Den anglofila monotonin...

Fann en anteckning (i högen av papperslappar med diverse grubblerier, infall och liknande som producerats innan bloggen kom till) angående den närmast överväldigande dominansen av humor- och underhållningsprogram från Storbritannien och USA – i synnerhet gäller detta reklamkanalernas utbud. Tyvärr hade jag inte klottrat ner vilken källa anteckningen har sin grund i, men jag vill minnas att det rörde sig om ett svar i en av våra stora dagsblaskor – från en TV-kritiker – med koppling till nämnda företeelse.

Svaret var framställt apropå frågan om varför de svenska TV-kanalerna uppenbarligen inte är villiga att köpa in underhållning från länder utanför den anglosaxiska sfären och innehöll flera argument jag finner sakliga och övertygande – som exempelvis: ”igenkänningsfaktorn” och ”den höga kvalitén”. Och en eloge måste absolut ges åt förbehållet för lättköpt amerikansk ”underlivshumor”. Framställningen om ”den kulturella närheten” kan jag dock bara delvis ställa upp på, eftersom denna bara skulle kunna appliceras på Storbritannien.

Vad näsborrarna tydligen hade utvidgats av (och orsakat anteckningen) var argument som: ”vi förstår engelska bäst” och ”brittisk humor håller genomgående högsta klass – främst jämfört med italiensk visa-tuttarna-humor eller tysk tappa-kalsongerna-dito”.

Okej? Men går det inte att köra på med textremsor? Eller saknar vi översättare kunniga i andra språk än engelska? Jag har i minnet det språkligt betydligt mer diversifierade tv-utbudet under 70-talet – med komiska filmer från Frankrike eller (dåvarande) Tjeckoslovakien, för att ta två exempel – som faktiskt gick hem hos tittarna.

Och så det där med italiensk respektive tysk humors kännetecken. Jäpp, det ligger en hel del i det. Men, är i vanlig ordning långt ifrån en sanning. Att brittisk humor har obestridliga pärlor som Monty Python-gänget, Fawlty Towers- eller Black Adder-serien är ett faktum. Hur många är det emellertid som minns den billiga snubbel- och underklädshumorn, samt andra barnsligheter, som var Benny Hills signum?

Många av den där TV-kritikerns argument känns i detta sammahang mest som en dålig och krystad ursäkt för en uppenbart växande bekvämlighet och okunskap (hos både TV-producenter och tittare) om världen utanför den anglosaxiska…

Jakt på och jäkt efter övermänniskan…

Gjorde häromdagen en arbetskollega sällskap under en paus i rutinerna och slöfluktade på ett avsnitt ur en nordamerikansk underhållningsserie (Vad? Finns det sådana från andra länder?). I vanlig ordning utsattes vi ofrivilligt – någon som faktiskt gör det frivilligt? – för ännu en av alla dessa omgångar med predikningar och frälsarförsök under de sedvanliga reklambajsaravbrotten på en av alla dessa hjärnbedövningskanaler. Ett av inslagen gällde något ur kosmetikbranchen och i svamlet uppfattade jag frasen ”felfri look”. Noterade detta i minnet, därefter på en papperslapp och googlade frasen under förmiddagen. Kom så småningom in på en kosmetikkedjas hemsida, där en av produkterna beskrevs på detta vis:

Microfin, skir och silkig. Pressat puder som är enkelt att ta med sig. Lätt att applicera. Ändrar inte nyansen på färgen. Låter hudens naturliga vitalitet och fräschör stråla igenom. En makeupsvamp med mockadetaljer medföljer. Suddar ut linjer. Ger huden en felfri look.

Och en annan enligt följande:

Professionell kvalitet. En foundationborste som skapar en jämn finish och felfri look. Fungerar bra med alla foundations i serien M·A·C, inklusive Studio Fix och Studio Tech. En professionell foundationborste utformad för att skapa en jämn och felfri look. Använd för att applicera och fördela foundation i hela ansiktet. 19 cm.

Jupp… i det andra exemplet upprepas frasen två gånger. Och, visst, det känns som en copywritermiss… men likväl speglar texten ett fenomen som fått otäck tyngd genom kombinationen av reklam- och skönhetsbranchens, samt medias, agerande. Det går inte att undvika att uppleva företeelsen som någonting indirekt kopplat till det rasbiologiska vansinnet under första halvan av föregående sekel.

Alltsåmenvaf...? Får någonting vara ”defekt” överhuvudtaget idag? Måste allt tvingas in i en symmetri? Det är lite som: ”vi måste få ordning och reda på naturen – naturen ska besegras och tämjas”. Det onaturliga tycks ju för höge bövelen ha gått och blivit norm…

Givet dagens skönhetsideal och dess jakt på och jäkt efter övermänniskan är det sannerligen inte enbart högerpopulisternas trångsynthet och själtillräcklighet, samt den chauvinistiska nationalismens intolerans, som får en att tycka sig höra de skumma grändernas stöveltramp.

Inte dags snart att ta av de engelskspråkiga glasögonen?

Känner inte många som fullkomligt ignorerar och till varje pris söker undvika att på något vis komma i kontakt med underhållningsindustrin från ”över där”. Själv betraktar jag denna företeelse som alltför extrem åt sitt håll. Allt som kommer ut ur Hollywood – eller, för den delen, den övriga engelskspråkiga film- och serieproduktionen – är inte enbart ytlig eller lättillgänglig ”skräpmat”, som huvudsakligen omfattar kärlekskomedier eller actionrullar. Och det finns tillfällen då även denna form av förströelse kan ha sin plats i min tillvaro. Att bara käka enligt kostcirkel och sunda rekommendationer är i mina ögon en form av fanatism, för att inte säga snobbism…

Det finns dock en aspekt som i allt högre grad både provocerar och oroar – och samtidigt också fascinerar. Jag tänker på det fantastiska som främst jänkarna, men i många fall även britterna, bjuder på via bioduken eller data- respektive TV-skärmen: det faktum att de via en specifik brytning plötsligt ”talar” tyska, ryska, franska eller vad det nu kan vara för främmande språk. Många gånger inleds ”språket” visserligen med en mening eller replikskifte på originalspråket, men övergår därefter kvickt till engelska med originalets accent. Värst är de exempel där en berättelse utspelas i eller handlar om ett fiktivt land eller en påhittad folkgrupp, vilka närmast utan förbehåll utgör ”the bad guys” och placeras i den (uppenbarligen fortfarande) diffusa delen av östra Europa, Centralasien, Afrika eller någonstans i Sydamerika.

I mina ögon är denna form av ”autenticitet” inte bara sämre än kass, den är direkt rutten. Den innehåller tendenser till en godtycklig samt självklar och självpåtagen rätt till att presentera ”verkligheten”. I ljuset av de senaste dryga femton åren av exempelvis realistiska filmer eller serier – i synnerhet sådana som behandlar andra världskriget (exempelvis Rädda menige Ryan, Den tunna röda linjen eller Band of Brothers) – känns det något obehagligt att denna produktion av stereotyper och förenklande ”självklarheter” fortgår. Tyvärr ser jag heller ingen ljusning på sikt. Denna hegemoni, som de sämsta aspekterna av den engelskspråkiga underhållningsindustrin har, kommer med största sannolikhet att bli svår att bryta. I synnerhet som vi i norra Europa får en allt starkare förankring i den anglosaxiska kultursfären, och eftersom verklighetsflykt i form av lättsmälta och ytliga nöjen tycks ha en så hög prioritet i vår så högt utvecklade men stressade nutid…

Nutidens predikstol...

Apropå reklamens grepp om vår tillvaro...

Hur många prylar är det egentligen vi faktiskt inte visste att vi behövde (eller saknade) innan just den där reklamsnutten talade om det för oss???

Något om en rutten underhållning och ”know your enemy”...

Under nattens arbetspass kom jag bli ytterligare ett steg övertygad om att någonting verkligen tycks hålla på att kantra i vår civilisation…

Fick ofrivilligt ta del av (gjorde arbetskollegan sällskap i dennas sittning i kassan) en av alla dessa moderna gladiatorspel kallade dokusåpor. I just det aktuella fallet rör det sig om överviktiga personer som ingår i konkurrerande lag, vars ändamål är att minska i vikt i mesta möjliga mån. Det lag som under sända episod förlorar – det vill säga gått ner minst i vikt sammanlagt – måste rösta ut en av lagspelarna.

…jaaa, jag satt och såg mig igenom hela tragedin…

Var till sist tvungen att lämna kassabåset i pur sabla ilska. Jamenvadihelv… är det egentligen meningen att personerna ifråga verkligen ska få hjälp? Eller utgör de enbart rekvisitan i vad som bara är ännu en av alla dessa mer eller mindre hjärndöda och vidriga varianter på vad vissa somliga ser som underhållning? Och betyder det i slutänden att en utröstad inte längre får hjälp att minska i vikt efteråt?

Visst, det muttras säkert något om att ”de där väljer ju frivilligt att delta” eller om att ”vissa gör ju vad som helst för att synas”. Spelar ju nada kvitt. Bara idén om att exponera vissas kroppsliga och/eller själsliga misär är ju äckelframkallande. Men, vad är egentligen det mest ruttna i sammanhanget? Det faktum att någon bara kommer på tanken att producera förfallet och att någon faktiskt vill delta i det? Eller att det till och med finns en publik som vill smita från ansvaret att använda sina hjärnhalvor till någonting annat än att bara tillfredsställa de lägsta drifterna? Själv är jag benägen att tycka att konsumenten har möjlighet att påverka och därmed ett något större ansvar än cynikerna som skapar möget.

Visst, jag kan absolut göra det enkelt för mig och ge blanka den i dy(ng)lik underhållning. Men, det skulle vara som att lämna walk over till enfalden. Ska man ha minsta hum om sådant man ifrågasätter, bör man känna sin fiende väl (för att göra en travesti på en engelskspråkig fras).

Ja, sant. Jag skulle inte komma på tanken att ta livet av någon eller utföra ett övergrepp av något drastiskt slag, för att ”veta” att jag talar om något som är fel på alla vis. Men, det är min övertygelse att man in de överlägset flesta fallen bör smaka och prova på så man inte riskerar att fälla ett brådmoget omdöme.

Ännu en gång om media och medvetenhet

Hur ofta kan vi inte stöta ihop med utsagor som ”såg det på TV”, ”hörde det på radion” eller ”läste det i tidningen”, för att sekunden senare inse att den som uttryckt sig är fast övertygad om den otvetydiga och obestridliga riktigheten i påstående och uppgifter? Och hur ofta händer det inte att vi antingen, nedlåtande, medömkande eller skadeglatt och leende ger motparten frågan ”sväljer du verkligen allt bara så där?”, för att kanske dagen – eller till och med timmen – därpå själv försöka göra ett påstående skottsäkert med exakt samma medel? Ett fenomen som närmast utgör en aspekt av det som den engelske statsmannen och filosofen Francis Bacon (1561-1626) uttryckte som: Man föredrar att tro på det man helst håller för sant.

Men, denna gång känner jag inte för att vara svartsynt, sarkastisk och/eller det där lätta obehaget i sätesmuskulaturen – ingen idé att bli alltför förutsägbar, vilket säkerligen sker oftare än behövligt. Jag tycker mig tycka att det kan vara både trevligt och konstruktivt att någon gång bryta av slentrianen, och det emellanåt närmast tröttande gnidandet av rutinens stig, med en aningen ljusare infallsvinkel.

Alltså: glädjande nog tycker jag mig inte lika ofta uppleva den ovan beskrivna företeelsen i samband med Internet. Möjligheterna att söka och finna ”fakta” har det senaste halvandra decenniet torrt uttryckt exploderat. Men det verkar samtidigt som om det finns en mer kritisk distans till vad som är sannolikt och inte. Jag har i alla fall själv inte erfarenheter av ”läste/såg det på nätet/webben” i samma höga grad som av det nämnda fenomenet. Följaktligen snurrar det igång tankeverksamheten och jag frågar mig: kan detta tänkas ha att göra med att ”äldre media” i flera bemärkelser fortfarande tycks betraktas som auktoriteter? Att dessa till följd av sin längre historia inte betraktas genom samma kritiska filter som gröngölingen Internet?

Betyder detta att vi så småningom kommer att hemfalla åt samma beteende och förhållning visavi vårt nya media som det vi har kopplat till de ”äldre och etablerade”? Eller går det att äntligen skönja en viss sund skepsis växa fram och öka i omfång vad media över lag beträffar? Optimisten i mig ser en möjlighet till det, även om cynikern samtidigt knorrar i ena hörnet av kommandocentralen.

Ett tecken på att det faktiskt går att betrakta framtiden med viss tillförsikt i sammanhanget är den medvetenhet jag anser mig uppleva i samband med mina surfanden i cyberrymden. Detta gäller exempelvis kommentarer jag kan ta del av på tidningarnas webbversioner och i diverse forum på nätet, liksom det gäller många av de bloggare jag hittills lärt känna. De kanske mest konkreta exemplen menar jag dock vara mediavärldens egna ”bromsklossar” i form av oberoende tidningar – som exempelvis denna – eller diverse granskande institutioner, som min favorit second opinion. Den sistnämnda rekommenderas varmt!

"Lost in translation"...

Något jag upplever har börjat få en ökad frekvens är de märkliga eller fullkomligt felaktiga översättningsarbetena på tv och i filmer. Detta gäller främst de kommersiella kanalerna och hyrfilmer, även om det också sker på SVT. Till detta kan fogas skillnaden mellan översättningskvalitén för en och samma rulle i just SVT och i reklamkanalerna, där de sista gärna lämnar en hel del i övrigt att önska.

Även om jag upplever denna företeelse vara kopplad till det engelskan – eftersom det är det dominerande ”andraspråket” i vårt land – skulle jag gissa att den även förekommer i samband med översättningar från andra språk. Jag vill minnas att jag upplevt något skeva svenska ”återgivningar” i samband med några slovenska produktioner som visats på SVT. Men även vad gäller exempelvis några av Emir Kustiricas filmer – till följd av att jag också förstår serbiska/kroatiska/bosniska.

Frågar mig om företeelsen är en följd av ett ”budgettänkande”? Man tar in första bästa som påstår sig kunna ”fixa jobbet”? I fallet med det engelska språket är jag inte så förvånad, eftersom vi har en bokstavlig talad tsunami i form av filmer, serier, dokumentärer och annat på tv – i synnerhet inom ramen för den kommersiella televisionen. Alla dessa kan i rimlighetens namn knappast hinnas med att bearbetas av översättare av högsta kvalité. För de andra språken borde det dock kunna gå att få översättningar som verkligen motsvarar kraven på korrekta och samstämmiga betydelser och ordlydelser.

Ett engelskt ord jag bara en gång har sett vara riktigt översatt är ”catfish”. På svenska är denna fisken ”mal”. Malen är en art bland cirka 2500, vilka ingår i en av 30 olika och malartade ”fiskfamiljer”. Att bara översätta med "mal" hade visserligen räckt, även om det riktiga vore att söka det specifika namnet på den aktuella fisken. Som det är nu översätts ordet oftast till ”kattfisk”, men nästan lika ofta också till ”havskatt”. Malarna är nästan utan undantag sötvattensfiskar, och det ytterst lilla fåtal som lever i saltvatten finns inte i Nordamerika eller Europa – i vars engelskspråkiga filmer, och liknande, ordet då och då dyker upp. Ordet ”kattfisk” är till på köpet en sydsvensk synonym för det vetenskapliga havskatt, som är en art utan den minsta relation till malarna.

Visst, man skulle mycket väl kunna kalla resonemanget för hårklyverier. Och enstaka ord med felaktigheter hit eller dit är väl egentligen inte så mycket att bråka om. Men, jag fann under söndagen två mer än två år gamla anteckningslappar där hela eller delar av fraser är fullkomligt uppåt väggarna. Tyvärr hade jag inte antecknat vilka filmer eller serier det rörde sig om. Hursomhelst är den första översättningen från TV3 och den andra från Kanal 5 – och de ger intrycket av att vara gjorda av ”färskingar” som antingen en praktikant eller en sommarvikarie (jupp, fördomsfullt).

Den första av anteckningarna är en utsaga ur en (tror jag) film om ett av de mest berömda slagen under andra världskriget och lyder: ”They died defending a steel plant in Stalingrad” (alltså: ”De dog medan de försvarade ett stålverk i Stalingrad”). Översättningen får mig att undra om det egentligen inte är något som är ute för att driva med tv-tittarna, eftersom den lyder enligt följande: ”De dog medan de försvarade en stålplanta i Stalingrad”.

Den andra är en fråga och lyder: ”Have you done her?” (i bemärkelsen ”Har du satt på henne?”), och är översatt till ”Har du gjort henne?”. Har ett svagt minne av att det rörde sig om en komedi med yngre män i handlingen (vad annars i sammanhanget?). I vilket fall som helst blir intrycket närmast en individs konversation med en gud...

Företeelsen är oftast dråplig, men den kan sannerligen också vara irriterande. Och man får verkligen hoppas att den inte finns med i alldeles för stor utsträckning i exempelvis FN-skrapan i New York, eller i EU:s byråkratiska korridorer i Bryssel...

Hönan eller ägget...

Bloggkollegan conny (en varmhjärtad och grubblande "cyniker" jag varmt rekommenderar att göra ett besök hos) har i ett av sina inlägg de senaste dagarna indirekt inspirerat mig till följande frågeställningar - apropå vissa medias (skymningspressen och reklamkanalerna i synnerhet) fäbless för ytlig och sensationslysten "underhållning":

Vem eller vilka borde egentligen betraktas som de största tossarna - journalisterna, redaktörerna och andra bland mediafolket som producerar eländet, eller alla de som väljer att faktiskt konsumera det?

Och, handen på hjärtat, kan "vi övriga" själva hundraprocentigt hävda att vi genomgående är berättigade till att "kasta första stenen"?

Lite gnäll om snabba klipp och så en gnutta inkonsekvens…

Satt och tittade på Babel för någon vecka sedan och kunde först inte komma på vad det var som en bit in i programmet irriterade mig. Inte var det själva innehållet – diskussioner, reportage och diverse information om litteratur och författarskap var som vanligt en trevlig förkovring. Men så slog det mig: ständigt ändrande kameravinklar och fokus på respektive deltagare, som för tillfället hade ordet i dialogerna. Det påminde mig om den närmast hysteriska form och framställning som kännetecknar – kanske främst – dokusåpsartade produktioner i reklamkanalerna. Men, stilen har definitivt spillt över på de ”seriösare” programmen i de ”seriösare” public service-kanalerna.

Alltså, detta ”zappande”, dessa snabba klipp och kameravinklar.… Är det bara en spegling av dagens behov av ”aktion”? Att vi styrts dithän att vi betraktar en enda kameravinkel, utan klipp som ett sömnpiller och/eller orsak till att vi byter kanal för att finna mer ”håll-i-gång”? Okej, att det är ett koncept som går ihop med ett fartfyllt innehåll. Men, i ett studioprogram där deltagarna sitter ner i lugn och ro, känns detta koncept definitivt överarbetat.

Men, det är klart… Idag känns alldeles för mycket pågå i stressens, kortsiktighetens och de ”snabba (börs)klippens” tecken. Det får tydligen inte finnas någon risk för ett stillasittande; för någonting långrandigt, tråkigt och enformigt; för det som – gud förbjude – skulle råka kunna bli reflexivt och meditativt…

Vad fanken är vi rädda för? Att vi ska hinna andas och härigenom syresätta hjärnan så att tankeförmågan förbättras – och på så vis underlätta för slöjans undansvepande för att möjliggöra en klarsyn om vår tillvaro och omvärld?

Tja, världen är som den är. Den är vad vi själva gör den till. Den är verkligen sådan som vi förtjänar att den är (muttrade klichén). Den kommer aldrig att vara perfekt (vill inte heller ha den sådan). Men det skulle inte göra ont om vi kunde lägga lite av energin – vi så ihärdigt satsar på verklighetsflykt – på att bli aningen mer upplysta och ifrågasättande. Och på så vis styra det hela mot ett tillstånd som i alla fall kunde bli några nyanser ljusare än vad fallet faktiskt är i dag…

Men så blickar jag ut genom fönstret på det vykortsliknande sceneriet… och förlorar mig in i vinterdagdrömmeriernas värld…

Hur långt har vi kommit egentligen - och vad är skillnaden mot det förgångna?

Utvecklingen går vidare? Okej... enligt vem? 

Visst, man kan absolut tala om ett teknologiskt framåtskridande. Men, den mentala biten? Människans "natur"? Jag är skeptisk (för att travestera Dr Dengroth)... för vad är det för skillnad på "snacket och tematiken" i de över två decennier gamla videosnuttarna nedan, och det man kan stöta på i diverse olika sammanhang idag?

Något om media, ”vanligt folk & elit”, ”underhållning & upplysning”, samt den heliga individualismens optimism…

Tro på dig själv; satsa på dig själv; du i första hand; se till att må bra; gör sådant som gör dig glad; var positiv; se framåt, se möjligheterna; tänk inga negativa tankar; släng skepticismen i avfallshinken! Optimisten lyckas och drar andra med sig! Pessimisten hämmas och gräver sin egen – och andras – grav!

Jag blir emellanåt alldeles andfådd av allt detta flåshurtiga som är några av vår aktuella och ”individualistiska” epoks mest signifikativa signum. Samtidigt blir jag också något konfunderad då jag tänker på den komponent i vardagen som – om inte mest, så åtminstone i förbaskat nära avgörande grad – påverkar vår bild av tillvaron: media.

Har börjat undra om den här ”allt-blir-ljust-och-bra-bara-du-tänker-så-själv-inställningen” egentligen är ett försök att dölja en medvetenhet om att ”allt” kanske inte är så okej som vissa somliga vill få det till. Det händer att jag uppfattar denna företeelse vara på gränsen till krystad – ja, ett önsketänkande. Och det börjar alltmer kännas som om den helst inte ska ifrågasättas, för då ifrågasätts indirekt vårt fortsatta handhavande med den värld vi själva är så beroende av.

”Gnäll, gnäll, gnäll”? Tja, kanske det… Jag anser dock inte att man behöver vara en som ser konspirationer i allt, för att få känslan av att någonting är vridet. Vi har å den ena sidan ett nyhets- och informationsflöde som hittills inte haft sin like i vår historia, å den andra har utbudet av nöjen, underhållning och annan verklighetsflykt också till synes ”exploderat”. Är det meningen att det sista ska kompensera för det första? Nyhetsrapporteringen i media tenderar alldeles för ofta att ha en övervikt av negativa och mörka rubriker. Det är inte så konstigt om man inte har ork och lust att ta till sig information om den till övervägande delen är dyster.

Varför inte en sund och konstruktiv balans i nyhetsflödet, samt en oftare förekommande och åtföljande information om vad som görs eller kan göras för att åtgärda eller kompensera en negativ företeelse? Vad är det som säger att ”folk dras till katastrofer”? Och vad är det som säger att ”folk inte orkar ta till sig”? Mitt intryck i detta fall är att ”vanligt” folks kunnighet och insiktsförmåga förminskas: ”skriv och berätta så att Nisse i Skogsberga förstår vad du menar”. Varför överhuvudtaget denna fokus på de destruktiva sidorna i vår natur? Varför denna fäbless för vår dragning till det morbida och det lätttillgängliga? För att det ”säljer”?

Ett dystrare (samhälls)klimat upplever jag vara den bästa grogrunden för de destruktiva aspekterna av individualismen – som på köpet ska botas med ännu mer (positivt tänkande) ”individualism”. Vi tappar ork och lust för det och dem omkring oss och sveper istället in oss i underhållningens ”snuttefilt”. Sannolikt är det den naive optimisten i mig som tror sig veta att en minskning av den nutida – och ofta tabloidliknande – nyhetsförmedlingen, samt en bättre och sundare fördelning mellan allvar och glädje, i sin tur skulle minska ett överdrivet behov av allt mer (och bitvis allt extremare) underhållning. Och i förlängningen skulle detta flåsande med ”positiv hjälp till optimistisk självhjälp” också minska i behov.

Nu menar jag inte att nyhetsförmedlingen i media borde bli jippobetonad. Vad jag menar är att jag har en känsla av att fler positiva nyheter – om exempelvis vad som faktiskt görs åt diverse problem hos oss och i världen i övrigt, och hur – skulle kunna vara ett sätt att minska jakten på ”tröst”.

Då och då går det, med koppling till det ovannämnda, att stöta på utsagor, från representanter för politikens, kulturens och finansens etablissemang, som innehåller frågan om varför inte ”vanligt” folk orkar engagera sig mer i oavsett vad, utan föredrar att låta sig passiviseras av underhållning av olika slag. Jag frågar mig då varför det oftast då också tycks förbises att en hel del av svaret med största sannolikhet ligger i den syn som många bland de inflytelserika själva bär på beträffande ”vanligt” folk? Vi är inte bara en social varelse, utan även en kulturell. ”Vi påverkar och lär av varandra, och några påverkar och lär i något högre grad än andra”, sade floskeln. Kruxet är att de som gärna betraktar sig som en ”elit” egentligen inte tycks tänka annorlunda – man känner ju, som bekant, gärna sig själv som man känner andra. Om de inte själva trodde sig veta att behovet av underhållning och annat ”positivt” är större än möjligheterna av att ge och få en balanserad bild av tillvaron, så skulle detta inte vara fallet. Därför tycker jag den till synes cyniska inställning, som vissa somliga i ”eliten” demonstrerar, borde rensas ut av ”eliten” själv.

Men, att begära detta är väl att ifrågasätta rådande ordning (fy mig, nu blev jag likväl konspiratorisk)…

”Mot monokulturen alle man – och kvinns, och efterkomlingar”!

Sorterade bland gamla anteckningar och utkast igår kväll, med ändamålet att i lådorna och på skrivbordet endast ha konkreta textben att sätta inläggskött på. Då jag nästan var klar hittade jag några slarvigt hoprafsade – på gränsen till oläsliga – brottstycken om tv-utbudet på baksidan av ett gammalt utskrivet dokument. Först var jag tillfreds eftersom det rörde sig om något jag hade trott var förlorat. Sekunderna senare var jag istället irriterad på det faktum att de inte fanns något alls på papperet som kunde upplysa mig om huruvida de fragmentariska uppgifterna var komna från någon debatt på tv, eller funna i någon krönika alternativt artikel i en av dagstidningarna. Inte heller fanns något om vem personen bakom vissa utsagor var och när anteckningarna var gjorda. Det som fanns var kort och gott: ”medarbetare till SVT:s VD Eva Hamilton”, ”anglofieringstsunamin i tv-rutan”, ”tv-serier och underhållningsprogram”, ”låg kvalité (Frankrike, Tyskland, Italien m fl)” – och: ”skitsnack!”.

Efter att ha rådbråkat minnet en stund gav jag upp – det var ju trots allt inte en forskningstext, som obligatoriskt tarvar källhänvisningar, jag var ute efter att vilja skriva. Det ända som någorlunda fallit på plats var att anteckningarna var närmare två år gamla (således äldre än den här bloggen).

Okej, till saken: jag minns främst min irritation över att den som talat/skrivit hade uttryckt sig på ett vis som gav mig bilden av en policy som knappast gagnar en mångfaldig presentation av omvärlden. Mest irriterade – och irriterar – mig emellertid det där om ”låg kvalité”. Jag minns nämligen också att det bara kändes som ett ihåligt försvar för de överväldigande inköpen av program till SVT från de engelskspråkiga länderna – främst USA och Storbritannien. Till detta kommer det underliggande om konkurrensen från reklam-tv och betalkanalerna, där just det engelska språket och den ”anglosaxiska” kulturen, bredvid vår svenska, i det närmaste är Himalayasolid vad utbudet anbelangar.

Ursäkten om ”dålig kvalité” (har svaga minnen av något om ”barnsligt, låg nivå och trams” finns med i bilden) känns lamare än ett extraslappt bananskal. Då jag har en fjärdedel av min släkt i Tyskland och vidare hälften av densamma i Slovenien, har jag haft många tillfällen att ta del av tv-utbudet där. Referenserna blir något annorlunda i de länderna inte bara på grund av den egna produktionen, utan också till följd av att de köper in från grannarna och från betydligt fler länder utanför den engelskspråkiga världen än vad som sker hos oss. I ärlighetens namn måste jag dock tillägga att de kommersiella kanalerna i detta fall liknar de vi har en hel del. Och jag lyfter mer än gärna på hatten för hur SVT har utvecklats bara det senaste året: ett ökat antal inköpta program från Norge och Danmark och en bra mix av underhållning och upplysning. Därför kändes det också en aning befriande då jag såg senaste avsnittet av ”Panama” på SVT. Ett av inslagen var ett stycke ur ett tyskt humorprogram som drev med nynazister, vilket skedde på ett komiskt och definitivt inte ”lågt” vis. Och jag skulle i sammanhanget kunna räkna upp en tre-fyra tv-shower som jag tagit del av under mina vistelser i redan nämnda länder, vars kvalitetsnivå är i paritet med våra egna samt med det bästa vi får från ”Öarna” och ”Dem där över” (men då dessa program inte är kända hos oss blir de följaktligen meningslösa att framställa – som referenser – enligt min mening).

Hursomhelst… det jag har fått se i Tyskland och Slovenien (och härmed även Italiens och Kroatiens utbud i tv) har oftast med igenkänningsfaktorn att göra, och vi har tveklöst kommit att alltmer anpassa oss till det ”engelska” (som bitvis obestridligen är av skyhög kvalité) Ja, italiensk underhållning a la ”bröstviftarjippon” eller ”tysk” så kallad tappa-kalsippisarna-humor må vara löjlig, men samtidigt känns det hela mer som det har att göra med våra självbilder än just synen på kvalité. Det går inte att komma ifrån att det finns en hel del burleskt och lågt i vår egen buskistradition, och vem minns inte Benny Hills humorshow som var så populär hos många av oss för drygt ett och ett halvt decennium sedan? Och så har vi ”Jackass” och liknande (jag vet, jag trampar på tunn is – i detta fall handlar det sannolikt om generationsfrågor)… Att därmed komma med utsagor om att ”engelskt/amerikanskt” köps in för att de har högre kvalité är för höge bövelen rena rama rappakaljan.

Det finns andra och sannolikt bra tv på de flesta håll i vår del av världen, men det har blivit alltför mycket av ensidighet (och feghet?) hos de beslutsfattande på våra tv-kanaler. SVT klarar sig bra – ja, mycket bra! Men jag menar att det skulle - och borde - kunna gå mot strömmen i ännu större utsträckning. Särskilt i dessa tider borde ett vidare perspektiv komma fram i allt högre grad ur våra dumburkar… öh, sorry, dumplattor…