Ett steg fram och två bakåt…

Vår utveckling som släkte och kultur betraktas sannolikt av en övervägande majoritet bland oss (i Västvärlden, delar av Asien och Sydamerika) i det stora hela som en framgångssaga. Ju bättre fler får det; ju lättare, bekvämare och bekymmersfriare vardagen blir (i synnerhet materiellt), desto längre anser vi oss ha kommit.

Kan inte låta bli att då och då få en irriterande klåda under skalpen när dessa tankegångar idisslas av de grå. I synnerhet det senaste decenniet tycker jag mig ha upplevt att det har blivit allt tätare mellan dessa kliande tillfällen. Tycker mig nämligen märka att det på ett växande antal håll snarare tycks bli allt vanligare att allt mindre bry sig om sin omgivning (oavsett om detta gäller medmänniskor eller klotet vi delar) i takt med att exempelvis rummen blivit fler och livslängden på kapitalvarorna kortare. Det är som om vissa somliga är rädda att de inte ska få tid nog att konsumera och förbruka snabbt nog om de skulle råka engagera sig för andras skull – oavsett om det gäller frågor om miljö, demokrati eller mänskliga rättigheter.

Civilisationsförbättring? Tja, möjligen om man räknar det växande antal som har nått – eller inom en inte så avlägsen framtid kommer att ha uppnått – det stadiet då de inte längre behöver bekymra sig; åtminstone inte för annat än för hur snabbt de ska kunna få en möjlighet att ge köket, eller badrummet, eller bådadera en trendriktig eller statushöjande ansiktslyftning.

Civilisationsförbättring? På ett antal områden torde man snarare kunna tala om civilisationsförsämring…

I högsta grad ett dagsaktuellt fenomen...

Människor som alltid jagar efter större rikedom, utan att någonsin ge sig tid att njuta av den, är som hungriga som alltid lagar mat, men aldrig sätter sig till bords.

(Marie von Ebner-Eschenbach 1830-1916)

Givet konsumtionshetsen av idag är det sista i citatet ovan mer likt ett: "vi lagar ständigt käk, men hinner inte sätta oss till bords - utan slänger käket för att få en ursäkt att handla nytt och dyrare"...

Hästar under huv och åsnor bakom styret...

Med koppling till de gånger jag stöter på uttryck som: 

- Hö hö, den har långt över femhundra hästar under huven!

Eller:

- Hajjar du? Maxar över trehundra!!

Alltså... Med full respekt för alla dem som är helt betuttade i motorsport oavsett kategori... eller ombyggnad och design av diverse fordonskategorier (är själv barnsligt förtjust i den estetiska förändring ett vardagligt åk kan genomgå). Men, vad är det för mening med ett helt sabla stuteri under motorlocket - som medger högre hastigheter än vad de flesta jetplan har vid start och landning - om lagstiftningarna på de flesta håll i världen endast medger att bara en viss del av havreknaprarna kan användas på allmänna vägar? För att i nuvarande tid inte tala om det absurda i den "törst" som allt detta gnäggande innebär...

Jäpp, jag är trög som sirap på antarktis, när det kommer till tolerans för utsagor som alltför ofta tycks vara förbundna med försök till kompensation för en svag personlighet. Och visst svär jag i ett heligt byggnadsverk av något slag eftersom jag själv bevistat ett "dragrace" och själv gärna trycker till extra på gaspedalen när jag befinner mig på någon av kontinentens fartdåreframkallande vägnät. Men jag har definitivt aldrig kunnat förstå tjusningen med de mekaniska vrål som - faktiskt först efter den egentliga "bilrevolutionen" efter andra världskriget (jupp, sant, H. Ford gjorde "revolutionen" redan under mellankrigstiden - men det var i USA) - gått och blivit någonting "naturligt" i vår tillvaro på det här gruskornet i kosmos. För mig kommer det alltid att förbli ett konstlat ljud vi faktiskt inte har någon praktisk nytta av...

Den nya tidens trosbekännelse

Vi tror på en GUD, allsmäktig Materialism,

marknadens och affärsvärldens skapare

Vi tror ock på Finansvärlden, dess enfödda barn, vår Herre

som blev till som fenomen genom Ägandebehovet,

född av Girigheten,

pinad under Kalla kriget,

ifrågasatt, klandrad, men inte begraven,

som undvikit dödsriket,

återkom med stärkt anseende efter Murens fall,

steg till himmelen,

sittandes på GUDs, den allsmäktiga Materialismens, högra sida

därifrån igenkommande att uppmana till

konsumtion och åter konsumtion

Vi tror ock på Ägandebehovet,

en Jords eviga resurser och möjligheter

att utstå miljömissbruk,

produkters allt kortare livslängd,

ansiktslyftningens frälsning,

ytlighetens salighet,

de egna rättigheterna,

andras skyldigheter

och syndernas förlåtelse

Amen…

Hallå Wall Street? Lyssnar ni???

Jag gissar att sannolikheten för att dessa visdomsord någonsin kommer att finnas på någon av klotets Börser - inramade på en vägg - är obefintlig...

Jorden tillhandahåller tillräckligt för var mans behov,

men inte för varje mans girighet.

(Mahatma Gandhi 1869-1948)

”Talande” exempel på en destruktiv inställning...

Att vi – eller åtminstone vissa somliga bland oss – människor (fortfarande) har en minst sagt vriden syn på och inställning till naturen demonstreras kanske tydligast i våra språk. Det som inte kan exploateras, eller på minsta vis är till någon nytta för oss, heter på svenska bland annat ”skräpfisk”, ”skadedjur”, ”ogräs” och ”vattensjuk” mark. Till detta kan läggas verben ”bekämpa”, ”erövra”, ”tämja”, ”besegra” och ”behärska” då det i vissa sammanhang talas om naturen. Dessa etiketter är kanske det tydligaste tecknet på att naturen betraktas som en skattkammare endast vi – eller åtminstone vissa somliga – har nyckeln till, och därmed ensamrätt att handskas med efter eget gottfinnande.

Jag har egentligen redan berört detta tema, men kan inte låta bli att ta upp det igen till följd av vad som har pågått de senaste två dygnen. Och jag blir så mycket mer gramse då jag vet att de som oftast tänker och agerar enligt ovan nämnda ”filosofi” utgör en minoritet, men ofta har ett inflytande som inte står i paritet till antalet.

Om nu de framställda orden ändå ska appliceras på något eller någon, vore det mest adekvata just vissa somliga som ”skadar” och ”skräpar ner” i egennyttans namn; som ”tämjer” och ”bekämpar” i sina överlagda uppsåt till att självsvåldigt kunna ”härska”. I dessa sammanhang har jag verkligen lätt för att glömma bort att jag helst betraktar mig som humanist...

Stötte idag också på följande artikel på dagens kultursidor i Sydsvenskan. Den tar sig an vargjakten på ett filosofiskt och tankeväckande vis. Följaktligen rekommenderar jag den med viss hetta…

Otäck matematik

(En liten stenplanet = en bestämd mängd resurser) + vi blir fler + konsumera mer + ännu mycket mer + kapital- och andra varors allt kortare livslängd = ...?

Vett och etikett i ”buschen”

För ett antal inlägg sedan utgöt jag min frustration över vissa somligas beteende i samband med fiske – i synnerhet under den intensiva horngäddesäsongen i maj. Jag framhöll då att detta fritidsnöje tyvärr omfattas av två otäcka företeelser, vilka enbart är kopplade till de sämsta sidorna i vår (mänskliga) natur. I samband med detta tog jag också upp det direkt vidriga vis på vilket många också försöker fånga nämnda fiskart. Sanningen att säga finns det tyvärr fler avarter än så – och inte endast förekommande under fisket efter horngädda.

Men, låt oss starta med just ryckfisket, som jag berörde mer i förbifarten i det nämnda inlägget. Denna fångstmetod tycks delvis bero på några myter kopplade till det aktuella fisket, vilka bygger på okunskap (som myter i princip alltid gör). Och delvis beror den, enligt mig, på att oerfarna tar efter vissa av de ”erfarna”, som i sitt ryckande kan fånga ansenliga mängder horngädda – och därmed triggas habegäret hos de förstnämnda av de senares girighet.

Hade jag fått bestämma, hade jag infört dryga böter för detta – rent ut sagt – svinaktiga uppförande. Jag undrar ofta vilka rubriker det hade blivit om massmedia exempelvis fått nys om att vissa somliga saftskallar hade försökt sig på att jaga vilt med kulspruta. Precisionen och konsekvenserna är nämligen inte särskilt olika. Jag har många gånger sett horngäddor - som suttit med en eller flera krokar i rygg, buk eller stjärt - falla av och simma iväg med gud vet vilka sår. Har också själv fångat ett antal fiskar som haft djupa eller stora rivsår efter att ha ”sluppit undan”, och likväl huggt igen. Värst hittills är ett par honor vars romsäckar stuckit ut som hjortron ur de uppslitna bukarna, samt fiskar vars ena öga varit en trasig massa. Jag undrar ofta också över hur detta ”fiske” hade bedrivits om horngäddan haft päls eller fjädrar – och gnytt eller pipit som en liten hundvalp. Ja, detta gäller alla fiskar för den delen…

Fast, det är klart… här är litet av ett omvänt strutsbeteende… Det som sker under vattenytorna går ju inte att se. Måste ju vara hur skönt och befriande som helst att slippa ha ytterligare en dimension att behöva rådbråka sitt samvete med…

Okej, då går vi till myterna…

Dels kan man få höra att horngäddan inte äter under lekperioden och därför inte hugger. Min erfarenhet är att de visserligen inte jagar under själva lekakten, men jag har i alldeles för många fall noterat både märlkräftor, som småfisk i dessa fiskars magsäckar för att vederlägga denna ”sanning”.

Dels hör man relativt ofta att horngäddorna ”slår till bytet med stjärten”, och att detta skulle vara orsaken till att de mer ”fastnar” på kroken än hugger på densamma. Det räcker att titta på denna fiskarts fysionomi för att förstå att de har en jaktmetod som påminner om spjut-, svärd- och segelfiskarnas. De jagar ifatt enstaka bytesfiskar. Men då de kommer på ett stim slår de med ”näbben”, bedövar ett antal av sina offer och kan därefter lugnt sluka ett antal i rad – och undviker på så vis att slösa energi på att jaga bytena en efter en. Vidare är horngäddan liksom de ovan nämnda arterna en snabbsimmare av rang, och hastigheten kan då bidra till att bytet ”missas” i ett utfall. Om man då står och rycker i sitt spö kommer fiskedraget att få en oregelbunden gång, som kan fastna var som helst på en horngäddas kropp. Detta sker så mycket troligare då horngäddan under maj månad är samlad i stim inför leken. Och även om man fiskar utan häcklor eller extrakrokar på – och med små trekrokar – kan denna långsträckta fisk emellanåt fastna eftersom man ofta vevar in draget snabbt, vilket i sin tur tvingar horngäddan att attackera med hög fart (med minskad precision som resultat).

Då jag började byta ut originalkroken till åtminstone hälften så stora trekrokar – och sänkte invevningshastigheten – visade sig bara ungefär var tionde horngädda jag fick vara felkrokad. Övriga har då fastnat i nacke eller någonstans i skallen. Med sänkt hastighet känner man för övrigt också ofta de frenetiska stötarna då horngäddan ”slår” med näbben.

Den sista myten är den om att fisken är oätlig, eller till och med giftig, till följd av de gröna benen. Färgen beror på ämnet vivianit och är helt ofarlig. Tvärtom är horngäddan en riktigt god fisk och har man en gång smakat på varmrökt, finns – enligt mina upplevelser – ingen ”återvändo”.

Så kan vi gå över till en avart som är kopplad till andra så kallade sportfiskmetoder…

Jag undrar vad som rör sig i skallen på dem som lämnar en mängd hoptrasslad fiskelina efter sig. (Jag är i och för sig hyfsat säker på att det inte kan röra sig särskilt mycket i en tom behållare.) Har alldeles för ofta hittat de sorgliga konsekvenserna av dessa dödsfällor. Ett par gånger har jag lyckats rädda en vettskrämd fågel ur dessa djävulska härvor. Men, jag har tyvärr oftare funnit en kvävd. Ska det vara så svårt att ta detta elände med sig hem? Alternativt (dock ej rekommendabelt) kan man skära det i småbitar, så det blir ofarligt. Hursomhelst ska man alltid ta med sig sitt skräp hem, eller hitta en tunna att förpassa dessa så kallade civilisationsrester till.

Här börjar det faktiskt kännas som om vår disciplin i detta fall blivit sämre det senaste årtiondet. Jag hittar tyvärr allt oftare allehanda mikrosoptippar ute i naturen. Vissa somligas omdöme sträcker sig uppenbarligen endast – eller gör det? – till boets fyra ytterväggar. Hade varit intressant att studera dessas reaktion om man dumpade innehållet i en förbrukad picknickkorg på deras matta i vardagsrummet…

En ytterst kort om miljöförstöringen

Förr flyttade vi oss till andra landområden eller till och med kontinenter, om hemtrakternas levnadsförhållanden på något vis hade försämrats till den milda grad att vår överlevnad berodde på just det. Jag undrar hur många som egentligen tänker på att vi faktiskt inte kan ro till månen?

Vi skulle för länge sedan ha behövt börja agera som om vi lånat planeten av våra efterkommande, istället för att uppföra oss som om våra föräldrar hade testamenterat den till oss…

Miljöbrott borde egentligen allra minst klassas som brott mot mänskligheten…