Det där om att vara vuxen...

Begreppen "vuxen" eller "vuxenvärlden" utgör sammantaget en norm som till synes bara är en positiv självklarhet och som följaktligen aldrig ifrågasätts. "Väx upp!" eller "Var inte barnslig!" är fraser vi gärna slänger ur oss då vi anser någon eller några uppföra sig omoget, irrationellt eller löjligt. Hur ofta har vi inte ansett att dessa yttringar varit berättigade - oavsett om så varit fallet eller ej? Och hur ofta blir vi exempelvis inte vittne till att den så kallade vuxenvärlden ojjar och oroar sig över efterkomlingarnas - ja, båda barnens och ungdomarnas - tankegångar och, kanske främst, uppträdande?

Visst, ett barn eller någon som inte är myndig har inte alla de erfarenheter som en drygt tjugo år äldre individ äger. Och att uppnå myndighetsåldern är i sig ingen given garanti för att en person plötsligt ska börja just tänka och uppträda på ett så kallat vuxet eller moget vis. Men, jag anser att det i sammanhanget ändå är fruktbart att beakta det faktum att en norm, precis som de flesta andra företeelser, har en baksida. Och hur ofta stöter vi i ärlighetens namn på diskussioner - både i det privata likväl som det offentliga rummet - som har en någorlunda konstruktivt kritisk hållning till det faktum att vuxenvärldens begränsningar, hämningar, frustrationer och fobier i hög grad tenderar att överföras på nästa generation?

Bara betänk uttalanden som: ”en insekt – fy vad äckligt”; ”uärrk en spindel”; eller: ”hjälp, en orm”. Eller betydligt allvarligare, det vill säga sådana som i ytterlighetsfall kan få tråkiga konsekvenser: ”fy fan, en svennebanan"; "fy fan, en svartskalle"; "fy fan, en punkare"; "fy fan, en kläddsnobb"; "fy fan, en moderat"; "fy fan, en kommunist"; "fy fan, en golfspelare"; "fy fan, en trädkramare"; "fy fan, en dörrförsäljare"; "fy fan, en lapplisa", och så vidare in i det oändligt pinsamma".

Hur ofta reflekterar vi "vuxna" egentligen över att vi faktiskt är förebilder; att våra tankar och gärningar på flera sätt utgör en form av mallar; att barn i mångt och mycket endast härmar och imiterar vuxna? Hur ofta glömmer vi inte det ansvar det innebär att verkligen leva som vi "vuxna" lär? Och hur ofta inser och erkänner vi att vi "vuxna" därmed också bidrar till att förvirra ungarna eftersom de bara följer sina förebilder - eftersom de oftast bara gör som de vuxna gör och inte som dessa säger?

Nästa gång en kommentar om barnslighet eller omognad angående ungdomar, "De andra" eller en företeelse i vår omgivning är på väg ut ur munnen bör vi kanske tänka på att vi sannolikt har just sådana ungdomar, "De andra" eller företeelser som vi förtjänar.

Gör vi inte det bör vi nog se på termerna "vuxen" och "vuxenvärlden" som enbart teoribegrepp, samt "vuxenstadiet" som enbart en anatomisk och biologisk detalj i människans livscykel.

Bara en tanke...

Inspiration är alltid välkommen...

Bloggkollegan Conny har gjort ett tankeväckande inlägg om fenomenet egoism och följaktligen började det snurra en aning under håret. Fann en gammal anteckning av ett infall jag fått efter att ha haft ett samtal med en bekant angående vissa begrepps låsning... "Låsning" i bemärkelsen att begreppet ifråga sannolikt hade "mått bra" av att tillfogas nyanser eller spaltas upp i två eller flera aspekter. 

Vad egoism beträffar instämmer jag med bloggkollegan att begreppet enbart har en negativ aura kring sig. Således kanske det kunde tänkas vara fruktbart om det utvecklades resonemang kring en destruktiv kontra produktiv/konstruktiv sådan. 

Här och nu kommer jag dock inte att utveckla ämnet något mer, utan nöja mig med att pränta ned innehållet i den "nyupptäckta" anteckningen (med koppling till en "destruktiv" egoism):

Egoister kan knappast ha en särskilt god verklighetsförankring... (de tror att) de vet att alla är som de själva...

Bara en definition...

Egoism...

...självtillräckliga tankegångar och självklara uppföranden enligt filosofin: jag har ensamrätt på rättigheter, samt full och obegränsad ansvarsfrihet...

Definitivt en kollektiv chimär…

Återigen med anledning av ett fenomen det är hög tid att förpassa till de historiska arkiven (delar av den dock helst till soptippen)...

– Det är mitt/vårt land!

– Vadå? Äger du/ni det eller har aktieandelar i Mitt land AB?

– Jag/vi bor ju här.

– ”Här”?

– Ja, här i Sverige; Slovenien; Belgien; Bulgarien; Kanada; Columbia; Tunisien; Tanzania; bla bla bla…

– Jaha? Och? Föreställningen jag/vi har om en övergripande gemenskap är inte mycket annat än just en ”föreställning” – en inbillning, med andra ord. Med absolut största sannolikhet kan jag/vi relatera eller referera till knappast mer än min/vår närmaste geografiska omgivning (hemorten med omnejd), samt vissa specifika och givna (men isolerade) punkter på ”kartan i skallen” – som vid något specifikt och givet tillfälle personligen besökts eller besöks. Övriga ”hemlandet” är ett någonting som upplevs och uppfattas via media, litteratur och/eller dem jag/vi känner som ”varit där”. Sannerligen synnerligen intressant – och aningen skrämmande – att någonting abstrakt eller andrahandsmässigt kan betraktas som så konkret.

Till yttermera visso: vill det sig så illa är min/vår hemvist belägen i en gränstrakt, där jag/vi likaledes med största sannolikhet i överlägset högre grad kan relatera och referera till ”främlingarna” – eller ”de där” – på ”andra sidan” än vad jag/vi kan till mina/våra ”landsmän” i andra änden av ”hemlandet”.

– Men, vaf..., vi snackar ju samma språk i det här landet! Vi har ju samma historia!

– Så? Vi slänger närmast lika många glåpord eller gliringar kring oss vad gäller ett främmande språk, som vad gäller en främmande dialekt. Och hur är inte inställningen till de ”landsmän” som råkar tillhöra en ”etnisk minoritet” – hur ”ursprunglig” denna än är? Och har verkligen alla ”landsdelar” samma historia och kultur? Gemenskap känner vi egentligen när det passar oss själva, eller när flockreflexen blir för stark. Ergo: i slutänden är den här omhuldade och ”naturliga gemenskapen” främst en subjektivt föreställd företeelse vi mer tränas, skolas och fostras in i än vad vi är medvetna om – eller vill erkänna…

Något om föreställningars och uppfattningars bedrägliga "sanning"...

En fråga (bland många) som då och då poppar upp inuti skallen är den om hur vissa självbilder och -föreställningar har kommit till, oavsett om detta rör sig om enskilda individer, (allehanda) grupper av individer, eller – exempelvis – en hel nation. Många av dessa ”uppfattningar” stämmer ofta ganska väl med verkligheten. Men så finns det sådana föreställningar som kanske främst borde betraktas som myter. En av dessa är den om att ”svensken är så instängd, blyg och skygg”.

Då jag för inte så länge sedan satt med några vänner och diskuterade diverse saker och ting mellan mull och moln, var ”mobiltelefonens och de sociala mediernas revolution” ett bland en rad teman. Och det var i samband med detta om att vi alltmer tycks umgås på distans som tanken om vår ”instängda, blyga och skygga natur” fick sig en funderare. Främst tanken på om detta alltid hade varit så. Minnen från min barndoms sommarvistelser i Slovenien (ja, jag vet, det hette Jugoslavien ”på den tiden”…) bidrog till att ifrågasättarmekanismen aktiverades.

”På den tiden” stövlade man – för att inte säga: brakade – bara (främst på landsbygden, men även i tätorterna) sisådär in till grannen. Ja, hur skulle man annars ha gjort om man behövde kommunicera? Och vad skulle grannen ha gjort för att undvika just dig? Haft radaranläggningar eller dygnetruntanställda som förkunnade grannens eller främlingars antågande?

På landsbygden i Slovenien (kan tyvärr icke referera till de övriga delrepublikerna) blev telefonen ”var medborgares egendom” först i samband med att landet hade brutit sig ur federationen. I städerna hade detta skett under 80-talets lopp. Efter detta är man i Slovenien inte lika benägen att just ”bara sisådär ramla in”, utan man hör sig gärna för innan – precis, via telefon! Man kan gott säga att slovenerna gått och blivit något mer ”instängda, blyga och skygga” efter detta teknologiska och elektroniska samhällsutvecklarsteg.

Alltså, hur var det egentligen i vårt Svea rike innan detta kommunikationsmedel hade erövrat hemmen? Vi brukar ju säga att vi här i landet är glada för att organisera saker och ting; att exempelvis ”gärna bestämma något innan” – som en träff eller liknande. Hur gjorde då den ”instängde, blyge och skygge” svensken/svenskan förr i världen? Sände röksignaler? Trummade på tam-tam-trummorna?

Är det egentligen inte så att denna ”bild” vi och andra har om oss i mycket är en myt - att vi agerar och är som vi är mer är en följd av en viss samhällsutveckling än av något "etniskt genetiskt"? Eller hyrde vi in individer ”från kulturella och etniska grupper, som inte är lika blyga” som mellanhänder? Är det inte ganska mycket så att vi människor egentligen är hopplösa (eller fantastiska – beroende på sammanhang) på att minnas vissa företeelser i det förgångna särskilt väl?

Och är det inte värt att då och då placera självklara och för givet tagna bilder och föreställningar om oss själva och andra under lupp?

Vid vägskälet...

Gnrk kliade sig med bakbenet i örat alltmedan blickarna från de tre ögonen individuellt fokuserade på bildskärmens kontrollpanel – som utgjordes av en skiva med ett hundratal prickar i olika nyanser av färgerna rött, blått, grönt, gult, samt kontrasterna svart och vitt. En kombination av blickar på de olika prickarna innebar ett specifikt kommando för att styra alla nödvändiga funktioner i Färdmedlet. Gnrk ”kommenderade” sökare och sensorer att fokusera på en slumpvis utvald punkt på planetens yta, ”ställde” in zoomen på skarpaste läge, ”aktiverade” lyssnar- och kännarapparaturen och lutade sig tillbaka då det första scenariet plötsligt visades på bildskärmen.

Gnrk blev omedelbart fascinerad av det som utspelades. Tre tvåbeningar satt uppenbart och hade en viloperiod i vad som tydligen var en stor och ytterst rymlig sal i ett monteringstempel för fortskaffningsmedel. Det kom en fnysning från Gnrk då data från sensorer, sökare och kännare började löpa över bildskärmens övre halva. Ett kort ”kommando” och audiofunktionen aktiverades.

Detta släkte var tydligen fysiskt primitivt. De kommunicerade fortfarande via matintagen. Dock (ett visst erkännande kunde noteras hos Gnrk) brukade de sig även av ett rudimentärt kroppsspråk, vilket var en av grunderna till den tankebaserade kommunikationsformen – som var så karaktäristiskt för Gnrks släkte.

I bakgrunden på den stora salen syntes vad som sannolikt var namnet på antingen ägaren till industrin, eller det fortskaffningsmedel som monterades. Det var fem tecken: det första utgjordes av en skarp vinkel med öppningen uppåt. Det andra en cirkel och det tredje en rät vinkel vars spets pekade åt sydväst. Fjärde tecknet var detsamma som det första, medan det femte var en upprepning av det andra. ”Ljudvärdena” passerade förbi, men Gnrk närmast ignorerade dessa fakta.

Plötsligt kändes en ny närvaro bakom sittdynan. Det var assistenten Sprk som kommit in för att delta i analyserandet av iakttagelserna. En kort ”hälsningsfras” följde och så koncentrerade sig de båda långväga resenärerna på bildskärmens lilla drama. Det började gå aningen hetsigt till.

De tre tvåbeningarna (i tre färgnyanser) var enligt ”översättarfunktionen” inbegripna i ett småaktigt tjatter som klart var sprunget ur tävlingsinstinkten. Den ljusaste hade ställt sig upp och slog ut med de övre extremiteterna i en gest av tvärsäkerhet och självgodhet:

– Varför skulle vi i Väst inte leda och lära er andra? Vi har ju kommit med rymdfart, datateknologin och utvecklat det mest användbara färdmedlet i historien. Vår vetenskap och kultur är överlägsen allt annat.

Den med mörkast skal genmälde med ett hånfullt flin:

– Ha! Persien hade städer och använde metaller när ni fortfarande kastade sten och benbitar på varandra i primitiva hyddor av kvistar och grenar! Visst, ni har teknologin. Men knappast särskilt mycket hjärta och själ.

Den tredje – den i en ljust brungul nyans – skrattade överlägset:

– Ja, men kunskaperna om metallen fick ni från oss i Kina och vi hade papper medan ni fortfarande ristade tecken i lerbitar eller på sten. De där i ”Europa” är knappt värda att nämna i det här sammanhanget…

Gnrk och Sprk växlade vid ett av sällsynta tillfällen blickar med varandra. Dessa varelser var i sanning fortfarande långt ner på en tanke- och medvetandeskala. De båda forskarkollegerna fortsatte att iaktta planeten och dess invånare under en längre tidsperiod, för att slutligen börja diskutera de fakta de hade tagit del av.

– En teknologi på tröskeln till flera vitala och banbrytande upptäckter, summerade Sprk några ”dygn” senare. Detsamma gäller övrig vetenskap – med ett visst undantag för tanke- och medvetandekunskaperna.

– Men, en mängd olika varianter på en grundläggande kultur som i mycket fortfarande är låst av ett egenkärt, självtillräckligt, samt tävlings- och konkurrensinriktat tänkande, med bara de mest basala insikterna om ett helhetsperspektiv, inflikade Gnrk.

– Vad är er mening?

Gnrk tvekade en stund, men svarade slutligen lakoniskt:

– Antingen fortsätter de som idag – tävla och konkurrera, och betrakta varandra med misstänksamhet – med följden av att endast en kommer att stå som ”vinnare”, bara för sedan börja ta kål på sig själv eftersom det inte längre finns en opponent och kontrahent att förpassa till historien. Eller så lyckas insikten om att de faktiskt delar en enda Sfär vinna, och de kommer att inse att ett tävlande och konkurrerande är gynnsammast och mest fruktbart om detta parallellt löper med viljan att uppnå ett ”gemensamt bästa”…

Landet som är betydligt större än lagom...

Sverige är ett litet land!

Detta är en fras – eller en variant på en rad liknande – som alltemellanåt figurerar i den mediala världen, men som också kommer till uttryck i diskussioner eller samtal jag då och då är en del i. Enligt mina erfarenheter är de olika varianterna av denna utsaga vanligast förekommande inom ramen för sport och ekonomi. Men, de dyker givetvis även upp i många andra sammanhang där ett jämförande och/eller ursäktande är på gång. För att inte nämna de exempel som ligger inom ramen för vissa somligas åsikter om ett föreliggande hot – både yttre och inre – mot land, stat och invånare.

Inom sporten brukar frasen i regel höras då en förlust eller ett misslyckande av våra representanter i någon av de olika tävlingsgrenarna ska bortförklaras. Men jag upplever också att den istället ska addera ännu mer av tyngd och ”ära” till en framgång eller slutgiltig seger. I båda fallen är tanken om vårt lands storlek översatt till befolkningsmängden. Detsamma kan sägas gälla då Jimmie & Co, samt dess likar, raljerar om risken för att den inhemska kulturen samt ”ursprungsbefolkningen” ska bli alltför utspädd, till följd av ett ”enormt inflöde utifrån”.

När vi ändå är inne på ”kultur” är det ofrånkomligt att ta upp vårt språk. Svenskan betraktas som ett litet sådant – med allt vad det då innebär av begränsningar och faror i vissa somligas verklighetsuppfattning. Närmast skrattretande i den här kontexten torde dock sådana här tankegångar kring landets geografiska yta vara.

Jamenalltså… litet? I förhållande till vad? Eller vilka?

Jupp! Alldeles riktigt! Nu blir det dags för lite torr statistik…

Tar man en titt på invånarantalet befann sig Sverige, med sina drygt nio miljoner, på plats 85 utav 192 bland planetens länder år 2008  – en bit in på den övre halvan, med andra ord. Avgränsar man denna jämförelse till att endast omfatta våra grannar, är vi obestridligen en mastodont. ”Medelstort” vore väl dock snarast den mest passande etiketten på det hela taget.

Kikar man på den geografiska storleken är vårt land beläget på 55:e plats. Det vill säga: Sverige tillhör den största tredjedelen och kan således ingalunda kallas ”litet”. Och begränsar man det till att endast omfatta Europa är vi det fjärde eller femte största  – beroende på om Ryssland är medräknat – av kontinentens 47 eller 48 stater. I detta sammanhang är vårt land en jätte.

Det sistnämnda gäller slutligen också för svenskan som språk. Det beräknas finnas nästan 7000 språk på planeten. Svenskan ligger för närvarande på plats 91 i storleksordningen. Dessutom är det ett officiellt språk i två olika länder (samt i EU), något som knappast gäller för den överlägset största delen av vår världs övriga språk.

Summerar man siffergymnastiken ovan och lägger till det anseende som Sverige – och mycket som är kopplat till det – har på diverse internationella plan (räcker att nämna Nobelpriset), kan man inte låta bli att börja klia sig själv i håret. Det går inte att komma ifrån att det verkar som om vi i detta sammanhang faktiskt bara tycks mäta oss med dem som på diverse vis är större eller fler. Med tanke på hur ofta etiketten ”landet lagom” figurerar i olika kontexter, och hur vedertaget det är att ”inte förhäva sig”, kan jag inte undgå att förnimma känslan av en paradox. Det blir ofrånkomligt att undra över huruvida dessa tankegångar egentligen inte bara är en form av (medveten eller kamouflerad?) gardering mot ett klandrande: ”vilken hybris”.

Det må vara hur det vill med detta – får kanske ta upp det i ett kommande inlägg. Mina egna erfarenheter har hursomhelst visat mig att dylika tankegångar ingalunda är unika för oss. Under varje besök i mina föräldrars hemland Slovenien blir jag minst ett par gånger påmind om hur av- och begränsat vi människor ofta tenderar att betrakta vår tillvaro och omgivning.

På påståendet ”Sverige är ett litet land” skulle jag således vilja fnissa (att fnysa vore något för arrogant – inte sant?):

– Pyttsan! Moder Svea, Fader Göte, samt Faster och Farbror Norrland hör ju – om inte till de största, så – för höge fanken till de stora!

Tänkvärt - ännu en gång...

Ingen kan få dig att känna dig mindervärdig

utan ditt eget samtycke.

(Eleanor Roosevelt 1884-1962)

Subjektivitetens logik – Akt 18

Prolog:

”Moral och etik är ju inte deras starkaste sida!”

Hmmm... att det ska vara så lätt att peka finger (ska jag säga som skriver detta)…

På scenen:

– Som de där har agerat under historiens lopp. Tänk att de fortfarande inte kan förmå sig att be ursprungsbefolkningarna eller före detta kolonier om ursäkt?

– Men du vet ju hur de där stormakterna – och andra länder – med sitt koloniala förflutna alltid har agerat… de har bara rättigheter och andra har bara att finna sig i det.

– Tänk vad de svarta har fått stå ut med, va´? Först upprivna från sina rötter, för att sedan tvingas leva som någons ägodel.

– Ja, och bara för att bli andra klassens medborgare när ”rättigheterna” äntligen lagstadgades.

– Ibland skäms man faktiskt för att vara vit!

– Ja, det är verkligen inte ett vackert förflutet som där kolonisatörerna och deras ättlingar har.

– Demokratier kallar de sig och så kan de inte förmå sig att kompensera för övergreppen och förtrycket i det förgångna.

– Nåja, de har ju tagit sitt förnuft till fånga i åtminstone Australien och Kanada…

 

Epilog:

… i kulisserna står samer och romer och väntar…

Subjektivitetens logik – Akt 14

Prolog:

Man känner andra (låt vara med största sannolikhet undermedvetet) som man förmodligen främst känner sig själv. Eller uttryckt något annorlunda: är inte de flesta ”etiketter” egentligen mer eller mindre dubbelhäftande?

Och varför inte krydda med en gnutta inkonsekvens..?

Scen I:

Självfallet är de si…

– De är så kollektivistiska. Ja, eller grupporienterade, om man så vill – eller hur? Att bara sådär leva efter vad som står i en skrift, va`? Ja, eller att gå efter vad en politisk eller religiös ledare, myndighet eller ett parti säger åt dem att göra? Jamen, hallå?

– Att de aldrig kan förmås att skapa en ordentlig och effektiv organisation? Varför ska det alltid behöva sluta med att alla drar åt sitt håll?

– Ja, alltså… de spelade ju inte dåligt – de är fantastiska var och en för sig. Men, de fungerar aldrig – i alla fall mycket sällan – som ett kollektiv. Men så har de ju ingen tradition av laganda…

Scen II:

Naturligtvis är vi så…

– Ja, i vår kultur uppfostras vi till individer. Här lär man sig sannerligen att tänka själv och bli en självständig individ! Det du!

– En av våra mest framträdande egenskaper är vår organisationsförmåga, vågar jag verkligen påstå. Vi har inga svårigheter som helst med att skapa en sund teamkänsla och i slutänden verkar vi som en!

– Alltså, vår absoluta styrka är ju kollektivet. Vi är ju inga egoistiska individualister – alla kämpar för varandra. Och det beror bara på att vi har så starka traditioner vad gäller laganda…

Rangordningens patetiska aspekter...

Ett ganska paradoxalt förhållningssätt som emellanåt kan upplevas i vårt kära land är denna då vi till en främling – som offentligt talar sitt modersmål, bryter kraftigt eller har svårt att formulera sig på vårt språk – otåligt, förnärmat eller syrligt kan morra något om att ”här talar vi svenska”, för att i nästa ögonblick kunna utbrista ett ”fuck”, ”shit” eller ”whatever”.

Att språket i vårt eget land har högst status ser med största sannolikhet alla som en självklarhet. Att vi – eller åtminstone vissa somliga av oss – vidare anser att ett främmande språk kan ha högre status än ett annat är lika sannolikt förbundet med det faktum att främlingar (något förenklat) brukar delas upp i kategorier som engelsmän, jänkare, australiensare, fransmän, italienare å ena sidan, och utlänningar och blattar eller svartskallar å den andra.

Men vad är det då som gör att svenskan i vissa sammanhang faktiskt tycks kunna få kliva åt sidan? Vad är det egentligen som gör att vi – eller åtminstone en ansenlig mängd av oss – uppenbarligen anser att ett främmande språk kan ha högre status än vårt eget? Och att detta inte uppfattas som något störande, utan tvärtom tycks betraktas som naturligt och till och med smickrande?

Ett exempel är begreppen ”sale” och ”outlet”. Vad sjutton är det för fel på ”rea” och ”utförsäljning”, alternativt ”lagerförsäljning”? Och hur kommer det sig att något så starkt förknippat med våra traditioner och kultur som ishockeyn, har klubbar som bär allt annat än svenska namn? I detta sammanhang är det bara speedwayklubbarna som tycks värna det inhemska.

Jag skulle kunna fortsätta men orkar helt enkelt inte. Frågorna får helt enkelt hänga där de hänger. Kan dock bara konstatera att vi – eller vissa somliga – gillar att rangordna oss själva i förhållande till ”de andra” (och till vår fördel), som i sin tur blir rangordnade enligt vårt självklara tycke och tänkande. Och samtidigt kan vi likväl ”sälja vår själ”…

Subjektivitetens logik – Akt 10

Prolog:

Att omgivningen aldrig kan lära sig vad som är rätt och riktigt…

Scen I:

De är så märkliga…

– Varför måste de ha så konstiga namn?

– Ja, och så har de mage att kräva att vi skriver och uttalar det rätt också…

– Va´då diakritiska tecken? Varför ska de behöva ha så´na där obegripliga bokstäver?

– Ja de får ju skärpa sig. Det blir för krångligt att ständigt behöva anpassa tangentbordet…

– Kolla! He he! Han heter Stanko! He he!

– Hö hö! Fattar inte att han har vågat behålla det. Vet du förresten om att Bögballe är ett efternamn i Danmark? Hö hö!

Scen II:

…vi är ju normala!

– Visst är det kul att vara ute på resa, men fan vad skönt att komma hem så man äntligen kan få sitt namn rättstavat och korrekt uttalat igen. Ska det verkligen vara så svårt med Tjärnlund och Sjöström?

– Ja, jag begriper inte att de aldrig kunde lära sig. Är det så jäkla invecklat? Man skulle ju kunna tro att de inte ville begripa…

– Att de alltid ska ha sånt besvär att få prickarna och cirkeln på rätt plats över o och a.

– Ja, om de överhuvudtaget får dit dem. Det är ju trots allt en viss skillnad om man heter Hörstedt. Men, det är klart. Vissa begriper inte den betydelseskiljande faktorn som de diakritiska tecknen innebär…

– Det blev ofta jobbigt under konferensen där borta. Högman och Höglander fick flera korkade frågor från de engelskspråkiga delegationerna, med anledning av sina efternamn. Fast värst var det för stackars Jerker. En britt och två av jänkarna var riktigt pinsamma…

– Fy fan vad respektlöst och idiotiskt. De borde ju fatta att det inte alls betyder samma saker på vårt språk. Och så är ju varje persons namn och efternamn de viktigaste identitetsmarkörerna...

Jämförandets nack- och fördelar…

Ännu en av många företeelser kopplade till det mänskliga beteendemönstret, som inte upphör att fängsla, är den då vissa somliga i princip fysiskt påtagligt blir avogt inställda till en nykomling på arbetet, i villaområdet eller i bostadshuset som har mycket att berätta om ”sin hemtrakt och/eller hemstad, eller om sitt hemland och/eller sin kultur”. Den småaktiga reaktionen grundar sig inte främst på att nämnda person så till synes stolt och glatt berättar om dessa ämnen (och att vissa somligas föreställda uppfattningar fått sig en rejäl törn), utan snarare på att denne tycks veta så mycket om desamma. Syrligheten ger därmed ofta intrycket av att flöda ur det faktum att de har upptäckt hur lite de själva faktiskt vet om sin just egen trakt eller hemstad, eller sitt eget land och sin egen kultur. Och då finns det mycket väl en risk för att någon eller några muttrar eller fnyser fram kommentarer i stil med:

– Jaha? Och? Vad är det för märkvärdigt med det?

– Ja, vad då, då? Här har vi en så´n… och den är bla-bla-bla…

– Jaha, men har alla familjer hos er egen bil, eller varje hushåll en dator?

Att våra relationer med andra bland annat grundar sig på jämföranden, och därför samtidigt utgör en form av både medvetet och omedvetet tävlande, är bara en av många mekanismer och drivkrafter som för våra kulturers och/eller egna personligheters utvecklingsprocesser framåt. Med andra ord – och vare sig man vill det eller inte – rör det sig om en avgörande och ytterst vital komponent i och av vår existens. Till de negativa sidorna av denna företeelse hör dock förmågan vi uppenbarligen har att fokusera avund och missunnsamhet på de andra, istället för att lägga fokus på vår egen förmåga att åtgärda eller förekomma det som framkallat känslorna av underlägsenhet beträffande oavsett vad.

Det är i hög grad både intressant och nedslående att vi ofta föredrar att ödsla timmar eller till och med dagar på att gnagas av motviljan gentemot den andres kunskaper, istället för att investera säg en halvtimme varje dag på att själva söka kunskap i just ”oavsett vad” – och på så vis öka möjligheterna för kunskapsutbyte och en vidgning av varandras horisonter, med åtföljande växande självkänslor och förstärkt sinnesfrid.

Det sista torde säkert kunna utlösa tankegångar såsom: ”naiva förhoppningar och önskemål”. På det vill jag svara:

– Tja, jag försöker febrilt att se det positiva i mig själv och andra… och ett av de bästa sätten att göra det är att ställa detta mot de destruktiva sidorna av våra kulturer och av oss som människor. Därför kommer jag aldrig att upphöra att fokusera på och ifrågasätta – och ut i ljuset släpa – det där mörka och negativa vi alla faktiskt representerar och gör!

"Vi och De" - igen...

Fascineras så smått av det faktum att om man kritiserar eller ifrågasätter i "vi-termer" (ergo: man är del av det "Vi" som kritiseras eller ifrågasätts), så är detta acceptabelt i långt större utsträckning än om man skulle kritisera i "ni-termer" (prexis: att man tillhör "Dem"). "De" kan ju naturligtvis inte ha någon som helst aning alls om hur, vad och varför "Vi" är som vi är, samt har det som vi har:

– ”De" inbillar sig ju bara att de vet! ”De” grundar ju självfallet sina föreställningar och tankegångar på fördomar och stereotyper, antaganden och vilda gissningar! Och så är "De" ju så stelbenta, svart-vita och onyanserade i det "De" tror de vet!

Likaledes är det avsevärt mycket mer godtagbart att om "De" mot all förmodan skulle hyllas eller skönmålas, så bör det givetvis ske i "Vår" regi eftersom "Vi" naturligtvis är objektiva och följaktligen bara informerar:

– "Vi" är ju faktiskt sakliga och grundmurat grundliga i våra iakttagelser! Vi har ju faktiskt en förståelse för det relativa, mångfaldiga och nyanserade i det och dem vi möts av! Vi vet minsann, vi!

Men om "De" själva skulle göra någonting liknande (Gud – nej, f´låt, Vetenskapsmännen/kvinnorna – förbjude), så rör det sig givetvis enbart om subjektivt skryt och skrävel.

Visst är det fascinerande, skrattretande och otäckt i en och samma veva???

Tjänna, extremtänkaren - tänkt på detta?

Ett av fanatismens och extremismens utgångspunkter är den om den egna överlägsenheten i jämförelse med motsatsen - "den andre". Denna företeelse har i dessa sammanhang vidare en fallenhet för tankegångar kring den egna sedligheten och höga moralen kontra de andras dekadens, samt den egna höga nivån av civilisering kontra de andras hopplösa underutveckling och efterblivenhet.

På det kan jag bara svara, att följande citat talar för sig själv:

Civilisation är ett sätt att leva, en inställning om att alla människor är lika värda.

(Jane Addams 1860-1935)

(För andra gången) Hur individualistiska är vi egentligen?

Är fortfarande rejält skeptisk beträffande det där om att vår samtid skulle utgöra en del av en ”individualismens epok”…

Oavsett om vi för en enskild person eller ett helt sällskap deklarerar vårt tycke och tänkande för ett ting eller en företeelse, är det lika mycket ett påstående som ett sök efter bekräftelse. Och enligt mina erfarenheter dominerar det sistnämnda: vi önskar ju faktiskt veta huruvida vår omgivning uppskattar och godkänner vår smak eller inställning.

Ja, varför denna drivkraft att alls finna sina likasinnade? Vore vi äkta individualister – i bemärkelsen självständiga och oberoende – torde ursäkter, förklaringar, förnärmade reaktioner, sårade känslor och/eller munhuggning vara betydligt mera sällsynta, eller till och med frånvarande, än vad min uppfattning är att de faktiskt är.

Eller..?

Vikten av konsekvens...

Blev ofrivilligt vittne till en intressant konversation om ”ungars uppträdande och uppförande” mellan – vad som föreföll vara – två systrar, då jag under helgen stod i kassakön på det lokala varuhuset. Det var ett relativt engagerat samtal om framför allt hur ”de hade börjat flippa ut värre än någonsin då de fyllt tonår”, samt ”aldrig lyssnar på vad man säger till dem”.

Det fick mig oförblommat att tänka på en nyårsafton i början av detta sekel. En av de närvarande gästerna på festen jag var bjuden till var en väldigt god vän som hade ”pappavecka”, och följaktligen hade sina två söner med sig. Den äldre av dem – en femåring – hade större delen av eftermiddagen tjatat om att få ”tända mällare o aketer”, och i samband med Rapports sändning gick min bekant slutligen ut med de båda pågarna samt en påse mindre raketer. Jag blev ombedd att hänga på och biföll min bekants önskan.

Vårt mål var en större gräsplan intill villaområdet vi befann oss i, och under de kanske fem minuterna det tog att ta sig dit manade min vän sin femåring följande (ungefär som jag minns det):

– Du tar en raket (den minsta sorten, som bara ger ett visslande ifrån sig) åt gången och stoppar den i röret. Se till att du rätat ut stubintråden och tänder sedan på. Och så kliver du genast bort från raketen – minst en meter. Är det förstått?

Utläggningen upprepades kanske två-tre gånger i något olika formuleringar innan vi slutligen nått fram, och varje gång hade pågen nickat tyst, eller mumlat ett ”ja”, medan han tittat sin papps i ögonen. Och då vi väl var vid målet följde femåringen bokstavligt talat instruktionerna till punkt och pricka. Därefter var det ”de vuxna” som skulle leka.

Jag avböjde – för ovanlighetens skull – med motiveringen att jag kunde hålla ögonen på juniorerna, medan min vän brände av resten av påsens innehåll. Och redan då han placerade ut sina pjäser, var konsekvensen bruten. Istället för en raket åt gången, radade han upp tre. Dessa stacks vidare inte ner i något rör, utan direkt i gräset. Därefter tände han på samtliga i en följd och satt dessutom kvar på huk med näsan kanske tre decimeter från den närmaste raketen då denna visslade iväg. Det är väl knappast nödvändigt att beskriva femåringens ansiktsuttryck… eller?

Det är alltid lättare att vara klok, insiktsfull och objektiv när man så att säga står vid ringside – det är bara att exempelvis betänka alla ”experter” som står på läktaren under en match i någon lagsport. Att som neutral (och dessutom barnalös) åskådare blanda sig i andras tycke och tänkande visavi deras egna avkommor är i vissa bemärkelser som att tända en tändsticka i en krutdurk, där hälften av tunnornas innehåll runnit ut på golvet. Jag valde att inte yttra något, vilket jag ångrat i efterhand. Det går enligt mina senare erfarenheter (främst med min syster) att göra försynta påpekanden, utan att riskera en friktion som skulle kunna leda till den onödiga explosionen…

Vi vuxna betraktas och kallas barns och ungdomars ”förebilder” – oavsett om vi är föräldrar, lärare, ledare av en mängd sorter eller andra auktoriteter i samhället. Men, jag har ofta undrat över om vi inte skulle behöva reflektera mer över innebörden av just ordet ”bild”. En bild är ju visuell – man ”lyssnar” inte på den – och det är där den vitala skillnaden ligger om man ska dra paralleller till oss vuxna. Vi tycks alldeles för ofta glömma bort att barnen följer och upprepar vad ”förebilderna” gör, inte vad dessa ”säger”…

”Overthere” eller ”Neverwhere”? Tycks inte spela någon roll…

Så sent som igår stötte jag på en av många ”lustigheter” på jänkarnas bekostnad. Denna hade direkt koppling till den föreställning – som jag är hyfsat säker på att en stor majoritet i omvärlden hyser – om så kallad amerikansk öl och indirekt till dess bryggeritraditioner. Har själv garvat åt ”pippa-i-kanot-skämt” och liknande fenomen, vars gemensamma måltavla är allt som representerar (eller som vi inbillar oss representerar) landet och kulturen ”Over there”. Men det röda skynket började fladdra framför lysmaskarna i det ögonblick då en rad uppenbarligen reflexmässiga bifall och överlägsna flin uppenbarade sig. Detta är givetvis en av dessa situationer som triggar både ”ifrågasättaren” och ”bessersmittaren” i mig…

Låt vara att mycket av exemplet ovan vilar på en mängd oskyldiga företeelsers orsaker – självfallet ska man kunna dra skämt om andra länder och nationaliteter – men dessa har en böjelse för att alltför ofta kasa in i samma dumdryga klass som de föreställningar och uppfattningar om världen vi menar att jänkarna hyser. Och låt vara att det är de kommersiella aspekterna av den nordamerikanska kulturen som dominerar i sin framfart rumt vårt klot (och det kommersiella tenderar helt visst att till övervägande del vara lättillgängligare, glättigare, svart-vitare och mera lättsmält än just det motsatta). Men, kommersiellt måste inte nödvändigtvis betyda låg eller dålig kvalité. Allt från ”Over there” är inte ytligt, smaklöst eller dumt – allt från exempelvis Hollywood är inte blaha, blaha.

Alltså… om nu vissa somliga föredrar att köpa och inmundiga Budweisers, Miller´s eller liknande bryggerijättars produkter oavsett var de befinner sig i världen, och i detta aktuella fall just hos oss, så är det inte enkom producentens fel… man har ju som konsument möjligheterna att välja alternativa maltdrycksmärken på det systematiska bolaget. Ja, man har faktiskt möjligheterna att välja en imponerande rad sorter från en rad andra länder än just ”Over there”. Och är det likväl så att vederbörande är fast besluten att förbli ”där”, så finns det oerhört mycket mer av kvalité än vad de vanligaste kunskapsbankarnas arkiv brukar ha kännedom om. USA har en fantastisk samling mikrobryggerier som står för en grupp riktigt trevliga och intressanta sortiment – om än att arvet främst är förankrat i den brittiska bryggeritraditionen.

Själv är jag anhängare och tillbedjare av den centraleuropeiska traditionen, vilket nästan alltid tolkas som den ”tyska” eller ”tjeckiska” – men som är betydligt mycket mer än så. Och i detta sammanhang finns lite av motpolen visavi det ovan framförda. Men, njet… (visst var detta lite väl förutsägbart?) inte all öl som kommer från Tjeckien eller Tyskland är av hög kvalité. Den flodvåg av produkter som de senaste åren bokstavligen forsat in på "Systemet" från de böhmiska och mähriska nejderna innehåller inte bara jum-jum. Men, det har ändå gått och blivit liksom en självgående självklarhet att ”all tjeckisk öl är bra”. Samtidigt finns knappast några andra alternativ från samma geografiska och kulturella sfär… trots att även balterna, polackerna, slovakerna, ungrarna, österrikarna, slovenerna, kroaterna och serberna (Vojvodina) har bryggerier vars malt- och humlebaserade produkter erbjuder ytterst tilltalande smakupplevelser, och vars traditioner ibland går ögonbrynshöjande långt tillbaka i tid.

Men, det är ju klart… då denna del av vår egen världsdel kommer på tal, verkar det anmärkningsvärt ofta fortfarande röra sig om ett ”Neverwhere”…

Följetongen ”Vi och De”.

Häromdagen figurerade i media nyheten om att EU:s befolkning för första gången överskridit antalet femhundra miljoner – där bland annat vårt land samt länderna Belgien, Luxemburg och Slovenien hade störst ökning. Således är det länderna tillhörande lilleputtarna befolkningsmässigt som haft den högsta tillväxten i denna statistikkategori. Till detta ska fogas att ökningen främst bygger på invandring och inte på (de inhemska) invånarnas förehavanden vad driften att reproducera sig anbelangar

Vad som genast galopperade genom tankegångarna var uttalanden som relativt ofta kan höras under vistelser hos släkt och vänner i det lilla födelselandet på alpernas sydsida – och något som emellanåt också hörs här hemma. Det rör sig om pratet om ”hur små eller få vi är” eller ”hur litet vårt land är” och åsikterna om ”hotet mot det inhemska, ursprungliga, rena och äkta”, som i väldigt mycket brukar vila på just det förstnämnda. Det sistnämnda är dock inte någonting specifikt för slovenerna (som visserligen tillhör de minsta nationerna på denna vattensfär, men likväl känns något väl överdrivna i sina självuppfattningar), eller för den delen hos oss här uppe i norr, utan med väldigt stor sannolikhet ett tema som det tjatas om oavsett var debattörerna eller talarna befinner sig i dagens EU (eller övriga Västvärlden).

Den ovan nämnda nyhetens innehåll kommer med all sannolikhet att öka vissa somligas irritation, frustration och åtföljande framhärdande i sina krav på restrektioner beträffande immigration samt ökad intensitet i assimilering och anpassning. Det intressanta med de sistnämnda fenomenen är att vissa av dem som är mest högljudda i denna fråga egentligen ger intryck av att inte alls vara intresserade av just assimilering och anpassning, utan tvärtom tycks nära ett hopp om att kraven ska bli den mekanism som får människor att undvika att vilja anlända – och förmå dem som redan är på plats att vilja lämna.

Nu måste det tilläggas att jag här inte menar självklara framställanden om de lagar och regler – både skrivna liksom icke – som gäller i den nya miljön. Detsamma gäller för vissa så kallade värderingar och traditioner som uppfattas som genuint ”inhemska” (men som vid en närmare och mera djuplodande granskning oftare visar sig påminna om eller till och med likna varandra än det motsatta).

Då så kallad anpassning och assimilering verkligen och ärligt eftersträvas, sker detta enligt min uppfattning lättast och bäst om den nyanlände känner sig välkommen. Det är bara att reflektera kring sina egna eventuella reaktioner i liknande situationer – och dessa behöver inte handla om att lämna sitt land för ett annat. Hur skulle man exempelvis själv känna sig och agera om man dök upp på en fest där man inte känner någon förutom den som bjudit in en, eller på en ny arbetsplats – eller som nyinflyttad i en ny stadsdel eller på ny ort – om man blev behandlad som luft eller i värsta fall blev föraktfullt och/eller fientligt bemött?

En (av ett oändligt antal orsaker) mer timid och tillbakadragen karaktär kan förmodas få en rejäl själslig knäck – med alla negativa påföljder – av erfarenheter i ovan beskrivna sammanhang. Följande scenario är dock i mina ögon det sannolikaste:

…man börjar överdrivet framhålla sin egen identitet (eller den personliga föreställningen om vad denna är) och förskönar den villkorslöst, samtidigt som man avvisar, förlöjligar och/eller hånar allt det ”de andra” representerar. Vissa i den så kallade ”vi-gruppen” kan till och med se det som en plikt att på alla vis utnyttja och jävlas med ”dem”. Ja, det kommer alltid att finnas de som inte anser att ”de andra” har någonting att komma med; att ”deras” inte duger. Men de ingår då bara i samma intresseklubb som vissa somliga hos ”de andra” – oftast de som just tjatar om villkorslös anpassning och assimilering (och som i slutändan överhuvudtaget inte vill ha ”de där” som grannar). Vid ett direkt påpekande skulle antagonisterna med största sannolikhet förneka detta påstående som skitsnack och idioti… ”vi har väl för fan inte något gemensamt med dom?”…

Människan är en social varelse – även om vissa av oss kan vara direkt antisociala – och som sådan vill vi om inte få höra till den nya gemenskapen, så åtminstone känna oss välkomna och på så vis också bekräftade som individer. Vi anpassar oss oftast frivilligt och oreflekterat, men det torde säga sig själv att detta lättast sker om vi inte betraktas som en börda eller ett störande moment i vardagen. Och att känna sig ovälkommen behöver inte alls handla om öppen motvilja eller fientlighet, det räcker att man får uppleva diskriminering och/eller att (de man uppfattar som) ”de” till synes ignorerar eller undviker.

Om man kan tala om matematik i denna kontext, är den ytterst simpel, faktiskt på dagisnivå – minus är minus och plus är plus. Det är bara att vara snäll och vänlig mot den andre. Väljer man istället en negativ kurs, bör man helst vara beredd på att få skörda det man valt att så…

Tanketrött?

Ibland händer det…

Det har hänt nu.

Det händer att jag liksom dagdrömmer; att jag sjunker in i mig själv – i mina reflektioner; att jag väver in mig i en tankekokong. Men, likväl upplever jag inget annat än en väntan; att tankegångarna är fullkomligt tomma på innehåll… kala… rensade… sterila…

Det är som att vandra i en korridor vars väggar tyst skriker ”frånvaro”; vars alla rum utmed dess sidor, vilka jag blickar in i, bedövar med sina ljudlösa vrål av tomhet.

– Inget kan ju alstras av ingenting, svarar plattityden…

Jag suckar.

Är det bara en reflektionernas paus? En grubbleriernas vila? I väntan på…

Ja, på vad?

Big Bang?