Den anglofila monotonin...

Fann en anteckning (i högen av papperslappar med diverse grubblerier, infall och liknande som producerats innan bloggen kom till) angående den närmast överväldigande dominansen av humor- och underhållningsprogram från Storbritannien och USA – i synnerhet gäller detta reklamkanalernas utbud. Tyvärr hade jag inte klottrat ner vilken källa anteckningen har sin grund i, men jag vill minnas att det rörde sig om ett svar i en av våra stora dagsblaskor – från en TV-kritiker – med koppling till nämnda företeelse.

Svaret var framställt apropå frågan om varför de svenska TV-kanalerna uppenbarligen inte är villiga att köpa in underhållning från länder utanför den anglosaxiska sfären och innehöll flera argument jag finner sakliga och övertygande – som exempelvis: ”igenkänningsfaktorn” och ”den höga kvalitén”. Och en eloge måste absolut ges åt förbehållet för lättköpt amerikansk ”underlivshumor”. Framställningen om ”den kulturella närheten” kan jag dock bara delvis ställa upp på, eftersom denna bara skulle kunna appliceras på Storbritannien.

Vad näsborrarna tydligen hade utvidgats av (och orsakat anteckningen) var argument som: ”vi förstår engelska bäst” och ”brittisk humor håller genomgående högsta klass – främst jämfört med italiensk visa-tuttarna-humor eller tysk tappa-kalsongerna-dito”.

Okej? Men går det inte att köra på med textremsor? Eller saknar vi översättare kunniga i andra språk än engelska? Jag har i minnet det språkligt betydligt mer diversifierade tv-utbudet under 70-talet – med komiska filmer från Frankrike eller (dåvarande) Tjeckoslovakien, för att ta två exempel – som faktiskt gick hem hos tittarna.

Och så det där med italiensk respektive tysk humors kännetecken. Jäpp, det ligger en hel del i det. Men, är i vanlig ordning långt ifrån en sanning. Att brittisk humor har obestridliga pärlor som Monty Python-gänget, Fawlty Towers- eller Black Adder-serien är ett faktum. Hur många är det emellertid som minns den billiga snubbel- och underklädshumorn, samt andra barnsligheter, som var Benny Hills signum?

Många av den där TV-kritikerns argument känns i detta sammahang mest som en dålig och krystad ursäkt för en uppenbart växande bekvämlighet och okunskap (hos både TV-producenter och tittare) om världen utanför den anglosaxiska…

Det enögda förenklandets schema

Världens monopolfria "vara & tjänst"...

Originalillustrationen finns på: http://www.zurinstitute.com/enmity.html

Om ”kritiker” av (det) främmande… och en liten väckarklocka!

En cyniker är en människa som anser alla andra 

lika lite värda som honom själv.

(Frank Sinatra 1915-1998)

Kan i sammanhanget inte låta bli att skänka både en och två tankar till nazister, fascister, nationalister, religiösa eller ideologiska fanatiker av alla de slag, samt alla de som i nutiden ihärdigt hävdar sig inte vara intoleranta utan enbart ”kritiker” (av främmande kulturer och dess representanter).

Samtidigt går det inte att komma ifrån att sådana tankegångar sannolikt många gånger gärna kläcks med just en cynisk fnysning. Det är då man själv ofrivilligt halkar in bland de empatilösa…

Till alla och allt som alltemellanåt drabbas av hybris!!!

Kroknar då och då på alla dessa undersökningar (statliga och mellanstatliga) som resulterat i någon form av topplista, och som är så frekvent förekommande i media (särskilt pressen). Ett visst uns av självdistans vore sannolikt av den konstruktiva och fruktbara arten - inte minst på den här planeten av idag...

Att vara bäst i världen säger egentligen inte så mycket 

med tanke på hur den ser ut.

(Stig Johansson 1936-)

Något om föreställningars och uppfattningars bedrägliga "sanning"...

En fråga (bland många) som då och då poppar upp inuti skallen är den om hur vissa självbilder och -föreställningar har kommit till, oavsett om detta rör sig om enskilda individer, (allehanda) grupper av individer, eller – exempelvis – en hel nation. Många av dessa ”uppfattningar” stämmer ofta ganska väl med verkligheten. Men så finns det sådana föreställningar som kanske främst borde betraktas som myter. En av dessa är den om att ”svensken är så instängd, blyg och skygg”.

Då jag för inte så länge sedan satt med några vänner och diskuterade diverse saker och ting mellan mull och moln, var ”mobiltelefonens och de sociala mediernas revolution” ett bland en rad teman. Och det var i samband med detta om att vi alltmer tycks umgås på distans som tanken om vår ”instängda, blyga och skygga natur” fick sig en funderare. Främst tanken på om detta alltid hade varit så. Minnen från min barndoms sommarvistelser i Slovenien (ja, jag vet, det hette Jugoslavien ”på den tiden”…) bidrog till att ifrågasättarmekanismen aktiverades.

”På den tiden” stövlade man – för att inte säga: brakade – bara (främst på landsbygden, men även i tätorterna) sisådär in till grannen. Ja, hur skulle man annars ha gjort om man behövde kommunicera? Och vad skulle grannen ha gjort för att undvika just dig? Haft radaranläggningar eller dygnetruntanställda som förkunnade grannens eller främlingars antågande?

På landsbygden i Slovenien (kan tyvärr icke referera till de övriga delrepublikerna) blev telefonen ”var medborgares egendom” först i samband med att landet hade brutit sig ur federationen. I städerna hade detta skett under 80-talets lopp. Efter detta är man i Slovenien inte lika benägen att just ”bara sisådär ramla in”, utan man hör sig gärna för innan – precis, via telefon! Man kan gott säga att slovenerna gått och blivit något mer ”instängda, blyga och skygga” efter detta teknologiska och elektroniska samhällsutvecklarsteg.

Alltså, hur var det egentligen i vårt Svea rike innan detta kommunikationsmedel hade erövrat hemmen? Vi brukar ju säga att vi här i landet är glada för att organisera saker och ting; att exempelvis ”gärna bestämma något innan” – som en träff eller liknande. Hur gjorde då den ”instängde, blyge och skygge” svensken/svenskan förr i världen? Sände röksignaler? Trummade på tam-tam-trummorna?

Är det egentligen inte så att denna ”bild” vi och andra har om oss i mycket är en myt - att vi agerar och är som vi är mer är en följd av en viss samhällsutveckling än av något "etniskt genetiskt"? Eller hyrde vi in individer ”från kulturella och etniska grupper, som inte är lika blyga” som mellanhänder? Är det inte ganska mycket så att vi människor egentligen är hopplösa (eller fantastiska – beroende på sammanhang) på att minnas vissa företeelser i det förgångna särskilt väl?

Och är det inte värt att då och då placera självklara och för givet tagna bilder och föreställningar om oss själva och andra under lupp?

Vid vägskälet...

Gnrk kliade sig med bakbenet i örat alltmedan blickarna från de tre ögonen individuellt fokuserade på bildskärmens kontrollpanel – som utgjordes av en skiva med ett hundratal prickar i olika nyanser av färgerna rött, blått, grönt, gult, samt kontrasterna svart och vitt. En kombination av blickar på de olika prickarna innebar ett specifikt kommando för att styra alla nödvändiga funktioner i Färdmedlet. Gnrk ”kommenderade” sökare och sensorer att fokusera på en slumpvis utvald punkt på planetens yta, ”ställde” in zoomen på skarpaste läge, ”aktiverade” lyssnar- och kännarapparaturen och lutade sig tillbaka då det första scenariet plötsligt visades på bildskärmen.

Gnrk blev omedelbart fascinerad av det som utspelades. Tre tvåbeningar satt uppenbart och hade en viloperiod i vad som tydligen var en stor och ytterst rymlig sal i ett monteringstempel för fortskaffningsmedel. Det kom en fnysning från Gnrk då data från sensorer, sökare och kännare började löpa över bildskärmens övre halva. Ett kort ”kommando” och audiofunktionen aktiverades.

Detta släkte var tydligen fysiskt primitivt. De kommunicerade fortfarande via matintagen. Dock (ett visst erkännande kunde noteras hos Gnrk) brukade de sig även av ett rudimentärt kroppsspråk, vilket var en av grunderna till den tankebaserade kommunikationsformen – som var så karaktäristiskt för Gnrks släkte.

I bakgrunden på den stora salen syntes vad som sannolikt var namnet på antingen ägaren till industrin, eller det fortskaffningsmedel som monterades. Det var fem tecken: det första utgjordes av en skarp vinkel med öppningen uppåt. Det andra en cirkel och det tredje en rät vinkel vars spets pekade åt sydväst. Fjärde tecknet var detsamma som det första, medan det femte var en upprepning av det andra. ”Ljudvärdena” passerade förbi, men Gnrk närmast ignorerade dessa fakta.

Plötsligt kändes en ny närvaro bakom sittdynan. Det var assistenten Sprk som kommit in för att delta i analyserandet av iakttagelserna. En kort ”hälsningsfras” följde och så koncentrerade sig de båda långväga resenärerna på bildskärmens lilla drama. Det började gå aningen hetsigt till.

De tre tvåbeningarna (i tre färgnyanser) var enligt ”översättarfunktionen” inbegripna i ett småaktigt tjatter som klart var sprunget ur tävlingsinstinkten. Den ljusaste hade ställt sig upp och slog ut med de övre extremiteterna i en gest av tvärsäkerhet och självgodhet:

– Varför skulle vi i Väst inte leda och lära er andra? Vi har ju kommit med rymdfart, datateknologin och utvecklat det mest användbara färdmedlet i historien. Vår vetenskap och kultur är överlägsen allt annat.

Den med mörkast skal genmälde med ett hånfullt flin:

– Ha! Persien hade städer och använde metaller när ni fortfarande kastade sten och benbitar på varandra i primitiva hyddor av kvistar och grenar! Visst, ni har teknologin. Men knappast särskilt mycket hjärta och själ.

Den tredje – den i en ljust brungul nyans – skrattade överlägset:

– Ja, men kunskaperna om metallen fick ni från oss i Kina och vi hade papper medan ni fortfarande ristade tecken i lerbitar eller på sten. De där i ”Europa” är knappt värda att nämna i det här sammanhanget…

Gnrk och Sprk växlade vid ett av sällsynta tillfällen blickar med varandra. Dessa varelser var i sanning fortfarande långt ner på en tanke- och medvetandeskala. De båda forskarkollegerna fortsatte att iaktta planeten och dess invånare under en längre tidsperiod, för att slutligen börja diskutera de fakta de hade tagit del av.

– En teknologi på tröskeln till flera vitala och banbrytande upptäckter, summerade Sprk några ”dygn” senare. Detsamma gäller övrig vetenskap – med ett visst undantag för tanke- och medvetandekunskaperna.

– Men, en mängd olika varianter på en grundläggande kultur som i mycket fortfarande är låst av ett egenkärt, självtillräckligt, samt tävlings- och konkurrensinriktat tänkande, med bara de mest basala insikterna om ett helhetsperspektiv, inflikade Gnrk.

– Vad är er mening?

Gnrk tvekade en stund, men svarade slutligen lakoniskt:

– Antingen fortsätter de som idag – tävla och konkurrera, och betrakta varandra med misstänksamhet – med följden av att endast en kommer att stå som ”vinnare”, bara för sedan börja ta kål på sig själv eftersom det inte längre finns en opponent och kontrahent att förpassa till historien. Eller så lyckas insikten om att de faktiskt delar en enda Sfär vinna, och de kommer att inse att ett tävlande och konkurrerande är gynnsammast och mest fruktbart om detta parallellt löper med viljan att uppnå ett ”gemensamt bästa”…

Landet som är betydligt större än lagom...

Sverige är ett litet land!

Detta är en fras – eller en variant på en rad liknande – som alltemellanåt figurerar i den mediala världen, men som också kommer till uttryck i diskussioner eller samtal jag då och då är en del i. Enligt mina erfarenheter är de olika varianterna av denna utsaga vanligast förekommande inom ramen för sport och ekonomi. Men, de dyker givetvis även upp i många andra sammanhang där ett jämförande och/eller ursäktande är på gång. För att inte nämna de exempel som ligger inom ramen för vissa somligas åsikter om ett föreliggande hot – både yttre och inre – mot land, stat och invånare.

Inom sporten brukar frasen i regel höras då en förlust eller ett misslyckande av våra representanter i någon av de olika tävlingsgrenarna ska bortförklaras. Men jag upplever också att den istället ska addera ännu mer av tyngd och ”ära” till en framgång eller slutgiltig seger. I båda fallen är tanken om vårt lands storlek översatt till befolkningsmängden. Detsamma kan sägas gälla då Jimmie & Co, samt dess likar, raljerar om risken för att den inhemska kulturen samt ”ursprungsbefolkningen” ska bli alltför utspädd, till följd av ett ”enormt inflöde utifrån”.

När vi ändå är inne på ”kultur” är det ofrånkomligt att ta upp vårt språk. Svenskan betraktas som ett litet sådant – med allt vad det då innebär av begränsningar och faror i vissa somligas verklighetsuppfattning. Närmast skrattretande i den här kontexten torde dock sådana här tankegångar kring landets geografiska yta vara.

Jamenalltså… litet? I förhållande till vad? Eller vilka?

Jupp! Alldeles riktigt! Nu blir det dags för lite torr statistik…

Tar man en titt på invånarantalet befann sig Sverige, med sina drygt nio miljoner, på plats 85 utav 192 bland planetens länder år 2008  – en bit in på den övre halvan, med andra ord. Avgränsar man denna jämförelse till att endast omfatta våra grannar, är vi obestridligen en mastodont. ”Medelstort” vore väl dock snarast den mest passande etiketten på det hela taget.

Kikar man på den geografiska storleken är vårt land beläget på 55:e plats. Det vill säga: Sverige tillhör den största tredjedelen och kan således ingalunda kallas ”litet”. Och begränsar man det till att endast omfatta Europa är vi det fjärde eller femte största  – beroende på om Ryssland är medräknat – av kontinentens 47 eller 48 stater. I detta sammanhang är vårt land en jätte.

Det sistnämnda gäller slutligen också för svenskan som språk. Det beräknas finnas nästan 7000 språk på planeten. Svenskan ligger för närvarande på plats 91 i storleksordningen. Dessutom är det ett officiellt språk i två olika länder (samt i EU), något som knappast gäller för den överlägset största delen av vår världs övriga språk.

Summerar man siffergymnastiken ovan och lägger till det anseende som Sverige – och mycket som är kopplat till det – har på diverse internationella plan (räcker att nämna Nobelpriset), kan man inte låta bli att börja klia sig själv i håret. Det går inte att komma ifrån att det verkar som om vi i detta sammanhang faktiskt bara tycks mäta oss med dem som på diverse vis är större eller fler. Med tanke på hur ofta etiketten ”landet lagom” figurerar i olika kontexter, och hur vedertaget det är att ”inte förhäva sig”, kan jag inte undgå att förnimma känslan av en paradox. Det blir ofrånkomligt att undra över huruvida dessa tankegångar egentligen inte bara är en form av (medveten eller kamouflerad?) gardering mot ett klandrande: ”vilken hybris”.

Det må vara hur det vill med detta – får kanske ta upp det i ett kommande inlägg. Mina egna erfarenheter har hursomhelst visat mig att dylika tankegångar ingalunda är unika för oss. Under varje besök i mina föräldrars hemland Slovenien blir jag minst ett par gånger påmind om hur av- och begränsat vi människor ofta tenderar att betrakta vår tillvaro och omgivning.

På påståendet ”Sverige är ett litet land” skulle jag således vilja fnissa (att fnysa vore något för arrogant – inte sant?):

– Pyttsan! Moder Svea, Fader Göte, samt Faster och Farbror Norrland hör ju – om inte till de största, så – för höge fanken till de stora!

Va!? Fick du bara en?

Inläggen här inleds relativt ofta med att jag nämner att någonting – i regel en ”företeelse” – ”fascinerar” mig. Reflekterade över detta faktum häromdagen och kunde bara konstatera att: det visserligen är mycket jag inte alls är intresserad av, men att detta definitivt inte gäller för våra – människans – alltför ofta instinktiva, oreflekterade och förgivet tagna utsagor och/eller ageranden. Det var bara att rycka på axlarna och hoppas på att fantasin fortsättningsvis kan bidra till att inledningarna inte blir alltför upprepande.

Hursomhelst… en av många uppvisningar inom ramen för vad vissa kallar ”sportfiske” som medverkar till att tankemaskineriet – och främst dess ifrågasättaravdelning – blir irriterat, är denna om fisketurers resultat. Ja ja ja (tänk inte så kvickt – jag hinner ju för höge bövelen inte med!), här finns en brasklapp:

Jag gillar fiske själv (även om det har lugnat sig rejält sista årtiondet). Emellanåt mer än vad vissa kring mig förmodligen anser eller har ansett vara normalt, och jag gläds naturligtvis också åt att kunna få ha en eller flera fenförsedda varelser på matbordet.

Vad jag är ute efter är detta då fisket uppenbarligen inte grundar sig på egentlig strävan efter lite rekreation, och inte är ett trevligt sätt att själv ordna med råvarorna till en måltid. Utan, då fisket enbart tycks vara ett medel med vars hjälp en (uppenbarligen) skral självkänsla ska försöka stärkas. Här kommer vi åter in på jämförandets och tävlandets samt avundens och missunnsamhetens destruktiva aspekter, vilket i dessa sammanhang långt ifrån enbart omfattar de direkt involverade – detta fenomen styr och ställer gärna och ofta med även de flesta i omgivningen.

Det är sannerligen en intressant (för att inte säga något hämmad, tröstlös och patetisk) inställning denna:

– A är en dubbelt så bra fiskare som B… A har ju fångat två och B bara en (alternativt: A har ju fångat en dubbelt så stor som B; A har ju fångat något).

Till detta kan så läggas de som ”känner A” och som oftast omedvetet demonstrerar att de gärna vill spegla sig lite i glansen av ”mästarinnan/mästaren”:

– Hörde du va A fick igår? Ja, du, jag känner A och vi ska faktiskt ut tillsammans till helgen…

Resonemanget kan säkerligen överföras på sammanhanget jakt också, men vi stannar vid fisket och går vidare till nästa och lika intressanta inställning(ar). Denna kan jag ganska ofta på stöta under turer till kust eller vattendrag, men också under diskussioner med personer som visar sig ha fisket som ”fritidsintresse”. Den uttrycker sig med vissa variationer men grundläggande är ett (emellanåt närmast besatt):

– Jag måste ha fisk!

– Satan också! Fiskjäveln släppte!

– Helvete! Jag fick ingen fisk! Jävla fiskjävlar!

Men, alltså… är det fiskens fel? Hos vissa somliga tycks allt ansvar för ett fysiskt och/eller psykiskt välbefinnande vila på allt annat än dem själva. (Skulle vara intressant att få veta huruvida denna företeelse även förekommer i svamp- och bärplockarnas skara.) Man får ju nästan intrycket att själva överlevnaden beror på just fångad fisk, något vi i I-länderna definitivt inte behöver bekymra oss för. Det är som om fisken skulle ha skyldigheter – en tankegång som tycks kunna överföras på det mesta vissa somliga har någon form av relation till.

Hade jag själv inte någon gång mumlat surt efter en tur, skulle jag ha uppmanat dessa vissa somliga följande:

– Väx upp! Eller sök hjälp!

Jämförandets nack- och fördelar…

Ännu en av många företeelser kopplade till det mänskliga beteendemönstret, som inte upphör att fängsla, är den då vissa somliga i princip fysiskt påtagligt blir avogt inställda till en nykomling på arbetet, i villaområdet eller i bostadshuset som har mycket att berätta om ”sin hemtrakt och/eller hemstad, eller om sitt hemland och/eller sin kultur”. Den småaktiga reaktionen grundar sig inte främst på att nämnda person så till synes stolt och glatt berättar om dessa ämnen (och att vissa somligas föreställda uppfattningar fått sig en rejäl törn), utan snarare på att denne tycks veta så mycket om desamma. Syrligheten ger därmed ofta intrycket av att flöda ur det faktum att de har upptäckt hur lite de själva faktiskt vet om sin just egen trakt eller hemstad, eller sitt eget land och sin egen kultur. Och då finns det mycket väl en risk för att någon eller några muttrar eller fnyser fram kommentarer i stil med:

– Jaha? Och? Vad är det för märkvärdigt med det?

– Ja, vad då, då? Här har vi en så´n… och den är bla-bla-bla…

– Jaha, men har alla familjer hos er egen bil, eller varje hushåll en dator?

Att våra relationer med andra bland annat grundar sig på jämföranden, och därför samtidigt utgör en form av både medvetet och omedvetet tävlande, är bara en av många mekanismer och drivkrafter som för våra kulturers och/eller egna personligheters utvecklingsprocesser framåt. Med andra ord – och vare sig man vill det eller inte – rör det sig om en avgörande och ytterst vital komponent i och av vår existens. Till de negativa sidorna av denna företeelse hör dock förmågan vi uppenbarligen har att fokusera avund och missunnsamhet på de andra, istället för att lägga fokus på vår egen förmåga att åtgärda eller förekomma det som framkallat känslorna av underlägsenhet beträffande oavsett vad.

Det är i hög grad både intressant och nedslående att vi ofta föredrar att ödsla timmar eller till och med dagar på att gnagas av motviljan gentemot den andres kunskaper, istället för att investera säg en halvtimme varje dag på att själva söka kunskap i just ”oavsett vad” – och på så vis öka möjligheterna för kunskapsutbyte och en vidgning av varandras horisonter, med åtföljande växande självkänslor och förstärkt sinnesfrid.

Det sista torde säkert kunna utlösa tankegångar såsom: ”naiva förhoppningar och önskemål”. På det vill jag svara:

– Tja, jag försöker febrilt att se det positiva i mig själv och andra… och ett av de bästa sätten att göra det är att ställa detta mot de destruktiva sidorna av våra kulturer och av oss som människor. Därför kommer jag aldrig att upphöra att fokusera på och ifrågasätta – och ut i ljuset släpa – det där mörka och negativa vi alla faktiskt representerar och gör!