på fler än vad de andra gjorde”. Ja, det är ett direkt fasansfullt fenomen detta, att bolla med dödssiffror – det är ju för höge bövelen människor vi talar om. Å andra sidan kanske inte så konstigt om sådan ”statistik” är ett uppskattat retoriskt vapen i den ”heliga” kampen för den egna saken/ideologin. För de enkelspåriga helgar ändamålet verkligen medlen. Och naturligtvis har den egna sidan inte gjort något fel, eftersom den har ”sanningen” på sin sida...

Orka!!!

Näfysat... fram med mer av det mångfaldiga, komplicerade och diffusa – i alla fall i dessa och dy(ng)likt enfaldiga sammanhang!

Väst är bäst och "fuck the rest"...

”Väst” eller ”västerlandet” är ett begrepp med rötter redan i det antika Grekland. Den nuvarande betydelsen är dock främst ett resultat av en rad olika företeelser kopplade till den historiska utvecklingen under 1800-talet och framåt.

”Väst” som en av komponenterna i konceptet Occidenten – Orienten framstår nästan utan undantag i ett positivt ljus, medan ”Öst” tycks förbli det som ruvar i de negativa skuggorna. Ja, i nästan allt jämförande drar det där Österlandet det kortaste strået. Och då ett negativt fenomen hos oss i Väst tas upp till diskussion görs det sällan kopplingar till dess egentliga existens i just väst, utan det faller mer än gärna en kommentar som associerar till något typiskt ”östligt”. Man kan då få höra uttryck eller ta del av utsagor som ”orientaliskt kaos”, eller ”primitivt som i Öst”, eller (mer lokalt förankrat) ”rena Balkanmetoderna”.

Det är i sådana situationer jag kan bli ganska trött och följaktligen emellanåt hemfaller åt rena snobbismen/elitismen och blir en raljerande, elak och odräglig ”bättrewisser”…

Ett exempel är det dagsaktuella temat kring religionerna som kulturbärare par excellence. Hos oss i Väst talas det gärna om kristendomen som ett av fundamenten (och ofta som ”Fundamentet”) på vilken vår ”Västerländska” civilisation – dess historia och kultur – vilar. Västerlandet och dess kristendom mot Österlandets islam. Utveckling mot bakåtsträveri och bla-bla-bla…

Alltså… öhm… hur bakåtsträvande och primitiv har inte vår ”västliga” kristendom framstått i en mängd olika sammanhang genom tiderna? För att inte nämna diverse (protestantiska) frikyrkors och dess representanters insnöade tankegångar eller ageranden, och i synnerhet den katolska ”grenens” avarter de senaste åren..?

Kristendomen som en slags garanti för ”upplysning och förnuft” kontra islams ”medeltidsartade” och fanatiska tro? Jo, tjo!

Kristendomen… förresten… Den är ju en avknoppning av judendomen. En sekt som ”avföll” från en tro, vars ursprung finns i det Östliga Medelhavsområdet under antiken. Som sådan är kristendomen inget annat än ett ”östligt” fenomen…

Västerlandet är ju såå välutvecklat… Håhå-jaja…

Att studera beteenden och skeenden i kassaköer är både upplysande, fascinerande, underhållande och ilsktriggande...

Då jag i morse lämnade Willys på Limhamn, efter att ha inskaffat frukostingredienser, kunde jag konstatera att jag har tröttnat rejält på två företeelser. Den första är denna om…

… att vissa somliga bland oss representanter för västerlandet är så låsta i sina uppfattningar om ”de där” (främst personer vars yttre, bland vissa somliga, reflexmässigt framkallar etiketteringen ”muslimer, turkar eller blattar”) och deras syn på kvinnan och hennes skyldigheter (rättigheter anses inte existera enligt dessa somliga) och bla, bla, bla…

Jag upplever närmast dagligen situationer som lämnar feta fotavtryck i sittmuskulaturen på dessa uppfattningar. Just i kassakön i morse fick jag åter stifta ”bekantskap” med ett par, som jag sett ett halvt dussin gånger det senaste halvåret. Här vore ”den lättjefulle och självgode västerlandsmachon och hans lilla sydöstasiatiska vännina” en passande etikett.

Den första gången jag såg dem trodde jag i min naivitet att den drygt trettioåriga kvinnan tillhörde hemtjänsten och var hjälpreda åt en man i fyrtioårsåldern, som var lätt funktionshindrad. Kvinnan, som är ansenligt mycket mindre än mannen, kör alltid en full varuhusvagn, lyfter ur i kassan (hur tung varan än är) och fyller sedan påsar till bristningsgränsen. Mannen går och står hela tiden bredvid utan att bidra. Nåja, han betalar för varorna, men kan också sträcka sig till att ta en av påsarna – om dessa är tre. Hur det ser ut i det där ”västerländska” hemmet vågar jag inte spekulera i…

Den andra företeelsen är denna om…

… att konformistbenägna i min omgivning gärna uttrycker ett: ”du är ju för känslig”, ”bry dig inte så mycket” och ”det är väl ändå inte så farligt?”…

Jamenvaf..? Om ingen hade gnällt och knorrat i dessa och liknande situationer, hade vi ju fortfarande haft ett paradis här i Väst – där bekvämlighetens och själtillräcklighetens burka… oj, förlåt… slöja fortsatt att hindra oss från att se vår ”såå välutvecklade civilisation”…