torsdag 4 november 2010

Subjektivitetens logik – Akt 19


Prolog:

Konflikter eller samarbetssvårigheter… Rör det sig endast om konsekvenserna av oförmågan eller – ännu värre – oviljan att kommunicera med varandra?


Scen I:

På den här sidan…


– Vad då ”mötas halvvägs”? De får ju visa lite god vilja först – annars blir det inget!
– Definitivt! Det var ju inte vi som började!

– Se vad de gör mot oss!
– Ja, man blir ju tokig – ja, vild av ilska – när man ser hur de behandlar de våra!

– De vågar bara ge sig på försvarslösa! Men, det är ju klart… det är ju sådana de är.
– Vänta bara, snart är våra grabbar här…


Scen II:

På den där sidan…


– Vad då ”mötas halvvägs”? De får ju visa lite god vilja först – annars blir det inget!
– Definitivt! Det var ju inte vi som började!

– Se vad de gör mot oss!
– Ja, man blir ju tokig – ja, vild av ilska – när man ser hur de behandlar de våra!

– De vågar bara ge sig på försvarslösa! Men, det är ju klart… det är ju sådana de är.
– Vänta bara, snart är våra grabbar här…


Epilog:

”Se vad de gör mot oss”? ”Det är sådana de är”? Är det inte, när allt kommer omkring, snarare ett: ”se vad Vi gör med varandra” och ”det är sådana Vi (människor) är”?

8 kommentarer:

  1. Absolut är det "se vad VI gör med varandra". Det här beteendet kan verka småaktigt, och rent av barnsligt ibland, men har djupa underliggande orsaker, som har sina rötter långt tillbaka i människans utveckling. När grottmänniskan mötte en individ hon inte kände igen, gällde det att vara beredd på det värsta. Ska jag fly, eller stanna och försöka slå ihjäl den okände? Jag måste bestämma mig fort, annars kanske jag blir ihjälslagen själv.

    Jag tror alltså att "de och vi" tänkandet i grunden är genetiskt betingat. Det hade förr ett överlevnadsvärde. Främlingsfientligheten bottnar i rädsla för det okända, som i sin tur har sin grund i generna. Och det visar hur svårt det är att frigöra sig från evolutionens ok.

    När jag var i 10-årsåldern och bodde i en liten by, skulle vi möta grannbyns ungar i en fotbollsmatch. Ungarna i byn pratade i termer som: "nu ska vi ge de där jävlarna från grannbyn". Jag förstod inte varför de sa så om ungarna från grannbyn. Är de verkligen så jävliga, tänkte jag.

    Vi har nu kommit så långt i vår utveckling, att vi inte har något behov av "grottmanstänkandet", men generna släpper inte sitt grepp om Homo Sapiens så lätt.

    SvaraRadera
  2. Hahahaha. Aj.

    Underhållande för att det är så på pricken, sorgligt för att det är... så på pricken.

    Snyggt, Robbo.

    /M

    SvaraRadera
  3. Conny: visst har generna styrt den negativa aspekten av "vi-och-dommandet"... men, det gäller även de positiva aspekterna. De senaste forskningsrönen tyder på att vårt släkte tydligen oftare har valt att finna gemensamma nämnare och samarbeta, än att se skillnader och embart konkurrera. Nyfikenheten, viljan att "lära" och insikten om att det mera löner sig med utbyte än rövande är också delar av vår genetiska kod. Det vill säga: altrusimen har med stor sannolikhet dominerat och de "främlingsfientliga" tankegångarna utgör och har utgjort ytterligheterna/minoriteten.

    Jag köper det sistnämnda mer än det förra (förmodligen också till stor del p g a att jag delvis är en naiv optimist beträffande homo sapiens vilja att verkligen "överleva"). Min bild av det hela är att konflikterna - de svartaste ögonblicken - egentligen är undantag, där minoriteten/ytterligheterna har fått hålla i tyglarna och sätta agendan. Tittar man på historien, så är perioderna av fredliga och ömsesidigt fruktbara kontakter/relationer faktiskt faktiskt minst lika många (och längre) än de reella orostiderna (dock tenderar vi att föredra att ha fokus på svärtan, framför att se ljusen - därav ett starkare minne av mer krog och orostider än vad det egentligen rör sig om).
    Därmed är jag tyvärr något rädd att vi är på väg mot en ny period av mörker - det är minoriteten/ytterlighetstänkandet som alltmer börjar ta plats runtom på den här stensfären. Hur det kommer att ta sig ut är dock en annan fråga. En konflikt behöver inte vara just högintensiv som ett mellanstatligt krig...


    Elin: tack, tösabit! Blir glad av dina omdömmen! =)

    SvaraRadera
  4. Tyvärr så tror jag inte att de svarta ögonblicken är undantag. 1900-talens stora krig är en förlängning av de forna stamkrigen. Krogslagsmål och gatuslagsmål vittnar om människans benägenhet att lösa konflikter med våld.
    Det är ur den enskilda människan som krigen har sin grund. Om vi inte hade denna våldsmentalitet, så hade vi inga krig, och krig har det alltid funnits någonstans på den här planeten.

    Den yttersta lösningen på ett problem löses tyvärr på samma sätt i dag, som på grottmannens tid. En alien skulle säkerligen inte tveka att kalla oss våldsamma och mordiska, med all rätt.

    Vi har fortfarande "domarringar" (FN) som bland annat har till uppgift att hålla ordning på bråkiga nationer. Så vad har egentligen förändrats? Visst har vi kommit långt på många områden, men grundproblemet kvarstår- vi är som människor betraktat- våldsamma till vår natur. Vi har det som vi har det, för att vi är som vi är.

    Glädjen i bedrövelsen är att vi blir mer och mer medvetna om vilka vi är, och vart vi är på väg. Och i skenet av detta så hyser jag också förhoppningar om att människan till slut ska finna sin verkliga potential av empati och samhörighet.

    SvaraRadera
  5. "Det var ju inte vi som började!"

    Läser igen och skrattar uppgivet.

    SvaraRadera
  6. Det blir väl så här, när ett gruppdjur leker individualist: Vi söker gruppens ok inte vi agerar på det som är strålande enkelt.

    Good Work mr S

    SvaraRadera
  7. conny: Det börjar kännas som om vi skulle behöva en stuga på en avskild plats (fast en lugn kroghörna går också bra) och ett antal liter rödtjut - eller en helmaltsflaska (kanske två)… =)

    Hursomhelst… Alla konflikter i vår historia handlar nästan utan undantag om konkurrensen och kampen om resurser. Undantaget är de rent ideologiska konflikterna, till vilka man främst kan räkna korstågen och dagens konfrontation mellan religiös fanatism/terrorism och alla som betraktas som dess motståndare. Och även dessa ideologiska tvister hamnar på något vis i slutänden i ”resursfacket”.

    Ja, vår historia är våldsam och mörk i mycket. Men det räcker att se på flera äldre civilisationers utveckling för att också förstå att det fanns lika mycket insikt om fördelar och nackdelar med båda tillvägagångssätten beträffande resurserna: antingen kompromisser/delning eller vågspelet med aggression. Jag säger inte att det hittills existerat en ”global fredsperiod”. Vad jag menade var att det finns perioder i det förflutna där tillståndet näst intill var på det viset (”nästan” skjuter dock ingen hare). Avgränsar man sig endast till Europa, gjordes det försök till en ”internationell” säkerhetsordning redan i mitten på 1400-talet – på initiativ av kungen i det som idag är Tjeckien. Westfaliska freden tvåhundra år senare är ett annat exempel. Perioden mellan Napoleonkrigen och första världskriget är (med vissa kortvariga och lokala krig) den hittills längsta perioden av ”avhållsamhet” vår kontinent upplevt. Visst, majoriteten av dessa ageranden initierades av föregående våldsamheter. Men, det finns också exempel på möten mellan furstar och länder som under fredstid ville öka de ömsesidiga banden, eller få fredsgarantier ytterligare stärkta.

    Cynikern i mig menar visserligen att dessa fredstider bara berodde på krigsutmattning. Men mycket tyder på att det faktiskt fanns en hel del ledande figurer som drevs av ren och skär välvilja, eller idealism om man så vill. Låt vara att det i slutänden rörde sig om endast det egna landets väl och ve. Och låt vara att exemplen på ”traktatsbrytningar” är många. Kontentan är att det under tidens gång alltid funnits en motpol till våra destruktiva egenskaper och inställningar. Tyvärr har inte de krafter som under historiens gång motarbetat aggressioner (även inom de egna leden) fått lika mycket uppmärksamhet som de mörka krafterna. Inte konstigt då de olika krigen väl blev faktum.

    Denna företeelse anser jag vara minst lika skadlig som våra destruktiva sidor (om inte skadligare). Hade det talats mer om ”fredsduvorna”, är jag ganska säker på att fler frågat sig varför dessa inte får mer gehör. Om det sedan rör sig om ovilja eller oförmåga vill jag låta vara osagt…

    Att det först i modern tid (förra seklets andra halva) äntligen finns hyfsade mekanismer för att ”mota Olle vid grind”, beror främst på att ett grundmurat demokratiskt tänkande tagit tid att etablera – och sprida. Förr var det oerhört och sorgligt mycket lättare för en eller ett par enväldiga härskare att godtyckligt skicka ”sitt folk” i krig. Det är lätt att glömma att demokratin fortfarande var ung och på sina håll bara delvis utvecklad (och dåligt spridd) under tiden för de två världskrigen.

    Full empati och samhörighet tvivlar jag däremot att ”vi” någonsin kommer att uppnå. Motpolernas dynamik är i mina ögon en nödvändighet för utvecklingsprocesserna. Vad som är eftersträvansvärt är mekanismer som hämmar de destruktivaste aspekterna av denna företeelse (jupp, är mycket glad i Hegels tankegångar)…

    Jösses… det blev rena föreläsningen... =/


    Elin: tack - igen! =)

    SvaraRadera