Besöks de ”endemiska” demokraternas hemsida och tas del av deras åsikter, är det framförallt en sak som sticker ut i jämförelse med vad som kommer till uttryck hos våra andra partier. Det är bara på nämnda hemsida som utsagor och framställningar, inom ramen för det politiska och samhälleliga engagemanget, retoriskt och med emfas deklarerar: ”I vårt Sverige”. Något som rätt och slätt kan översättas till: vår och ingen annans bild av landet. Detta gäller självfallet för alla partier, om man tar i beaktande att ordet ”parti” är synonymt med stycke, del eller bit av en helhet – i detta fall helheten Sverige – och att alla självfallet anser sig ha rätt utifrån sitt perspektiv. Det är bara det att ingen av de övriga partierna ger intryck av att exkludera (utan är till och agerar för så många som möjligt); av att vara sekter för dem som tänker grönt, blått respektive rött – oavsett ljus eller mörk variant. Det är lite av ”var och en är sig själv närmast”, där de endemiska är sig själv närmare än vad de övriga är. Tar man i sammanhanget med siffrorna som kom de ”endemiska” till del i valet, betyder ”I vårt Sverige” per definition att det skulle finnas ett ”de andras” Sverige: de återstående dryga nittio procentens.
Att jag valt begreppet ”endemiska” beror på min sarkastiska sida. De säger sig vara de ”äkta”, eller åtminstone ha den ”äkta” (vilket faktiskt kan tolkas som ”ursprungliga”) synen på allehanda företeelser, samt saker och ting, som på något vis berör vårt land. Jag vägrar dock att låta någon ha något som helst monopol på vad Sverige är eller ska bli. Det är mitt land lika mycket som deras, och detta bör de – om inte respektera så åtminstone – acceptera lika mycket som de själva kräver att alla övriga ska acceptera och respektera ”utfallet i riksdagsvalet”.
Ja, jag känner viss irritation. Men delar av den är samtidigt också riktad mot mig själv. Vad finns det att irritera sig över? Att de endemiska fått tillräckligt med röster för att få representation i vårt lands högsta politiska forum? Att de anser och framställer sig som mer värda än vissa andra som är del av vårt samhälle? Eller att de trots allt fick en så pass stor del av väljarnas röster? Förmodligen lite av varje. Men det är – vare sig jag gillar det eller inte – en del av allt det som en fungerande demokrati innebär, för att milt sagt uttrycka mig i floskelmässiga självklarheter.
De endemiska är trots allt en minoritet och i ett demokratiskt samhälle har och ska minoriteter ha exakt samma rättigheter som alla övriga, som majoriteten. Det är bara det att jag känner mig ytterst obekväm med en minoritet som tenderar att devalvera begreppen och fenomenen demokrati och yttrandefrihet genom att i just dessas – särskilt det sistnämndas – namn hårt peka ut andra minoriteter, bara för att dessa mer eller mindre inte passar in i någon av alla de mallar som ingår i ”I vårt Sverige”. De devalverar i lika hög grad som de "likasinnade" bland dem de gillar att peka ut (de som tenderar att devalvera orden diskriminering och rasism).
De talar vidare om ”gemenskap”. Men det är en gemenskap på deras villkor – en gemenskap enligt mottot ”alla oss, som tänker och tycker som vi”. En som i alltför hög grad förespråkar, alstrar och förstärker ett Vi-och-De-tänkande. Detta är i mina ögon alldeles för likt det som pågick under mellankrigstiden i det land som av de flesta i sin samtid betraktades som ett av de modernaste och mest utvecklade kulturellt sett. Ja, jag ska vara ännu tydligare: till följd av vissa gemensamma faktorer med det som kom att utspelas under nämnda tidsperiod händer det emellanåt att det snuddar vid att börja stinka ”nationalsocialism light”.
Om någon eller några säger sig vara emot företeelsen mångfald för att denna enbart är orsak till diverse problem, är det alldeles för lätt att börja raljera ”ja, men då är man ju för enfald”. Jag ställer inte helt upp på det sistnämnda eftersom det ligger farligt nära de tankegångar jag själv ställer mig emot. Men samtidigt är de endemiskas synvinklar ofta så snäva att det emellanåt faktiskt lutar åt förenklingar som börjar likna enfald.
Vad jag mest oroar mig för är att vissa eller många, bland alla dem som representerar åsikter som står i opposition till de endemiska demokraternas, ska börja svikta i sin hållning. Att det kan bli en utveckling som går mot ett hårdare debattklimat. Att toleransen för kräkningar av eller hets mot specifika samhällsgrupper kommer att höjas, likt det som skett hos våra grannar på andra sidan Öresund. Att yttrandefrihetens mekanismer kommer att modifieras och bändas till den milda grad att det börjar bli löjligt och otäckt på samma gång.
Det är surt. Men i en demokrati – som man vill ska fortsätta fungera som sådan – har även de enögda rättigheter, liksom självfallet skyldigheter (även om de ofta tycks anse att de endast är skyldiga sig själv någonting). Det är därför upp till alla, som anser sig vara vidsynta och toleranta, att på ett konstruktivt vis ta sig an uppgiften att hindra vårt land från att domineras av Cyklopernas drömmar och längtan!
