Den anglofila monotonin...

Fann en anteckning (i högen av papperslappar med diverse grubblerier, infall och liknande som producerats innan bloggen kom till) angående den närmast överväldigande dominansen av humor- och underhållningsprogram från Storbritannien och USA – i synnerhet gäller detta reklamkanalernas utbud. Tyvärr hade jag inte klottrat ner vilken källa anteckningen har sin grund i, men jag vill minnas att det rörde sig om ett svar i en av våra stora dagsblaskor – från en TV-kritiker – med koppling till nämnda företeelse.

Svaret var framställt apropå frågan om varför de svenska TV-kanalerna uppenbarligen inte är villiga att köpa in underhållning från länder utanför den anglosaxiska sfären och innehöll flera argument jag finner sakliga och övertygande – som exempelvis: ”igenkänningsfaktorn” och ”den höga kvalitén”. Och en eloge måste absolut ges åt förbehållet för lättköpt amerikansk ”underlivshumor”. Framställningen om ”den kulturella närheten” kan jag dock bara delvis ställa upp på, eftersom denna bara skulle kunna appliceras på Storbritannien.

Vad näsborrarna tydligen hade utvidgats av (och orsakat anteckningen) var argument som: ”vi förstår engelska bäst” och ”brittisk humor håller genomgående högsta klass – främst jämfört med italiensk visa-tuttarna-humor eller tysk tappa-kalsongerna-dito”.

Okej? Men går det inte att köra på med textremsor? Eller saknar vi översättare kunniga i andra språk än engelska? Jag har i minnet det språkligt betydligt mer diversifierade tv-utbudet under 70-talet – med komiska filmer från Frankrike eller (dåvarande) Tjeckoslovakien, för att ta två exempel – som faktiskt gick hem hos tittarna.

Och så det där med italiensk respektive tysk humors kännetecken. Jäpp, det ligger en hel del i det. Men, är i vanlig ordning långt ifrån en sanning. Att brittisk humor har obestridliga pärlor som Monty Python-gänget, Fawlty Towers- eller Black Adder-serien är ett faktum. Hur många är det emellertid som minns den billiga snubbel- och underklädshumorn, samt andra barnsligheter, som var Benny Hills signum?

Många av den där TV-kritikerns argument känns i detta sammahang mest som en dålig och krystad ursäkt för en uppenbart växande bekvämlighet och okunskap (hos både TV-producenter och tittare) om världen utanför den anglosaxiska…

En kul en...

Givet senaste inläggens något svårmodiga eller bitska innehåll känns det som hög tid att balansera upp det hela med något mera lättsinnigt. Ett citat som exempelvis ger en kul bild i skallen kanske? Jupp, så får det bli...

Den värdinna som bjuder på för starka cocktails 

får vara beredd på att hennes krukväxter dör.

(Jacob Paludan 1896-1975)

(Illustrationen ursprungligen från följande länk: http://blog.redfin.com/losangeles/2008/04/many_buyers_playing_the_waiting_game.html )

Nöjen i det hårda 70-talets tecken - 6!

Fredax igen...

Dax för en aning avslappning (nåja) medelst lite mer av den hårrda råkkens historia... Jojomensan... ett litet bidrag från mina absoluta favoriter bland "råkktrubadurerna"!

Således: ha en angenäm helg, ge någon ni känner en kram och ta hand om er!

Nöjen i det hårda 70-talets tecken - 5!

Mjahapps...

Helgen på intåg som ett yrväder. Brukar betyda fest eller andra former av "rekreation". Vad kan då passa bättre än att dunsa in ett bidrag med undertecknads egna husgudar? Jupp, så får det bli...

Angenäm och tillfredsställande helg tillönskas allesammans!

Nöjen i det hårda 70-talets tecken - 4!

Klånk!

Så tykkte man det var dax för... Hmm... är uret redan så mykke? Jamen då blir det ju en go´nattvisa!

Sov sött, allesammans!

...firande!!

Att man inte ramlat över denna snutt själv...

Jallafall... Min högst respekterade och omtyckta kollega kloktok kom med en "present" bloggens Årsdag till ära, vilken jag absolut menar måste "delas med av"... Att dela glädjen är ju att mångaldiga den!

Tack, kloktokskan - du är ett riktigt ljus!

TJOHO!!

Nöjen i det hårda 70-talets tecken - 3!

Duns! Nytt bidrag ur "arkivet"...

Råkk e gått!!

Nöjen i det hårda 70-talets tecken - 2!

Liksom av bara farten... ...för att det är kul...

Här är en till!

Angenäm dag önskas!

Nöjen i det hårda 70-talets tecken!

En bloggkollega efterlyste för en tid sedan mer av hårrd råkk på det här stället...

Givet senaste tidens allvarsdominans känns det vara hög dax för litta förkovring i de instrumentala och sångmässiga små nöjenas tillvaro. Låt se... varför inte grunda med nostalgi? Lite... hmm... nej, mycket av årgång 70-tal...

Jupp, den första i en kavalkad favoriter från nämnda årtionde...

Håll till godo!

Inte dags snart att ta av de engelskspråkiga glasögonen?

Känner inte många som fullkomligt ignorerar och till varje pris söker undvika att på något vis komma i kontakt med underhållningsindustrin från ”över där”. Själv betraktar jag denna företeelse som alltför extrem åt sitt håll. Allt som kommer ut ur Hollywood – eller, för den delen, den övriga engelskspråkiga film- och serieproduktionen – är inte enbart ytlig eller lättillgänglig ”skräpmat”, som huvudsakligen omfattar kärlekskomedier eller actionrullar. Och det finns tillfällen då även denna form av förströelse kan ha sin plats i min tillvaro. Att bara käka enligt kostcirkel och sunda rekommendationer är i mina ögon en form av fanatism, för att inte säga snobbism…

Det finns dock en aspekt som i allt högre grad både provocerar och oroar – och samtidigt också fascinerar. Jag tänker på det fantastiska som främst jänkarna, men i många fall även britterna, bjuder på via bioduken eller data- respektive TV-skärmen: det faktum att de via en specifik brytning plötsligt ”talar” tyska, ryska, franska eller vad det nu kan vara för främmande språk. Många gånger inleds ”språket” visserligen med en mening eller replikskifte på originalspråket, men övergår därefter kvickt till engelska med originalets accent. Värst är de exempel där en berättelse utspelas i eller handlar om ett fiktivt land eller en påhittad folkgrupp, vilka närmast utan förbehåll utgör ”the bad guys” och placeras i den (uppenbarligen fortfarande) diffusa delen av östra Europa, Centralasien, Afrika eller någonstans i Sydamerika.

I mina ögon är denna form av ”autenticitet” inte bara sämre än kass, den är direkt rutten. Den innehåller tendenser till en godtycklig samt självklar och självpåtagen rätt till att presentera ”verkligheten”. I ljuset av de senaste dryga femton åren av exempelvis realistiska filmer eller serier – i synnerhet sådana som behandlar andra världskriget (exempelvis Rädda menige Ryan, Den tunna röda linjen eller Band of Brothers) – känns det något obehagligt att denna produktion av stereotyper och förenklande ”självklarheter” fortgår. Tyvärr ser jag heller ingen ljusning på sikt. Denna hegemoni, som de sämsta aspekterna av den engelskspråkiga underhållningsindustrin har, kommer med största sannolikhet att bli svår att bryta. I synnerhet som vi i norra Europa får en allt starkare förankring i den anglosaxiska kultursfären, och eftersom verklighetsflykt i form av lättsmälta och ytliga nöjen tycks ha en så hög prioritet i vår så högt utvecklade men stressade nutid…

Kärlek II...

Skulle ju återkomma under söndagen... och det löftet sprack som en överspänd såpbubbla. Ursäkter? Näääh... ...ger man sig "in i leken", får man tamigsjuttsingen också tåla den. Kan dock konstatera att jag fortsättningsvis ska se till att jag har en extra fridag efter en tuff arbetsperiod och innan själva avresan till ett kärt emotsett evenemang som SRF!

Tjahapps... smälter fortfarande intrycken från mitt senaste besök på festivalen. En del nya upptäckter, en del bekräftelser (på att de gamla är äldst) och en del besvikelser (för att de gamla är äldst). Mycket go´ musik och tillika underhållning. Kul folk, några nya bekantskaper och ett bevis på att världen (åtminstone de hårrda råkkarnas) är ytterst liten...

...den sistnämnda händelsen är kanske mest värd att återge - då den är direkt kopplad till kärlek. Kärlek till musik, vill säga - till hårrd råkk, för att vara mer specifik! Skrev i ett av inläggen, från råkkfestivalen förra året, om ett trevligt och intressant möte. Jag stötte då ihop med tre syskon från Sao Paulo i Brasilien - vilka hade rest till festivalen enkom för ett bands skull (och för att på köpet få uppleva Skandinavien).

Under fredagens första spelning (med ett av de absoluta favoritgängen - Iced Earth) stod jag längst fram likt mig själv i tonåren. Under det att jag och alla bröder och systrar inväntade bandets entré, ställde sig två unga damer och en lika ung herre bredvid. Mitt halvt frånvarande tillstånd landade på jorden i det ögonblick ett bekant språk nådde trumhinnorna. I ett och samma andetag ursäktade jag min framfusighet och frågade om de möjligtvis var från aktuella land.

Följande dialog följde (hyfsat nära det framställda):

- Yes, we are from Brazil, svarade en av töserna. How did you know?

- I actually didn´t. I just took a chanse.

(Skratt från alla tre)

- So, from which city are you?

- (Samma tös jublande) Sao Paulo!

- No kidding!? I met three of your countrymen last year - at the Anvil-gig! They were also from Sao Paulo. And they told me they travelled all the way to, first and foremost, see Anvil.

- (Den unge mannen ler brett) Were they sibblings? Two guys and a girl? One very fat and the other tall and slim? And the sister a beauty?

- Yeah!You know them?

- (Båda töserna fnittrar unisont) We are from the same part of Sao Paulo...

Mycket längre kom tyvärr inte vår konversation. Bandet presenterades och satte igång en av festivalens bästa spelningar. Under denna trängde sig ett gäng överentusiastiska medbesökare emellan och jag kom ifrån de tre brasilianska diggarna av hårrd råkk. Synd. Det hade varit kul att få önska att de framförde en hälsning till syskonen jag träffade året innan.

Världen är bra liten (emellanåt). Kärleken är dock större - och gränslös!!

Nu är det bara att njuta av sommaren!

Kärlek till er alla! =o)

Det är kul att svära i sin egen kyrka - för tredje gången...

Jahapps, nu vankas det några dagars semester och festival med hårrd och metallisk råkk...

Vad kan då passa bättre än att än en gång häda en smula. Råkken som fenomen påstås ju vara rebellisk och då borde ju det självklara vara att driva med det heligaste i sammanhanget - företeelsen själv. Närmare bestämt tänkte jag det kunde vara kul att framställa det gäng som blev min egen ...f´låt... "rolling stone".

Snuttarna som komma skall visar Kiss med en av deras absolut största hits. Ironin i sammanhanget är att det knappast kan kallas orkesterns hårrdaste visa (som fjortonåring blev det plötsligt pinsamt att tillhöra beundrarskaran - de übersminkade grabbarna skulle ju vara tuffa ju)...

I vanlig ordning inleds framställningen med originalet, för att följas av... av... Ja, det får i alla fall mina fundament att skaka av glädjeljud...

Önskar en go´ resterande vecka och en ypperlig helg! Syns på söndag!!

Apropå Zlatte Blatte...

Tittade på en match idag... Blev glad - mycket glad! Fick underhållning och fick se ett omtyckt lag - vårt lag - öka på sina chanser till att avancera till ett visst slutspel kommande år...

Läste reportage, inlägg och kommentarer i några av de största blaskornas nätupplagor eftråt. Ömsom log, ömsom skakade på skallen. Sportens värld tillhör de mest svart-vita som existerar på detta gruskorn kring en liten ljusboll någonstans mitt ute i ett växande vakuum. Mestadels hyllningar eller gnäll... sällan något nyanserat...

Några av förståsigpåarna är i mina ögon bättre än andra. Skriver tilltalande... tänkvärt, roligt och träffande... Herr Birro i Knäpppress... f´låt... Expressen är en sådan. Dennes senaste blixtblogg var (och är liksom hans krönikor allt som oftast) kul läsning. Måste dock opponera mig i en bemärkelse. I texten figurerar meningen: "Tre mål av en spelare som massor av svenskar inte ens vill se spela från start."... I denna mening finns ett fel - ordet "svenskar"!

Zlatan är en av våra bästa (visst - medhålles å det fullständigaste - tidskontexten spelar betydelse) spelare någonsin. Att vissa somliga (som kallar sig "svenskar") inte vill att denne ska spela, innebär faktiskt ingenting annat än att de egentligen inte vill landets bästa (i herrfotbollssammanhang). De vill bara sin egen trångsynt låsta visions bästa.

Slutsats: vissa somliga borde egentligen inte få bära etiketten "svensk"... utan Egoist (av den destruktivaste sorten)...

Nu ger vi gödsel i detta och ser med förhoppningar fram emot ett nytt göttigt slutspel för våra grabbars räkning!

Tjoho!!!

Ha ha ha!!!

Påminner om diverse drömmar jag kunde ha som barn - och fortfarande har alltemellanåt...

Trevlig helg!!!

Det är kul att svära i sin egen kyrka - för andra gången!!!

Tänkte inleda min nya bloggtripp som den senaste abrupt avslutades...

Tycker som sagt det är kul att kunna driva med mycket av det jag själv håller för "heligt". Kort och gott står nästa råkkgäng på tur att få en släng av den parodidrypande sleven.

Queen tillhör de största inom den hårdare råkkens släkte. Freddie Mercury (1946-1991) var en fantastiskt sångare och Brian May en intressant gitarrist, vars självdesignade bräda hade ett verkligen eget sound. Den bredd som gänget representerade har knappast många andra lyckats matcha: från ren Speed Metal, via rak råkk, till disco och funk. Färgrikare kompott får man sannerligen leta efter.

Stycket som kommer att presenteras i först seriös version, följt av parodin, har säkerligen de flesta en viss hum om. Deras mest kända låt, bredvid We will rock you och We are the champions, är sannolikt den månggenrerepresenterande Bohemian Rhapsody.

Alltså... mycket nöje!!

Det är kul att svära i sin egen kyrka!!!

Är av åsikten att en sund inställning till sig själv inbegriper att medvetet blicka ”inåt” och sätta sig själv under lupp. Till detta kommer att ha en relativt frisk självdistans till det man vurmar för och har en särskilt starkt känslomässig anknytning till. Saknas förmågan sticker jag inte under stol med att jag anser att man är farligt långt inne på fundamentalismens stig – eller extremismens hav.

Det torde knappast ha undgåtts att märka att en företeelse som ligger mig särskilt va… fel – hett ska det va`… hett om blodpumpen är: hårrd råkk! Och lika mycket som jag älskar mycket av musiken inom ramen för genren, lika mycket uppskattar jag när det drivs med densamma – oavsett om det gäller själva musiken, eller någonting annat som har direkt koppling till företeelsen som sådan. Och det är ganska lätt – för att inte säga tacksamt – att göra satir eller på annat vis skoja med hårrd råkk. Särskilt med tanke på den image och atmosfär den, och kanske i synnerhet vissa av dess representanter, omgärdas av.

Det blir emellanåt ganska svårt att inte dra på smilbandet inför vissa subgenrers eller gängs övernitiska gravallvar och närmast påtagliga oförmåga till självdistans. Hursomhelst är det infernaliskt kul om och när det görs något upptåg knutet till det beskrivna.

Ett gäng jag är hyperglad i visavi musiken är Judas Priest (för att uttrycka mig torrt). Samtidigt har deras image – med bland annat ”läder och nitar” – ibland snubblat långt över gränsen till det löjeväckande. Machoattityd, muskler, ”tuff & hårt” och musikalisk ekvillibrism i kombination med en emellanåt till synes förekommande brist på självironi öppnar upp för vem det vara må som vill driva lite med dem (för att uttrycka mig knastertorrt). Som i videosnutten som följer…

Tänkte dock först presentera ”originalet” och först därefter den blasfemiska (och något komprimerade) slutprodukt någon gett sig tid att göra – och som fortfarande får mig att garva så jag får kramp!

Ha´t bästast, mina vänner - och med glimten i ögat till alla mina medhårrdråkkare!!!

En kärleksberättelse...

Kom över följande animerade berättelse via en vän på FB. En gripande föreställning vars symbolik kan överföras på mycket i vår moderna värld och tillvaro. Främst tycker jag dock den på en och samma gång är vacker, kuslig och sorglig...

Håll till godo!

Exorcism för ett musikstycke...

Är på god väg att få ett ordagrant frispel...

Tittade på avslutningen av P3-galan i förrgår kväll, efter att ha kommit hem från eftermiddagspasset på jobb. Retade mig på att ha missat den hårrda råkkens bidrag och inslag, men gladdes med en artist jag beundrar för att hon verkligen tyx vara sig själv: Robyn...

Och nu är jag totalt på väg att spåra ur...

Ok, skärpning! Och fokus på det egentliga...

Bland alla uppträdanden och gästartister fanns en av alla dessa jag aldrig hör talas om, eftersom jag inte lyssnar på radio. I alla fall sker det alltid till följd av tillfälligheter och liksom i förbigående - som på arbetet, eller hos någon bekant som inte strypt tranistormanicken...

Jamenvaf.. till saken!!!

Alltså... denna Lykke Li framträdde med ett nummer som satte sig som tuggummit under skosulan. Ja, som totalt dränkte min hjärna och självbevarelsedrift i klister. Hela bannade dagen igår och fram till skrivande stund har den där refrängen snurrat runt inuti skallen. Och irritationen blir definitivt inte mindre av att musikstycket egentligen ingår i en genre som jag ytterst sällan frivilligt tar mig tid att lyssna på...

Ja, jag har kollat upp artisten ifråga och konstaterat att de övriga alstren inte det minsta talar till min hörsel och mitt tycke. Det är bara den här aktuella kompositionen som i sin envetenhet lyckats tapetsera insidan av min arma skalle. Jamennivetjusjälvavilketjäklaeländejagmenar!! Eller??

Hursomhelst sägs det att en väg att bli av med en fobi, mara, tvångstanke eller dylikt är att helt enkelt konfrontera företeelsen. Således gör jag det genom att publicera den infernaliskt hemsökande låten. En rätt och slätt fantastisk liten skapelse med sin närmast meditativa refräng och aningen suggestivt kryddade musik...

Vassegoa, mina vänner!

Utan ord...

Det blir bara en sketsch idag, gott folk...

OBS! Missa icke!

Syran och metallsmältartemperaturen som alstrades i mig innan, under och efter föregående inlägg för några timmar sedan är över. Nog om detta och över till en väsentlighet...

Ikväll visar SVT en av mina absoluta favoritrullar och denna rekommenderar jag med både inlevelse och hetta för alla som eventuellt inte haft förmånen att ta del av den! Det är en rysk film med titel Brända av solen och utgör en ytterst tilltalande och vacker berättelse om en oerhört dyster period i vårt östliga grannlands historia.

Jag väljer inte att skriva så mycket mer än att ni gärna får ta del av den här lilla snutten, vilken innehåller en liten beskrivning av vad som väntas i detta historiska drama.

Angenäm titt önskas!

Allt gott allesammans!