Vackert om tystnaden

Med tanke på hur det idag kan se ut i media, eller vad man kan uppleva i samtal eller diskussioner, känns följande budskap angelägnare än på mycket länge (kanske någonsin?). Att verkligen ta sig tid och tillåta sig själv bara vara...

Se hur naturen - träd, blommor och gräs - växer i tystnad; se stjärnorna, månen och solen, hur de rör sig i tystnad... vi behöver tystnad för att få möjlighet att röra själar.

(Moder Teresa 1910-1997)

Minnen... samt ett poesiförsök...

Ämnade under gårdagskvällen att rensa ut bland katastroferna till "arkiv" i ett par av skrivbordslådorna, men lyckades bara delvis... Känns som om det vore hög tid att rensa ut också i det sentimentala och nostalgiska parti man utgör som individ - fastnade alldeles för länge bland anteckningar och utkast till diverse texter och berättelser, som väntat i över ett decennium på att återupptäckas...

Kunde hursomhelst konstatera att man förändrats (till det bättre, förhoppningsvis)... Det blev till slut ändå en rejäl klump med papper som åkte ner i pappersåterförbrukningskassen. Och så fanns det vissa alster som fullkomligt glömts bort, men som väckte minnen från föregående sekels sista årtionde. Det var sannerligen en turbulent era vad relationer beträffar...

...vilket följande banala snutt - slarvigt nerklottrad på ett begagnat kuvert - vittnar om:

Kärleksfrustration II

...en blick
ett ord
ett namn

ett leende
en smekning
en kyss

bitterljuva minnen
av löften
om något
som aldrig
blev av...

Hyllning till språket...

Kände kort och gott för att presentera en dikt jag gillar väldigt mycket. Den är skriven av Sigitas Parulskis - litauisk dramatiker, författare och poet - och ingår i en samling med titeln Mortui sepulti sint (Låt de döda begravas).

Håll till godo!

Språket

Om språket vore ett träd

skulle jag plantera det

också i död jord

om språket är ett träd

är mina armar för korta

för att nå dess frukter

om språket blir ett träd

skall dess eld värma längre

än helvetets flammor

Värd att upprepas...

Den följande dikten var ett av mina allra första inlägg. Den tillhör en av mina absoluta favoriter och är en fantastisk uppmaning till var och en av oss - och till våra drömmar. Jag stötte på dikten i en dokumentär om den CP-skadade ståuppkomikern Jesper Odelberg, som jag betraktar vara en mycket tilltalande och inspirerande personlighet.

Diktens upphovsman är dock dramatikern, manusförfattaren och skådespelaren Kent Anderssons (1933-2005).

Läs, njut och begrunda:

Vi går alla omkring med en vinge


Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir till en börda för oss
som vi måste smyga med.

Vi hade nog kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare
och alla dom praktiska, taktiska
nitiska, kritiska
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:

Du kan väl inte flyga!
Håll dig på marken, din envingade djävel!

Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!

Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång

Tänk om våra vingar finge
flyga tillsammans en gång.