En något utdragen om vissa vuxnas beteende...

Givet tiden som passerat sedan det senast pågick ett någorlunda regelmässigt bloggande på detta ställe, har både ett och annat upplevts, setts, hörts eller lästs som är värt att begrunda och fräsa eller jubla åt. Så vad ska jag plocka upp ur iakttagelse-korgen..? Något miljörelaterat? 

- Mnöh! Inte inspirerad!

Jaha... den nya religionen konsumism, då?

- Pff... detsamma som innan...

Okej, men vad sägs om någonting kopplat till konceptet "Vi-och-De"?

- Naääh... vill få känslan av att resultatet verkligen blir ett "mitt i de självtillräckligas nylle"... och den vibben har jag inte just nu!

Sluta glötta dig, för höge bövelen! Vad kommer spontant upp i skallen just nu då?

- Hm? Hömm..? ...barn!!

Jamenskjutdå!

- ...ska bli!

Satt för några veckor sedan på tåget till Sundets Pärla och blev ofrivilligt (nåja) öronvittne till en diskussion, mellan ett par till synes nyblivna föräldrar, apropå (vissa) ungars destruktiva - eller på annat vis störande och/eller stötande - beteende. Kunde hålla med i vissa av tankestråken, men jag fick fnatt när utsagan "barn kan vara så jävla grymma" närmast förutsägbart och i ett par olika varianter kom att yttras några gånger under samtalets gång. Det var inte så mycket floskeln i sig, som att den enbart reflexmässigt tycktes bejakas av motparten. Och på det vill jag svara följande:

- Barn är bara så grymma, hänsynslösa eller egoistiska som vi vuxna tillåter dem att vara!

Alltså, rör det sig bara om aningslöshet eller är vissa somliga "vuxna" verkligen så uppe i sig själv att de "bara sådär" är beredda att vräka över ansvaret på ungarna? Man blir ju mörkrädd i vilket fall...

Ett steg fram och två bakåt…

Vår utveckling som släkte och kultur betraktas sannolikt av en övervägande majoritet bland oss (i Västvärlden, delar av Asien och Sydamerika) i det stora hela som en framgångssaga. Ju bättre fler får det; ju lättare, bekvämare och bekymmersfriare vardagen blir (i synnerhet materiellt), desto längre anser vi oss ha kommit.

Kan inte låta bli att då och då få en irriterande klåda under skalpen när dessa tankegångar idisslas av de grå. I synnerhet det senaste decenniet tycker jag mig ha upplevt att det har blivit allt tätare mellan dessa kliande tillfällen. Tycker mig nämligen märka att det på ett växande antal håll snarare tycks bli allt vanligare att allt mindre bry sig om sin omgivning (oavsett om detta gäller medmänniskor eller klotet vi delar) i takt med att exempelvis rummen blivit fler och livslängden på kapitalvarorna kortare. Det är som om vissa somliga är rädda att de inte ska få tid nog att konsumera och förbruka snabbt nog om de skulle råka engagera sig för andras skull – oavsett om det gäller frågor om miljö, demokrati eller mänskliga rättigheter.

Civilisationsförbättring? Tja, möjligen om man räknar det växande antal som har nått – eller inom en inte så avlägsen framtid kommer att ha uppnått – det stadiet då de inte längre behöver bekymra sig; åtminstone inte för annat än för hur snabbt de ska kunna få en möjlighet att ge köket, eller badrummet, eller bådadera en trendriktig eller statushöjande ansiktslyftning.

Civilisationsförbättring? På ett antal områden torde man snarare kunna tala om civilisationsförsämring…

Jakt på och jäkt efter övermänniskan…

Gjorde häromdagen en arbetskollega sällskap under en paus i rutinerna och slöfluktade på ett avsnitt ur en nordamerikansk underhållningsserie (Vad? Finns det sådana från andra länder?). I vanlig ordning utsattes vi ofrivilligt – någon som faktiskt gör det frivilligt? – för ännu en av alla dessa omgångar med predikningar och frälsarförsök under de sedvanliga reklambajsaravbrotten på en av alla dessa hjärnbedövningskanaler. Ett av inslagen gällde något ur kosmetikbranchen och i svamlet uppfattade jag frasen ”felfri look”. Noterade detta i minnet, därefter på en papperslapp och googlade frasen under förmiddagen. Kom så småningom in på en kosmetikkedjas hemsida, där en av produkterna beskrevs på detta vis:

Microfin, skir och silkig. Pressat puder som är enkelt att ta med sig. Lätt att applicera. Ändrar inte nyansen på färgen. Låter hudens naturliga vitalitet och fräschör stråla igenom. En makeupsvamp med mockadetaljer medföljer. Suddar ut linjer. Ger huden en felfri look.

Och en annan enligt följande:

Professionell kvalitet. En foundationborste som skapar en jämn finish och felfri look. Fungerar bra med alla foundations i serien M·A·C, inklusive Studio Fix och Studio Tech. En professionell foundationborste utformad för att skapa en jämn och felfri look. Använd för att applicera och fördela foundation i hela ansiktet. 19 cm.

Jupp… i det andra exemplet upprepas frasen två gånger. Och, visst, det känns som en copywritermiss… men likväl speglar texten ett fenomen som fått otäck tyngd genom kombinationen av reklam- och skönhetsbranchens, samt medias, agerande. Det går inte att undvika att uppleva företeelsen som någonting indirekt kopplat till det rasbiologiska vansinnet under första halvan av föregående sekel.

Alltsåmenvaf...? Får någonting vara ”defekt” överhuvudtaget idag? Måste allt tvingas in i en symmetri? Det är lite som: ”vi måste få ordning och reda på naturen – naturen ska besegras och tämjas”. Det onaturliga tycks ju för höge bövelen ha gått och blivit norm…

Givet dagens skönhetsideal och dess jakt på och jäkt efter övermänniskan är det sannerligen inte enbart högerpopulisternas trångsynthet och själtillräcklighet, samt den chauvinistiska nationalismens intolerans, som får en att tycka sig höra de skumma grändernas stöveltramp.

En komponent i vår nutida zeitgeist…

Alltmer av jakt och allt mindre av tacksamhet…

Det är som om tillvaron för vissa somliga kommit att bli ett stafettlopp utan ände (nåja, målsnöret sprängs då den permanenta visiten hos förfäderna inleds), där dessa utgör pinnen och diverse ”måsten” och drivkrafter är löparen…

Hepp! Nu har jag fixat den nya platt-tv:n... och så var det dags att stajla om köket… Tjo, så var det klart! Paus? Är du galen? Då kan ju någon annan hinna före…

I högsta grad ett dagsaktuellt fenomen...

Människor som alltid jagar efter större rikedom, utan att någonsin ge sig tid att njuta av den, är som hungriga som alltid lagar mat, men aldrig sätter sig till bords.

(Marie von Ebner-Eschenbach 1830-1916)

Givet konsumtionshetsen av idag är det sista i citatet ovan mer likt ett: "vi lagar ständigt käk, men hinner inte sätta oss till bords - utan slänger käket för att få en ursäkt att handla nytt och dyrare"...

Det moderna samhällets paradox...

Är det inte ironiskt att vi betraktar en mer än godkänd ekonomi som synonymt med frihet? För i realiteten har vi ju förslavats av pengarna...

Något om föreställningars och uppfattningars bedrägliga "sanning"...

En fråga (bland många) som då och då poppar upp inuti skallen är den om hur vissa självbilder och -föreställningar har kommit till, oavsett om detta rör sig om enskilda individer, (allehanda) grupper av individer, eller – exempelvis – en hel nation. Många av dessa ”uppfattningar” stämmer ofta ganska väl med verkligheten. Men så finns det sådana föreställningar som kanske främst borde betraktas som myter. En av dessa är den om att ”svensken är så instängd, blyg och skygg”.

Då jag för inte så länge sedan satt med några vänner och diskuterade diverse saker och ting mellan mull och moln, var ”mobiltelefonens och de sociala mediernas revolution” ett bland en rad teman. Och det var i samband med detta om att vi alltmer tycks umgås på distans som tanken om vår ”instängda, blyga och skygga natur” fick sig en funderare. Främst tanken på om detta alltid hade varit så. Minnen från min barndoms sommarvistelser i Slovenien (ja, jag vet, det hette Jugoslavien ”på den tiden”…) bidrog till att ifrågasättarmekanismen aktiverades.

”På den tiden” stövlade man – för att inte säga: brakade – bara (främst på landsbygden, men även i tätorterna) sisådär in till grannen. Ja, hur skulle man annars ha gjort om man behövde kommunicera? Och vad skulle grannen ha gjort för att undvika just dig? Haft radaranläggningar eller dygnetruntanställda som förkunnade grannens eller främlingars antågande?

På landsbygden i Slovenien (kan tyvärr icke referera till de övriga delrepublikerna) blev telefonen ”var medborgares egendom” först i samband med att landet hade brutit sig ur federationen. I städerna hade detta skett under 80-talets lopp. Efter detta är man i Slovenien inte lika benägen att just ”bara sisådär ramla in”, utan man hör sig gärna för innan – precis, via telefon! Man kan gott säga att slovenerna gått och blivit något mer ”instängda, blyga och skygga” efter detta teknologiska och elektroniska samhällsutvecklarsteg.

Alltså, hur var det egentligen i vårt Svea rike innan detta kommunikationsmedel hade erövrat hemmen? Vi brukar ju säga att vi här i landet är glada för att organisera saker och ting; att exempelvis ”gärna bestämma något innan” – som en träff eller liknande. Hur gjorde då den ”instängde, blyge och skygge” svensken/svenskan förr i världen? Sände röksignaler? Trummade på tam-tam-trummorna?

Är det egentligen inte så att denna ”bild” vi och andra har om oss i mycket är en myt - att vi agerar och är som vi är mer är en följd av en viss samhällsutveckling än av något "etniskt genetiskt"? Eller hyrde vi in individer ”från kulturella och etniska grupper, som inte är lika blyga” som mellanhänder? Är det inte ganska mycket så att vi människor egentligen är hopplösa (eller fantastiska – beroende på sammanhang) på att minnas vissa företeelser i det förgångna särskilt väl?

Och är det inte värt att då och då placera självklara och för givet tagna bilder och föreställningar om oss själva och andra under lupp?

Inte dags snart att ta av de engelskspråkiga glasögonen?

Känner inte många som fullkomligt ignorerar och till varje pris söker undvika att på något vis komma i kontakt med underhållningsindustrin från ”över där”. Själv betraktar jag denna företeelse som alltför extrem åt sitt håll. Allt som kommer ut ur Hollywood – eller, för den delen, den övriga engelskspråkiga film- och serieproduktionen – är inte enbart ytlig eller lättillgänglig ”skräpmat”, som huvudsakligen omfattar kärlekskomedier eller actionrullar. Och det finns tillfällen då även denna form av förströelse kan ha sin plats i min tillvaro. Att bara käka enligt kostcirkel och sunda rekommendationer är i mina ögon en form av fanatism, för att inte säga snobbism…

Det finns dock en aspekt som i allt högre grad både provocerar och oroar – och samtidigt också fascinerar. Jag tänker på det fantastiska som främst jänkarna, men i många fall även britterna, bjuder på via bioduken eller data- respektive TV-skärmen: det faktum att de via en specifik brytning plötsligt ”talar” tyska, ryska, franska eller vad det nu kan vara för främmande språk. Många gånger inleds ”språket” visserligen med en mening eller replikskifte på originalspråket, men övergår därefter kvickt till engelska med originalets accent. Värst är de exempel där en berättelse utspelas i eller handlar om ett fiktivt land eller en påhittad folkgrupp, vilka närmast utan förbehåll utgör ”the bad guys” och placeras i den (uppenbarligen fortfarande) diffusa delen av östra Europa, Centralasien, Afrika eller någonstans i Sydamerika.

I mina ögon är denna form av ”autenticitet” inte bara sämre än kass, den är direkt rutten. Den innehåller tendenser till en godtycklig samt självklar och självpåtagen rätt till att presentera ”verkligheten”. I ljuset av de senaste dryga femton åren av exempelvis realistiska filmer eller serier – i synnerhet sådana som behandlar andra världskriget (exempelvis Rädda menige Ryan, Den tunna röda linjen eller Band of Brothers) – känns det något obehagligt att denna produktion av stereotyper och förenklande ”självklarheter” fortgår. Tyvärr ser jag heller ingen ljusning på sikt. Denna hegemoni, som de sämsta aspekterna av den engelskspråkiga underhållningsindustrin har, kommer med största sannolikhet att bli svår att bryta. I synnerhet som vi i norra Europa får en allt starkare förankring i den anglosaxiska kultursfären, och eftersom verklighetsflykt i form av lättsmälta och ytliga nöjen tycks ha en så hög prioritet i vår så högt utvecklade men stressade nutid…

Hästar under huv och åsnor bakom styret...

Med koppling till de gånger jag stöter på uttryck som: 

- Hö hö, den har långt över femhundra hästar under huven!

Eller:

- Hajjar du? Maxar över trehundra!!

Alltså... Med full respekt för alla dem som är helt betuttade i motorsport oavsett kategori... eller ombyggnad och design av diverse fordonskategorier (är själv barnsligt förtjust i den estetiska förändring ett vardagligt åk kan genomgå). Men, vad är det för mening med ett helt sabla stuteri under motorlocket - som medger högre hastigheter än vad de flesta jetplan har vid start och landning - om lagstiftningarna på de flesta håll i världen endast medger att bara en viss del av havreknaprarna kan användas på allmänna vägar? För att i nuvarande tid inte tala om det absurda i den "törst" som allt detta gnäggande innebär...

Jäpp, jag är trög som sirap på antarktis, när det kommer till tolerans för utsagor som alltför ofta tycks vara förbundna med försök till kompensation för en svag personlighet. Och visst svär jag i ett heligt byggnadsverk av något slag eftersom jag själv bevistat ett "dragrace" och själv gärna trycker till extra på gaspedalen när jag befinner mig på någon av kontinentens fartdåreframkallande vägnät. Men jag har definitivt aldrig kunnat förstå tjusningen med de mekaniska vrål som - faktiskt först efter den egentliga "bilrevolutionen" efter andra världskriget (jupp, sant, H. Ford gjorde "revolutionen" redan under mellankrigstiden - men det var i USA) - gått och blivit någonting "naturligt" i vår tillvaro på det här gruskornet i kosmos. För mig kommer det alltid att förbli ett konstlat ljud vi faktiskt inte har någon praktisk nytta av...

Nutidens predikstol...

Apropå reklamens grepp om vår tillvaro...

Hur många prylar är det egentligen vi faktiskt inte visste att vi behövde (eller saknade) innan just den där reklamsnutten talade om det för oss???

Något om en rutten underhållning och ”know your enemy”...

Under nattens arbetspass kom jag bli ytterligare ett steg övertygad om att någonting verkligen tycks hålla på att kantra i vår civilisation…

Fick ofrivilligt ta del av (gjorde arbetskollegan sällskap i dennas sittning i kassan) en av alla dessa moderna gladiatorspel kallade dokusåpor. I just det aktuella fallet rör det sig om överviktiga personer som ingår i konkurrerande lag, vars ändamål är att minska i vikt i mesta möjliga mån. Det lag som under sända episod förlorar – det vill säga gått ner minst i vikt sammanlagt – måste rösta ut en av lagspelarna.

…jaaa, jag satt och såg mig igenom hela tragedin…

Var till sist tvungen att lämna kassabåset i pur sabla ilska. Jamenvadihelv… är det egentligen meningen att personerna ifråga verkligen ska få hjälp? Eller utgör de enbart rekvisitan i vad som bara är ännu en av alla dessa mer eller mindre hjärndöda och vidriga varianter på vad vissa somliga ser som underhållning? Och betyder det i slutänden att en utröstad inte längre får hjälp att minska i vikt efteråt?

Visst, det muttras säkert något om att ”de där väljer ju frivilligt att delta” eller om att ”vissa gör ju vad som helst för att synas”. Spelar ju nada kvitt. Bara idén om att exponera vissas kroppsliga och/eller själsliga misär är ju äckelframkallande. Men, vad är egentligen det mest ruttna i sammanhanget? Det faktum att någon bara kommer på tanken att producera förfallet och att någon faktiskt vill delta i det? Eller att det till och med finns en publik som vill smita från ansvaret att använda sina hjärnhalvor till någonting annat än att bara tillfredsställa de lägsta drifterna? Själv är jag benägen att tycka att konsumenten har möjlighet att påverka och därmed ett något större ansvar än cynikerna som skapar möget.

Visst, jag kan absolut göra det enkelt för mig och ge blanka den i dy(ng)lik underhållning. Men, det skulle vara som att lämna walk over till enfalden. Ska man ha minsta hum om sådant man ifrågasätter, bör man känna sin fiende väl (för att göra en travesti på en engelskspråkig fras).

Ja, sant. Jag skulle inte komma på tanken att ta livet av någon eller utföra ett övergrepp av något drastiskt slag, för att ”veta” att jag talar om något som är fel på alla vis. Men, det är min övertygelse att man in de överlägset flesta fallen bör smaka och prova på så man inte riskerar att fälla ett brådmoget omdöme.

Intermezzo II: "Eftertankens låga status"

(Apropå rådande trend av jäkt och jakt)

Har senaste decenniet, med allt jämnare mellanrum, fått förnimmelsen av ett: "Bäst att inte stanna upp och tänka efter, man skulle ju kunna bli kritisk - och då måste man ju börja bry sig på riktigt!"...

Givet mängden personer med ifrågasättande karaktärer jag under samma tid lärt känna, börjar frågan "Vad är det man själv missar egentligen?" växa sig allt starkare...

Tekniken är inte Gud...

En av många företeelser som både fascinerar mig och fyller mig med rejäl skepsis, är vurmen för och den i praktiken blinda tron på teknologins ”allsmäktighet”. Nej, jag är inte anti eller liknande. Uppskattar i högsta grad alltid att upplysa mig själv genom att se dokumentärer eller surfa på nätet om diverse ting och företeelser – samt deras utveckling och funktion – inom ramen för den så kallade teknik- eller ingenjörsvetenskapen. Men, det finns i mina ögon ett närmast religiöst förhållningssätt till teknologins möjligheter och däri inbakat det alldeles för ofta förekommande elementet av någonting ofelbart och ofarligt – ett konkret och påtagligt ”ändamålet helgar medlen”.

I många vardagliga sammanhang yttrar detta sig gärna i situationer som gör oss både lustigt och skrämmande handfallna. Inte förrän tekniken inte längre ”levererar” tycks vi vakna upp och vara förmögna att ”se”. De flesta av oss får en tankeställare om beroendet och utsattheten – grundat i detta närmast gränslösa förtroende – först då strömmen går, eller då en produkt eller en process av diverse anledningar och på olika vis plötsligt upphör att ”samarbeta”.

En annan aspekt är den enkelspårighet som närmast tycks vara en naturlag kopplad till fenomenet. I vårt förtroende för diverse tekniska apparater verkar de flesta av oss ignorera alternativ eller ”reservplaner”. Vi tycks helt enkelt bli direkt mentalt förslöade…

Ett gott exempel på detta är situationer med så kallade ”felkörare” jag upplever under åtta av tio arbetspass på Öresundsbron. Det rör sig främst om privatpersoner, men ibland också yrkesförare, på väg från kontinenten till en destination någonstans i vårt land eller grannländerna Norge respektive Finland. Dessa blir samtliga fullkomligt förvånade och förvirrade – ibland även direkt förtvivlade – då de får veta att de befinner sig i Sverige, utan att ha behövt ta färjan mellan Helsingör och Helsingborg. I samtliga fall har deras GPS tagit ”närmaste” vägen mot destinationsorten. Och kommer man via Köpenhamn är bron det närmaste alternativet och icke färjorna längre norrut. Det blir oftast något längre diskussioner med ”kunden” och i de flesta av dessa fall, då jag frågat, har vederbörande helt upphört att använda – eller, om det är en yngre person, aldrig gjort det – ”reservplanen” kallad kartbok eller vägatlas. Man har helt enkelt ”litat” på sitt tekniska under.

Okej, det finns mer eller mindre avancerade manicker av den aktuella sorten. Det finns de som ”levererar” och inte ”lurar” sin användare. Men, mitt intryck är att det alldeles för ofta litas på teknikens ofelbarhet – särskilt som jag ofta upplevde liknande situationer på min förra anställning, där säsongsarbetarna många gånger ”lyckades” orientera fel just på grund av att inte samtidigt ha haft fysisk koll på vägnummer och trafikskyltar.

Det finns betydligt fler – och värre – prov på teknikens ”förslavande”, men det ovan framförda är ett i min katalog tillräckligt talande exempel på företeelsen. Och även om jag inte är av meningen att vi sitter på en tickande bomb, är jag hyfsat övertygad om att det definitivt vore av godo med en ökad medvetenhet – både bland experterna och lekmännen - om att det finns för- och nackdelar med i praktiken det mesta som är kopplat till mänsklig verksamhet.

”Fria, självständiga och oberoende”? Jasså?

Har vid detta laget sett och upplevt ett antal köpcentrum under mina resor runtom vår kontinent och så över pölen under besöken hos lillasyster. Tillfällena att betrakta och studera medmänniskorna i dessa miljöer har varit, många, goda och diversifierade. Vad som slår mig är inte trendernas påtagliga likriktning och enformighet, utan den stora mängden av till synes oreflekterat och förbehållslöst ”efterapande”.

Minns i dessa sammanhang också ofta tillbaka på en historieföreläsning, på vår sydligaste universitetsort, som belyste och analyserade de översta samhällsskiktens liv och leverne från tidigmodern tid till dagens datum. Ett ord som ett antal gånger kom med i föreläsarens framställning och resonemang var begreppet mode.

Tankarna snurrar…

Mode… skapat och upprätthållet av en samhällselit, som hade alldeles för mycket fritid… för övrigt folk, som inte visste vad de skulle göra av sin frihet och fritid (när de väl fick dem)… Och ”folket” följde efter trots, eller just på grund av, att den avskydde lika mycket som avundades och beundrade ”eliten”. Folket ville ju bara leva gott… och eftersom den inte hade andra referenser beträffande ett ”gott liv” än elitens, blev just eliten och dess liv och leverne ”rättesnöret”…

Visst, något raljerande, men det går inte att komma ifrån att det knappast är någon ”vanlig” Nilsson, Koskinen eller Bijelobradić som sätter trenderna. Låt vara att det sitter en ”vardaglig” Lisa eller Johan och låter sin kreativitet flöda för brödfödan i design- och modevärlden. Slutresultatet är likväl att det är ett väldigt smalt skikt som fortfarande sätter upp riktlinjer, kriterier och normer för ”övriga folket” – vare sig detta vill eller ej. Och modeindustrin är fortfarande en aspekt av glamour, yta och glitter – och vice versa, vilket knappast kan sägas förknippas med annat än de översta samhällsskikten.

Och detta med trender och mode är emellanåt rejält skrattretande. Vad vi med glädje bär eller klär oss i under ett eller ett par års tid, är i regel någonting vi oftast reagerar på med avsmak, motvilja och/eller löje om det presenteras ett eller ett par år innan det blir just en trend. För att inte nämna det faktum att vi gärna skrattar rått åt trenden några år efter att den har försvunnit in i en annan – skapad och marknadsförd av ett smalt skikt.

Således har ”vi övriga” (eller åtminstone ett alldeles för stort antal av oss) enligt min mening faktiskt aldrig (eller ännu inte) lyckats göra oss fria, självständiga och oberoende som individer – i dessa ords rätta bemärkelser. Nästa gång jag får höra någon uttrycka att ett av ”vårt utvecklade Västs” starkaste kännetecken är just individualismen, kommer jag att noga se till att jag inte har någon slags vätska i munnen…

Hur långt har vi kommit egentligen - och vad är skillnaden mot det förgångna?

Utvecklingen går vidare? Okej... enligt vem? 

Visst, man kan absolut tala om ett teknologiskt framåtskridande. Men, den mentala biten? Människans "natur"? Jag är skeptisk (för att travestera Dr Dengroth)... för vad är det för skillnad på "snacket och tematiken" i de över två decennier gamla videosnuttarna nedan, och det man kan stöta på i diverse olika sammanhang idag?

Subjektivitetens logik – Akt 16

Prolog:

Som del av Västerlandet har synen på och respekten till det täcka könet i vårt land verkligen kommit långt sedan det patriarkala 1800-talet och tiden dessförinnan. Inställningen till och åsikter om jämställdhet är självfallet både positiva och progressiva. Förtrycket av, våldet mot och diskrimineringen av kvinnorna har praktiskt taget förpassats till historiens skräphög. Situationen på andra håll i världen lämnar dock alltför mycket i övrigt att önska…

Scen I:

De är ju så efter…

– Man baxnar när man tänker på vilken primitiv och vidrig kvinnosyn de har.

– Ja, männen har alla rättigheter och kvinnorna har bara att rätta sig efter det.

– De är totalt respektlösa mot våra kvinnor, som blir kallade både det ena och det andra.

– Ja, herregud, man blir ju mörkrädd.

– Kan du begripa hur i helvete de orkar med sin machoattityd?

– Men det är väl inte så underligt om man tänker på vilka komplex man måste få när man kommer hit från samhällen med så löjligt lågt utvecklade kulturer som de där borta.

Scen II:

Vi har ju kommit så långt…

– Brudar är inte bara korkade! De är för fan helt värdelösa bakom ratten också!

– Ha ha! Du är bara sur för att hon stack ifrån dig!

– Håll käften! Jag sparkade ut henne! Slynan gjorde en vänstersväng!

– Va´? Så hon horade rundor?

– Jag och Danne drar till Thailand över vintern. Hänger du på? Det kommer som vanligt att bli "fest-i-ett" med knulluder och kröka.

– Klart som fan! Billigt dricka och att dunka på en risätare är aldrig fel!

- Hö hö! Eddie Meduza är för jävla skön den! ”Fruntimmer är madrasser me´ hål i”! Hö hö!

- He he! ”Är dom en meter från spisen eller sängen så är dom på rymmen”! Ha ha!

Epilog:

… och händelserna i Bjästa är ju ett tragiskt undantag..?

Den trendiga orättvisan...

Det är ett märkligt och samtidigt fascinerande fenomen det där då någonting har varit ett samtalstema och så råkar man en kort tid därefter stöta på just detta någonting…

Häromdagen träffade jag en över genomsnittet sympatisk, livsbejakande och grubblande person. Att det fanns en del tygellösa tendenser och spontan tossighet med i bagaget är vidare bara den tilltalande pricken över alfabetets nionde medlem. Kort sagt var det en angenäm upplevelse att ha delat tid och diskussioner, samt ömsesidiga framställningar och utläggningar med personen ifråga.

Men nu ska det inte fladdras iväg alltför långt från det aktuella temat…

Det som bland annat kom upp var min uppfattning om vissa inställningar och åsikter, kopplade till vissa fenomen, som på senare tid (närmare bestämt de senaste solvarven) blivit alltmer påtagliga. I detta fall rör det sig om den så kallade individualismen och dess avigsidor, vilka hos vissa somliga uttrycker sig på ett vis som jag definitivt uppfattar som ett allt större fjärmande från det som simpelt kallas medmänsklighet.

Hade igår dessutom ett samtal med några bekanta om just detta, och ett begrepp dök i sammanhanget upp en hel del gånger: orättvisa. Det visade sig bland annat också att jag och en bekant hade samma erfarenheter av det här med personlig coaching (som är ett av många typexempel på diverse trender i dessa individualistiska tidevarv). Jag hade haft en rad ”personliga och utvecklande sessioner” i våras hos en rekryteringsfirma, och en av mina bekanta på sin arbetsplats under denna sommar. Under dessa möten hade vi båda då stött på just detta om ”att allt inte kan vara rättvist” och ”att just livet inte är det”, samt att vi som personer inte skulle ha fokus på och slösa tid på dylika tankegångar – utan först och främst på vårt eget självförverkligande och åtföljande välbefinnande.

Individualismen bär ju både medvetet och omedvetet med sig åsikter och inställningar såsom ”fokus på mig och mitt självförverkligande i första hand”, ”jag klarar det själv och därför ska andra också göra det” samt ”var och en är sig själv närmast”. I viss mån kan jag köpa det där; är man som individ tillfredställd själv har man i regel mer ork och lust att ge andra uppmärksamhet. Och jag är definitivt medveten om att – för att uttrycka mig filosofiskt – livet ger och tar i till synes godtyckligt olika portioner. Men jag vänder mig definitivt emot det som alltmer förefaller vara ett växande (men tyst) accepterande av orättvisor som exempelvis: hemlöshet och utslagenhet, försvårade livsvillkor för dem som faller under etiketten ”samhällets svaga” eller försvårade villkor för utbildning och fortbildning. Ja, enligt min mening är denna till synes växande företeelse inte bara rutten och stinker… den är rätt och slätt något sjukt hos ett släkte som kallar sig just ”socialt”.

För att avrunda det hela… På vägen hem under tidiga kvällen blev jag sugen på mjukglass och gjorde därför en kvick vända in till Centrum. I kön till godsakerna fick jag bakom mig två barnfamiljer som var ute i samma ärende. Främst papporna samspråkade livligt och diskuterade politik i allmänhet och det kommande valet i synnerhet. Då jag lämnade kön kunde jag inte annat än ljudligt snäsa ett:

– Visst är det underbart att det finns svaga och veka själar så att övermänniskorna kan få synas så mycket mer!?

Min något infantila och tölpaktiga reaktion berodde i första hand på följande übercyniska utsaga från det ena paret:

– Solidaritet? Seriöst? Hö hö! Har ni två gått och blivit så´na som tror att folk ärligt gör något gratis?

Sannerligen ett prov på att vissa somliga inte skulle känna igen vanlig vänlighet eller empati om de så blev påkörda av dessa…

Något om media, samt ett litet tips på förmiddagskvisten...

Massmedia är något som emellanåt figurerar i inläggen på denna blogg och då i princip uteslutande som "statist" eller som syndabock. Japps, jag sticker inte under stol med att min inställning till media inte är den mest toleranta och förstående. Orsaken torde vara självklar, men jag känner att det likväl kan deklareras: media har ett inflytande på våra föreställningar av - och inställningar till - vår omvärld (det är inte för inte som det också har epitetet "tredje statsmakten") som inte motsvaras av dess ansvarstagande beträffande detta inflytande.

Visst, vi borde kunna tänka själva och gör det nog hyfsat ofta också. Ändå kan jag inte komma ifrån den gnagande känslan av att vi alldeles för ofta tar för givet att våra massmedia är både opartiska, "allvetande" och ansvarstagande - för att "vi lever ju i en demokrati".

Det är här jag menar faran ligger. Bara för att "vi" har demokrati garanterar detta inte att misstag, dumheter, slentrian, nonchalans och direkt okunskap skulle vara undantagen som bekräftar regeln - kanske tvärtom (och särskilt nu i tider då nyheter alltmer blivit en sensationens och ytlighetens produkt - som helst bör säljas med mördande reklam). Det är vidare också min uppfattning att "människan på gatan" är mer alert och kritisk i länder vars statsregimer är mer eller mindre auktoritära. I demokratier tycks det mig däremot finnas sorgligt många tendenser till att vi blir något för bekväma och godtrogna av oss.

Således är det fler gånger än inte som följande tankegångar stört min andliga lättja: om nu media är den institution vars främsta uppgift och syfte är att följa, bevaka och granska de första makterna - regering och riksdag (och här borde tilläggas: "alla övriga inflytelserika institutioner eller organisationer")... Vem eller vad är det då som följer, bevakar och granskar massmedierna?

Det känns därför gott att för en gång skull inte bara ha gnäll och klander att komma med. Visserligen har vi "Myndigheten för radio och tv" (före detta granskningsnämnden för desamma), men jag håller personligen högre det forum jag för snart ett år sedan stötte på på nätet, och som varmt rekommenderas till de som eventuellt är intresserade:

http://www.second-opinion.se/

En glad och sympatisk dag önskas!

(För andra gången) Hur individualistiska är vi egentligen?

Är fortfarande rejält skeptisk beträffande det där om att vår samtid skulle utgöra en del av en ”individualismens epok”…

Oavsett om vi för en enskild person eller ett helt sällskap deklarerar vårt tycke och tänkande för ett ting eller en företeelse, är det lika mycket ett påstående som ett sök efter bekräftelse. Och enligt mina erfarenheter dominerar det sistnämnda: vi önskar ju faktiskt veta huruvida vår omgivning uppskattar och godkänner vår smak eller inställning.

Ja, varför denna drivkraft att alls finna sina likasinnade? Vore vi äkta individualister – i bemärkelsen självständiga och oberoende – torde ursäkter, förklaringar, förnärmade reaktioner, sårade känslor och/eller munhuggning vara betydligt mera sällsynta, eller till och med frånvarande, än vad min uppfattning är att de faktiskt är.

Eller..?

Otäck matematik

(En liten stenplanet = en bestämd mängd resurser) + vi blir fler + konsumera mer + ännu mycket mer + kapital- och andra varors allt kortare livslängd = ...?