Att det hittills har varit en mycket händelserik nyhetsvår är väl en utsaga i paritet med ”en fisk på land kommer att dö”. Det räcker i detta sammanhang att nämna händelserna i Japan eller den politiska utvecklingen i delar av Nordafrika och Mellersta östern. I det sistnämnda fallet har det sannerligen varit synnerligen intressant att följa debatter, kommentarer och dylikt i media och på andra offentliga håll.
Jag fascineras över ett par företeelser med koppling till detta. Den första är just medias reaktioner och agerande. Nyhetsvärde och aktualitet är någonting självklart, så detta hoppar jag över. Däremot inte det faktum att utbrottet och den följande utvecklingen avslöjade vilket intresse det faktiskt finns för den här delen av världen.
Det vanligaste, innan den aktuella händelseutvecklingen, var att nyhetsförmedlandet enbart tog fart då något inträffade som redan bekräftade eller förstärkte en redan rådande och högst förenklad bild. Alternativt att något sensationellt ”smaskigt” – som hajattackerna vid den egyptiska kusten – utspelades. Att det emellanåt praktiskt taget lyste överrumpling och förvirring om media och allmänhet i Västvärlden, då ”revolutionerna” i Arabvärlden utbröt, visar enligt min mening hur dålig vår kunskap är – för att inte tala om hur snäv bild vi har (haft) – egentligen beträffande denna del av klotet.
Ännu mer talande är kanske detta att endast en tidning i vårt land kom med någon form av självrannsakan. I en
krönika i Sydsvenska Dagbladet i februari, med koppling till skeendena i Egypten, står det: ”
Vi inom medievärlden bör idka lite självkritik när det gäller vår bevakning av Egypten under de gångna decennierna.” Jag anser att det skulle ha stått: ”mycket” eller ”en hel del” istället för ”lite”. I vilket fall som helst är denna krönika verkligen värd att lyfta på hatten åt.
En intressant aspekt i denna kontext är vårt eget tal om demokrati och frihet. Vi väljer vilka vi ska kritisera och peka finger åt eller inte. Vår självbild bidrar till att vi automatiskt drivs till att ifrågasätta eller driva med alla diktaturer eller auktoritära stater – nästan. Tydligen är detta emellertid inte så aktuellt om vi kan (och vill) resa till landet. Vårt turistande bidrar till att en både medveten och undermedveten slöja lägger sig över vår syn. ”Trivs vi som turister”, kan ju invånarna i landet inte ha det särskilt dåligt, eller hur? Egypten har äntligen fått den bilden att krackelera en aning. Känns därmed som att det är hög tid att Thailands ”sol-och-fest-bild” går samma väg.
Den andra företeelsen är ovan nämnda överrumpling och förvirring, som är direkt sammanbundna med just våra föreställda uppfattningar och direkta fördomar. Ja, emellanåt har det också uttryckts direkta tvivel på det som skedde – och sker. Utan tvekan har det tagits för givet att ”de där” (i Arabvärlden) inte är kapabla till att trotsa auktoriteter och tänka själva, eller att den ”muslimska kulturen” inte alls skulle kunna omfattas av synsätt liknande våra egna. Därför anser jag det mest fascinerande i sammanhanget vara de emellanåt krystade ansatserna att till varje pris fortsätta älta ”muslimernas” eller ”islams” omöjliga giftermål med ett liberalt, demokratiskt och/eller till och med sekulärt tankesätt. Detta visar tydligt på att det finns vissa somliga som definitivt är fullblodsintoleranta – oavsett vad dessa själva hävdar inom ramen för sin ”rätt att yttra sig”.
Samtidigt måste en lika viktig som avgörande brasklapp skjutas in. De från vissa håll närmast förbehållslösa hyllningarna av dessa ”revolter” och proteströrelser, och dem som på diverse vis representerar dessa, är förankrade i en lika enfaldig och svart-vit syn på och önskebild av världen som den framställda i föregående stycke. Det är som om man är rädd för att kritisera de avarter som förekommit och förekommer i samband med ”skyddslingarnas” agerande: attacker mot andra religiösa eller etniska minoriteter, samt jämställdhets- och kvinnorättsfrågor – för att ta ett par.
Händelseutvecklingen i delar av Nordafrika och Mellersta östern visar således bara ännu en gång på följande: det stora ansvar media har – och inte alltid lyckas leva upp till – samt att det till synes förenklade och själklara oftast är en chimär.
