Va!? Fick du bara en?

Inläggen här inleds relativt ofta med att jag nämner att någonting – i regel en ”företeelse” – ”fascinerar” mig. Reflekterade över detta faktum häromdagen och kunde bara konstatera att: det visserligen är mycket jag inte alls är intresserad av, men att detta definitivt inte gäller för våra – människans – alltför ofta instinktiva, oreflekterade och förgivet tagna utsagor och/eller ageranden. Det var bara att rycka på axlarna och hoppas på att fantasin fortsättningsvis kan bidra till att inledningarna inte blir alltför upprepande.

Hursomhelst… en av många uppvisningar inom ramen för vad vissa kallar ”sportfiske” som medverkar till att tankemaskineriet – och främst dess ifrågasättaravdelning – blir irriterat, är denna om fisketurers resultat. Ja ja ja (tänk inte så kvickt – jag hinner ju för höge bövelen inte med!), här finns en brasklapp:

Jag gillar fiske själv (även om det har lugnat sig rejält sista årtiondet). Emellanåt mer än vad vissa kring mig förmodligen anser eller har ansett vara normalt, och jag gläds naturligtvis också åt att kunna få ha en eller flera fenförsedda varelser på matbordet.

Vad jag är ute efter är detta då fisket uppenbarligen inte grundar sig på egentlig strävan efter lite rekreation, och inte är ett trevligt sätt att själv ordna med råvarorna till en måltid. Utan, då fisket enbart tycks vara ett medel med vars hjälp en (uppenbarligen) skral självkänsla ska försöka stärkas. Här kommer vi åter in på jämförandets och tävlandets samt avundens och missunnsamhetens destruktiva aspekter, vilket i dessa sammanhang långt ifrån enbart omfattar de direkt involverade – detta fenomen styr och ställer gärna och ofta med även de flesta i omgivningen.

Det är sannerligen en intressant (för att inte säga något hämmad, tröstlös och patetisk) inställning denna:

– A är en dubbelt så bra fiskare som B… A har ju fångat två och B bara en (alternativt: A har ju fångat en dubbelt så stor som B; A har ju fångat något).

Till detta kan så läggas de som ”känner A” och som oftast omedvetet demonstrerar att de gärna vill spegla sig lite i glansen av ”mästarinnan/mästaren”:

– Hörde du va A fick igår? Ja, du, jag känner A och vi ska faktiskt ut tillsammans till helgen…

Resonemanget kan säkerligen överföras på sammanhanget jakt också, men vi stannar vid fisket och går vidare till nästa och lika intressanta inställning(ar). Denna kan jag ganska ofta på stöta under turer till kust eller vattendrag, men också under diskussioner med personer som visar sig ha fisket som ”fritidsintresse”. Den uttrycker sig med vissa variationer men grundläggande är ett (emellanåt närmast besatt):

– Jag måste ha fisk!

– Satan också! Fiskjäveln släppte!

– Helvete! Jag fick ingen fisk! Jävla fiskjävlar!

Men, alltså… är det fiskens fel? Hos vissa somliga tycks allt ansvar för ett fysiskt och/eller psykiskt välbefinnande vila på allt annat än dem själva. (Skulle vara intressant att få veta huruvida denna företeelse även förekommer i svamp- och bärplockarnas skara.) Man får ju nästan intrycket att själva överlevnaden beror på just fångad fisk, något vi i I-länderna definitivt inte behöver bekymra oss för. Det är som om fisken skulle ha skyldigheter – en tankegång som tycks kunna överföras på det mesta vissa somliga har någon form av relation till.

Hade jag själv inte någon gång mumlat surt efter en tur, skulle jag ha uppmanat dessa vissa somliga följande:

– Väx upp! Eller sök hjälp!

Vett och etikett i ”buschen”

För ett antal inlägg sedan utgöt jag min frustration över vissa somligas beteende i samband med fiske – i synnerhet under den intensiva horngäddesäsongen i maj. Jag framhöll då att detta fritidsnöje tyvärr omfattas av två otäcka företeelser, vilka enbart är kopplade till de sämsta sidorna i vår (mänskliga) natur. I samband med detta tog jag också upp det direkt vidriga vis på vilket många också försöker fånga nämnda fiskart. Sanningen att säga finns det tyvärr fler avarter än så – och inte endast förekommande under fisket efter horngädda.

Men, låt oss starta med just ryckfisket, som jag berörde mer i förbifarten i det nämnda inlägget. Denna fångstmetod tycks delvis bero på några myter kopplade till det aktuella fisket, vilka bygger på okunskap (som myter i princip alltid gör). Och delvis beror den, enligt mig, på att oerfarna tar efter vissa av de ”erfarna”, som i sitt ryckande kan fånga ansenliga mängder horngädda – och därmed triggas habegäret hos de förstnämnda av de senares girighet.

Hade jag fått bestämma, hade jag infört dryga böter för detta – rent ut sagt – svinaktiga uppförande. Jag undrar ofta vilka rubriker det hade blivit om massmedia exempelvis fått nys om att vissa somliga saftskallar hade försökt sig på att jaga vilt med kulspruta. Precisionen och konsekvenserna är nämligen inte särskilt olika. Jag har många gånger sett horngäddor - som suttit med en eller flera krokar i rygg, buk eller stjärt - falla av och simma iväg med gud vet vilka sår. Har också själv fångat ett antal fiskar som haft djupa eller stora rivsår efter att ha ”sluppit undan”, och likväl huggt igen. Värst hittills är ett par honor vars romsäckar stuckit ut som hjortron ur de uppslitna bukarna, samt fiskar vars ena öga varit en trasig massa. Jag undrar ofta också över hur detta ”fiske” hade bedrivits om horngäddan haft päls eller fjädrar – och gnytt eller pipit som en liten hundvalp. Ja, detta gäller alla fiskar för den delen…

Fast, det är klart… här är litet av ett omvänt strutsbeteende… Det som sker under vattenytorna går ju inte att se. Måste ju vara hur skönt och befriande som helst att slippa ha ytterligare en dimension att behöva rådbråka sitt samvete med…

Okej, då går vi till myterna…

Dels kan man få höra att horngäddan inte äter under lekperioden och därför inte hugger. Min erfarenhet är att de visserligen inte jagar under själva lekakten, men jag har i alldeles för många fall noterat både märlkräftor, som småfisk i dessa fiskars magsäckar för att vederlägga denna ”sanning”.

Dels hör man relativt ofta att horngäddorna ”slår till bytet med stjärten”, och att detta skulle vara orsaken till att de mer ”fastnar” på kroken än hugger på densamma. Det räcker att titta på denna fiskarts fysionomi för att förstå att de har en jaktmetod som påminner om spjut-, svärd- och segelfiskarnas. De jagar ifatt enstaka bytesfiskar. Men då de kommer på ett stim slår de med ”näbben”, bedövar ett antal av sina offer och kan därefter lugnt sluka ett antal i rad – och undviker på så vis att slösa energi på att jaga bytena en efter en. Vidare är horngäddan liksom de ovan nämnda arterna en snabbsimmare av rang, och hastigheten kan då bidra till att bytet ”missas” i ett utfall. Om man då står och rycker i sitt spö kommer fiskedraget att få en oregelbunden gång, som kan fastna var som helst på en horngäddas kropp. Detta sker så mycket troligare då horngäddan under maj månad är samlad i stim inför leken. Och även om man fiskar utan häcklor eller extrakrokar på – och med små trekrokar – kan denna långsträckta fisk emellanåt fastna eftersom man ofta vevar in draget snabbt, vilket i sin tur tvingar horngäddan att attackera med hög fart (med minskad precision som resultat).

Då jag började byta ut originalkroken till åtminstone hälften så stora trekrokar – och sänkte invevningshastigheten – visade sig bara ungefär var tionde horngädda jag fick vara felkrokad. Övriga har då fastnat i nacke eller någonstans i skallen. Med sänkt hastighet känner man för övrigt också ofta de frenetiska stötarna då horngäddan ”slår” med näbben.

Den sista myten är den om att fisken är oätlig, eller till och med giftig, till följd av de gröna benen. Färgen beror på ämnet vivianit och är helt ofarlig. Tvärtom är horngäddan en riktigt god fisk och har man en gång smakat på varmrökt, finns – enligt mina upplevelser – ingen ”återvändo”.

Så kan vi gå över till en avart som är kopplad till andra så kallade sportfiskmetoder…

Jag undrar vad som rör sig i skallen på dem som lämnar en mängd hoptrasslad fiskelina efter sig. (Jag är i och för sig hyfsat säker på att det inte kan röra sig särskilt mycket i en tom behållare.) Har alldeles för ofta hittat de sorgliga konsekvenserna av dessa dödsfällor. Ett par gånger har jag lyckats rädda en vettskrämd fågel ur dessa djävulska härvor. Men, jag har tyvärr oftare funnit en kvävd. Ska det vara så svårt att ta detta elände med sig hem? Alternativt (dock ej rekommendabelt) kan man skära det i småbitar, så det blir ofarligt. Hursomhelst ska man alltid ta med sig sitt skräp hem, eller hitta en tunna att förpassa dessa så kallade civilisationsrester till.

Här börjar det faktiskt kännas som om vår disciplin i detta fall blivit sämre det senaste årtiondet. Jag hittar tyvärr allt oftare allehanda mikrosoptippar ute i naturen. Vissa somligas omdöme sträcker sig uppenbarligen endast – eller gör det? – till boets fyra ytterväggar. Hade varit intressant att studera dessas reaktion om man dumpade innehållet i en förbrukad picknickkorg på deras matta i vardagsrummet…

Nya utmaningar...

(Med glimten i ögat tillägnat en vän jag betraktar som en broder!)

Flugfiske är ett sannerligen trevligt tidsfördriv. En variant på detta fiske är det så kallade torrflugefisket, närmare bestämt imitationsfisket. Det vill säga den praktik vari dun- och pälsförsedda krokar flyter på vattenytan, eller i dess ytskikt, imiterandes diverse insekter - i hopp om att någon fisk ska stiga och suga i sig lurendrejeriet.

Många av de skickligaste flugspöviftarna utvecklar så småningom en fäbless för torrflugefisket på stor fisk. En ofta krävande utmaning eftersom de större individerna mer än gärna är både ytterst försiktiga och selektiva i sitt födoval. En petri broder ute efter dessa "veteraner" blir efter hand duktig på att se huruvida det under insektsaktiva perioder är stor fisk i farten eller ej.

Såg igår en dokumentär från Stilla Havet. Om hur tigerhajar årligen och vid en exakt tidpunkt kommer in till vissa specifika öar och atoller för att under ett par veckors tid leva på de flygga ungarna till en viss albatrossart. Det var fascinerande men bitvis även otäckt att skåda broskfiskarnas attacker på de ungar som under sina övningar landat på havsytan utanför sina kläckningsstränder.

Det var då det slog mig... ett fiske med imitationer av dessa dunbollar inriktat på tigerhajarna... Hallå, alla torrflugefiskande puritaner till kolleger! Öring, harr eller till och med lax på torrfluga? Jag svarar: eat your heart out... tigerhaj och albatrossavkomma... det ni!!