Satt i eftermiddags på ett café och väntade på att få dela en fika med en vän. Till bordsgrannar fick jag efter bara några minuter ett par ynglingar som snart – efter att ha satt sig med sina respektive beställningar – var inbegripna i en relativt passionerad diskussion om det kommande riksdagsvalet i allmänhet, och politik och ideologi i synnerhet. Jag försökte hindra mina öron från att bli alltför påtagliga hörlurar och ansträngde mig för att verka uttråkad och insjunken i min egen tankevärld. Det gick dock inte att undgå att höra vad de uttryckte och replikerade, eftersom deras röstlägen stegrades parallellt med intensiteten i meningsutbytena.
För att korta av det hela: de var uppenbarligen minst goda bekanta, men de satt i absolut åtskiljda läger vad gäller synen på nämnda samtalsteman. Det som fick mitt tankemaskineri att dra igång på fullvarv, var ett replikskifte som tog sig ut ungefär som följer:
– Alliansen gynnar ju i slutänden bara de som redan har och skiter i alla andra här i landet. Hur fan kan till exempel moderaterna stå för idéer som påstår sig rymma äkta fosterlandskärlek om man inte får alla med sig?
– Jasså, så sossarna skulle vara mer äkta svenskar än Reinfeldt? Det vet ju vem som helst att vänstern alltid stoltserat med ”Internationalen”. Och hur patriotiskt är nu det då?
– Vad jag menade är att kötthuvudena du ska rösta på faktiskt tänker mer på sig själva och sina likasinnade. Hur rimmar det med ”vad som är bäst för Sverige”?
Vid det här laget hade jag tappat koncentrationen och fullständigt snöat in på begreppen patriotism, nationalism och fosterlandskärlek – och innebörden av dessa. När min vän väl dök upp var jag ett ganska dåligt sällskap till följd av tankeverksamheten kring dessa ord. Till detta kom ett citat av August Strindberg, som jag för ett par veckor sedan brukat i ett inlägg och som bland annat kopplade ihop orden ”fosterlandskärlek” och ”subjektivitet”.
När jag var på väg hem och fortsatte grubblerierna kring det aktuella temat, dök minnen upp av tidningsartiklar och tv-nyheternas inslag om diverse politiska debatter i ”landet på andra sidan pölen”. Det rör sig i detta sammanhang om medlemmar av de båda partierna, som i senat eller representanthus, högljutt deklarerar att de kommer att göra allt för att hindra motståndarna från att få igenom sina förslag för att dessa är ”antiamerikanska”, vilket i en förlängning skulle betyda att motståndarna är mindre – eller överhuvudtaget alls inga – amerikaner än den egna sidan. Tala om subjektivitet och egoism…
Hur som helst måste ju detta betyda att vars och ens syn på vad som är respektive amerikanskt, svenskt, bulgariskt, tunisiskt, och så vidare – om man hårdrar det – är just vars och ens subjektiva syn, alternativt en sekteristisk syn, och egentligen inte allmängiltigt när det kommer till kritan. När man högtidligt talar om ”för landets väl och ve” eller ”för att gynna våra nationella intressen”, blir mitt intryck att vi egentligen i mångt och mycket tänker och agerar utifrån vad var och en av oss uppfattar som i första hand ”mitt väl och ve” eller ”mina intressen”. Eller som i ett ”sekteristiskt” sammanhang (politiskt parti eller ideologisk rörelse): ”vårt väl och ve” eller ”våra intressen”.
Här vill jag föra in två faktorer jag anser ge en hel del belägg för detta resonemang – förutom de redan ovan angivna proven på subjektiva föreställningar: dels uttrycket ”var och en står sig själv närmast”, och dels det faktum att det förekommit och fortfarande existerar inbördeskonflikter. Båda dessa är mer eller mindre sammankopplade och kan exempelvis föras in i ett scenario som utgörs av en främmande makts ockupation av ett land, eller en intern konflikt.
Andra världskriget är ett gott exempel på det första. Varje land i exempelvis Europa, som intogs av axelmakterna, upplevde dessa fenomen. Det fanns de som av olika skäl samarbetade med inkräktarna. Det fanns sådana som gjorde det för att medvetet – eller som en indirekt följd av kollaborationen – gynna ockupationen, av någon ideologisk och/eller personlig övertygelse, och kan enligt mig därmed knappast kallas patrioter eller nationalister (de själva betraktade sig dock säkerligen som just sådana), även om de förmodligen ansåg sig göra det för just sin nations bästa. Och så de som gjorde det för att i första hand, eller enbart, profitera på de nya makthavarnas styre – vilket i så fall sannolikt sågs som det mest förkastliga av omgivningen. Just sådana ”landsmän och kvinnor” kom av motståndsrörelserna runtom i Europa att avskys mer än ”fienden” – ofta med en väpnad inbördesfejd som följd.
Det andra exemplet – en intern konflikt – innebär inte ett inbördeskrig baserat på kamp mellan olika etniciteter inom ramen för en stat (som inbördeskrigen i Bosnien eller Rwanda), utan striden inom ramen för en etnisk grupp. Här räcker det att nämna det irländska inbördeskriget på 1920-talet, då två olika fraktioner av IRA blodigt rök ihop efter att republiken Irland gjort sig fritt från det brittiska styret – på grund av osämja om avtalet med London. Ett annat och betydligt färskare prov på detta är stridigheterna mellan de två palestinska rörelserna Fatah och Hamas.
I alla de uppräknade fallen kan jag inte få ett annat intryck än att det i slutänden rör sig om just en subjektiv och egoistisk syn på vad det faktiskt innebär att vara ”patriot” och/eller ”nationalist”, och vad som är bäst eller gynnsammast för "mitt fosterland" eller "min nation". Visst, för det mesta är en majoritet överens om att de är amerikaner, svenskar, bulgarer, tunisier, och så vidare. Men i grund och botten har var och en sin specifika bild eller föreställning om ”sitt land”, vilka mynnar ur vars och ens individuella och personliga värderingar, önskningar, tycken och tänkanden. På så vis känns respektive ”massfenomen” patriotism och nationalism som en chimär rätt och slätt. Börjar därför fråga mig om inte detta möjligen skulle kunna bli en konstruktiv utgångspunkt för reflektioner och diskussioner kring medel och metoder att neutralisera de destruktiva och illasinnade biverkningarna och konsekvenserna av företeelserna patriotism och nationalism.
Jag är väl medveten om att våra respektive identiteter är av största existentiella betydelse, men jag tror också det är en fördel om vi börjar vara medvetna om att dessa i första hand är just individuella. Då är det heller inte mer än rätt att vi också börjar betrakta alla andra som individer och inte som komponenter i en opersonlig massa eller rörelse.
För att korta av det hela: de var uppenbarligen minst goda bekanta, men de satt i absolut åtskiljda läger vad gäller synen på nämnda samtalsteman. Det som fick mitt tankemaskineri att dra igång på fullvarv, var ett replikskifte som tog sig ut ungefär som följer:
– Alliansen gynnar ju i slutänden bara de som redan har och skiter i alla andra här i landet. Hur fan kan till exempel moderaterna stå för idéer som påstår sig rymma äkta fosterlandskärlek om man inte får alla med sig?
– Jasså, så sossarna skulle vara mer äkta svenskar än Reinfeldt? Det vet ju vem som helst att vänstern alltid stoltserat med ”Internationalen”. Och hur patriotiskt är nu det då?
– Vad jag menade är att kötthuvudena du ska rösta på faktiskt tänker mer på sig själva och sina likasinnade. Hur rimmar det med ”vad som är bäst för Sverige”?
Vid det här laget hade jag tappat koncentrationen och fullständigt snöat in på begreppen patriotism, nationalism och fosterlandskärlek – och innebörden av dessa. När min vän väl dök upp var jag ett ganska dåligt sällskap till följd av tankeverksamheten kring dessa ord. Till detta kom ett citat av August Strindberg, som jag för ett par veckor sedan brukat i ett inlägg och som bland annat kopplade ihop orden ”fosterlandskärlek” och ”subjektivitet”.
När jag var på väg hem och fortsatte grubblerierna kring det aktuella temat, dök minnen upp av tidningsartiklar och tv-nyheternas inslag om diverse politiska debatter i ”landet på andra sidan pölen”. Det rör sig i detta sammanhang om medlemmar av de båda partierna, som i senat eller representanthus, högljutt deklarerar att de kommer att göra allt för att hindra motståndarna från att få igenom sina förslag för att dessa är ”antiamerikanska”, vilket i en förlängning skulle betyda att motståndarna är mindre – eller överhuvudtaget alls inga – amerikaner än den egna sidan. Tala om subjektivitet och egoism…
Hur som helst måste ju detta betyda att vars och ens syn på vad som är respektive amerikanskt, svenskt, bulgariskt, tunisiskt, och så vidare – om man hårdrar det – är just vars och ens subjektiva syn, alternativt en sekteristisk syn, och egentligen inte allmängiltigt när det kommer till kritan. När man högtidligt talar om ”för landets väl och ve” eller ”för att gynna våra nationella intressen”, blir mitt intryck att vi egentligen i mångt och mycket tänker och agerar utifrån vad var och en av oss uppfattar som i första hand ”mitt väl och ve” eller ”mina intressen”. Eller som i ett ”sekteristiskt” sammanhang (politiskt parti eller ideologisk rörelse): ”vårt väl och ve” eller ”våra intressen”.
Här vill jag föra in två faktorer jag anser ge en hel del belägg för detta resonemang – förutom de redan ovan angivna proven på subjektiva föreställningar: dels uttrycket ”var och en står sig själv närmast”, och dels det faktum att det förekommit och fortfarande existerar inbördeskonflikter. Båda dessa är mer eller mindre sammankopplade och kan exempelvis föras in i ett scenario som utgörs av en främmande makts ockupation av ett land, eller en intern konflikt.
Andra världskriget är ett gott exempel på det första. Varje land i exempelvis Europa, som intogs av axelmakterna, upplevde dessa fenomen. Det fanns de som av olika skäl samarbetade med inkräktarna. Det fanns sådana som gjorde det för att medvetet – eller som en indirekt följd av kollaborationen – gynna ockupationen, av någon ideologisk och/eller personlig övertygelse, och kan enligt mig därmed knappast kallas patrioter eller nationalister (de själva betraktade sig dock säkerligen som just sådana), även om de förmodligen ansåg sig göra det för just sin nations bästa. Och så de som gjorde det för att i första hand, eller enbart, profitera på de nya makthavarnas styre – vilket i så fall sannolikt sågs som det mest förkastliga av omgivningen. Just sådana ”landsmän och kvinnor” kom av motståndsrörelserna runtom i Europa att avskys mer än ”fienden” – ofta med en väpnad inbördesfejd som följd.
Det andra exemplet – en intern konflikt – innebär inte ett inbördeskrig baserat på kamp mellan olika etniciteter inom ramen för en stat (som inbördeskrigen i Bosnien eller Rwanda), utan striden inom ramen för en etnisk grupp. Här räcker det att nämna det irländska inbördeskriget på 1920-talet, då två olika fraktioner av IRA blodigt rök ihop efter att republiken Irland gjort sig fritt från det brittiska styret – på grund av osämja om avtalet med London. Ett annat och betydligt färskare prov på detta är stridigheterna mellan de två palestinska rörelserna Fatah och Hamas.
I alla de uppräknade fallen kan jag inte få ett annat intryck än att det i slutänden rör sig om just en subjektiv och egoistisk syn på vad det faktiskt innebär att vara ”patriot” och/eller ”nationalist”, och vad som är bäst eller gynnsammast för "mitt fosterland" eller "min nation". Visst, för det mesta är en majoritet överens om att de är amerikaner, svenskar, bulgarer, tunisier, och så vidare. Men i grund och botten har var och en sin specifika bild eller föreställning om ”sitt land”, vilka mynnar ur vars och ens individuella och personliga värderingar, önskningar, tycken och tänkanden. På så vis känns respektive ”massfenomen” patriotism och nationalism som en chimär rätt och slätt. Börjar därför fråga mig om inte detta möjligen skulle kunna bli en konstruktiv utgångspunkt för reflektioner och diskussioner kring medel och metoder att neutralisera de destruktiva och illasinnade biverkningarna och konsekvenserna av företeelserna patriotism och nationalism.
Jag är väl medveten om att våra respektive identiteter är av största existentiella betydelse, men jag tror också det är en fördel om vi börjar vara medvetna om att dessa i första hand är just individuella. Då är det heller inte mer än rätt att vi också börjar betrakta alla andra som individer och inte som komponenter i en opersonlig massa eller rörelse.
Har redan nämnt det, men gör det igen: känns som om det börjar bli hög tid att avskaffa dessa fenomen – och en gång för alla börja se på vårt släkte som främst en enda gemenskap i ett enda land kallat Jorden…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar