Lycka är…

…en mängd olika ting – mer ofta än sällan sådant vi tar för givet och inte medvetet reflekterar över, vad jag tycker mig ha fått erfara…

Som en morgon med uppsprucken eller klar himmel, efter att flera dagar i följd har varit draperade i den tunga och dunkla molnighetens svepning…

(Jupp, bilden är min!)

Tänkvärt II!

Tänkvärt!

Idag är man ju liksom, typ, på hugget...

...hursomhelst, följande snutt talar sannerligen för sig själv...

Hög tid vi skaffar egen lägenhet och körkort...

Var och en av oss stöter då och då på utsagor eller diskussioner om att vi alla är barn av Moder Natur eller Skaparen, eller någonting i den riktningen.

Okej... men när och hur ska vi egentligen förmås att växa upp???

En hyllning till en favorit i naturen...

Med inspiration från en av mina bästa vänner - fröken Rosenqvist...

Ända sedan jag i tredje klass gjorde ett specialarbete om tornfalken, har den varit min favorit bland rovfåglarna. Till en början var det bara färgerna - som främst kännetecknar hanen (rost i diverse nyanser tilltalar mig till max) och det faktum att det var den första av våra falkarter jag hade ynnesten att få se. Men, det för arten karaktäristiska ryttlandet ökade på mitt intresse (den hade ju ett ovanligt beteende jämfört med de flesta andra fåglar). Tycket växte dock ännu mer då jag också insåg hur hotad och ovanlig den hade blivit hos oss under 1970-talet (främst till följd av insektsbekämpningen inom jordbruket - bland annat DDT).

Idag har den någorlunda återhämtat sig och är en relativt vanlig syn över öppna marker. Men den kan också ses mitt inne i städer - som den kolonin jag fick se vid och kring slottet i Hradčany i Prag, samt de vid borgen i Ljubljana.  Hemma ser jag den med jämna mellanrum då jag vistas kring brofästet, vilket ibland kan ge intressanta upplevelser. Det är sannerligen en lisa för själen att bara sitta ner och följa förehavandet hos en av dessa representanter för falksläktet...

Önskar fortsatt trevlig helg!!!

(Bilden tillhör Andreas Trepte)





En travesti på ”Hur gör djur?”…

Att vi människor tenderar att överföra våra egenskaper, karaktärsdrag och känslor på djuren och deras beteenden är något som mest i förbigående behandlats eller kommenterats på föreliggande blogg. Tyckte därmed att tiden var mogen för ett inlägg vari denna företeelse kunde få bli det huvudsakliga temat.

Vi har med största sannolikhet gjort på ovannämnda vis alltsedan våra föregångare hade utvecklat talet till något mer än en rudimentär (och vokabulär) kommunikationsform. Historien ger ett otal exempel på detta via exempelvis sagor, ordspråk och – inte minst – fabler. Under tiden efter det värsta krig som härjat inte bara vår kontinent, utan en stor del av övriga världen, torde en av de starkast pådrivande och påverkande aktörerna i sammanhanget komma från Nordamerika. Mycket riktigt! Det var just en av nöjesbranschens största och mäktigaste koncerner jag här hade i tankarna – Disney!

Hursomhelst kan jag emellanåt inte låta bli att dra på flinbanden då jag ute i bushen emellanåt kan bli vittne till personers reaktioner på allehanda djurs ageranden. Särskilt våren är en tid då vi tydligen är extra benägna att ramla in i fenomenet, vilket kanske har sitt främsta svar i långa inomhusvistelser till följd av våra breddgraders relativt långa och mörka vintrar.

Okej, till saken…

Jag hade en helg under min första vår i Malmö gjort en tur till brofästet och gick omkring på de havtornsbuskbeströdda ängsmarkerna norr om detsamma. Medan jag svettandes (solen var ganska påträngande, något jag inte är alltför begeistrad i) strosade runt i maklig takt lättades humöret upp av sånglärkshanarnas drillande i syfte att hävda revir och locka till sig en hona – ett mycket trevligt vårtecken. Det fanns mycket folk i rörelse, som nästan uteslutande höll sig till den smala och asfalterade leden som går ner till själva bron. Vid ett tillfälle hade fötterna dock placerat mig alldeles intill gången. Jag stod och stirrade upp på en lärka som hängde och sjöng i luften kanske tio meter upp. Två sympatiska äldre damer stannade efter en kort stund till och imiterade mitt beteende. En av dem frågade efter ett tag vad jag tittade efter och jag svarade samtidigt med att jag pekade ut fågeln. Jag förlorade dock intresset för den fjäderklädda vokalisten i samma ögonblick som damerna fått fokus på densamme. Och, ja: alldeles just så – jag började istället studera de båda tillfällighetsornitologerna.

Har ett något suddigt minne av innehållet i deras samtalande och kommentarer under episodens fortsättning. En sak minns jag dock hyfsat väl, en av de båda väninnorna: utbrast plötsligt leende någonting i stil med:

– Vilken glädje den visar med sitt drillande!

Det var bara att le instämmande. Dessutom lyckades jag avhålla mig från att dra igång en föreläsning. Sant!! Istället vaknade den något skruvade sidan av min karaktärs kreativa aspekt (har många gånger frågat mig om moder natur menat detta som en välsignelse eller förbannelse), men det som kläcktes under skalpen hade jag dock sinnesnärvaro nog att endast notera i minnesarkivet. Tycker det räcker att mina närmaste känner till hela omfånget av detta… ehm… personlighetsdrag. Delar av det kan dock få tillåtas figurera här på bloggen.

Således - vad det självgående maskineriet i kontrollrummet skapade apropå den trevliga damens kommentar var följande…

Alltså sorry för att jag raserar illusionerna, kära naturbetraktare, men jag är plötsligt övertygad om att det är det här som rör sig i skallen på de där adrenalin- och testosteronstinna sånglärksrepresentanterna:

– Åfysat… att behöva gå igenom det här igen… Jag kunde ha haft kul med grabbarna istället. Men, nejdå! Här ska drillas för att krusa brudarna… och i sin tur sättas bo, skaffa familj, få hyfs i ungarna och bla, bla, bla… För att inte nämna hur hes jag alltid blir av detta sabla revirhävdande…

”Talande” exempel på en destruktiv inställning...

Att vi – eller åtminstone vissa somliga bland oss – människor (fortfarande) har en minst sagt vriden syn på och inställning till naturen demonstreras kanske tydligast i våra språk. Det som inte kan exploateras, eller på minsta vis är till någon nytta för oss, heter på svenska bland annat ”skräpfisk”, ”skadedjur”, ”ogräs” och ”vattensjuk” mark. Till detta kan läggas verben ”bekämpa”, ”erövra”, ”tämja”, ”besegra” och ”behärska” då det i vissa sammanhang talas om naturen. Dessa etiketter är kanske det tydligaste tecknet på att naturen betraktas som en skattkammare endast vi – eller åtminstone vissa somliga – har nyckeln till, och därmed ensamrätt att handskas med efter eget gottfinnande.

Jag har egentligen redan berört detta tema, men kan inte låta bli att ta upp det igen till följd av vad som har pågått de senaste två dygnen. Och jag blir så mycket mer gramse då jag vet att de som oftast tänker och agerar enligt ovan nämnda ”filosofi” utgör en minoritet, men ofta har ett inflytande som inte står i paritet till antalet.

Om nu de framställda orden ändå ska appliceras på något eller någon, vore det mest adekvata just vissa somliga som ”skadar” och ”skräpar ner” i egennyttans namn; som ”tämjer” och ”bekämpar” i sina överlagda uppsåt till att självsvåldigt kunna ”härska”. I dessa sammanhang har jag verkligen lätt för att glömma bort att jag helst betraktar mig som humanist...

Stötte idag också på följande artikel på dagens kultursidor i Sydsvenskan. Den tar sig an vargjakten på ett filosofiskt och tankeväckande vis. Följaktligen rekommenderar jag den med viss hetta…

"Herrarna över naturen"...

Sitter och konstaterar buttert att jakten på ett av våra största rovdjur är igång. I Sydsvenskan läser jag att de första redan är fällda. Det påstås vidare att: "Jägareförbundet vill dock inte ha fler vargar i Sverige än i dag, helst något färre". Om det verkligen är så, kan jag inte annat än att dra slutsatsen att det åter är ett talande exempel på att vissa somliga inte betraktar sig som en del av naturen, utan snarare "står över den" - eller "äger den". Och därmed är de i sin fulla rätt att godtyckligt besluta om djurs och växters väl och ve.

Vissa somliga tycks enbart betrakta naturen som en resurs; ett förråd de kan handskas med efter eget gottfinnande och för sitt eget höga nöjses skull. Och inom ramen för dessa tankegångar finns ingen som helst ursäkt för "konkurrerande" faktorer. Rovdjuren ska hållas på plats, för att en del jägares småaktiga girighet och bekräftelsebehov ska kunna få fritt spelrum. Naturligtvis vore det en katastrof om det övriga viltet skulle minska i antal. Eller, är det snarare inte tal om att övriga "måltavlor/troféer" riskerar att minska i antal, om rovdjurens numerär skulle öka? Vilka barnungar...

Skrev i somras ett kort inlägg där jag i rubriken frågade mig om det är så att djuren har skyldigheter. Jag ställer frågan än en gång: ska vissa djur verkligen behöva be om vår tillåtelse att få vistas i vår närhet, eller att alls få finnas till?

Ren njutning...

Har varit ute på min årliga ”öringsafari” och trots att jag sedan länge inte är aktivt engagerad i vatten- och fiskevård, är det varje gång en ren njutning att bara få vara ute och ta del av ett av naturens många skådespel. Då novemberregnen får vattendragen att svälla kan man, om man vet var och vad man ska söka efter, få uppleva en föreställning som definitivt inte saknar dramatik och ”action”: öringarnas lek.

Hanarna i deras – i regel – mörkare lekdräkter bevakar sitt ”revir” och jagar obönhörligt bort varje potentiell rival. Ibland, mestadels då de är jämbördiga i storlek, kan det gå mycket våldsamt till (dödsfall förekommer): de biter varandra, ”stångas och brottas” eller så kan den ene av dem med rasande fart ramma den andre i sidan. Den dominante hanen får så småningom leka med ett antal honor, vilka samtliga visar sitt accepterande genom att börja gräva i den grusbädd som är den aktuella hanens revir. Men jag har även sett att honorna konkurrerar – om än inte lika ”brutalt” som deras partners gör.

Vid dessa tillfällen är fiskarna många gånger så fokuserade på sina bestyr att man, givetvis med lite försiktighet, kan komma förvånande nära. Detta gäller främst då hanarna bråkar, och jag har vid flera tillfällen suttit på huk på en strömmande bäcks strandbrink och praktiskt taget haft två ilskna och testosteronstinna öringar under hakan. Några gånger har jag också lyckats sitta bara halvannan meter från ett par som lekt. Honan lägger sig på sidan, sprattlar och slår med stjärten för att med strömmens hjälp få undan grus och småsten i syfte att bilda en grop, i vilken hon därefter portionerar ut en del av sin rom samtidigt som hanen befruktar med sin mjölke. Proceduren upprepas så till dess att honan är klar, något som kan ta timmar i anspråk om fiskarna är riktigt stora.

I sammanhanget finns en intressant detalj: ”sneakers”. Detta är så kallat brådmogna hanar, inte mer än ett par decimeter långa, som kan samlas i imponerande antal bakom paret (har som mest räknat ett dussin en gång bakom ett par öringar i trekilosklassen). Deras storlek gör att de oftast ignoreras av den dominante hanen. De inväntar tillfället då honan släpper iväg sin rom och rusar då fram för att försöka bidra till befruktningen.

Här i Malmö finns en bäck jag besöker en eller ett par gånger varje höst. Då jag bodde i Helsingborg hade jag betydligt fler vattendrag att välja emellan, där de flesta finns i miljöer utanför bebyggelse. Den nuvarande bäcken rinner däremot till stor del genom villabebyggelse. Det har således förekommit några tillfällen då personer frågat mig vad jag sysslar med, och om jag eventuellt kommer från ”miljöförvaltningen” eller liknande. Ibland förklarar jag hur det ligger till, ibland inte. Jag anser visserligen att det är fördelaktigt om så många som möjligt har viss hum om vad naturen kan erbjuda av upplysning och underhållning. Samtidigt är fisken mycket sårbar under denna period – särskilt i en liten bäck – och jag känner till ett par fall, där individer ”fixat lax” till matbordet i vattendrag ”de aldrig trodde det kunde finnas så stor fisk i”. Detta är ett brott både lagligt och moraliskt. Öringen är fredad under årets tre sista månader, det vill säga under den kritiska lekperioden, och på sina håll i vårt land ända fram till slutet av mars. Under lekperioden ska den därför lämnas ifred. Tyvärr kan vissa somligas girighet vara fiskens största problem under denna period.

Jag gillar höst och öringleken är bara en av många orsaker till detta. Dåligt väder och tråkig årstid finns inte, enligt min mening – bara dåliga kläder och fel inställning. Frisk luft och ett dramatiskt skådespel, som dessutom är helt gratis, är fullt tillräckligt för att jag ska uppfatta det som en ren njutning.

Herrar över naturen? Vi är just "fina herrar"...

Efter att ha kommit hem från arbetet igår kväll gick jag igenom nyheterna på tre av våra största tidningars webbsidor. I DN stötte jag på rubriken ”Se borren besegra Hallandsåsen” och slaknade ganska rejält under några sekunder, för att därefter känna hur den där lätt koleriska och tonårsilskna aspekten bröt sig in i styrhytten i skallen och tog över…

”Besegra”? Jamenvaf..??

Just ett så typiskt ynkligt uttryck för vissa somligas komplex- och hybrismättade inställning och förhållande till naturen som ett både konkret och abstrakt fenomen. Ska jag hemfalla åt raljerandet (jupp, sagt och gjort), så ger sådana tankegångar och åtföljande ordval i mina ögon i mycket bara ett intryck av att alltför stora delar av vårt släkte tycks besväras av ett kroniskt dåligt självförtroende – och medföljande hävdelse- och prestationsbehov – i sin relation till naturen och miljön omkring oss. Om inget annat anser jag mig få belägg för denna företeelse i alla monumentalbyggen som mänskligheten presterat under den tid vi varit en del av planetens historia. Främst tycks mig nämnda företeelse dock speglas i vår – eller åtminstone vissa somligas – strävan efter att ”tämja, kontrollera och besegra” naturen…

Visst. Vi gör det för vårt eget bästa; för vår egen överlevnad… Jag är definitivt och absolut medveten om detta. Men vad har detta då med ett så påtagligt tävlingstillstånd att göra? Tävla med naturen? Vi är ju för höge bövelen en integrerad del av den, vilket betyder att vi endast tävlar med oss själva – och i slutänden bara kan besegra just oss själva!

Med ett resonemang kring tävlingar och segrar rör det sig i vårt (och i så) fall uteslutande om en variant på nollsummespel. Ett något vi enligt min mening ständigt visar genom diverse miljökatastrofer samt dito förstöring. Kort sagt är det en tävling vi hittills faktiskt förlorat var gång vi har ”vunnit”. Och hur många exempel på detta har egentligen inte såpoperan ”Hallandsåstunneln” stått för (för att inte nämna en sorgligt lång rad av andra miljörelaterade idiotier)? Man blir mörkrädd då man förstår att det finns en så stark komponent av just ”prestige” och ”rädda ansiktet” bland vissa somliga i dessa sammanhang.

”Herrar över naturen”… Suck! Varför just ”herrar”? Varför inte ”damer” också (nu när jag ändå är igång och raljerar)?

Örk! Blev urless vid bara tanken… Detta får bli ett tema för ett framtida inlägg…

Dessa fantastiska fåglar – del 2.

Skrev för en (för dessa sammanhang) bra långt gången tid sedan ett inlägg om fåglar – och hur detta skulle bli det första i en serie om mina upplevelser av och med dessa fantastiska varelser. Orsakerna till att jag inte gjort fler framställningar om temat är flera, men det är främst sommarvikariatet som tar mycket av den tid jag hade önskat lägga på att just följa olika fåglars förehavanden. Ett nytt inlägg känns därför mer än aktuellt…

Bevittnade för någon vecka sedan ett fascinerande och grubbelväckande drama i naturen. Hade suttit och njutit av utsikten som förhöjningen vid Lernacken på Öresundsbrofästets södra sida erbjuder över dels, sundet, dels kuststräckan och vikarna söderut mot Skanör och Falsterbo och norrut över Limhamn och Malmö. Efter en stund av enbart existens i nuet uppenbarade sig en tornfalk. Denna vackert tegelröda lilla rovfågel började sin arts vana trogen att ryttla över vissa – till synes slumpmässigt utvalda – punkter över ängen nedanför sluttningen mot själva strandkanten vid nämnda brofäste. Då jag befann mig precis på krönet befann sig falken i sin tur ofta i höjd med mig – femton till tjugo meter över ängen i sitt födosökande. Måste tillstås att dessa varelser är utrustade med en fantastisk syn.

Till saken: efter att ha ryttlat över en tre-fyra platser gjorde den plötsligt en kvick sänkning halvvägs ner, för att sekunderna senare slutligen abrupt dyka och fånga något i det knähöga gräset. Tornfalkens lycka skulle dock komma att avbrytas. Dess förehavanden hade följts av två kråkor som suttit på en av lyktstolparna längs med motorvägen som löper över bron. Dessa spjuvrar till fåglar lämnade sin utsiktsplats kort efter att falken slagit ner på sitt byte och landade några sekunder senare bredvid denna. Den trakasserade rovfågeln övervägde situationen bra mycket kortare tid än det tog att skriva denna mening, och lämnade slutligen platsen utan byte. Kråkorna syntes därefter tydligt inmundiga något på marken.

Varför tornfalken inte bjöd motstånd? Tja, en kråka är dels större än en tornfalk, dels robustare byggd och på köpet betydligt tuffare till sin natur. Dessutom var de två mot en.

Jag kunde inte låta bli att skaka på knoppen och samtidigt le för mig själv åt det passerade dramat. Ur ett mänskligt perspektiv utgjorde det ju en föreställning om orättvisor, cynism, självgodhet, egenmäktighet och förgängligheter i livet. Det hade varit så lätt att fördöma eller beundra kråkorna, beroende på vilka utgångspunkter som finns i ens egna in- respektive föreställningar om allt mellan himmel och jord. Ur naturens perspektiv var det dock bara ännu ett skeende i alla de processer som utgör just naturen samt dess vara och gång.

Djuren agerar främst instinktivt enligt en genetisk ”förprogrammering”, vilken parallellt samverkar med evolutionens ”öppenhet” för nya intryck och utvägar – i en ständigt pågående utvecklingsprocess. Även om forskningen på senare tid visat att främst högre utvecklade djurarter äger betydligt mycket mer av en medvetenhet (man skulle kunna tala om en ”själ”) än vi tidigare trott eller önskat erkänna, så är de ännu inte på vår nivå – där moral och etik tar en så fundamental plats i vår sinnesvärld.

Jag kunde (när jag reste mig för hemfärd en längre stund efter att de två kråkorna delat sin så till synes elakt och beräknat tillskansade måltid) bara skänka dessa representanter för två av mina favoriter bland fågelfamiljerna ett stort tack för ännu en av naturens gratisföreställningar, som sannerligen bjuder på bra mycket mer än bara ”action”…

En undran: har djuren skyldigheter?

I artiklar, inslag och/eller debatter kring diverse djur - och deras liv och leverne - i olika media, bland allmänheten och i bekantskapskretsarna förekommer någonting som ofta får mig att klia mig i hårbotten. Varför tycks det så ofta vara så att vissa somliga verkar kräva att vissa djur skulle behöva be om vår tillåtelse att få vistas i vår närhet, eller att alls få finnas till?

Njutning...

Att cykla iväg och ut på vischan en vår- eller sommardag utan ett egentligt mål och bara andas in dofter...

Att ensam vandra ut i den lappländska vildmarken, bestiga en fjälltopp och plocka hjortron och blåbär på vägen...

Att stå utvadad någonstans på Öresundskusten en stilla vårskymning och fridfullt kasta med flugspöet - utan egentlig tanke på någon fångst...

Att ligga på en filt på en stubbåker i mitten av augusti en stjärnklar natt och räkna spåren efter perseidernas enkla resor in i vår atmosfär...

Att fylla munnen med (OLW:s) ostbågar precis när suget har fallit på...

Att stå på en hög punkt längs Öresund i skymningen och ha Rainbows "Stargazer" som ljudkuliss via min iPod...

... för att nämna några av livets godbitar.

Vett och etikett i ”buschen”

För ett antal inlägg sedan utgöt jag min frustration över vissa somligas beteende i samband med fiske – i synnerhet under den intensiva horngäddesäsongen i maj. Jag framhöll då att detta fritidsnöje tyvärr omfattas av två otäcka företeelser, vilka enbart är kopplade till de sämsta sidorna i vår (mänskliga) natur. I samband med detta tog jag också upp det direkt vidriga vis på vilket många också försöker fånga nämnda fiskart. Sanningen att säga finns det tyvärr fler avarter än så – och inte endast förekommande under fisket efter horngädda.

Men, låt oss starta med just ryckfisket, som jag berörde mer i förbifarten i det nämnda inlägget. Denna fångstmetod tycks delvis bero på några myter kopplade till det aktuella fisket, vilka bygger på okunskap (som myter i princip alltid gör). Och delvis beror den, enligt mig, på att oerfarna tar efter vissa av de ”erfarna”, som i sitt ryckande kan fånga ansenliga mängder horngädda – och därmed triggas habegäret hos de förstnämnda av de senares girighet.

Hade jag fått bestämma, hade jag infört dryga böter för detta – rent ut sagt – svinaktiga uppförande. Jag undrar ofta vilka rubriker det hade blivit om massmedia exempelvis fått nys om att vissa somliga saftskallar hade försökt sig på att jaga vilt med kulspruta. Precisionen och konsekvenserna är nämligen inte särskilt olika. Jag har många gånger sett horngäddor - som suttit med en eller flera krokar i rygg, buk eller stjärt - falla av och simma iväg med gud vet vilka sår. Har också själv fångat ett antal fiskar som haft djupa eller stora rivsår efter att ha ”sluppit undan”, och likväl huggt igen. Värst hittills är ett par honor vars romsäckar stuckit ut som hjortron ur de uppslitna bukarna, samt fiskar vars ena öga varit en trasig massa. Jag undrar ofta också över hur detta ”fiske” hade bedrivits om horngäddan haft päls eller fjädrar – och gnytt eller pipit som en liten hundvalp. Ja, detta gäller alla fiskar för den delen…

Fast, det är klart… här är litet av ett omvänt strutsbeteende… Det som sker under vattenytorna går ju inte att se. Måste ju vara hur skönt och befriande som helst att slippa ha ytterligare en dimension att behöva rådbråka sitt samvete med…

Okej, då går vi till myterna…

Dels kan man få höra att horngäddan inte äter under lekperioden och därför inte hugger. Min erfarenhet är att de visserligen inte jagar under själva lekakten, men jag har i alldeles för många fall noterat både märlkräftor, som småfisk i dessa fiskars magsäckar för att vederlägga denna ”sanning”.

Dels hör man relativt ofta att horngäddorna ”slår till bytet med stjärten”, och att detta skulle vara orsaken till att de mer ”fastnar” på kroken än hugger på densamma. Det räcker att titta på denna fiskarts fysionomi för att förstå att de har en jaktmetod som påminner om spjut-, svärd- och segelfiskarnas. De jagar ifatt enstaka bytesfiskar. Men då de kommer på ett stim slår de med ”näbben”, bedövar ett antal av sina offer och kan därefter lugnt sluka ett antal i rad – och undviker på så vis att slösa energi på att jaga bytena en efter en. Vidare är horngäddan liksom de ovan nämnda arterna en snabbsimmare av rang, och hastigheten kan då bidra till att bytet ”missas” i ett utfall. Om man då står och rycker i sitt spö kommer fiskedraget att få en oregelbunden gång, som kan fastna var som helst på en horngäddas kropp. Detta sker så mycket troligare då horngäddan under maj månad är samlad i stim inför leken. Och även om man fiskar utan häcklor eller extrakrokar på – och med små trekrokar – kan denna långsträckta fisk emellanåt fastna eftersom man ofta vevar in draget snabbt, vilket i sin tur tvingar horngäddan att attackera med hög fart (med minskad precision som resultat).

Då jag började byta ut originalkroken till åtminstone hälften så stora trekrokar – och sänkte invevningshastigheten – visade sig bara ungefär var tionde horngädda jag fick vara felkrokad. Övriga har då fastnat i nacke eller någonstans i skallen. Med sänkt hastighet känner man för övrigt också ofta de frenetiska stötarna då horngäddan ”slår” med näbben.

Den sista myten är den om att fisken är oätlig, eller till och med giftig, till följd av de gröna benen. Färgen beror på ämnet vivianit och är helt ofarlig. Tvärtom är horngäddan en riktigt god fisk och har man en gång smakat på varmrökt, finns – enligt mina upplevelser – ingen ”återvändo”.

Så kan vi gå över till en avart som är kopplad till andra så kallade sportfiskmetoder…

Jag undrar vad som rör sig i skallen på dem som lämnar en mängd hoptrasslad fiskelina efter sig. (Jag är i och för sig hyfsat säker på att det inte kan röra sig särskilt mycket i en tom behållare.) Har alldeles för ofta hittat de sorgliga konsekvenserna av dessa dödsfällor. Ett par gånger har jag lyckats rädda en vettskrämd fågel ur dessa djävulska härvor. Men, jag har tyvärr oftare funnit en kvävd. Ska det vara så svårt att ta detta elände med sig hem? Alternativt (dock ej rekommendabelt) kan man skära det i småbitar, så det blir ofarligt. Hursomhelst ska man alltid ta med sig sitt skräp hem, eller hitta en tunna att förpassa dessa så kallade civilisationsrester till.

Här börjar det faktiskt kännas som om vår disciplin i detta fall blivit sämre det senaste årtiondet. Jag hittar tyvärr allt oftare allehanda mikrosoptippar ute i naturen. Vissa somligas omdöme sträcker sig uppenbarligen endast – eller gör det? – till boets fyra ytterväggar. Hade varit intressant att studera dessas reaktion om man dumpade innehållet i en förbrukad picknickkorg på deras matta i vardagsrummet…

En ytterst kort om miljöförstöringen

Förr flyttade vi oss till andra landområden eller till och med kontinenter, om hemtrakternas levnadsförhållanden på något vis hade försämrats till den milda grad att vår överlevnad berodde på just det. Jag undrar hur många som egentligen tänker på att vi faktiskt inte kan ro till månen?

Vi skulle för länge sedan ha behövt börja agera som om vi lånat planeten av våra efterkommande, istället för att uppföra oss som om våra föräldrar hade testamenterat den till oss…

Miljöbrott borde egentligen allra minst klassas som brott mot mänskligheten…

Sånt gör mig tokig av ilska!

Tog mig ner till Ön igår kväll, för att se om horngäddan eventuellt var på hugget. Det var den inte. Men en havsöring fick lite tandvärk… Synd att den lossnade – då den hoppade ur vattnet såg den nämligen ut att vara av lovlig längd (och hade då definitivt ändat som kallrökt kulinaritet). Hursomhelst, hatten av och lycka till där ute i sundet, min svartprickiga och silvriga vän!

Det var emellertid en annan upplevelse som förmörkade mina två timmar i vind och vågbrus. Då jag anlände till den plats jag brukar stå på, hittade jag ett halvdussin horngäddor slängda bland stenarna – enbart för att ruttna. Under några minuter satt jag bara ner och kände en, på gränsen till uppgivenheten, tung trötthet. Sedan kom ilskan och jag vet att jag skulle ha gjort mig mer än lovligt olycklig om någon individ i det ögonblicket hade kommit och sagt något i stil med: ”fattar inte varför vissa gnäller, det är ju gott om fisk i haven”.

Detta är en av de två avarter jag tyvärr har fått och får bevittna under högsäsongen för nämnda fiskart. Den andra är den skrämmande girighet och totala brist på insikt och respekt för naturen, som vissa somliga utvecklar i samband med fiske efter horngädda. Bland det värsta jag hittills fått uppleva var då jag för flera år sedan fann två plastpåsar – modell större – fulla av förtorkade eller ruttna och stinkande horngäddor, slängda längs grusvägen som leder ut till Västhamnspiren i Helsingborg.

Menvadihelv… vad driver dessa personer till detta? Inte nog med att det ofta går att få en ansenlig mängd av dessa vackert silvriga, långsmala och näbbförsedda fiskar på kort tid. De fångas också ofta medvetet och överlagt med den mest avskyvärda form av individuellt fiske. Med häcklor eller flera stora trekrokar försöker vissa somliga rycka fast horngäddorna, som under lekperioden i maj går samlade i större stim. Jag är fortfarande för upprörd för att gå in i detalj på hur denna vidrighet ser ut i verkligheten, och kommer därför att spara en framställning för ett kommande inlägg.

Jag kan dock inte upphöra att fundera över vilka destruktiva mekanismer vi tydligen har i oss. Vad är det som triggar vissa somliga att besinningslöst fånga en mängd fisk, bara för att sedan slänga dem? Om de åtminstone skänkte bort sin fångst, kunde jag tänka mig att ha överseende med detta uppträdande. Men, ofta är just de som bara dumpar fiskarna också de som bedriver "sporten" (fy f-n för det uttrycket) på det ovan nämnda viset.

Och frågan kvarstår: vad driver dessa människor? Är det bara ett sätt att försöka kompensera ett skralt eller obefintligt självförtroende? Är det ett resultat av den hybris vissa somliga utvecklar och bär på; en hybris grundad på tanken om att ”vi”, att människan är skapelsens krona – att just vi är satta att styra och ställa i naturen, efter eget tycke och tänkande? Eller är det bara ren och skär girighet och vinningslystnad, i kombination med de absolut destruktivaste sidorna av vår tävlingsinstinkt?

Jag kan inte tro annat än att det rör sig om en förening av det uppräknade. Det är sannolikt samma förkastliga mekanismer som drivit (och fortfarande driver) vissa somliga inom finans- och affärsvärlden, att agera på de sätt som bland annat lett till den senaste ekonomiska krisen. Jag ser, i vilket fall som helst, detta som ett skrämmande bevis på att dessa egenskaper inte är typiska för en viss specifik yrkes- eller samhällskategori. Girighet, frosseri och glupskhet finns med största sannolikhet mer eller mindre latent hos oss alla. Skillnaden tror jag snarare ligger i mängden kunskap och medvetenhet, och framför allt viljan att agera därefter.

För att uttrycka mig aningen floskelmässigt: att agera på ett visst vis på grund av dumhet eller okunskap må vara förlåtet, men de som överlagt agerar på dito vis – trots kunskap – är inget annat än kriminella i mina ögon. Och skulle jag få bestämma, hade jag först gett dessa en chans (alla förtjänar en andra chans) till bot och bättring, därefter skulle jag ha förpassat dem med obotlig attityd till en omloppsbana runt Uranus.

Dessa fantastiska fåglar...

Vet inte hur tydligt det egentligen framgått, men till mina absoluta favoriter i djurvärlden hör just fåglarna, eller - som de emellanåt också benämns i nordvästra Skåne - pjoddarna. Dels för den mångfald och variation i storlek och form som denna djurfamilj bjuder på, dels för alla trollbindande, rogivande och lärorika upplevelser dessa varelser har att erbjuda. Till detta kan läggas ett ytterst tungt argument för att framhålla det tilltalande i moder naturs reportoar av föreställningar: det är gratis! Något att kanske särskilt ta fasta på i denna nu rådande och så materialistiska och konsumtionshetsande epok, där just underhållningen utgör en så vital del av vår stressade tillvaro.

Under mina många vistelser i ute skog och mark, liksom stad och park, har jag fått se både det ena och det andra. Det har faktiskt hunnit bli så pass många eskapader som olika fågelarter har skänkt mig, att jag inte riktigt vet vilken eller vilka jag ska presentera. Det finns både sorgliga, upprörande och spektakulära händelser i mitt minne. Men det är nog de som framkallat mitt leende eller skratt som dominerar - något som torde ha understrykts via ett par av mina tidigare inlägg.

Jag väljer att göra så här: detta får rätt och slätt bli det första i en serie inlägg om tilldragelser kopplade till dessa fantastiska varelser. Och då begreppet drama gärna associeras till teatermaskerna, som representerar tragedin och komedin, så får det bli två framställningar vars innehåll är - givetvis ur vårt mänskliga perspektiv - tragiska respektive komiska.

Den första händelsen utspelades för snart två decennier sedan, då jag stod och flugfiskade efter horngädda utvadad vid Hittarpsrevet norr om Helsingborg. Föreställningen, som utspelades medan jag tog paus efter två timmars frenetiskt viftande, hade i rollbesättningen två havstrutar samt tre, fyra ejderhonor med säkerligen ett tjog dunbollar i släptåg.

Medan jag satt och tuggade på en macka, sittandes på en av många stenbumlingar på revet, kom ett ejderdaghem simmandes förbi knappt tio meter ut. Jag gav dem bara ett halvt ögonkast eftersom dessa scener är så vanliga under maj månad längs våra kuster. Men mitt fokus fångades ganska kvickt av att honorna började fösa ihop ungarna. En havstrut hade börjat utföra störtdykningar mot flocken - alltid från motsatt håll i ejdrarnas simriktning. Medan de distraherade honorna samlats i en halvbåge framför ungarna dök akterifrån plötsligt en andra trut upp på arenan - inflygning längs med vattenytan - och snappade åt sig en av de bakersta dunbollarna. I paniken som följde spreds ejdrarna i alla riktningar och den förste truten gjorde så en snabb störtdykning, för att sekunderna senare lämna platsen med ännu en unge.

Hur grymt detta drama än hade tett sig (fortfarande: det är så vi har en benägenhet att se det) kunde jag inte sitta och förundras över vad som varit en fascinerande uppvisning i ett effektivt samspel två havstrutar emellan.

Den andra händelsen involverar också en havstrut och dess byte. Och även denna gång hade jag en upplevelse i samband med fiske.

Jag hade under sista majveckan, i mitten på förra årtiondet, stått på stenarna strax norr om den stora vågbrytaren i Västhamnen i Helsingborg. Fångsten varierade: horngädda, torsk och gråsej. Inte långt från mig stod en äldre herre, vars behandling av icke önskvärd fisk lämnade allt i övrigt att önska (dock får detta bli ett kommande inlägg om vissa somligas inställning till naturen). Efter några timmars spinnfiskande hade han tydligen mättnat. Han packade ihop, rotade i sin fångstspann och slängde plötsligt iväg de två gråsejar han tidigare valt att behålla!

Jag bara stirrade på hans ryggtavla då han frustande gick iväg. Nej, mycket riktigt var mitt stirrande inte av det vänliga slaget. Därefter kastade jag en blick på de två halvkilosstora gråsejarna som flöt på Öresunds yta. Jag hade blivit aningen trött av det som skett, så jag valde att sätta mig ner och tända en tobaksrullad.

Medan jag rökandes satt och aningen surt muttrade över vissa somligas beteenden, började en havstrut att cirkla över de två gråsejarna. Jag blev något förvånad då den landade intill den ena. Visst har jag sett hur glupska dessa måsfåglar verkar vara, och vad de är kapabla att svälja, men en gråsej i halvkilosklassen är överkurs. Just som tanken for genom skallen slog truten dock näbben om fisken och började svälja - med uppenbar möda. Jag kunde bara gapa stumt då fiskstjärten slutligen försvann.

Efter att ha flutit stilla en längre stund, började jag undra över hur den mådde. Min erfarenhet är att måsar och trutar i praktiken alltid lyfter direkt efter att ha svalt något som de plockat upp från vattenytan. Den här havstruten började som förutsett att slå med vingarna, bara för att endast orka upp någon decimeter ur vattnet och flaxa fram tre eller fyra meter - för att slutligen landa något mindre graciöst än de vanligtvis brukar. Överlast, helt klart. Därefter följde ett antal liknande försök innan truten helt sonika (och buttert?) valde att flyta kvar och låta matsmältningen göra sitt. Och rätt gissat: jag fick ett långt och gott skratt!

Som avslutning vill jag presentera en scen ur en av mina gunstlingar bland Disneys animerade produktioner, där just en fågel sprider glädje. Håll till godo!

http://www.youtube.com/watch?v=gEmh6f1zDlM

Kul i naturen - för andra gången...

För den som icke äger kännedom är rikets tredje stad bokstavligt talat synonym med två olika representanter ur fågelsläktets gåsfamilj. Närmare bestämt rör det sig om grågås och vitkindad gås. Den senare av dessa två arter gav mig häromdagen anledning till en ny skratteruption.

Jag var ute på en sedvanlig promenad häromkvällen och drog mig norrut mot centrum - sett ur Limhamnsperspektivet - och hade som vanligt skallen dränkt i ljudet från min iPod (denna gång utgjordes spellistan av orkestrar vars toner ryms inom ramen för den hårda rockens extrema varianter). Då jag nått den första av dammarna vid "Ribban" stötte jag ihop med en större grupp av ovan angivna gässart, som ännu inte blivit passiva till följd av den annalkande skymningen. Medan jag sakta passerade de betande fåglarna började ett av de norska svartmetallgängen sitt brutala värv i mina öron. Sekunderna senare skrämde jag nästan fjädrarna av de närmaste fyra, fem näbbförsedda varelserna.

Jamenhallå... jag kan ju inte hjälpa att alldeles för många av de där svartmetalliska "hårdingarna" nyttjar en image vars uppenbarelser i de flesta bemärkelser får mina, emellanåt något vildsinta, tankegångar att associera sig till bilder av (bittra) pandor och (ilskna) tvättbjörnar - och numera även (kom tyvärr inte på ett adekvat adjektiv) vitkindade gäss!

Ja, jag garvade högt! Och länge!!

Och: nej, det fanns inga andra medmänniskor i min närhet som denna gång kunde tänkas ha tagit anstöt av min skrattattack.

Önskar slutligen bara tacka mina vitkindade och svartögda fjädervänner för en fantastisk, inspirerande och livsförlängande upplevelse...

Kul i naturen...

Tog mig en promenix under tidiga eftermiddagen och fick uppleva en relativt komisk händelse. Jag fick samtidigt bekräftat att vissa spontaniteter inte alltid tycks uppskattas av ens omgivning här i vårt kära Svea rike.

Då jag omväxlande placerade ena foten framför den andra längs en av gångstigarna, i närheten av småbåtshamnen på Limhamn, fick jag plötsligt ducka för ett andpar som brådstörtat sänkte sig för landning. Jag kunde inte låta bli att slänga ett halvt irriterat öga efter de två fjäderbärarna och kunde förundrat notera deras landning enligt konstens alla regler: simpaddlarna utsträckta för att bromsa in - på en av gräsmattorna. Friktionen fick båda fåglarna att göra kullerbyttor och honan daskade näbben i aktern på partnern. Båda tycktes därefter stirra på varandra med ett:

- Vad lustigt underlaget är i de här trakterna då...

Givetvis började jag garva (trots att jag också kände ett sting i samvetet) och inhöstade samtidigt en vass och syrlig blick från en äldre madame som hade kommit gående i min riktning. Frågar mig bara: sjönk hennes ph-värde för att jag skrattat åt fåglarnas fadäs, eller för att jag överhuvudtaget gett mig tillkänna - till synes nykter??

Hur är vi funtade?

Satt i veckan och hade ett samtal med några bekanta. Det var mest snack om en rad trivialiteter. Tills dess att någon nämnde att det var skönt att våren äntligen kommit och hur eländig vintern hade varit. Därefter följde en lavin (ja) av åsikter och utsagor på temat "hata vintern"...

Jag gjorde mig inte populär då jag anmärkte, att jag tyckte mig ha upplevt att flera i min umgängeskrets - både vänner och ett par av de närvarande bekantingarna - haft en energi under vintern som de vanligtvis inte brukade ha, och som de själva uppenbarligen inte märkt att de haft. Vanligtvis brukar vi alla här nere i syd hänga med både skalle och själ till följd av "gråntern" som i praktiken alltid dominerar Öresundsregionen - och som förstärks av vintermörkret. Den här gången bidrog snön och de ljusare omgivningarna till att vi verkade aningen piggare. Och de dämpade ljuden i tillvaron, som snötäcket bidrog med, gav allt en känsla av ro i både kropp, själ och omgivning. För att inte nämna den glädje och eufori jag upplevde att barnen ofta genomlevde.

Istället slösades den nyvunna energin, som villkorades av allt det ovan nämnda, på att klaga och kasta förbannelser på årstiden och dess följeslagare snö och is. Jag kan inte låta bli att fråga mig om vissa somligas ilska och frustration berodde på att förhållanden som snömängd och väglag effektivt bromsade jäktet; att de plötsligt inte kunde stressa lika frenetiskt som de brukar?

Och varför tycks det ofta vara så att det är lättare att avsky snö och kyla, än att uppskatta ljuset, de dämpade ljuden, den fridfulla stämningen och möjligheten att ta på sig ordentligt - det vill säga adekvat - och gå ut i en omgivning som plötsligt är helt sagolik?

Det påminner lite om det fenomen man kan uppleva bland vissa somliga som energiskt följer en lagidrott. Dessa vissa tenderar att slösa mer energi och tid på att "hata" motståndaren och deras anhängare, istället för att stödja och glädjas över "sitt" lag...