Något inte bara känns, utan är ruttet…

Under min relativa sysslolöshet den gångna våren kom jag några gånger att rycka in som vikarie på en väninnas arbetsplats – en firma som utför städning åt åldringar, eller andra som är oförmögna att i den bemärkelsen sköta sitt hem. Det var en på flera vis både kul och intressant tjänst man utförde, främst till följd av alla fascinerande personer man kom att träffa. Inte alltid, men ofta kom jag att ha antingen underhållande, spännande, roande och/eller lärorika – kort sagt stimulerande – konversationer med kunden ifråga. Den glädje vissa av dem kom att utstråla över att få lite sällskap och ett kort samtal var både upplyftande och deprimerande.

Jag kan hur som helst bara konstatera att det är på gränsen till överväldigande när jag tänker på vilken skatt vårt samhälle faktiskt har i dessa åldringar. Var och en är ett levande arkiv. Och var och en har en, på sitt specifika vis, fängslande levnadsteckning att berätta – för dem som skulle kunna tänka sig vilja lyssna. Det är det sista som gör att jag känner av en viss nedstämdhet, samt en rejäl portion önskan om att få klippa till någon ”skyldig”.

Här har vi en betydande del av befolkningen som av olika anledningar sitter ensamma och bara tynar bort, istället för att ges möjlighet att få delge av sina erfarenheter och kunskap. Om inget annat har de faktiskt förtjänat att åtminstone få en aning mer uppmärksamhet och uppskattning av oss medmänniskor. De har under sitt så kallade verksamma liv på olika – och sitt personliga – vis bidragit till vårt samhälle. Men så fort de passerat ett ”bäst-före-datum” så förpassas de alldeles för ofta till en tillvaro som närmast liknar isolation, och som i många bemärkelser ger intryck av att de inte duger någonting till, att de inte längre behövs. Just en trevlig och tjusig norm vår så kallade moderna och framstående västerländska kultur har lyckats utveckla.

Men, det är ju klart. ”Vi i väst” har ju inte tid med dessa petitesser. Vi är ju fullt upptagna med att sprida denna ruttna attityd och åskådning, detta kännetecken för civilisation, upplysning och framsteg, till de övriga som ännu inte hunnit kliva ut ur sin primitivitet. De stackarna har ju inte insett att frälsningen från det efterblivna stadiet kommer med det faktum att de improduktiva bara är i vägen för alla de andra i gruppen – de som måste producera för att alla vi andra ska kunna konsumera ännu mer...