Ett väldigt intressant - för att inte säga fängslande - fenomen är det som gäller hur förlåtande eller överseende vi är beträffande vissa specifika personer, vilka vi har starka känslomässiga band till; som vi identifierar oss med; som i någon bemärkelse berör oss positivt. De kan väldigt ofta göra kontroversiella eller stötande handlingar eller uttalanden, på diverse olika vis eller i olika sammanhang, och fullständigt omkullkasta våra föreställningar och/eller förväntningar. Och ändå förlåter vi dem - för att vi ser eller tror oss se något i oss själva hos dem.
Ett gott exempel är Judas Priests sångare Rob Halford. Efter att ha lämnat bandet i början av förra decenniet, gick han offentligt ut om sin homosexualitet. Han - "The Metal God"! I den mansdominerade och machostinna kultur som hårdrocksvärlden utgör, var det nämnda tillkännagivandet minst lika kontroversiellt som om vår nuvarande statsminister förklarat att han avgår och tillika lämnar sitt parti, för att ansluta sig till den politiska rörelse som Lars Ohly företräder. Likväl visade det sig att detta tabu inte kom att väcka den uppståndelse som förväntats - tvärtom! Listan på berömda/populära personer som gjort något "klavertramp" eller brutit mot något tabu i omgivningens ögon - och likväl förlåtits, eller till och med fått stöd för detta - kan göras hur lång som helst.
Jag kan inte låta bli att undra över hur det skulle tas emot bland vissa somliga om landets tronarvinge plötsligt hade deklarerat sin konvertering till katolicismen? För att inte nämna vilken brisad det hade blivit om exempelvis Charlotte Kalla, Peter Settman, Tina Nordström eller Fredrik Lindström hade förklarat att de ska övergå till islam...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar