Det enögda förenklandets schema

Världens monopolfria "vara & tjänst"...

Originalillustrationen finns på: http://www.zurinstitute.com/enmity.html

Det där om att vara vuxen...

Begreppen "vuxen" eller "vuxenvärlden" utgör sammantaget en norm som till synes bara är en positiv självklarhet och som följaktligen aldrig ifrågasätts. "Väx upp!" eller "Var inte barnslig!" är fraser vi gärna slänger ur oss då vi anser någon eller några uppföra sig omoget, irrationellt eller löjligt. Hur ofta har vi inte ansett att dessa yttringar varit berättigade - oavsett om så varit fallet eller ej? Och hur ofta blir vi exempelvis inte vittne till att den så kallade vuxenvärlden ojjar och oroar sig över efterkomlingarnas - ja, båda barnens och ungdomarnas - tankegångar och, kanske främst, uppträdande?

Visst, ett barn eller någon som inte är myndig har inte alla de erfarenheter som en drygt tjugo år äldre individ äger. Och att uppnå myndighetsåldern är i sig ingen given garanti för att en person plötsligt ska börja just tänka och uppträda på ett så kallat vuxet eller moget vis. Men, jag anser att det i sammanhanget ändå är fruktbart att beakta det faktum att en norm, precis som de flesta andra företeelser, har en baksida. Och hur ofta stöter vi i ärlighetens namn på diskussioner - både i det privata likväl som det offentliga rummet - som har en någorlunda konstruktivt kritisk hållning till det faktum att vuxenvärldens begränsningar, hämningar, frustrationer och fobier i hög grad tenderar att överföras på nästa generation?

Bara betänk uttalanden som: ”en insekt – fy vad äckligt”; ”uärrk en spindel”; eller: ”hjälp, en orm”. Eller betydligt allvarligare, det vill säga sådana som i ytterlighetsfall kan få tråkiga konsekvenser: ”fy fan, en svennebanan"; "fy fan, en svartskalle"; "fy fan, en punkare"; "fy fan, en kläddsnobb"; "fy fan, en moderat"; "fy fan, en kommunist"; "fy fan, en golfspelare"; "fy fan, en trädkramare"; "fy fan, en dörrförsäljare"; "fy fan, en lapplisa", och så vidare in i det oändligt pinsamma".

Hur ofta reflekterar vi "vuxna" egentligen över att vi faktiskt är förebilder; att våra tankar och gärningar på flera sätt utgör en form av mallar; att barn i mångt och mycket endast härmar och imiterar vuxna? Hur ofta glömmer vi inte det ansvar det innebär att verkligen leva som vi "vuxna" lär? Och hur ofta inser och erkänner vi att vi "vuxna" därmed också bidrar till att förvirra ungarna eftersom de bara följer sina förebilder - eftersom de oftast bara gör som de vuxna gör och inte som dessa säger?

Nästa gång en kommentar om barnslighet eller omognad angående ungdomar, "De andra" eller en företeelse i vår omgivning är på väg ut ur munnen bör vi kanske tänka på att vi sannolikt har just sådana ungdomar, "De andra" eller företeelser som vi förtjänar.

Gör vi inte det bör vi nog se på termerna "vuxen" och "vuxenvärlden" som enbart teoribegrepp, samt "vuxenstadiet" som enbart en anatomisk och biologisk detalj i människans livscykel.

Bara lite vardagsgrubbleri om "Oss" och "Dem"

Det händer att man i diverse olika sammanhang - som exempelvis på bussen, i en kö, vid lunchbordet på arbetet eller på någon tillställning - kan få höra något i stil med:

"Jag har ingenting som helst emot Dem så länge de sköter och gör rätt för sig, men om de ställer till problem ska de ut. Och går de inte frivilligt, ska de sparkas ut!"

Det är här man börjar fundera och ändar i frågan:

"Men hur ska vi då göra när någon eller några bland "Oss" upphör att sköta och göra rätt för sig...?"

Överlägsen logik?

Något makaber tankegång… erkänns! Men jag kan för höge bövelen inte låta bli. Hursomhelst triggades tanken då jag i höstas såg ännu en dokumentär om andra världskrigets mest fasansfulla komponenter…

Till saken:

Så kallade övermänniskor och likasinnade framhäver gärna sin överlägsenhet (och vissa andras underlägsenhet). Vidare framhåller de att de av naturen och efter behag har rätt att styra och ställa med dem de betraktar som underlägsna. Dessutom är en av deras främsta plikter att bibehålla den egna gruppens och/eller kulturens ”renhet”. För att korta ner detta svammel: de har enbart rättigheter och kronisk ansvarsfrihet, medan motsatsen gäller för alla som inte är – eller tänker – som de.

För mer än ett halvt århundrade sedan kom de obehagligaste aspekterna av dessa tankegångar tyvärr dessutom att uttryckas praktiskt – i synnerhet i vår egen världsdel. Lagstadgad diskriminering, dito förföljelser, utrensning av icke önskvärda, koncentrations- och dödsläger, för att bara nämna några av dessa ruttenhetens företeelser.

Ännu en – och bland de vidrigaste – är biologiska och/eller medicinska experiment i syfte att främja ”de överlägsnas” fortbestånd. Och – inte bara, men i synnerhet – i det här sammanhanget undrar jag hur det egentligen stod till med logiken hos dessa ”de överlägsna”. Borde de egentligen inte hej vilt ha sökt efter frivilliga – och dessutom funnit dem – bland just ”de överlägsna”? Jag menar: var inte denna typ av forskning när allt kommer omkring fullkomligt värdelös och totalt meningslös om källmaterialet – försökspersonerna –  utgjordes av dem som "övermänniskorna" ansåg vara ”underlägsna” eller till och med ”värdelösa”..?

Bara historielöshet och sorgligt torftiga geografikunskaper… eller?

Tycker mig ha märkt att det på senare tid i somliga kretsar och i vissa sammanhang blivit närmast löjligt populärt att hänvisa till kristendomen och så kallade kristna värderingar då ”kritik” yttras gentemot allt och alla som inte anses höra hemma inom ramen för det ”västerländska” – i synnerhet gäller detta människor och kulturer från Mellersta Östern.

Har därför ganska svårt att hindra skrattverket att gå till verket inför ett obestridligt faktum: hade Jesus Kristus – källan till den så omhuldade kristendomen – klampat iland hos oss, eller på något annat håll i det så västerländska Europa idag, skulle han kort och gott bara komma att betraktas som en blatte…

Om ”kritiker” av (det) främmande… och en liten väckarklocka!

En cyniker är en människa som anser alla andra 

lika lite värda som honom själv.

(Frank Sinatra 1915-1998)

Kan i sammanhanget inte låta bli att skänka både en och två tankar till nazister, fascister, nationalister, religiösa eller ideologiska fanatiker av alla de slag, samt alla de som i nutiden ihärdigt hävdar sig inte vara intoleranta utan enbart ”kritiker” (av främmande kulturer och dess representanter).

Samtidigt går det inte att komma ifrån att sådana tankegångar sannolikt många gånger gärna kläcks med just en cynisk fnysning. Det är då man själv ofrivilligt halkar in bland de empatilösa…

En ytspännings vara eller icke…

Vissa somliga bland oss människor vill uppenbart och tydligt till varje pris undvika att släppa någon eller någonting annorlunda och främmande inpå sig. De vill inte riskera att bli påverkade, ja färgade, av detta annorlunda och främmande… Som om minsta lilla utifrån kommande företeelse eller ting skulle medföra att de förlorade sitt ”jag”… som om minsta absorbering av något ”utifrån” innebar en förorening…

Vi människor tycks i denna bemärkelse vara som vätskor. Vissa har betydligt högre ytspänning och densitet – eller oemottaglighet och tjockskallighet, om man så vill (och är något mer än lovligt elak)…

Kanske också därför som dessa vissa ofta framstår som så spända och ansträngda..?

En av historiens allra löjligaste och mest destruktiva tävlingar...

Herregu.... hoppsan... ähm...

Okej, omstart: ofta intressant, bitvis roande, men främst oroande att betrakta alla dessa "sanningarnas" förespråkare och tillbedjare och deras "min pappa är större än din och kommer att slå din pappa, för min är på riktigt och din bara på låtsas"...

Det är de små hundarna som skäller högst...

En ideolog kan försvara en sak så starkt 

att alla förstår att den är svag.

(Piet Hein 1905-1996)

Än en gång ploppar det till innanför skrynklade ögonbryn: varför får mig dessa ord att tänka på frasen "Gud vill det" (oavsett om denna yttras av en frikyrkopastor, mulla eller annan religiös dårpippi), Jimmy och de endemiska demokraternas tjat om "de andra", eller en försäljares "yttersta sanning" beträffande sin pryl eller syssla?

Värt att upprepa...

Genomtänkt?

Ibland undrar jag om vissa somliga överhuvudtaget har begrundat följande faktum:

att den person de just slängt glåpordet "svennejävel" åt, skulle kunna vara en släkting till en arbetskollega, bekant eller - till och med - en nära vän...

att den person de just slängt glåpordet "blattejävel" åt, skulle kunna vara en släkting till en arbetskollega, bekant eller - till och med - en nära vän...

att individen som irriterar oss så fruktansvärt - och som det anklagande och fientligt, föraktfullt, förbittrat, hånfullt, högdraget, ilsket, oförsonligt eller spefullt riktade fingret pekar på - vid en noggrannare granskning faktiskt är omgiven av en spegelram..?

Att förenkla kan komplicera – den fristående fortsättningen…

Har redan tidigare ondgjort mig över det förenklade och lättillgängliga vis omvärlden framställs på och som bidrar till att reproducera stereotyper och fördomar. Men eftersom regionen Balkanhalvön är en del av vår egen världsdel, anser jag det vara mer än relevant att åter tjata om fenomenet…

De senaste dagarna har den sydöstliga delen av vår kontinent fått en relativt stor medial uppmärksamhet. Detta till följd av ett intresse som övriga världen – och i synnerhet vi i den ”västliga” – bara tycks vara kapabel att uppbåda då det sker någonting smaskigt; någonting som kan appliceras på de mer än lovligt skrala kunskaperna om området ifråga. Att Mladić slutligen kom att fångas (ordet ”hittas” vägrar jag bruka, eftersom det utom alla tvivel fanns många som kände till hans aktuella vistelseort) är och förblir en viktig nyhet. Och en verkligen tillfredsställande sådan – om än med en viss bitter bismak, eftersom händelsen borde ha skett samtidigt med att en av huvudkreatörerna (snarast huvudkreatören: Milošević) i det där sönderfallsdramat blev arresterad.

Det är dock inte nyheten i sig som överhettat bromsklossarna i tankemaskineriet. Vad som åter gnager mig är användningen av begreppet Balkan – oavsett om detta sker i nyhetsuppläsningar, kan läsas i nyhetsspalterna, på kultur- eller debattsidor, eller kan höras i samtal. Ja, delvis är mitt ögonhimlande förknippat med den stereotypa – och närmast hegemoniska – föreställningen om den där halvön i sydöst som enbart en vistelseort för krig och andra sysselsättningar av det tvivelaktigare slaget. Främst har det emellertid att göra med den förvirrande förenkling det innebär att något väl godtyckligt slänga in ovan framställda ord i sammanhang som är betydligt mer mångfacetterade eller komplexa än ”bara så”.

Ett exempel i den rådande kontexten: jag frågar mig varför de väpnade konflikterna, som bidrog till och följde på den en gång existerande staten (federationen) Jugoslaviens sönderfall, måste ha etiketten ”Balkankrig”? Det är som om ”Balkan” bara skulle bestå av det geografiska område som en gång utgjorde Jugoslaviens territorium. Att denna bild eller föreställning – sannolikt främst skapad av media – äger en dominans har jag fått uppleva ett otal gånger alltsedan mitten av 90-talet. ”Roade” mig själv för några år sedan med att fråga vänner och bekanta, som inte hade några som helst kopplingar till regionen, vad dessa fick för associationer då jag nämnde ordet ”Balkan”. Svaret blev i ungefär sju fall av tio: Jugoslavien. Resterande svarade: krig – följt av Jugoslavien. En grekisk och några bulgariska bekanta till mig har skrattat ömsom hånfullt ömsom uppgivet åt fenomenet, vilket knappast är så konstigt eftersom även Albanien, Bulgarien, Grekland, Rumänien och det europeiska Turkiet faktiskt utgör halvön.

Här är värt att presentera ett par jämförande och talande exempel: det Spanska inbördeskriget, det Grekiska inbördeskriget och konflikten på Nordirland. Det första (utspelade sig 1936-39) har aldrig fått det diffusa epitetet ”Iberiska” eller ”Sydvästeuropeiska” kriget/inbördeskriget. Det andra (utspelade sig i olika faser under större delen av 1940-talet) har aldrig burit etiketten ”Balkan”, och det tredje exemplet (pågick i varierande grad 1969-2007) kallas just ”Nordirländskt” och inte ”Irländskt” – eller till och med ”Brittiskt”. Samtliga dessa innefattas av de avgränsningar som kännetecknar en bredare och djupare kunskap (och intresse) hos omvärlden.

Jupp, har inte riktigt tömt besserwissrandet ännu – för denna gång…

De senaste åren har en viss avgränsning dock skett även inom ramen för det aktuella temat. I media kan man numera ofta stöta på begreppet ”Västra Balkan” då det är tal om ”Jugoslavien”. Tja, okej… men, Albanien ligger också på västra delen av den här mytomspunna halvön.

”Mytomspunna” förresten… det är så man kan tro att omvärlden mentalt och tidsmässigt befinner sig i det tidiga 1800-talet – då västeuropéerna hade kvar större delen av Afrika att upptäcka och undersöka…

De få jag känner som på något vis arbetar inom media erbjuder vanligtvis två förklaringar och/eller argument för den rådande situationen: begreppet ”Balkan” används ofta för att det ”säljer” (nyheter) och för att variera språket i texten – det blir lätt tjatigt om ordet ”Jugoslavien” skulle nämnas i parti och minut. På detta svarar jag gärna med att:

A) Ger väldigt mycket ett intryck av att det snarare är så att ”förutfattade föreställningar” säljer i just det här fallet.

B) Kalla då ett specifikt område i regionen för vad namn det specifikt har och inte ”Balkan”, eller det lika luddiga ”Jugoslavien” (oavsett om det har tillägget ”ex-”, ”forna” eller ”före detta”).

Just ordet ”Jugoslavien” fortsatte att bidra till förvirringen om det ”där nere”. I synnerhet som det så kallade rest-Jugoslavien eller ”federationen” Jugoslavien parallellt existerade från april 1992 till februari 2003, då namnet officiellt avskaffades av parlamentet i Belgrad och staten istället antog namnet Serbien-Montenegro. De väpnade konflikter som hade med själva sönderfallet av den egentliga federationen att göra utspelades under 1991 och var följande:

1. Kriget i Slovenien (var en följd av (del)republikens beslut att försvara sin självständighetsförklaring mot den federala jugoslaviska ”folkarméns” försök att verkställa centralregeringens (Belgrads) order om att hindra utträdet).

2. Kriget i Kroatien (dels ett självständighetskrig, men också ett krig i syfte att försvara republikens territoriella integritet gentemot, bland annat, Krajinaregionens utträde och anslutning till Serbien/”rest-Jugoslavien”).

I januari 1992 erkände EU och större delen av omvärlden dessa två republiker som självständiga stater. I april skedde detsamma beträffande Bosnien-Hercegovina och följande år Makedonien (trots att landet formellt inte varit en del av ”rest-Jugoslavien” efter april 1992). Redan då borde media konsekvent ha nämnt respektive republik vid dess namn och inte envisats med bruket av ”Balkan” eller ”Jugoslavien” med något av diverse tillnamn.

Mest absurda exemplet på användningen av prefixet ”Balkan” är då det sker i samband med framställningar av kriget mellan NATO och ”rest-Jugoslavien” (Serbien och Montenegro) 1999, som var en direkt följd av konflikten i Kosovo. Detta skulle ju innebära att västalliansen helt eller delvis består av länder från Balkanhalvön... Eller?

Hårklyverier? Tja, jag inledde detta inlägg med att skriva att jag redan ondgjort mig över förenklade och lättillgängliga vis omvärlden framställs. I det inlägget skrev jag att:

…min erfarenhet är att vi själva har tendenser till att bli förnärmade och/eller hånfulla om någon främling exempelvis råkar säga ”ni i Norden/Skandinavien”, kopplat till någonting negativt som egentligen bara förekommer i något av grannländerna. Svaret kan mycket väl bli ett fränt: ”du, vi är i Sverige nu – vi har ingenting med dem att göra!”. För att inte nämna syran eller löjet som kan märkas i kommentarer med anknytning till omvärldens förväxling mellan vårt land och Schweiz.

Det råder något av ett moment 22 kopplat till den så kallade östra delen av Europa i allmänhet och den sydöstra i synnerhet: för att intresse ska väckas (och kunskap ska växa) måste man synas, men för att man ska synas måste någons intresse väckas…

Bilden av "Varandra"…

Om man i ”vår del av världen” ställde arbeten om De andra gjorda av ”de andra” mot sådana som är gjorda av ”oss” torde sannolikheten vara mycket stor att de senare dominerar – eller har totalt monopol på – den bild vi har av ”dem”. Samtidigt skulle ”Vi” förmodligen själva protestera ganska vilt om vi inte fick kontrollera och analysera ett arbete om Oss innan detta publicerades, alternativt diskvalificera detsamma i efterskott. Det finns ju faktiskt bara stora risker att de andra kan missa väsentliga detaljer, eller göra en alldeles på tok för förenklad – för att inte säga felaktig – bild av oss…

…inte sant?

Framställningar eller beskrivningar vi människor gör av varandra tycks sällan (eller till och med aldrig) göras ur den andres perspektiv. Inte heller frågar vi varandra om saken. Tvärtom tycks tolkningsföreträdet förbehållas ”Oss” – med resultatet av att det knappast blir en bild som är så enhetlig som vi vill eller tror oss veta den ska vara. Hur goda intentionerna än är kan bilden av den andre aldrig (eller mycket sällan) bli så objektiv som vi själva menar att den är. För detta skulle sannolikt krävas att vi kan leva oss in i och förstå den andres situation till den milda grad att vi faktiskt, mer eller mindre, blir den andre. Och det vore väl hemskt, för ”Vi” bör och får ju absolut inte riskera att förlora det minsta av vad vi är…

…eller hur?

 

Subjektivitetens logik – Akt 20

Prolog:

När vi människor genomfört någonting, uppnått ett mål, fullbordat ett uppdrag, då önskar vi i regel att omvärlden på ett eller annat vis ska få nys om det också. Genom att för en stund stå i strålkastarskenet får vi så möjlighet till uppmärksamhet och – kanske det främsta målet – bekräftelse.

Kruxet är att det i det närmaste alltid finns två sidor av ett fenomen. Den negativa i detta sammanhang inbegriper exempelvis frustrationer, som kan ta sig följande uttryck – beroende på om vi är…

Scen I:

…de iakttagande:

– Men, alltså… skulle det där vara märkvärdigt?

– Måste de alltid sticka upp?

– Hur kan man bara vara så dryg?

– Varför inbillar de sig att de är något?

– Vissa tycks helt enkelt inte ha fått synas som barn!

Scen II:

…eller, de iakttagna:

– Tänk att vissa bara tvunget måste spela likgiltiga!

– Bara för att vissa inte klarar av någonting själv…

– Stackare! Såå lättstötta!

– Typiskt att det alltid ska finnas sådana som enbart kan stava till missunnsamhet och avundsjuka!

– Vissa tycks helt enkelt inte ha fått synas som barn!

Om media, ”de andra” och en svart-vit verkligetsbild – ännu en gång!

Att det hittills har varit en mycket händelserik nyhetsvår är väl en utsaga i paritet med ”en fisk på land kommer att dö”. Det räcker i detta sammanhang att nämna händelserna i Japan eller den politiska utvecklingen i delar av Nordafrika och Mellersta östern. I det sistnämnda fallet har det sannerligen varit synnerligen intressant att följa debatter, kommentarer och dylikt i media och på andra offentliga håll.

Jag fascineras över ett par företeelser med koppling till detta. Den första är just medias reaktioner och agerande. Nyhetsvärde och aktualitet är någonting självklart, så detta hoppar jag över. Däremot inte det faktum att utbrottet och den följande utvecklingen avslöjade vilket intresse det faktiskt finns för den här delen av världen.

Det vanligaste, innan den aktuella händelseutvecklingen, var att nyhetsförmedlandet enbart tog fart då något inträffade som redan bekräftade eller förstärkte en redan rådande och högst förenklad bild. Alternativt att något sensationellt ”smaskigt” – som hajattackerna vid den egyptiska kusten – utspelades. Att det emellanåt praktiskt taget lyste överrumpling och förvirring om media och allmänhet i Västvärlden, då ”revolutionerna” i Arabvärlden utbröt, visar enligt min mening hur dålig vår kunskap är – för att inte tala om hur snäv bild vi har (haft) – egentligen beträffande denna del av klotet.

Ännu mer talande är kanske detta att endast en tidning i vårt land kom med någon form av självrannsakan. I en krönika i Sydsvenska Dagbladet i februari, med koppling till skeendena i Egypten, står det: ”Vi inom medievärlden bör idka lite självkritik när det gäller vår bevakning av Egypten under de gångna decennierna.” Jag anser att det skulle ha stått: ”mycket” eller ”en hel del” istället för ”lite”. I vilket fall som helst är denna krönika verkligen värd att lyfta på hatten åt.

En intressant aspekt i denna kontext är vårt eget tal om demokrati och frihet. Vi väljer vilka vi ska kritisera och peka finger åt eller inte. Vår självbild bidrar till att vi automatiskt drivs till att ifrågasätta eller driva med alla diktaturer eller auktoritära stater – nästan. Tydligen är detta emellertid inte så aktuellt om vi kan (och vill) resa till landet. Vårt turistande bidrar till att en både medveten och undermedveten slöja lägger sig över vår syn. ”Trivs vi som turister”, kan ju invånarna i landet inte ha det särskilt dåligt, eller hur? Egypten har äntligen fått den bilden att krackelera en aning. Känns därmed som att det är hög tid att Thailands ”sol-och-fest-bild” går samma väg.

Den andra företeelsen är ovan nämnda överrumpling och förvirring, som är direkt sammanbundna med just våra föreställda uppfattningar och direkta fördomar. Ja, emellanåt har det också uttryckts direkta tvivel på det som skedde – och sker. Utan tvekan har det tagits för givet att ”de där” (i Arabvärlden) inte är kapabla till att trotsa auktoriteter och tänka själva, eller att den ”muslimska kulturen” inte alls skulle kunna omfattas av synsätt liknande våra egna. Därför anser jag det mest fascinerande i sammanhanget vara de emellanåt krystade ansatserna att till varje pris fortsätta älta ”muslimernas” eller ”islams” omöjliga giftermål med ett liberalt, demokratiskt och/eller till och med sekulärt tankesätt. Detta visar tydligt på att det finns vissa somliga som definitivt är fullblodsintoleranta – oavsett vad dessa själva hävdar inom ramen för sin ”rätt att yttra sig”.

Samtidigt måste en lika viktig som avgörande brasklapp skjutas in. De från vissa håll närmast förbehållslösa hyllningarna av dessa ”revolter” och proteströrelser, och dem som på diverse vis representerar dessa, är förankrade i en lika enfaldig och svart-vit syn på och önskebild av världen som den framställda i föregående stycke. Det är som om man är rädd för att kritisera de avarter som förekommit och förekommer i samband med ”skyddslingarnas” agerande: attacker mot andra religiösa eller etniska minoriteter, samt jämställdhets- och kvinnorättsfrågor – för att ta ett par.

Händelseutvecklingen i delar av Nordafrika och Mellersta östern visar således bara ännu en gång på följande: det stora ansvar media har – och inte alltid lyckas leva upp till – samt att det till synes förenklade och själklara oftast är en chimär.

De där elakingarna…

(Ur ”vårt” perspektiv genom historien tjatiga och något överdrivna mantra)

1600-1900-talen:

Katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katolikerna, katoli…

1900-talets andra hälft:

Kommunisterna, kommunisterna, kommunisterna, kommunisterna, kommunisterna, kommunisterna, kommunisterna, kommuni…

2000-talet - ?:

Muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, muslimerna, musli…

Min åsikt om vissa tycken och tänkanden...

Att störa sig på någon för att denna ser ut på ett visst vis - oavsett om detta gäller kläder, frisyr, dubbelhakor eller fräknar... ...eller att störa sig på någon för att denne talar på ett specifikt vis - bryter, läspar eller har en viss dialekt... ...det är som att störa sig på vissa träd för att dessa har barr istället för löv.

Med detta tar jag rast på obestämd tid...

Ta hand om er och stor kram!!

En kort om oviljan att vidga sina vyer...

Presentera mig inte för den där mannen! Jag vill fortsätta att
hata honom och jag kan inte hata en människa jag känner.

(Charles Lamb 1775-1834)

Extrem- och ytterlighetstänkarnas liv kan inte vara lätt. Det ligger en ironi och paradox i deras förenklingsfilosofi, med sitt ständiga krav på en beredskap gentemot den upplysning som en ökad kännedom om den andre skulle kunna leda till. Sannolikt slösas det i dessa sammanhang mer energi på att hindra från att "öppna upp" än vad det innebär att upprätthålla murarna...

Väst är bäst och "fuck the rest"...

”Väst” eller ”västerlandet” är ett begrepp med rötter redan i det antika Grekland. Den nuvarande betydelsen är dock främst ett resultat av en rad olika företeelser kopplade till den historiska utvecklingen under 1800-talet och framåt.

”Väst” som en av komponenterna i konceptet Occidenten – Orienten framstår nästan utan undantag i ett positivt ljus, medan ”Öst” tycks förbli det som ruvar i de negativa skuggorna. Ja, i nästan allt jämförande drar det där Österlandet det kortaste strået. Och då ett negativt fenomen hos oss i Väst tas upp till diskussion görs det sällan kopplingar till dess egentliga existens i just väst, utan det faller mer än gärna en kommentar som associerar till något typiskt ”östligt”. Man kan då få höra uttryck eller ta del av utsagor som ”orientaliskt kaos”, eller ”primitivt som i Öst”, eller (mer lokalt förankrat) ”rena Balkanmetoderna”.

Det är i sådana situationer jag kan bli ganska trött och följaktligen emellanåt hemfaller åt rena snobbismen/elitismen och blir en raljerande, elak och odräglig ”bättrewisser”…

Ett exempel är det dagsaktuella temat kring religionerna som kulturbärare par excellence. Hos oss i Väst talas det gärna om kristendomen som ett av fundamenten (och ofta som ”Fundamentet”) på vilken vår ”Västerländska” civilisation – dess historia och kultur – vilar. Västerlandet och dess kristendom mot Österlandets islam. Utveckling mot bakåtsträveri och bla-bla-bla…

Alltså… öhm… hur bakåtsträvande och primitiv har inte vår ”västliga” kristendom framstått i en mängd olika sammanhang genom tiderna? För att inte nämna diverse (protestantiska) frikyrkors och dess representanters insnöade tankegångar eller ageranden, och i synnerhet den katolska ”grenens” avarter de senaste åren..?

Kristendomen som en slags garanti för ”upplysning och förnuft” kontra islams ”medeltidsartade” och fanatiska tro? Jo, tjo!

Kristendomen… förresten… Den är ju en avknoppning av judendomen. En sekt som ”avföll” från en tro, vars ursprung finns i det Östliga Medelhavsområdet under antiken. Som sådan är kristendomen inget annat än ett ”östligt” fenomen…

Västerlandet är ju såå välutvecklat… Håhå-jaja…

Att studera beteenden och skeenden i kassaköer är både upplysande, fascinerande, underhållande och ilsktriggande...

Då jag i morse lämnade Willys på Limhamn, efter att ha inskaffat frukostingredienser, kunde jag konstatera att jag har tröttnat rejält på två företeelser. Den första är denna om…

… att vissa somliga bland oss representanter för västerlandet är så låsta i sina uppfattningar om ”de där” (främst personer vars yttre, bland vissa somliga, reflexmässigt framkallar etiketteringen ”muslimer, turkar eller blattar”) och deras syn på kvinnan och hennes skyldigheter (rättigheter anses inte existera enligt dessa somliga) och bla, bla, bla…

Jag upplever närmast dagligen situationer som lämnar feta fotavtryck i sittmuskulaturen på dessa uppfattningar. Just i kassakön i morse fick jag åter stifta ”bekantskap” med ett par, som jag sett ett halvt dussin gånger det senaste halvåret. Här vore ”den lättjefulle och självgode västerlandsmachon och hans lilla sydöstasiatiska vännina” en passande etikett.

Den första gången jag såg dem trodde jag i min naivitet att den drygt trettioåriga kvinnan tillhörde hemtjänsten och var hjälpreda åt en man i fyrtioårsåldern, som var lätt funktionshindrad. Kvinnan, som är ansenligt mycket mindre än mannen, kör alltid en full varuhusvagn, lyfter ur i kassan (hur tung varan än är) och fyller sedan påsar till bristningsgränsen. Mannen går och står hela tiden bredvid utan att bidra. Nåja, han betalar för varorna, men kan också sträcka sig till att ta en av påsarna – om dessa är tre. Hur det ser ut i det där ”västerländska” hemmet vågar jag inte spekulera i…

Den andra företeelsen är denna om…

… att konformistbenägna i min omgivning gärna uttrycker ett: ”du är ju för känslig”, ”bry dig inte så mycket” och ”det är väl ändå inte så farligt?”…

Jamenvaf..? Om ingen hade gnällt och knorrat i dessa och liknande situationer, hade vi ju fortfarande haft ett paradis här i Väst – där bekvämlighetens och själtillräcklighetens burka… oj, förlåt… slöja fortsatt att hindra oss från att se vår ”såå välutvecklade civilisation”…

Outforskade delar av Världen? Det är bara att leta på vår egen kontinent!

Har sett ännu ett avsnitt av Kinas mat på SVT och har återigen den där irriterande känsloblandningen jag haft sedan jag började följa serien. Glädjen och upprymdheten över att uppleva hur min världsbild breddas och fördjupas solkas av den samtida frustrationen över hur lätt det är att ”styra” och ”forma” bilden av vår omvärld för den bredare allmänheten.

Jag ser det bara som positivt att få djupare insyn i ett landområde på andra sidan klotet. Ett landområde vilket fram tills för bara ett årtionde sedan fortfarande främst var associerat med världens största befolkningsmängd, samt ett auktoritärt statskick vars politiska ideologi i stort sett har förkastats i Väst. Landets växande ekonomiska betydelse – och därmed globala inflytande – är främsta orsak till det allt högre värdet på ”nyfikenhetsmarknaden”. Kina har blivit coolt, häftigt och allsköns annat positivt enbart på grund av att den västliga ”finansvärlden” fått nya marker att husera på. För några år sedan speglades detta "nya intresse" av serien om dess natur. Nu – i den kulinariska trendens svall – är det maten som är attraktiv för tv-programsindustrin. Kina ”ligger i tiden”. Kina ”är på”. Kina är ”inne”…

Fortfarande: jag ser det enbart som positivt att perspektiven på vår omvärld ökar; att vi lär känna och någorlunda kommer närmare ”de andra” samt dessas kultur och historia.

Vad som däremot stör mig, är att det i detta sammanhang aldrig tycks kunna finnas en jämn fördelning. När ska det komma lika ingående och genomarbetade dokumentärer och informativa serier om Afrika eller Sydamerika? Eller varför inte om (ur ett västligt perspektiv sett) ”lågstatusterritorier” som Mellersta Östern eller det som – så generaliserande och godtyckligt – kallas Östeuropa?

Det är främst i samband med det sistnämnda jag emellanåt är på gränsen till att få fnattattacker. Givet de fördomar och stereotyper visavi ”Östeuropa” – för att inte nämna ”Balkan” – som fortfarande klart kan skönjas inte bara bland folk i allmänhet utan även hos mediarepresentanter och politiker i västra Europa, vore det väl en prioritet att belysa dessa delar av vår egen kontinent? Att veta mer om andra delar av Världen än sitt eget ”närområde”, och dessutom matas med information som väcker ännu mer intresse för de avlägsnare delarna, känns i detta sammanhang inte bara som något absurt, utan som direkt korkat. Existerar verkligen en ärlig önskan om att uppnå en så kallad europeisk integration – eller åtminstone någon form av gemenskapskänsla – från beslutsfattande håll, vore väl första prioritet att just upplysa oss i ”västra Europa” om det som i de flesta bemärkelser fortfarande är ett Terra Incognita i vår egen lilla Världsdel?

Jävig? Moi? Må så vara! Jag anser det icke desto mindre ligga till enligt ovan framställda framställning…