Ordspråk, talesätt and grubbels

"Nu går skam på torra land" är en fras vi alla sannolikt har stött på någon gång... vare sig det varit i en text, hörts på radio eller i en diskussion man man råkat bli "vittne" till, eller något som ingått i en diskussion eller ett replikskifte man själv deltagit i.

Men då måste jag fråga följande: innebär frasens betydelseinnehåll att Skammen vanligtvis befinner sig i blötare miljöer? Typ ett sumphål eller liknande??

Fan vet... eller?

Ja, min själ...

Det är knappast någon nyhet att ett språk är ett fenomen i ständig förändring, samt att förändringsprocessen skjuter fart då kommunikationskanalerna och -sätten ökar i antal. Detta utmärks bland annat av att nya eller lånade ord och fraser typ kommer in i vardagsjargong likväl som i fackspråk… liksom – vilket lätt går att googla på nätet, om man nu vill fördjupa sig i temat.

Vidare utmärks nämnda process i de fall då ords och frasers innebörd ändrar mening – som ordet ”förvisso” vilket idag nästan uteslutande brukas i bemärkelsen ”visserligen” (vilket även accepterats på officiell och akademisk nivå), istället för den ursprungliga innebörden ”otvivelaktigt” eller ”fullt och fast”. Och detta sker mestadels helt omedvetet… liksom, typ…

Men vart har då de ord och fraser – vars bäst-före-datum gått ut – tagit vägen? Är det bara de äldre ”som inte vill eller kan hänga med längre”, eller de på något vis omvärldsisolerade, som fortfarande kan tänkas yttra ett ”dra dit pepparn växer” eller till och med ”släng dig i väggen” när det allt enligt tidsandan är på eller inne att säga ”fuck off”?

Hade (uppenbarligen) något tråkigt på arbetet för en tid sedan, eftersom jag började tankegnugga ett uttryck jag är helt hundra på att inte ha hört under det nya millenniet – använt det har jag inte (undantaget i sammanhangen som beskrivs i det följande). Frågade några kolleger, som representerar olika generationer, när de senast hört eller själva hade använt uttrycket ”ja, min själ”. Satte dem tydligen på pottan eftersom svaren i bästa fall blev vaga, förutom ett exempel där personen med fast övertygelse svarade att en moster uttryckt sig så under senaste släktmiddagen – för något år sedan. Givet personens ålder, måste denna moster ha varit tonåring under andra världskriget…

Således… inför kommande helg… vilka åldersstigna eller töntiga ord eller fraser har ni där ute inte hört eller använt senaste decenniet? När hörde eller använde ni själva frasen ”ja, min själ” senast?

Just det... önskar eder allesammans ett angenämt och sympatiskt veckoslut!

De rullande textremsornas värld…

Har hittills kommit säkerligen närmare halvdussinet inlägg som berört temat ”etiketter” och hur vi människor handskas med dessa – i synnerhet företeelsen ”etikettera varandra”. Här är ett till…

Etiketter, ja… dessa ”innehålls- och prisdeklarationer” har definitivt en positiv sida i det att de hjälper oss att kategorisera, sortera, organisera och strukturera vår tillvaro och allt som hör därtill. Således utgör företeelsen en grundläggande och därmed självklar komponent i vår existens och dess fortbestånd.

Som alla fenomen har dock även detta negativa aspekter. Till dessa hör i stigmatiseringar och/eller demoniseringar enskilda eller grupper. Men också det faktum att vi i mycket hämmas och begränsas i vår förmåga att ”tänka utanför ramarna”. En grovt förenklat exempel är: ”alla röda bär är giftiga”. I fallet att en grupp skulle ha enbart järnek (den giftiga) och röda vinbär på sitt ”territorium”, vore etiketten i sammanhanget bara halvt sann (eller falsk om man vill det istället) och orsak till att en ytterst viktig c-vitaminkälla vore ”icke tillgänglig”.

Tillvaron är således sällan så konkret, enkel och svart-vit som vi många gånger föreställer oss eller önskar. Detsamma gäller oss själva. Och här inträffar ofta ett både intressant, roande och skrämmande fenomen. Om vi har fått en negativ stämpel utifrån en rumsligt och tidsmässigt avgränsad händelse och denna blir den dominerande – eller i värsta fall enda – etiketten ett växande antal nya individer i vår omgivning kommer i passiv kontakt med, då känner vi oss förnärmade och kränkta över att de inte haft lusten eller kunskapen att ”gräva lite djupare” eller sökt ”nyansera” sin information om oss. Men, vi kan själva i nästa andetag göra exakt detsamma och då likväl anse oss som objektiva.

Visserligen fungerar, agerar och reagerar vi enligt ett visst grundläggande (fixerat, om man så vill) mönster, som är ett resultat av kulturella och genetiska faktorer. Och vi reflekterar egentligen inte särskilt medvetet kring detta. Men blir vi på något vis ombedda att direkt analysera en reaktion hos oss, sker det sannolikt ganska ofta att vi inser att vi också kan variera vårt agerande och våra reaktioner beroende på situation och/eller ”personlig dagsform”. Med andra ord är det där mönstret betydligt spretigare än vi kanske önskar oss eller vill erkänna för oss själva – och andra.

Därför kan jag inte låta bli att fråga mig om det inte vore som mest fruktbart om vi i allt mindre grad och allmänt såg diverse företeelser och ting – men i synnerhet både oss själva och andra – som ”permanenta etiketter”, och istället började betrakta det hela utifrån konceptet ”rullande textremsor”…

Ja, tanken tilltalar mig – i synnerhet vad oss människor anbelangar. Alla är vi (som) rullande textremsor. Innehålls- och statusdeklarationen varierar med situation och dagsform! Men, också för att var och en av oss – inbegripet alla innan och alla efter oss – ”kommer och går”… och för att vi alla under resans gång har minst ett personligt budskap att komma med…

Bara lite vardagsgrubbleri om "Oss" och "Dem"

Det händer att man i diverse olika sammanhang - som exempelvis på bussen, i en kö, vid lunchbordet på arbetet eller på någon tillställning - kan få höra något i stil med:

"Jag har ingenting som helst emot Dem så länge de sköter och gör rätt för sig, men om de ställer till problem ska de ut. Och går de inte frivilligt, ska de sparkas ut!"

Det är här man börjar fundera och ändar i frågan:

"Men hur ska vi då göra när någon eller några bland "Oss" upphör att sköta och göra rätt för sig...?"

I begynnelsen...

Lite högtidligt påstås det att "I begynnelsen" var Ordet"...

Var det inte snarare att så att det var Tanken som startade det hela? Och med tanke på hur det hela i vissa bemärkelser har utvecklats, tycker jag det verkar vara mer än rimligt att vi ställer oss frågan om inte ordet följdes av en Rapning..?

En komponent i vår nutida zeitgeist…

Alltmer av jakt och allt mindre av tacksamhet…

Det är som om tillvaron för vissa somliga kommit att bli ett stafettlopp utan ände (nåja, målsnöret sprängs då den permanenta visiten hos förfäderna inleds), där dessa utgör pinnen och diverse ”måsten” och drivkrafter är löparen…

Hepp! Nu har jag fixat den nya platt-tv:n... och så var det dags att stajla om köket… Tjo, så var det klart! Paus? Är du galen? Då kan ju någon annan hinna före…

En ytspännings vara eller icke…

Vissa somliga bland oss människor vill uppenbart och tydligt till varje pris undvika att släppa någon eller någonting annorlunda och främmande inpå sig. De vill inte riskera att bli påverkade, ja färgade, av detta annorlunda och främmande… Som om minsta lilla utifrån kommande företeelse eller ting skulle medföra att de förlorade sitt ”jag”… som om minsta absorbering av något ”utifrån” innebar en förorening…

Vi människor tycks i denna bemärkelse vara som vätskor. Vissa har betydligt högre ytspänning och densitet – eller oemottaglighet och tjockskallighet, om man så vill (och är något mer än lovligt elak)…

Kanske också därför som dessa vissa ofta framstår som så spända och ansträngda..?

Överskottsgrubbel...

Sorterar alltemellanåt i kaoset av papperslappar, kvittobaksidor eller liknade, där jag klottrat ner diverse infall, iakttagelser eller mer eller mindre seriösa reflektioner. Hittar alltsomoftast några stycken som bara består av ett ord eller en fras och lyckas då många gånger inte minnas vad som vid det givna tillfället hade skuttat runt under hjässan. Sparar dock dessa "överskott" eftersom erfarenheten visat att de trots allt kommer till nytta av och till under det att framtiden rinner in under fotsulorna...

Följande fras satt jag och begrundade medan jag under morgonen smaskade i mig ett päron:

Äpplet - kunskapens frukt...

Följande knas ploppade plötsligt upp (Sorry - i förskott!!):

- Varför det? Det är ju citrusfrukterna som är de klyftiga...

Det moderna samhällets paradox...

Är det inte ironiskt att vi betraktar en mer än godkänd ekonomi som synonymt med frihet? För i realiteten har vi ju förslavats av pengarna...

"Guilt by association"?

Alltså... emellanåt undrar jag hur det egentligen står till med vår - exakt, med mänsklig - logik (i aktuella fall främst den västerländska)...

Alltså... varför är det OK med badbyxa eller dito dräkt i det offentliga rummet, men inte kalsippisar och trosingar? Är det enbart associationen det rör sig om? Att man betraktas som "påklädd" i badkläder, medan man i underkläder är som Adam & Eva efter att de hade knaprat på kunskapsfrukten?

Hög tid vi skaffar egen lägenhet och körkort...

Var och en av oss stöter då och då på utsagor eller diskussioner om att vi alla är barn av Moder Natur eller Skaparen, eller någonting i den riktningen.

Okej... men när och hur ska vi egentligen förmås att växa upp???

Tutte-, Kättjefylla-, Slagsmåls- samt Gucciväsk- och "fröken Hilton"-testets facit!

Tjahapps, då har en vecka passerat sedan det där infallet att ta reda på hur mycket ett specifikt tema kan tänkas locka folk till en blogg – och dess inlägg. Nåja, det rörde sig om mer än ett tema i rubriken som utsågs till ”bete”. Främst var jag nyfiken på vad analysinstrumenten kunde tänkas säga om kategorin ”sökord” och ”nytillkomna”. Och, ja, det erkänns villigt att jag hade en viss förväntan på en ökad frekvens vad beträffar dessa exempel.

Vad är då utfallet efter en veckas tid? Intressant skulle jag vilja påstå. Visst blev det ett litet skutt i besöksstatistiken under första dygnet. Men med facit i hand ligger inlägget på endast fjärde plats. Tre senare inlägg har haft fler besök.

Under kategorin ”sökord” finns vidare inte en enda träff med koppling till rubriken, medan kategorin ”nytillkomna” är något iögonfallande. Vanligtvis utgör snittet för ”nya” besök på denna blogg cirka 15 % per dygn. Den aktuella perioden är det bara första dygnet som det ligger på knappt en tiondel. Resten av tiden utgör ”nya” endast 5 % av besöken. Till detta bör läggas att den sammanlagda besöksfrekvensen varit under snittet under föreliggande period.

Vad kan tänkas kunna dras för slutsatser av detta då? Med tanke på populariteten hos bloggar vars teman är just begreppen i den aktuella inläggsrubriken, kan det sägas att ”betet” närmast blev ett fiasko. Eller kan det möjligen vara så att rubriken helt enkelt har drunknat ute på webben? Cynikern i mig har – det erkänns ännu en gång villigt – svårt att tro att intresset för dessa aspekter av livet skulle ha dalat något särskilt den senaste veckan. Å andra sidan var jag väl kaxig i min tro på vissa ords benägenhet att locka eller fresta – jupp, jag är inte bara framme vid korset, jag är halvvägs uppe på det.

Andra förklaringar skulle kunna vara midsommartid – och sommar i allmänhet – som ”distraktionsfaktorer”. Det finns en möjlighet att dessa påverkar ”lusten” att besöka bloggiversum, vilket kan sägas påverka frekvensen av nya besök – det känns rimligt att kunna tänka sig att man är mer benägen att surfa efter nya bloggar att besöka under de årstider som ökar vars och ens inomhusvistelse. Mina erfarenheter av bloggare, bloggande och bloggar gör dock att jag inte vill tillskriva dessa faktorer alldeles för stor betydelse.

Med detta som facit känns det relevant att försöka igen under lövfällningens tid. Jag kommer emellertid att vara betydligt försiktigare i mina teoretiseringar och tankegångar kring betydelsen av visa ord och begrepp.

Intermezzo III: "Relaterat till en europeisk 20-åring…"

(I ljuset av den nyligen firade nationaldagen, midsommarafton – vår kanske mest ”blå-gula” helg, samt Sloveniens tjugoårsdag som självständig stat)

Har precis surfat runt på webben efter diverse information och annat relaterat till tjugoårsdagen av Kroatiens och Sloveniens självständighetsförklaringar. Förutom nyhetssidor, eller liknande, från de två berörda länderna är det hittills ytterst sparsamt med någonting kopplat till denna historiska händelse. Tysklands motsvarighet till BBC:s internationella nyhetssajt – Deutsche Welle – har visserligen en intervju med den dåvarande tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher. Dennes engagemang var bland de mest avgörande för ett snabbt (nåja) erkännande av de två länderna, vilket i sin tur ledde till att läget (tillfälligtvis – sedan kom Bosnien-Hercegovina) lugnade sig i den delen av sydöstra Europa. I övrigt är det rena öknen (med förbehåll för eventuella notiser längre fram under dagen).

Det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på den dagen och sommaren som följde. Glädje och stolthet blandas med både förlägenhet och skam. Till detta kan läggas ett stort mått av oro, frustration och bitterhet.

Jag minns mig själv framför tv:n den aktuella tisdagen – glädjen och stoltheten (över det historiska ögonblicket), samt oro (hur skulle centralregeringen i Belgrad respektive omvärlden agera?).

Jag minns tidningsartiklarna den aktuella dagen och den följande – frustrationen över de knapphändiga kunskaperna (och den närmast överrumplade attityden hos både media och omvärld).

Jag minns demonstrationerna mot krigen i Slovenien och Kroatien tillsammans med kroater och albaner, samt debatterna med journalister och våra svenska politiker – mer frustration och även bitterhet (över ”kålsuparteorierna”, från främst journalisterna, och direkt fientlighet eller öppet fjäsk från politikerna – beroende på om dessa var ”vänster” eller ”höger” – där det sistnämnda sannolikt berodde på att det var valår).

Jag minns nyhetsflödet under det resterande året – ännu mer frustrationer och bitterhet (över kombinationen av både obeslutsamhet och ointresse från omvärlden medan Kroatien våldtogs av förbrytare, som viftade med ”serbiska” färger – att i kontexten tala om ”hela” serbiska nationen/folket vägrar jag göra).

Jag minns de förblindande och fjättrande ”nationella känslorna” (som starkt hade spätts på under värnpliktstiden i den jugoslaviska ”folkarmén” och som direkt exploderade under det slovenska kriget) – förlägenheten och skammen (över främst den onyanserade och direkt korkade inställning detta sinnestilstånd innebär – jag brännmärkte en hel nation som skyldig, och större delen av västvärlden som både indirekta och direkta medbrottslingar).

Jag minns de första konkreta erfarenheterna av svensk och slovensk ”nationalism” året därpå – frustration och bitterhet blandas här med förlägenhet och skam. Jag förnekades en anställning till följd av efternamnet och på köpet kom jag på kant med några vänner och bekanta, som hade sympatier för eller röstat på Ny demokrati. Under sommarvistelsen i Slovenien stötte jag mig i sin tur rejält med vissa i släkten, några vänner, samt ett par nya bekanta som inte ville ha med ”vare sig zigenarna eller ”bröderna” från syd att göra – packet skulle ut! – eftersom de inte är som de ärliga, kultiverade och hårt arbetande slovenerna”. Men också för att en jantelagsliknande inställning emellanåt öppet demonstrerades då det kom fram att jag ”ju var svensk”.

Jag minns min ambivalens mellan ”det svenska och slovenska” vilket, helt beroende på sammanhang, de följande åren kom att försätta mig i situationer som ständigt antydde att svart-vita faktum är en relativ sällsynthet i livet. Här råder en formlig kompott av frustrationer, förlägenhet och skam. Men, även stolthet till följd av att jag själv förmådde bota mig från ”nationalismmissbruket” – blind och chauvinistisk nationalism påminner om ett missbrukstillstånd (där knarkandet eller supandet sällan anses vara ett problem förrän missbrukaren själv erkänner det – för att slänga fram en schablon).

Det är med förlägenhet och skam jag minns att det dröjde ytterligare ett par år innan jag slutligen accepterade att världen och tillvaron mycket sällan är så enkel och entydig som man själv önskar de vore. Men jag tänker inte heller hävda att jag är ”frisk” eftersom jag de senaste – nästan femton – åren valt att inta en kompromisslös hållning gentemot intolerans och allehanda former av fundamentalism.

I det där senaste fallet vill jag knappast hitta en bot…

Intermezzo II: "Eftertankens låga status"

(Apropå rådande trend av jäkt och jakt)

Har senaste decenniet, med allt jämnare mellanrum, fått förnimmelsen av ett: "Bäst att inte stanna upp och tänka efter, man skulle ju kunna bli kritisk - och då måste man ju börja bry sig på riktigt!"...

Givet mängden personer med ifrågasättande karaktärer jag under samma tid lärt känna, börjar frågan "Vad är det man själv missar egentligen?" växa sig allt starkare...

Om tidsmässigt relaterade hägringar.

Skrev i vintras ett inlägg som tog upp underhållningsbranschens (läs: TV- och filmmedierna) tendenser att skapa "ljud som inte finns". Tanken slog mig, då jag häromdagen låg och slötittade på en av många filmatiseringar av Alexandre Dumas frejdiga och hurtiga musketörer, att det inte bara är ljud som kan förvränga ”bilden” av tillvaron – visionen i sig själv kan ha en rubbning.

I just det här fallet var det byggnader eller byggnadsverk (broar exempelvis) som fick mig att haja till. Dessa såg flera hundra år äldre ut (bland annat slitna och av ålder blekta fasader) vilket kontrasterade mot de arkitektoniska stilarna och strukturerna som klart och tydligt ingick i just den samtida kontexten. Något märkligt således att en 1600/1700-talsbyggnad i samma tidsålderssammanhang framstår som den egentligen ser ut idag. Borde dessa inte rimligen se nybyggda och fräscha ut – med andra ord: hyfsat ge känslan av inte riktigt intorkad färg?

Frågar mig om orsaken kan vara att upphovsmännen/kvinnorna önskat förstärka intrycket och känslan av ”dåtid” – var man då inte medveten om paradoxen i det hela? Rör det sig möjligen bara om en begränsad produktionsbudget, som inte tillät en adekvat ”makeup” och/eller rekvisita? Eller är man själv en ”föreställningarnas fånge” och därmed inte medveten om hur en tidsmässig situation egentligen torde framstå?

Det må vara hur det vill med detta (även om jag är böjd att tro att det rör sig om en kombination av det första och det sista fallet). Summan av detta är i mina ögon åter ett prov på hur illusorisk vår bild av verkligheten kan vara, och hur lätt denna bild fortgår att reproduceras, till följd av – vad som verkar vara – en oförmåga att kunna sätta sig in i vissa sammanhang…

Bara en trend av självplågeri?

Enligt en av ”naturlagarna” agerar och reagerar allt levande enligt principen ”minsta motståndets lag” – det vill säga: så mycket som möjligt tillgodogjort för en så liten insats som bara är möjligt…

Lägger man i denna kontext då till det faktum att det brukas färre muskler då man ler än då man har ett surt eller buttert uttryck klistrat i nyllet, så kan man fråga sig varför otåligheten, intoleransen och den direkta fientligheten gentemot andra människor alltmer tycks vinna mark. Hur kan det komma sig att så många uppenbarligen orkar sura enligt följande: de där kan dra, de har ingenting att komma med, de är värdelösa?

Vad är det som bidrar till att det till synes finns ett ökande antal som väljer att avstå det destruktiva energislöseriet genom att le och sprida värme enligt: ska vi idka ”byteshandel” – vad kan du lära mig som jag kan ha nytta av och vad vill du veta av mig?

Paradoxen i det hela är att de bland oss som mer eller mindre aktivt ägnar sig åt denna misshushållning också gärna åberopar ”det naturliga” i sakernas ordning. Att det självfallet är av naturen givet att man är man och kvinna är kvinna och inte ”någonting däremellan”; att ”raser” av naturen dras till sina egna; att det är naturligt att vissa kulturer – och dess representanter – är ”högre stående” än andra.

Det kan väl inte vara som så att vissa somliga egentligen mår alldeles för bra och följaktligen har blivit mentalt överviktiga? Att vissa somliga är i behov av denna form av mentala ansträngningar – av ett självplågeri?

Kan det vara så enkelt?

Det bara måste vara så... eller hur?

Med tanke på hur vissa somliga tänker och resonerar i vårt land, måste den dömde serieförövaren i Örebro ha konverterat till islam innan han påbörjade sina vidrigheter... För inte kan det väl finnas några faktorer i vår högt utvecklade västerländska kultur som skulle kunna ge upphov till en individ som drivs av behovet av att utföra sexuella övegrepp??

Fortfarande en asymmetrisk värld…

Fann en anteckning jag gjorde senast jag hade nöjet att ta del av en dokumentär om hajar i allmänhet och vithajen i synnerhet. I det bitvis röriga klottret utkristalliseras följande tankar:

För inte så länge sedan: hajarna var enbart farliga, lömska, hotfulla, vildsinta, aggressiva (typexempel är filmen Hajen)… men också troféer, någonting man (främst män) jagade för sitt höga nöjes skull, och för att kunna få sin ringa person att lysa en smula…

Numera: vi har lärt oss oerhört mycket de senaste två decennierna, vår okunskap och ofta förekommande rädsla har – i mångt och mycket – förbytts till ett engagerat intresse och till och med ett värnande… vi hyser idag en stor respekt, i vissa fall även värme, för en djurfamilj vi tidigare främst kände en obehaglig fascination inför (och i vilken vissa arter är på god väg att utrotas till följd av vårt agerande)…

När kommer vi att lägga lika mycket energi på att förstå och lära känna andra människor och/eller kulturer?

Klyftigt eller ej?

Den gångna helgen köpte jag, för första gången på cirka tre år, en påse med halvdussinet apelsiner. Har det senaste decenniet föredragit päron och äpplen, och under vinterhalvåret blir det mycket clementiner och liknande småttingar bland citrusfrukterna. Den överlägset största anledningen till att inte är särskilt förtjust i de där stora, klyftiga historierna är att jag ofta upplever skalandet som jobbigt och kladdigt. Visst, det går att dela apelsinen direkt med en kniv och gnaga fruktköttet av skalet. Men i detta ligger en annan faktor jag finner om möjligt ännu mera störande; det tunna, vita inre skalet och övriga ”vita” delar är segt och fastnar mer än gärna mellan tänderna.

Lättja och bekvämlighet, petighet och gnäll? Absolut… sticker definitivt inte under stol med dessa karaktärsdrag – i det här fallet!

Men, som det nu är hade jag plötsligt fått ett rejält sug efter apelsin. Och jag menade att de nämnda nackdelarna skulle komma att överträffas av smaklökarnas jubel över att åter få stifta bekantskap med det saftiga och sötsyrliga fruktköttet.

Då jag skalat den första och försökte separera klyftorna började minnesarkivet i protesen jag har på halsens övre ände att arbeta. Ännu en orsak till att jag upphörde med att inskaffa apelsiner är en utveckling jag vill minnas började för mer än ett decennium sedan. Senast jag köpte de här godsakerna var bara tredjedelen av cirka tjugo apelsiner inte en jobbig och kladdig affär. Den här gången var varenda en inte bara omgiven av ett närmast fastvuxet yttre skal. Det inre vita var tjockt och segare än jag kan erinra mig. Slutligen tycks det inte finnas klart avgränsade klyftor, utan då jag försökt dela apelsinerna i mindre bitar har det alltid ändat med att trasorna dränerats – som jag upplevde det – på halva saftinnehållet.

Jag blev något irriterad av detta och beslöt mig för att kolla upp om det eventuellt kunde röra sig om en viss specifik sort. Drog således iväg och köpte två omgångar till, med fyra i varje – dock i två andra butiker, på två olika håll i stan. Jag lyckades få tag på sådana som kom från två olika ursprungsländer; Marocko respektive Spanien. Resultatet visade sig bli detsamma: svårskalat, sega inre skal som knappt tillät mig att separera klyftorna, samt kladdiga och halvt hopvuxna dito när jag väl lyckats dela frukten.

Naturligtvis startade detta ögonbrynsskrynklandet och tankeexercisen. Jag vet att den allt större tätheten på liknande apelsiner fick mig att slutligen – för cirka tre år sedan – att helt upphöra med att köpa dem. Och så började jag undra om det kunde röra sig om resultatet av någon form av den så vanliga genmanipuleringen. Eller om det rent av kunde vara tvärtom? Att det rör sig om apelsinens ursprungsform och att de ”klyftiga” jag har minne av varit just de som en gång hade utsatts för allehanda ”modifiering”?

Mitt googlande gav inga tillfredställande svar. Ringde till och med ett par bekanta men kammade noll även där.

Är det bara jag som inbillar mig att apelsiner en gång faktiskt hade riktiga klyftor? Har det alltid varit så infernaliskt kladdigt att faktiskt separera klyftorna? Och är det en faktisk fråga om manipulering av de här frukterna?

Någon i bloggosfären som kan tänkas ha funderat kring de här trivialiteterna?

Hönan eller ägget...

Bloggkollegan conny (en varmhjärtad och grubblande "cyniker" jag varmt rekommenderar att göra ett besök hos) har i ett av sina inlägg de senaste dagarna indirekt inspirerat mig till följande frågeställningar - apropå vissa medias (skymningspressen och reklamkanalerna i synnerhet) fäbless för ytlig och sensationslysten "underhållning":

Vem eller vilka borde egentligen betraktas som de största tossarna - journalisterna, redaktörerna och andra bland mediafolket som producerar eländet, eller alla de som väljer att faktiskt konsumera det?

Och, handen på hjärtat, kan "vi övriga" själva hundraprocentigt hävda att vi genomgående är berättigade till att "kasta första stenen"?