En studie i självtillräcklighet...

Ibland studsar man till… är vissa somliga verkligen så indränkta i sin egen narcissism, att självinsikten befinner sig i centrum av det svarta hål som självgodheten utgör? Hörde följande på väg hem med tåget till Malmö (och Kastrup/Köpenhamn):

– Tjenna, vart är du på väg?

– Hej! Ska flyga till Rom.

– Jaha?

– Ja, först på en konferens, men också för att gräva i några arkiv för min fortsatta forskning.

– Ja, just det. Du är ju en så´n där överläst en. Begriper inte hur fan ni orkar flänga runt så där.

– Det är trevligt att resa och det vidgar vyerna. Reser du inte själv?

– Har visserligen varit i Norge… Danmark räknas ju knappt. Näfyfan, det behövs ju inte. Förresten kännar jag till många länder ändå, ska du veta. Kan rätt mycket om dem.

– Okej?

– Ja, allt sån´t går ju att läsa om på Wikipedia…

Är man elak om man tillägger ett: saliga äro de tjockskalliga?

En något utdragen om vissa vuxnas beteende...

Givet tiden som passerat sedan det senast pågick ett någorlunda regelmässigt bloggande på detta ställe, har både ett och annat upplevts, setts, hörts eller lästs som är värt att begrunda och fräsa eller jubla åt. Så vad ska jag plocka upp ur iakttagelse-korgen..? Något miljörelaterat? 

- Mnöh! Inte inspirerad!

Jaha... den nya religionen konsumism, då?

- Pff... detsamma som innan...

Okej, men vad sägs om någonting kopplat till konceptet "Vi-och-De"?

- Naääh... vill få känslan av att resultatet verkligen blir ett "mitt i de självtillräckligas nylle"... och den vibben har jag inte just nu!

Sluta glötta dig, för höge bövelen! Vad kommer spontant upp i skallen just nu då?

- Hm? Hömm..? ...barn!!

Jamenskjutdå!

- ...ska bli!

Satt för några veckor sedan på tåget till Sundets Pärla och blev ofrivilligt (nåja) öronvittne till en diskussion, mellan ett par till synes nyblivna föräldrar, apropå (vissa) ungars destruktiva - eller på annat vis störande och/eller stötande - beteende. Kunde hålla med i vissa av tankestråken, men jag fick fnatt när utsagan "barn kan vara så jävla grymma" närmast förutsägbart och i ett par olika varianter kom att yttras några gånger under samtalets gång. Det var inte så mycket floskeln i sig, som att den enbart reflexmässigt tycktes bejakas av motparten. Och på det vill jag svara följande:

- Barn är bara så grymma, hänsynslösa eller egoistiska som vi vuxna tillåter dem att vara!

Alltså, rör det sig bara om aningslöshet eller är vissa somliga "vuxna" verkligen så uppe i sig själv att de "bara sådär" är beredda att vräka över ansvaret på ungarna? Man blir ju mörkrädd i vilket fall...

En gång till om egoism!

Egoism är inte att leva som man önskar. Det är att be andra att leva som man önskar.

(Oscar Wilde 1854-1900)

Och så finns det vissa somliga - de där "kritiska" - som kräver att alla andra anpassar sig till dem...

Passande synonymer!

Med tanke på vad och hur vissa somliga (i synnerhet de som ihärdigt hävdar att de enbart är "kritiska") vräker ur sig i allehanda mediers kommentarsfält (och hur många dessa vissa tycks vara), känns det som om ordet "kommentarsfält" borde bytas ut i just dessa sammanhang.

Exempelvis tycks mig "spottkopp" eller "latrinkärl" - eller bådadera - vara betydligt mer adekvata begrepp...

Bara historielöshet och sorgligt torftiga geografikunskaper… eller?

Tycker mig ha märkt att det på senare tid i somliga kretsar och i vissa sammanhang blivit närmast löjligt populärt att hänvisa till kristendomen och så kallade kristna värderingar då ”kritik” yttras gentemot allt och alla som inte anses höra hemma inom ramen för det ”västerländska” – i synnerhet gäller detta människor och kulturer från Mellersta Östern.

Har därför ganska svårt att hindra skrattverket att gå till verket inför ett obestridligt faktum: hade Jesus Kristus – källan till den så omhuldade kristendomen – klampat iland hos oss, eller på något annat håll i det så västerländska Europa idag, skulle han kort och gott bara komma att betraktas som en blatte…

Ett steg fram och två bakåt…

Vår utveckling som släkte och kultur betraktas sannolikt av en övervägande majoritet bland oss (i Västvärlden, delar av Asien och Sydamerika) i det stora hela som en framgångssaga. Ju bättre fler får det; ju lättare, bekvämare och bekymmersfriare vardagen blir (i synnerhet materiellt), desto längre anser vi oss ha kommit.

Kan inte låta bli att då och då få en irriterande klåda under skalpen när dessa tankegångar idisslas av de grå. I synnerhet det senaste decenniet tycker jag mig ha upplevt att det har blivit allt tätare mellan dessa kliande tillfällen. Tycker mig nämligen märka att det på ett växande antal håll snarare tycks bli allt vanligare att allt mindre bry sig om sin omgivning (oavsett om detta gäller medmänniskor eller klotet vi delar) i takt med att exempelvis rummen blivit fler och livslängden på kapitalvarorna kortare. Det är som om vissa somliga är rädda att de inte ska få tid nog att konsumera och förbruka snabbt nog om de skulle råka engagera sig för andras skull – oavsett om det gäller frågor om miljö, demokrati eller mänskliga rättigheter.

Civilisationsförbättring? Tja, möjligen om man räknar det växande antal som har nått – eller inom en inte så avlägsen framtid kommer att ha uppnått – det stadiet då de inte längre behöver bekymra sig; åtminstone inte för annat än för hur snabbt de ska kunna få en möjlighet att ge köket, eller badrummet, eller bådadera en trendriktig eller statushöjande ansiktslyftning.

Civilisationsförbättring? På ett antal områden torde man snarare kunna tala om civilisationsförsämring…

En komponent i vår nutida zeitgeist…

Alltmer av jakt och allt mindre av tacksamhet…

Det är som om tillvaron för vissa somliga kommit att bli ett stafettlopp utan ände (nåja, målsnöret sprängs då den permanenta visiten hos förfäderna inleds), där dessa utgör pinnen och diverse ”måsten” och drivkrafter är löparen…

Hepp! Nu har jag fixat den nya platt-tv:n... och så var det dags att stajla om köket… Tjo, så var det klart! Paus? Är du galen? Då kan ju någon annan hinna före…

En ytspännings vara eller icke…

Vissa somliga bland oss människor vill uppenbart och tydligt till varje pris undvika att släppa någon eller någonting annorlunda och främmande inpå sig. De vill inte riskera att bli påverkade, ja färgade, av detta annorlunda och främmande… Som om minsta lilla utifrån kommande företeelse eller ting skulle medföra att de förlorade sitt ”jag”… som om minsta absorbering av något ”utifrån” innebar en förorening…

Vi människor tycks i denna bemärkelse vara som vätskor. Vissa har betydligt högre ytspänning och densitet – eller oemottaglighet och tjockskallighet, om man så vill (och är något mer än lovligt elak)…

Kanske också därför som dessa vissa ofta framstår som så spända och ansträngda..?

Om nationalism…

…något som även kan appliceras på alla andra former av grupptillhörigheter.

För mig framstår nationalister – ja, chauvinister av alla de slag – som ingenting annat än vandrande hjärnsläpp likt ”supportern” som i våras beträdde spelplanen under Skånederbyt mellan MFF och HIF, och gav sig på målvakten i motståndarlaget. Denne ”älskare av sitt (lag)” säger sig ha agerat i affekt; först och främst för att ha upplevt en personlig förolämpning och/eller kränkning. Det vill säga inte särskilt mycket annorlunda än när vissa somliga framställer en utsaga eller utför en gärning ”för lagets, folkets eller landets skull”, utan att alls reflektera över de möjliga eller sannolika konsekvenserna för just laget, folket eller landet.

Det hela har således knappast så mycket att göra med nationalism/fosterlandskärlek (eller lagkänsla). Istället rör det sig om de subjektiva och narcissistiska tolkningar – och önskningar – man själv uppfattar som ”patriotism” eller ”lagkänsla” (eller vad det nu kan vara för gruppkategori man anser sig tillhöra), vilka går att översätta med: så här önskar jag att laget/landet var och hade det och så här anser jag att laget/landet bäst sköts för att nå målet.

Fenomenet sammanfattas bra i ett citat av August Strindberg som redan har använts i ett inlägg. En repris är dock adekvat i det här sammanhanget:

Vad är fosterlandskärlek? En utvecklad form av egendomskänsla. Det är mitt land och därför är det bäst. Så säga alla nationer utan att inse det de endast uttala en subjektiv dumhet, ty endast ett land kan vara bäst. Vilket icke hindrar att de alla kunna vara lika bra.

Ett glansfullt förflutet? Sure..!

En företeelse som jag upplever gör mig en smula tröttare för varje gång jag stöter på den, är den som innefattar vissa somligas närmast ändlösa jämförande och skrävlande visavi den egna kulturens eller det egna landets och folkets storslagna eller unika förflutna.

Hmm… skrev jag verkligen bara ”trött”? Okej, rättelse… jag menar ju självfallet att jag ruttnar ytterligare en aning för varje tillfälle som omfattas av det ovan beskrivna!

Alltså, hallå… ”ärade och fornstora da´r”, ”en magnifik forntid”, ”särpräglad och exklusiv historia”? Det talas och tycks emellanåt om dessa fenomen som om man personligen hade varit med om det hela – eller till och med haft ett eget och avgörande finger med i spelet. Och i slutänden rör det sig i den stora majoriteten av fallen närmast enbart om personliga (alternativt den närmaste kretsens) föreställningar och uppfattningar, grundade på ett önsketänkande som sällan har någon faktisk förankring i reell historieskrivning.

Unik historia? Egentligen på vad sätt? Varje kultur uppvisar egentligen samma omvandlingar, utvecklingssteg och processer oavsett var de uppkommit på planeten. Bara det faktum att  samtida kulturer (som under tidighistorisk tid varit närmast geografiskt isolerade) uppvisar samma utvecklingsmönster då de övergått från jägar- och samlarstadiet till det bofasta jordbrukssamhället tyder klart på att vi som grupp inte är särskilt annorlunda eller unika – även om vi på individuell nivå är det. Vad jag här tänker på är det faktum att ett samhälle eller kultur, så fort den blivit stationär, genomgick en klar och tydlig stratifiering och skapade så kallade samhällsgrupper eller -klasser, där jordbrukaren/hantverkaren, teckentydaren och den slagsmålsbenägna (okej då – ”krigaren”) blev de grundläggande. Visst, redan i de nomadiserande jägarkulturerna fanns det en viss hierarki och rollfördelning, men det var under det följande utvecklingssteget som alla våra olika kulturer börja uppvisa de demografiska asymmetrier som kännetecknar dem än idag. De nämnda ”klasserna” hade nämligen proportionellt sett ungefär samma numerära fördelning i samhället oavsett var detta befann sig på klotet, där den stora majoriteten utgjordes av ”producenterna” som i sin tur behärskades och styrdes av en aristokratisk och/eller teologisk minoritet.

Så småningom letade sig givetvis en ny samhällsgrupp in i kontexten, men handels- och kapitalinnehavarmagnaterna är en något senare del av historieskrivningen. Jag tänker hålla mig till det ”glänsande förgångna”…

Okej… Ett lysande förflutet? En ärorik historia? Jaha? Vems då? Givet det ovan nämnda frågar jag mig vad sannolikheten är att vissa somliga verkligen skulle ha något att göra med sitt lands, sitt folks eller sin kulturs ”lysande och ärofyllda, forna dagar”? För att vi/jag är en del av ”ett långt och obrutet led av vad det nu kan tänkas vara för gemensam etnisk eller nationell beteckning”? Snälla, få mig inte att fnissa…

Det är nu jag trampar en bit in i snorkighetens och snobberiets träsk…

Innan vår moderna tids stater bildades (från 1500-talet) och innan nationalismen hade institutionaliserats (1800-talet) hade ett samhälles eller en kulturs minoriteter – jupp, ovan nämnda aristokrater och teologer – betydligt mer gemensamt med likarna i andra samhällen och kulturer än vad de hade med ”sin egen” majoritetsbefolkning. Vad är således sannolikheten för att ”de där uppe” skulle ha brytt sig om vissa somligas anfäder om de i sina familjenamn saknade ”det” som associationer till exempelvis mellanled som von, de la och/eller af innebär? Vidare är sannolikheten betydligt större att vissa somligas förfäder mer betraktades som ägodelar av ”minoriteten” än som jämlika ”svenskar”, ”tyskar”, ”slovener” och så vidare…

Än en gång: Ett lysande förflutet? En ärorik historia? Menkomigen… vems då? Minoritetens? Jaha? Sorry, men jag är faktiskt på väg att bli direkt arrogant… hursomhelst är mitt flin på väg in i den riktningen…

Det är rätt lustigt att vissa somliga vurmar för den samhällsgrupp i respektive kultur vars ursprung och historia faktiskt innefattar godtyckliga, egoistiska och självtillräckliga förfaranden – vilka sannolikt inneburit negativa följder för vissa somligas anfäder – som oftast rättfärdigats och legitimerats i efterhand.

Vad jag dillar om? Tja… när vissa, beroende på omständigheterna, valde eller påbjöds att bli jordbrukare och/eller hantverkare under historieutvecklingens gång, valde andra (tvivlar på att dessa ”tvingades”) att endast förmå sig ha kunskap i vapenbruk respektive ”tolkning och tydning av gudarnas vilja och önskemål”. Vad detta därefter ledde till, kan mer eller mindre sammanfattas med följande raljerande:

…en rad obildade gorillor självutnämner sig till ”ädlingar”, samt begynner och genomdriver konsekvent en maffialiknande beskyddarverksamhet… …och lierar sig (och vice versa) med den hop som hävdar att gudarna talar till dem, och som ger sig ensamrätt på tolkandet av himmelska tecken samt monopol på en yttersta sanning – som i det mesta innebär just ett rättfärdigande och legitimerande av ”sakernas tillstånd i landet och livet”… …tills dess att historiska, kulturella och samhälleliga realiteter äntligen lyckas bryta den ”ärorika och enastående” tideräkningens gång…

Således: praktfull och särpräglad, lysande och unik historia? Vems? Människans? I vilken bemärkelse? Hade det inte varit för att vi trots allt – och främst vissa somliga – har lyckats utveckla humanism, viss ödmjukhet och respekt för varandras olikheter respektive likheter, skulle jag ha fniss... Nix pix! Jag skulle ha fnyst ett:

PYTTSAN!!!

Bara en trend av självplågeri?

Enligt en av ”naturlagarna” agerar och reagerar allt levande enligt principen ”minsta motståndets lag” – det vill säga: så mycket som möjligt tillgodogjort för en så liten insats som bara är möjligt…

Lägger man i denna kontext då till det faktum att det brukas färre muskler då man ler än då man har ett surt eller buttert uttryck klistrat i nyllet, så kan man fråga sig varför otåligheten, intoleransen och den direkta fientligheten gentemot andra människor alltmer tycks vinna mark. Hur kan det komma sig att så många uppenbarligen orkar sura enligt följande: de där kan dra, de har ingenting att komma med, de är värdelösa?

Vad är det som bidrar till att det till synes finns ett ökande antal som väljer att avstå det destruktiva energislöseriet genom att le och sprida värme enligt: ska vi idka ”byteshandel” – vad kan du lära mig som jag kan ha nytta av och vad vill du veta av mig?

Paradoxen i det hela är att de bland oss som mer eller mindre aktivt ägnar sig åt denna misshushållning också gärna åberopar ”det naturliga” i sakernas ordning. Att det självfallet är av naturen givet att man är man och kvinna är kvinna och inte ”någonting däremellan”; att ”raser” av naturen dras till sina egna; att det är naturligt att vissa kulturer – och dess representanter – är ”högre stående” än andra.

Det kan väl inte vara som så att vissa somliga egentligen mår alldeles för bra och följaktligen har blivit mentalt överviktiga? Att vissa somliga är i behov av denna form av mentala ansträngningar – av ett självplågeri?

Kan det vara så enkelt?

Det bara måste vara så... eller hur?

Med tanke på hur vissa somliga tänker och resonerar i vårt land, måste den dömde serieförövaren i Örebro ha konverterat till islam innan han påbörjade sina vidrigheter... För inte kan det väl finnas några faktorer i vår högt utvecklade västerländska kultur som skulle kunna ge upphov till en individ som drivs av behovet av att utföra sexuella övegrepp??

”Talande” exempel på en destruktiv inställning...

Att vi – eller åtminstone vissa somliga bland oss – människor (fortfarande) har en minst sagt vriden syn på och inställning till naturen demonstreras kanske tydligast i våra språk. Det som inte kan exploateras, eller på minsta vis är till någon nytta för oss, heter på svenska bland annat ”skräpfisk”, ”skadedjur”, ”ogräs” och ”vattensjuk” mark. Till detta kan läggas verben ”bekämpa”, ”erövra”, ”tämja”, ”besegra” och ”behärska” då det i vissa sammanhang talas om naturen. Dessa etiketter är kanske det tydligaste tecknet på att naturen betraktas som en skattkammare endast vi – eller åtminstone vissa somliga – har nyckeln till, och därmed ensamrätt att handskas med efter eget gottfinnande.

Jag har egentligen redan berört detta tema, men kan inte låta bli att ta upp det igen till följd av vad som har pågått de senaste två dygnen. Och jag blir så mycket mer gramse då jag vet att de som oftast tänker och agerar enligt ovan nämnda ”filosofi” utgör en minoritet, men ofta har ett inflytande som inte står i paritet till antalet.

Om nu de framställda orden ändå ska appliceras på något eller någon, vore det mest adekvata just vissa somliga som ”skadar” och ”skräpar ner” i egennyttans namn; som ”tämjer” och ”bekämpar” i sina överlagda uppsåt till att självsvåldigt kunna ”härska”. I dessa sammanhang har jag verkligen lätt för att glömma bort att jag helst betraktar mig som humanist...

Stötte idag också på följande artikel på dagens kultursidor i Sydsvenskan. Den tar sig an vargjakten på ett filosofiskt och tankeväckande vis. Följaktligen rekommenderar jag den med viss hetta…

"Herrarna över naturen"...

Sitter och konstaterar buttert att jakten på ett av våra största rovdjur är igång. I Sydsvenskan läser jag att de första redan är fällda. Det påstås vidare att: "Jägareförbundet vill dock inte ha fler vargar i Sverige än i dag, helst något färre". Om det verkligen är så, kan jag inte annat än att dra slutsatsen att det åter är ett talande exempel på att vissa somliga inte betraktar sig som en del av naturen, utan snarare "står över den" - eller "äger den". Och därmed är de i sin fulla rätt att godtyckligt besluta om djurs och växters väl och ve.

Vissa somliga tycks enbart betrakta naturen som en resurs; ett förråd de kan handskas med efter eget gottfinnande och för sitt eget höga nöjses skull. Och inom ramen för dessa tankegångar finns ingen som helst ursäkt för "konkurrerande" faktorer. Rovdjuren ska hållas på plats, för att en del jägares småaktiga girighet och bekräftelsebehov ska kunna få fritt spelrum. Naturligtvis vore det en katastrof om det övriga viltet skulle minska i antal. Eller, är det snarare inte tal om att övriga "måltavlor/troféer" riskerar att minska i antal, om rovdjurens numerär skulle öka? Vilka barnungar...

Skrev i somras ett kort inlägg där jag i rubriken frågade mig om det är så att djuren har skyldigheter. Jag ställer frågan än en gång: ska vissa djur verkligen behöva be om vår tillåtelse att få vistas i vår närhet, eller att alls få finnas till?

Apropå det fria ordets (bruna) skugga...

Har seriöst börjat ruttna på alla dessa krumbukter och slå-knut-på-sig-själv-utsagor hos vissa somliga i föresatsen att ”yttra sig fritt”, där syftet att få framhäva sin egen perfektion och överlägsenhet inte kan dölja ett närmast ängsligt: ”men (snälla) kan jag/vi inte få tycka att de där andra är konstiga, efterblivna, underlägsna och farliga parasiter?”.

Hade dessa och andra besläktade tankegångar varit som exempelvis mygg (irriterande, men dock möjliga att uthärda) skulle det vara sin sak. Nu finns det i mina ögon tyvärr en överhängande risk för att en ökad utbredning och ”legitimering” av just nämnda tankegångar öppnar upp för mer av ett ”vi-och-dommande” – och i förlängningen mer av friktion ute i samhället.

Ingen – inte ens de med bottenlösa hål i sin själ – tjänar på en sådan utveckling. Trubblet är att detta inte finns med på kartan i dessas föreställningsvärld om vägen till ”frälsning”…

Något om media, ”vanligt folk & elit”, ”underhållning & upplysning”, samt den heliga individualismens optimism…

Tro på dig själv; satsa på dig själv; du i första hand; se till att må bra; gör sådant som gör dig glad; var positiv; se framåt, se möjligheterna; tänk inga negativa tankar; släng skepticismen i avfallshinken! Optimisten lyckas och drar andra med sig! Pessimisten hämmas och gräver sin egen – och andras – grav!

Jag blir emellanåt alldeles andfådd av allt detta flåshurtiga som är några av vår aktuella och ”individualistiska” epoks mest signifikativa signum. Samtidigt blir jag också något konfunderad då jag tänker på den komponent i vardagen som – om inte mest, så åtminstone i förbaskat nära avgörande grad – påverkar vår bild av tillvaron: media.

Har börjat undra om den här ”allt-blir-ljust-och-bra-bara-du-tänker-så-själv-inställningen” egentligen är ett försök att dölja en medvetenhet om att ”allt” kanske inte är så okej som vissa somliga vill få det till. Det händer att jag uppfattar denna företeelse vara på gränsen till krystad – ja, ett önsketänkande. Och det börjar alltmer kännas som om den helst inte ska ifrågasättas, för då ifrågasätts indirekt vårt fortsatta handhavande med den värld vi själva är så beroende av.

”Gnäll, gnäll, gnäll”? Tja, kanske det… Jag anser dock inte att man behöver vara en som ser konspirationer i allt, för att få känslan av att någonting är vridet. Vi har å den ena sidan ett nyhets- och informationsflöde som hittills inte haft sin like i vår historia, å den andra har utbudet av nöjen, underhållning och annan verklighetsflykt också till synes ”exploderat”. Är det meningen att det sista ska kompensera för det första? Nyhetsrapporteringen i media tenderar alldeles för ofta att ha en övervikt av negativa och mörka rubriker. Det är inte så konstigt om man inte har ork och lust att ta till sig information om den till övervägande delen är dyster.

Varför inte en sund och konstruktiv balans i nyhetsflödet, samt en oftare förekommande och åtföljande information om vad som görs eller kan göras för att åtgärda eller kompensera en negativ företeelse? Vad är det som säger att ”folk dras till katastrofer”? Och vad är det som säger att ”folk inte orkar ta till sig”? Mitt intryck i detta fall är att ”vanligt” folks kunnighet och insiktsförmåga förminskas: ”skriv och berätta så att Nisse i Skogsberga förstår vad du menar”. Varför överhuvudtaget denna fokus på de destruktiva sidorna i vår natur? Varför denna fäbless för vår dragning till det morbida och det lätttillgängliga? För att det ”säljer”?

Ett dystrare (samhälls)klimat upplever jag vara den bästa grogrunden för de destruktiva aspekterna av individualismen – som på köpet ska botas med ännu mer (positivt tänkande) ”individualism”. Vi tappar ork och lust för det och dem omkring oss och sveper istället in oss i underhållningens ”snuttefilt”. Sannolikt är det den naive optimisten i mig som tror sig veta att en minskning av den nutida – och ofta tabloidliknande – nyhetsförmedlingen, samt en bättre och sundare fördelning mellan allvar och glädje, i sin tur skulle minska ett överdrivet behov av allt mer (och bitvis allt extremare) underhållning. Och i förlängningen skulle detta flåsande med ”positiv hjälp till optimistisk självhjälp” också minska i behov.

Nu menar jag inte att nyhetsförmedlingen i media borde bli jippobetonad. Vad jag menar är att jag har en känsla av att fler positiva nyheter – om exempelvis vad som faktiskt görs åt diverse problem hos oss och i världen i övrigt, och hur – skulle kunna vara ett sätt att minska jakten på ”tröst”.

Då och då går det, med koppling till det ovannämnda, att stöta på utsagor, från representanter för politikens, kulturens och finansens etablissemang, som innehåller frågan om varför inte ”vanligt” folk orkar engagera sig mer i oavsett vad, utan föredrar att låta sig passiviseras av underhållning av olika slag. Jag frågar mig då varför det oftast då också tycks förbises att en hel del av svaret med största sannolikhet ligger i den syn som många bland de inflytelserika själva bär på beträffande ”vanligt” folk? Vi är inte bara en social varelse, utan även en kulturell. ”Vi påverkar och lär av varandra, och några påverkar och lär i något högre grad än andra”, sade floskeln. Kruxet är att de som gärna betraktar sig som en ”elit” egentligen inte tycks tänka annorlunda – man känner ju, som bekant, gärna sig själv som man känner andra. Om de inte själva trodde sig veta att behovet av underhållning och annat ”positivt” är större än möjligheterna av att ge och få en balanserad bild av tillvaron, så skulle detta inte vara fallet. Därför tycker jag den till synes cyniska inställning, som vissa somliga i ”eliten” demonstrerar, borde rensas ut av ”eliten” själv.

Men, att begära detta är väl att ifrågasätta rådande ordning (fy mig, nu blev jag likväl konspiratorisk)…

Herrar över naturen? Vi är just "fina herrar"...

Efter att ha kommit hem från arbetet igår kväll gick jag igenom nyheterna på tre av våra största tidningars webbsidor. I DN stötte jag på rubriken ”Se borren besegra Hallandsåsen” och slaknade ganska rejält under några sekunder, för att därefter känna hur den där lätt koleriska och tonårsilskna aspekten bröt sig in i styrhytten i skallen och tog över…

”Besegra”? Jamenvaf..??

Just ett så typiskt ynkligt uttryck för vissa somligas komplex- och hybrismättade inställning och förhållande till naturen som ett både konkret och abstrakt fenomen. Ska jag hemfalla åt raljerandet (jupp, sagt och gjort), så ger sådana tankegångar och åtföljande ordval i mina ögon i mycket bara ett intryck av att alltför stora delar av vårt släkte tycks besväras av ett kroniskt dåligt självförtroende – och medföljande hävdelse- och prestationsbehov – i sin relation till naturen och miljön omkring oss. Om inget annat anser jag mig få belägg för denna företeelse i alla monumentalbyggen som mänskligheten presterat under den tid vi varit en del av planetens historia. Främst tycks mig nämnda företeelse dock speglas i vår – eller åtminstone vissa somligas – strävan efter att ”tämja, kontrollera och besegra” naturen…

Visst. Vi gör det för vårt eget bästa; för vår egen överlevnad… Jag är definitivt och absolut medveten om detta. Men vad har detta då med ett så påtagligt tävlingstillstånd att göra? Tävla med naturen? Vi är ju för höge bövelen en integrerad del av den, vilket betyder att vi endast tävlar med oss själva – och i slutänden bara kan besegra just oss själva!

Med ett resonemang kring tävlingar och segrar rör det sig i vårt (och i så) fall uteslutande om en variant på nollsummespel. Ett något vi enligt min mening ständigt visar genom diverse miljökatastrofer samt dito förstöring. Kort sagt är det en tävling vi hittills faktiskt förlorat var gång vi har ”vunnit”. Och hur många exempel på detta har egentligen inte såpoperan ”Hallandsåstunneln” stått för (för att inte nämna en sorgligt lång rad av andra miljörelaterade idiotier)? Man blir mörkrädd då man förstår att det finns en så stark komponent av just ”prestige” och ”rädda ansiktet” bland vissa somliga i dessa sammanhang.

”Herrar över naturen”… Suck! Varför just ”herrar”? Varför inte ”damer” också (nu när jag ändå är igång och raljerar)?

Örk! Blev urless vid bara tanken… Detta får bli ett tema för ett framtida inlägg…

Den trendiga orättvisan...

Det är ett märkligt och samtidigt fascinerande fenomen det där då någonting har varit ett samtalstema och så råkar man en kort tid därefter stöta på just detta någonting…

Häromdagen träffade jag en över genomsnittet sympatisk, livsbejakande och grubblande person. Att det fanns en del tygellösa tendenser och spontan tossighet med i bagaget är vidare bara den tilltalande pricken över alfabetets nionde medlem. Kort sagt var det en angenäm upplevelse att ha delat tid och diskussioner, samt ömsesidiga framställningar och utläggningar med personen ifråga.

Men nu ska det inte fladdras iväg alltför långt från det aktuella temat…

Det som bland annat kom upp var min uppfattning om vissa inställningar och åsikter, kopplade till vissa fenomen, som på senare tid (närmare bestämt de senaste solvarven) blivit alltmer påtagliga. I detta fall rör det sig om den så kallade individualismen och dess avigsidor, vilka hos vissa somliga uttrycker sig på ett vis som jag definitivt uppfattar som ett allt större fjärmande från det som simpelt kallas medmänsklighet.

Hade igår dessutom ett samtal med några bekanta om just detta, och ett begrepp dök i sammanhanget upp en hel del gånger: orättvisa. Det visade sig bland annat också att jag och en bekant hade samma erfarenheter av det här med personlig coaching (som är ett av många typexempel på diverse trender i dessa individualistiska tidevarv). Jag hade haft en rad ”personliga och utvecklande sessioner” i våras hos en rekryteringsfirma, och en av mina bekanta på sin arbetsplats under denna sommar. Under dessa möten hade vi båda då stött på just detta om ”att allt inte kan vara rättvist” och ”att just livet inte är det”, samt att vi som personer inte skulle ha fokus på och slösa tid på dylika tankegångar – utan först och främst på vårt eget självförverkligande och åtföljande välbefinnande.

Individualismen bär ju både medvetet och omedvetet med sig åsikter och inställningar såsom ”fokus på mig och mitt självförverkligande i första hand”, ”jag klarar det själv och därför ska andra också göra det” samt ”var och en är sig själv närmast”. I viss mån kan jag köpa det där; är man som individ tillfredställd själv har man i regel mer ork och lust att ge andra uppmärksamhet. Och jag är definitivt medveten om att – för att uttrycka mig filosofiskt – livet ger och tar i till synes godtyckligt olika portioner. Men jag vänder mig definitivt emot det som alltmer förefaller vara ett växande (men tyst) accepterande av orättvisor som exempelvis: hemlöshet och utslagenhet, försvårade livsvillkor för dem som faller under etiketten ”samhällets svaga” eller försvårade villkor för utbildning och fortbildning. Ja, enligt min mening är denna till synes växande företeelse inte bara rutten och stinker… den är rätt och slätt något sjukt hos ett släkte som kallar sig just ”socialt”.

För att avrunda det hela… På vägen hem under tidiga kvällen blev jag sugen på mjukglass och gjorde därför en kvick vända in till Centrum. I kön till godsakerna fick jag bakom mig två barnfamiljer som var ute i samma ärende. Främst papporna samspråkade livligt och diskuterade politik i allmänhet och det kommande valet i synnerhet. Då jag lämnade kön kunde jag inte annat än ljudligt snäsa ett:

– Visst är det underbart att det finns svaga och veka själar så att övermänniskorna kan få synas så mycket mer!?

Min något infantila och tölpaktiga reaktion berodde i första hand på följande übercyniska utsaga från det ena paret:

– Solidaritet? Seriöst? Hö hö! Har ni två gått och blivit så´na som tror att folk ärligt gör något gratis?

Sannerligen ett prov på att vissa somliga inte skulle känna igen vanlig vänlighet eller empati om de så blev påkörda av dessa…

Syra och ilska...

Ny varuhuskö. Nytt samtal – denna gång mellan två yngre par. Tema: arbeten med status.

Till följd av plastkortstrul stod kön stilla tillräckligt länge för att jag skulle börja få fnatt på konversationen framför mig. Kort och gott gick det ut på hur oumbärliga dessa uppenbarligen var i sina egna yrken (någon form av marknadsförare/försäljare/reklambranschrepresentanter) – och tycken. Samt hur oförstående (och något överlägsna) de var inför dem som valt att engagera sig och förbli i fysiska, enformiga och/eller slitsamma arbeten.

Okej, jag har själv varit kaxig som en flock bandybollar i mitt första ”riktiga” arbete (långtidsvikariat på en bank). Men jag kan inte minnas att jag någon gång kände mig förmer än exempelvis min mor som gummifabriksarbetare, eller de närmaste vännerna som var anställda som verkstadsarbetare eller mekaniker. De ovan beskrivna ”karriäristerna” fick mig följaktligen att tänka på två ting:

Det första var vissa somliga jag lärde känna då jag arbetade på en reklambyrå – och med vilka det ofta blev dispyter beträffande synen på ”vanliga dödliga” i arbetslivet. Det andra var ett citat, vilket jag hittade bland anteckningarna då jag rensade i skrivbordslådorna under torsdagskvällen, och som jag hade god lust att fräsa fram till mina grannar i kön (men fegade tyvärr ut – vilket naturligtvis spädde på min ilska då jag kommit hem):

Om du har varit i ett sällskap där du skämts för ett par händer slitna av arbete, har du varit i dåligt sällskap.

(Björnstjerne Björnson 1832-1910)

”Overthere” eller ”Neverwhere”? Tycks inte spela någon roll…

Så sent som igår stötte jag på en av många ”lustigheter” på jänkarnas bekostnad. Denna hade direkt koppling till den föreställning – som jag är hyfsat säker på att en stor majoritet i omvärlden hyser – om så kallad amerikansk öl och indirekt till dess bryggeritraditioner. Har själv garvat åt ”pippa-i-kanot-skämt” och liknande fenomen, vars gemensamma måltavla är allt som representerar (eller som vi inbillar oss representerar) landet och kulturen ”Over there”. Men det röda skynket började fladdra framför lysmaskarna i det ögonblick då en rad uppenbarligen reflexmässiga bifall och överlägsna flin uppenbarade sig. Detta är givetvis en av dessa situationer som triggar både ”ifrågasättaren” och ”bessersmittaren” i mig…

Låt vara att mycket av exemplet ovan vilar på en mängd oskyldiga företeelsers orsaker – självfallet ska man kunna dra skämt om andra länder och nationaliteter – men dessa har en böjelse för att alltför ofta kasa in i samma dumdryga klass som de föreställningar och uppfattningar om världen vi menar att jänkarna hyser. Och låt vara att det är de kommersiella aspekterna av den nordamerikanska kulturen som dominerar i sin framfart rumt vårt klot (och det kommersiella tenderar helt visst att till övervägande del vara lättillgängligare, glättigare, svart-vitare och mera lättsmält än just det motsatta). Men, kommersiellt måste inte nödvändigtvis betyda låg eller dålig kvalité. Allt från ”Over there” är inte ytligt, smaklöst eller dumt – allt från exempelvis Hollywood är inte blaha, blaha.

Alltså… om nu vissa somliga föredrar att köpa och inmundiga Budweisers, Miller´s eller liknande bryggerijättars produkter oavsett var de befinner sig i världen, och i detta aktuella fall just hos oss, så är det inte enkom producentens fel… man har ju som konsument möjligheterna att välja alternativa maltdrycksmärken på det systematiska bolaget. Ja, man har faktiskt möjligheterna att välja en imponerande rad sorter från en rad andra länder än just ”Over there”. Och är det likväl så att vederbörande är fast besluten att förbli ”där”, så finns det oerhört mycket mer av kvalité än vad de vanligaste kunskapsbankarnas arkiv brukar ha kännedom om. USA har en fantastisk samling mikrobryggerier som står för en grupp riktigt trevliga och intressanta sortiment – om än att arvet främst är förankrat i den brittiska bryggeritraditionen.

Själv är jag anhängare och tillbedjare av den centraleuropeiska traditionen, vilket nästan alltid tolkas som den ”tyska” eller ”tjeckiska” – men som är betydligt mycket mer än så. Och i detta sammanhang finns lite av motpolen visavi det ovan framförda. Men, njet… (visst var detta lite väl förutsägbart?) inte all öl som kommer från Tjeckien eller Tyskland är av hög kvalité. Den flodvåg av produkter som de senaste åren bokstavligen forsat in på "Systemet" från de böhmiska och mähriska nejderna innehåller inte bara jum-jum. Men, det har ändå gått och blivit liksom en självgående självklarhet att ”all tjeckisk öl är bra”. Samtidigt finns knappast några andra alternativ från samma geografiska och kulturella sfär… trots att även balterna, polackerna, slovakerna, ungrarna, österrikarna, slovenerna, kroaterna och serberna (Vojvodina) har bryggerier vars malt- och humlebaserade produkter erbjuder ytterst tilltalande smakupplevelser, och vars traditioner ibland går ögonbrynshöjande långt tillbaka i tid.

Men, det är ju klart… då denna del av vår egen världsdel kommer på tal, verkar det anmärkningsvärt ofta fortfarande röra sig om ett ”Neverwhere”…