Krympande värld... växande självrättfärdighet?

Ingen bryr sig om att man sviker mänskligheten, men om man sviker sin klubb blir man betraktad som överlöpare.

(Arthur Koestler 1905-1983)

"Världen krymper" är ett uttryck man titt som tätt stöter på i diverse sammanhang. Detta borde ju betyda att vår förmåga att se den som en helhet samtidigt skulle börja öka och i sin tur väcka insikter om att vi faktiskt delar på endast ett ynkligt stenkorn i ett ofantligt något, utan minsta möjlighet att fly ifrån om det skulle börja gå åt pipsvängen på riktigt. Och lik förbannat är skallens insida på en sorglig majoritet fortfarande tapetserad med de 1800-talsmässiga tankegångarna kring sammanhållning enligt röda streck dragna i böcker, men som överhuvudtaget inte går att se om man verkligen befinner sig utomhus på angiven plats...

Överlägsen logik?

Något makaber tankegång… erkänns! Men jag kan för höge bövelen inte låta bli. Hursomhelst triggades tanken då jag i höstas såg ännu en dokumentär om andra världskrigets mest fasansfulla komponenter…

Till saken:

Så kallade övermänniskor och likasinnade framhäver gärna sin överlägsenhet (och vissa andras underlägsenhet). Vidare framhåller de att de av naturen och efter behag har rätt att styra och ställa med dem de betraktar som underlägsna. Dessutom är en av deras främsta plikter att bibehålla den egna gruppens och/eller kulturens ”renhet”. För att korta ner detta svammel: de har enbart rättigheter och kronisk ansvarsfrihet, medan motsatsen gäller för alla som inte är – eller tänker – som de.

För mer än ett halvt århundrade sedan kom de obehagligaste aspekterna av dessa tankegångar tyvärr dessutom att uttryckas praktiskt – i synnerhet i vår egen världsdel. Lagstadgad diskriminering, dito förföljelser, utrensning av icke önskvärda, koncentrations- och dödsläger, för att bara nämna några av dessa ruttenhetens företeelser.

Ännu en – och bland de vidrigaste – är biologiska och/eller medicinska experiment i syfte att främja ”de överlägsnas” fortbestånd. Och – inte bara, men i synnerhet – i det här sammanhanget undrar jag hur det egentligen stod till med logiken hos dessa ”de överlägsna”. Borde de egentligen inte hej vilt ha sökt efter frivilliga – och dessutom funnit dem – bland just ”de överlägsna”? Jag menar: var inte denna typ av forskning när allt kommer omkring fullkomligt värdelös och totalt meningslös om källmaterialet – försökspersonerna –  utgjordes av dem som "övermänniskorna" ansåg vara ”underlägsna” eller till och med ”värdelösa”..?

Om ”kritiker” av (det) främmande… och en liten väckarklocka!

En cyniker är en människa som anser alla andra 

lika lite värda som honom själv.

(Frank Sinatra 1915-1998)

Kan i sammanhanget inte låta bli att skänka både en och två tankar till nazister, fascister, nationalister, religiösa eller ideologiska fanatiker av alla de slag, samt alla de som i nutiden ihärdigt hävdar sig inte vara intoleranta utan enbart ”kritiker” (av främmande kulturer och dess representanter).

Samtidigt går det inte att komma ifrån att sådana tankegångar sannolikt många gånger gärna kläcks med just en cynisk fnysning. Det är då man själv ofrivilligt halkar in bland de empatilösa…

Om nationalism…

…något som även kan appliceras på alla andra former av grupptillhörigheter.

För mig framstår nationalister – ja, chauvinister av alla de slag – som ingenting annat än vandrande hjärnsläpp likt ”supportern” som i våras beträdde spelplanen under Skånederbyt mellan MFF och HIF, och gav sig på målvakten i motståndarlaget. Denne ”älskare av sitt (lag)” säger sig ha agerat i affekt; först och främst för att ha upplevt en personlig förolämpning och/eller kränkning. Det vill säga inte särskilt mycket annorlunda än när vissa somliga framställer en utsaga eller utför en gärning ”för lagets, folkets eller landets skull”, utan att alls reflektera över de möjliga eller sannolika konsekvenserna för just laget, folket eller landet.

Det hela har således knappast så mycket att göra med nationalism/fosterlandskärlek (eller lagkänsla). Istället rör det sig om de subjektiva och narcissistiska tolkningar – och önskningar – man själv uppfattar som ”patriotism” eller ”lagkänsla” (eller vad det nu kan vara för gruppkategori man anser sig tillhöra), vilka går att översätta med: så här önskar jag att laget/landet var och hade det och så här anser jag att laget/landet bäst sköts för att nå målet.

Fenomenet sammanfattas bra i ett citat av August Strindberg som redan har använts i ett inlägg. En repris är dock adekvat i det här sammanhanget:

Vad är fosterlandskärlek? En utvecklad form av egendomskänsla. Det är mitt land och därför är det bäst. Så säga alla nationer utan att inse det de endast uttala en subjektiv dumhet, ty endast ett land kan vara bäst. Vilket icke hindrar att de alla kunna vara lika bra.

Definitivt en kollektiv chimär…

Återigen med anledning av ett fenomen det är hög tid att förpassa till de historiska arkiven (delar av den dock helst till soptippen)...

– Det är mitt/vårt land!

– Vadå? Äger du/ni det eller har aktieandelar i Mitt land AB?

– Jag/vi bor ju här.

– ”Här”?

– Ja, här i Sverige; Slovenien; Belgien; Bulgarien; Kanada; Columbia; Tunisien; Tanzania; bla bla bla…

– Jaha? Och? Föreställningen jag/vi har om en övergripande gemenskap är inte mycket annat än just en ”föreställning” – en inbillning, med andra ord. Med absolut största sannolikhet kan jag/vi relatera eller referera till knappast mer än min/vår närmaste geografiska omgivning (hemorten med omnejd), samt vissa specifika och givna (men isolerade) punkter på ”kartan i skallen” – som vid något specifikt och givet tillfälle personligen besökts eller besöks. Övriga ”hemlandet” är ett någonting som upplevs och uppfattas via media, litteratur och/eller dem jag/vi känner som ”varit där”. Sannerligen synnerligen intressant – och aningen skrämmande – att någonting abstrakt eller andrahandsmässigt kan betraktas som så konkret.

Till yttermera visso: vill det sig så illa är min/vår hemvist belägen i en gränstrakt, där jag/vi likaledes med största sannolikhet i överlägset högre grad kan relatera och referera till ”främlingarna” – eller ”de där” – på ”andra sidan” än vad jag/vi kan till mina/våra ”landsmän” i andra änden av ”hemlandet”.

– Men, vaf..., vi snackar ju samma språk i det här landet! Vi har ju samma historia!

– Så? Vi slänger närmast lika många glåpord eller gliringar kring oss vad gäller ett främmande språk, som vad gäller en främmande dialekt. Och hur är inte inställningen till de ”landsmän” som råkar tillhöra en ”etnisk minoritet” – hur ”ursprunglig” denna än är? Och har verkligen alla ”landsdelar” samma historia och kultur? Gemenskap känner vi egentligen när det passar oss själva, eller när flockreflexen blir för stark. Ergo: i slutänden är den här omhuldade och ”naturliga gemenskapen” främst en subjektivt föreställd företeelse vi mer tränas, skolas och fostras in i än vad vi är medvetna om – eller vill erkänna…

Ett glansfullt förflutet? Sure..!

En företeelse som jag upplever gör mig en smula tröttare för varje gång jag stöter på den, är den som innefattar vissa somligas närmast ändlösa jämförande och skrävlande visavi den egna kulturens eller det egna landets och folkets storslagna eller unika förflutna.

Hmm… skrev jag verkligen bara ”trött”? Okej, rättelse… jag menar ju självfallet att jag ruttnar ytterligare en aning för varje tillfälle som omfattas av det ovan beskrivna!

Alltså, hallå… ”ärade och fornstora da´r”, ”en magnifik forntid”, ”särpräglad och exklusiv historia”? Det talas och tycks emellanåt om dessa fenomen som om man personligen hade varit med om det hela – eller till och med haft ett eget och avgörande finger med i spelet. Och i slutänden rör det sig i den stora majoriteten av fallen närmast enbart om personliga (alternativt den närmaste kretsens) föreställningar och uppfattningar, grundade på ett önsketänkande som sällan har någon faktisk förankring i reell historieskrivning.

Unik historia? Egentligen på vad sätt? Varje kultur uppvisar egentligen samma omvandlingar, utvecklingssteg och processer oavsett var de uppkommit på planeten. Bara det faktum att  samtida kulturer (som under tidighistorisk tid varit närmast geografiskt isolerade) uppvisar samma utvecklingsmönster då de övergått från jägar- och samlarstadiet till det bofasta jordbrukssamhället tyder klart på att vi som grupp inte är särskilt annorlunda eller unika – även om vi på individuell nivå är det. Vad jag här tänker på är det faktum att ett samhälle eller kultur, så fort den blivit stationär, genomgick en klar och tydlig stratifiering och skapade så kallade samhällsgrupper eller -klasser, där jordbrukaren/hantverkaren, teckentydaren och den slagsmålsbenägna (okej då – ”krigaren”) blev de grundläggande. Visst, redan i de nomadiserande jägarkulturerna fanns det en viss hierarki och rollfördelning, men det var under det följande utvecklingssteget som alla våra olika kulturer börja uppvisa de demografiska asymmetrier som kännetecknar dem än idag. De nämnda ”klasserna” hade nämligen proportionellt sett ungefär samma numerära fördelning i samhället oavsett var detta befann sig på klotet, där den stora majoriteten utgjordes av ”producenterna” som i sin tur behärskades och styrdes av en aristokratisk och/eller teologisk minoritet.

Så småningom letade sig givetvis en ny samhällsgrupp in i kontexten, men handels- och kapitalinnehavarmagnaterna är en något senare del av historieskrivningen. Jag tänker hålla mig till det ”glänsande förgångna”…

Okej… Ett lysande förflutet? En ärorik historia? Jaha? Vems då? Givet det ovan nämnda frågar jag mig vad sannolikheten är att vissa somliga verkligen skulle ha något att göra med sitt lands, sitt folks eller sin kulturs ”lysande och ärofyllda, forna dagar”? För att vi/jag är en del av ”ett långt och obrutet led av vad det nu kan tänkas vara för gemensam etnisk eller nationell beteckning”? Snälla, få mig inte att fnissa…

Det är nu jag trampar en bit in i snorkighetens och snobberiets träsk…

Innan vår moderna tids stater bildades (från 1500-talet) och innan nationalismen hade institutionaliserats (1800-talet) hade ett samhälles eller en kulturs minoriteter – jupp, ovan nämnda aristokrater och teologer – betydligt mer gemensamt med likarna i andra samhällen och kulturer än vad de hade med ”sin egen” majoritetsbefolkning. Vad är således sannolikheten för att ”de där uppe” skulle ha brytt sig om vissa somligas anfäder om de i sina familjenamn saknade ”det” som associationer till exempelvis mellanled som von, de la och/eller af innebär? Vidare är sannolikheten betydligt större att vissa somligas förfäder mer betraktades som ägodelar av ”minoriteten” än som jämlika ”svenskar”, ”tyskar”, ”slovener” och så vidare…

Än en gång: Ett lysande förflutet? En ärorik historia? Menkomigen… vems då? Minoritetens? Jaha? Sorry, men jag är faktiskt på väg att bli direkt arrogant… hursomhelst är mitt flin på väg in i den riktningen…

Det är rätt lustigt att vissa somliga vurmar för den samhällsgrupp i respektive kultur vars ursprung och historia faktiskt innefattar godtyckliga, egoistiska och självtillräckliga förfaranden – vilka sannolikt inneburit negativa följder för vissa somligas anfäder – som oftast rättfärdigats och legitimerats i efterhand.

Vad jag dillar om? Tja… när vissa, beroende på omständigheterna, valde eller påbjöds att bli jordbrukare och/eller hantverkare under historieutvecklingens gång, valde andra (tvivlar på att dessa ”tvingades”) att endast förmå sig ha kunskap i vapenbruk respektive ”tolkning och tydning av gudarnas vilja och önskemål”. Vad detta därefter ledde till, kan mer eller mindre sammanfattas med följande raljerande:

…en rad obildade gorillor självutnämner sig till ”ädlingar”, samt begynner och genomdriver konsekvent en maffialiknande beskyddarverksamhet… …och lierar sig (och vice versa) med den hop som hävdar att gudarna talar till dem, och som ger sig ensamrätt på tolkandet av himmelska tecken samt monopol på en yttersta sanning – som i det mesta innebär just ett rättfärdigande och legitimerande av ”sakernas tillstånd i landet och livet”… …tills dess att historiska, kulturella och samhälleliga realiteter äntligen lyckas bryta den ”ärorika och enastående” tideräkningens gång…

Således: praktfull och särpräglad, lysande och unik historia? Vems? Människans? I vilken bemärkelse? Hade det inte varit för att vi trots allt – och främst vissa somliga – har lyckats utveckla humanism, viss ödmjukhet och respekt för varandras olikheter respektive likheter, skulle jag ha fniss... Nix pix! Jag skulle ha fnyst ett:

PYTTSAN!!!

Ett enkelt val - i mina ögon...

If I had to choose between betraying my country and betraying my friend, I hope I should have the guts to betray my country.

(Edward Morgan Forster 1879-1970)

I ett förlängt tankespår går det inte att komma ifrån att utsagan ovan innebär att nationalisten först och främst är en egoist i ett kollektiv av egoister - vilket jag när som helst är villig att skriva under på...

Är patriotism och nationalism egentligen inte bara en form av egoism?

Satt i eftermiddags på ett café och väntade på att få dela en fika med en vän. Till bordsgrannar fick jag efter bara några minuter ett par ynglingar som snart – efter att ha satt sig med sina respektive beställningar – var inbegripna i en relativt passionerad diskussion om det kommande riksdagsvalet i allmänhet, och politik och ideologi i synnerhet. Jag försökte hindra mina öron från att bli alltför påtagliga hörlurar och ansträngde mig för att verka uttråkad och insjunken i min egen tankevärld. Det gick dock inte att undgå att höra vad de uttryckte och replikerade, eftersom deras röstlägen stegrades parallellt med intensiteten i meningsutbytena.

För att korta av det hela: de var uppenbarligen minst goda bekanta, men de satt i absolut åtskiljda läger vad gäller synen på nämnda samtalsteman. Det som fick mitt tankemaskineri att dra igång på fullvarv, var ett replikskifte som tog sig ut ungefär som följer:

– Alliansen gynnar ju i slutänden bara de som redan har och skiter i alla andra här i landet. Hur fan kan till exempel moderaterna stå för idéer som påstår sig rymma äkta fosterlandskärlek om man inte får alla med sig?
– Jasså, så sossarna skulle vara mer äkta svenskar än Reinfeldt? Det vet ju vem som helst att vänstern alltid stoltserat med ”Internationalen”. Och hur patriotiskt är nu det då?
– Vad jag menade är att kötthuvudena du ska rösta på faktiskt tänker mer på sig själva och sina likasinnade. Hur rimmar det med ”vad som är bäst för Sverige”?

Vid det här laget hade jag tappat koncentrationen och fullständigt snöat in på begreppen patriotism, nationalism och fosterlandskärlek – och innebörden av dessa. När min vän väl dök upp var jag ett ganska dåligt sällskap till följd av tankeverksamheten kring dessa ord. Till detta kom ett citat av August Strindberg, som jag för ett par veckor sedan brukat i ett inlägg och som bland annat kopplade ihop orden ”fosterlandskärlek” och ”subjektivitet”.

När jag var på väg hem och fortsatte grubblerierna kring det aktuella temat, dök minnen upp av tidningsartiklar och tv-nyheternas inslag om diverse politiska debatter i ”landet på andra sidan pölen”. Det rör sig i detta sammanhang om medlemmar av de båda partierna, som i senat eller representanthus, högljutt deklarerar att de kommer att göra allt för att hindra motståndarna från att få igenom sina förslag för att dessa är ”antiamerikanska”, vilket i en förlängning skulle betyda att motståndarna är mindre – eller överhuvudtaget alls inga – amerikaner än den egna sidan. Tala om subjektivitet och egoism…

Hur som helst måste ju detta betyda att vars och ens syn på vad som är respektive amerikanskt, svenskt, bulgariskt, tunisiskt, och så vidare – om man hårdrar det – är just vars och ens subjektiva syn, alternativt en sekteristisk syn, och egentligen inte allmängiltigt när det kommer till kritan. När man högtidligt talar om ”för landets väl och ve” eller ”för att gynna våra nationella intressen”, blir mitt intryck att vi egentligen i mångt och mycket tänker och agerar utifrån vad var och en av oss uppfattar som i första hand ”mitt väl och ve” eller ”mina intressen”. Eller som i ett ”sekteristiskt” sammanhang (politiskt parti eller ideologisk rörelse): ”vårt väl och ve” eller ”våra intressen”.

Här vill jag föra in två faktorer jag anser ge en hel del belägg för detta resonemang – förutom de redan ovan angivna proven på subjektiva föreställningar: dels uttrycket ”var och en står sig själv närmast”, och dels det faktum att det förekommit och fortfarande existerar inbördeskonflikter. Båda dessa är mer eller mindre sammankopplade och kan exempelvis föras in i ett scenario som utgörs av en främmande makts ockupation av ett land, eller en intern konflikt.

Andra världskriget är ett gott exempel på det första. Varje land i exempelvis Europa, som intogs av axelmakterna, upplevde dessa fenomen. Det fanns de som av olika skäl samarbetade med inkräktarna. Det fanns sådana som gjorde det för att medvetet – eller som en indirekt följd av kollaborationen – gynna ockupationen, av någon ideologisk och/eller personlig övertygelse, och kan enligt mig därmed knappast kallas patrioter eller nationalister (de själva betraktade sig dock säkerligen som just sådana), även om de förmodligen ansåg sig göra det för just sin nations bästa. Och så de som gjorde det för att i första hand, eller enbart, profitera på de nya makthavarnas styre – vilket i så fall sannolikt sågs som det mest förkastliga av omgivningen. Just sådana ”landsmän och kvinnor” kom av motståndsrörelserna runtom i Europa att avskys mer än ”fienden” – ofta med en väpnad inbördesfejd som följd.

Det andra exemplet – en intern konflikt – innebär inte ett inbördeskrig baserat på kamp mellan olika etniciteter inom ramen för en stat (som inbördeskrigen i Bosnien eller Rwanda), utan striden inom ramen för en etnisk grupp. Här räcker det att nämna det irländska inbördeskriget på 1920-talet, då två olika fraktioner av IRA blodigt rök ihop efter att republiken Irland gjort sig fritt från det brittiska styret – på grund av osämja om avtalet med London. Ett annat och betydligt färskare prov på detta är stridigheterna mellan de två palestinska rörelserna Fatah och Hamas.

I alla de uppräknade fallen kan jag inte få ett annat intryck än att det i slutänden rör sig om just en subjektiv och egoistisk syn på vad det faktiskt innebär att vara ”patriot” och/eller ”nationalist”, och vad som är bäst eller gynnsammast för "mitt fosterland" eller "min nation". Visst, för det mesta är en majoritet överens om att de är amerikaner, svenskar, bulgarer, tunisier, och så vidare. Men i grund och botten har var och en sin specifika bild eller föreställning om ”sitt land”, vilka mynnar ur vars och ens individuella och personliga värderingar, önskningar, tycken och tänkanden. På så vis känns respektive ”massfenomen” patriotism och nationalism som en chimär rätt och slätt. Börjar därför fråga mig om inte detta möjligen skulle kunna bli en konstruktiv utgångspunkt för reflektioner och diskussioner kring medel och metoder att neutralisera de destruktiva och illasinnade biverkningarna och konsekvenserna av företeelserna patriotism och nationalism.

Jag är väl medveten om att våra respektive identiteter är av största existentiella betydelse, men jag tror också det är en fördel om vi börjar vara medvetna om att dessa i första hand är just individuella. Då är det heller inte mer än rätt att vi också börjar betrakta alla andra som individer och inte som komponenter i en opersonlig massa eller rörelse.

Har redan nämnt det, men gör det igen: känns som om det börjar bli hög tid att avskaffa dessa fenomen – och en gång för alla börja se på vårt släkte som främst en enda gemenskap i ett enda land kallat Jorden…

Tänkvärt om nationalism

Önskar härmed bara kort & gott framställa två ypperliga iakttagelser kring det fenomen jag anser vore hög tid att förpassa till en tillvaro på muséum. Om inte till och med på historiens skräphög...

Vad är fosterlandskärlek? En utvecklad form av egendomskänsla. Det är mitt land och därför är det bäst. Så säga alla nationer utan att inse det de endast uttala en subjektiv dumhet, ty endast ett land kan vara bäst. Vilket icke hindrar att de alla kunna vara lika bra.

(August Strindberg 1849-1912)

Alla nationer förhånar varandra och alla har rätt.

(Arthur Schopenhauer 1788-1860)