Ordspråk, talesätt and grubbels

"Nu går skam på torra land" är en fras vi alla sannolikt har stött på någon gång... vare sig det varit i en text, hörts på radio eller i en diskussion man man råkat bli "vittne" till, eller något som ingått i en diskussion eller ett replikskifte man själv deltagit i.

Men då måste jag fråga följande: innebär frasens betydelseinnehåll att Skammen vanligtvis befinner sig i blötare miljöer? Typ ett sumphål eller liknande??

Fan vet... eller?

Ja, min själ...

Det är knappast någon nyhet att ett språk är ett fenomen i ständig förändring, samt att förändringsprocessen skjuter fart då kommunikationskanalerna och -sätten ökar i antal. Detta utmärks bland annat av att nya eller lånade ord och fraser typ kommer in i vardagsjargong likväl som i fackspråk… liksom – vilket lätt går att googla på nätet, om man nu vill fördjupa sig i temat.

Vidare utmärks nämnda process i de fall då ords och frasers innebörd ändrar mening – som ordet ”förvisso” vilket idag nästan uteslutande brukas i bemärkelsen ”visserligen” (vilket även accepterats på officiell och akademisk nivå), istället för den ursprungliga innebörden ”otvivelaktigt” eller ”fullt och fast”. Och detta sker mestadels helt omedvetet… liksom, typ…

Men vart har då de ord och fraser – vars bäst-före-datum gått ut – tagit vägen? Är det bara de äldre ”som inte vill eller kan hänga med längre”, eller de på något vis omvärldsisolerade, som fortfarande kan tänkas yttra ett ”dra dit pepparn växer” eller till och med ”släng dig i väggen” när det allt enligt tidsandan är på eller inne att säga ”fuck off”?

Hade (uppenbarligen) något tråkigt på arbetet för en tid sedan, eftersom jag började tankegnugga ett uttryck jag är helt hundra på att inte ha hört under det nya millenniet – använt det har jag inte (undantaget i sammanhangen som beskrivs i det följande). Frågade några kolleger, som representerar olika generationer, när de senast hört eller själva hade använt uttrycket ”ja, min själ”. Satte dem tydligen på pottan eftersom svaren i bästa fall blev vaga, förutom ett exempel där personen med fast övertygelse svarade att en moster uttryckt sig så under senaste släktmiddagen – för något år sedan. Givet personens ålder, måste denna moster ha varit tonåring under andra världskriget…

Således… inför kommande helg… vilka åldersstigna eller töntiga ord eller fraser har ni där ute inte hört eller använt senaste decenniet? När hörde eller använde ni själva frasen ”ja, min själ” senast?

Just det... önskar eder allesammans ett angenämt och sympatiskt veckoslut!

Trög start...

Märkligt vad svårt det ska behöva vara att kåmmbakka... 

Det känns emellanåt som om tankeverksamhet och åtföljande skrivande närmast fungerar likt de maskinerier som ger mest och bäst effekt ju mer man sliter på dem. Har puttrandet, stånkandet och pustandet legat nere en längre period tycks maskineriet själv ha glömt hur det egentligen går till för att först lyckas starta och sedan också driva det. Visst, tanken är återfylld, men det som egentligen ska till verkar vara samarbetsvilliga tändstift samt ett fungerande direktinsprut av bränsle. I de här ögonblicken är man nog mest lik en åldrad bil som hela vinterhalvåret stått still i ett dragigt garage norr om polcirkeln...

Och likväl så märkligt att det ska vara så trögstartat. Har ju definitivt inte varit inaktiv vad texter beträffar den senaste dryga månaden. Dels har några nya berättelser påbörjats, vars idéer poppat upp strax efter nyåret. Men främst har det svurits och svettats över att få till en i möjligaste mån säljande projektplan och ansökan till de nyutlysta forskningsutbildningarna på universitetet i Lund.

Och så sjunker blicken ner mot senaste inlägget för inspiration... bara för att konstatera att det där helguppehållet blev längre än vad jag själv trodde...

De rullande textremsornas värld…

Har hittills kommit säkerligen närmare halvdussinet inlägg som berört temat ”etiketter” och hur vi människor handskas med dessa – i synnerhet företeelsen ”etikettera varandra”. Här är ett till…

Etiketter, ja… dessa ”innehålls- och prisdeklarationer” har definitivt en positiv sida i det att de hjälper oss att kategorisera, sortera, organisera och strukturera vår tillvaro och allt som hör därtill. Således utgör företeelsen en grundläggande och därmed självklar komponent i vår existens och dess fortbestånd.

Som alla fenomen har dock även detta negativa aspekter. Till dessa hör i stigmatiseringar och/eller demoniseringar enskilda eller grupper. Men också det faktum att vi i mycket hämmas och begränsas i vår förmåga att ”tänka utanför ramarna”. En grovt förenklat exempel är: ”alla röda bär är giftiga”. I fallet att en grupp skulle ha enbart järnek (den giftiga) och röda vinbär på sitt ”territorium”, vore etiketten i sammanhanget bara halvt sann (eller falsk om man vill det istället) och orsak till att en ytterst viktig c-vitaminkälla vore ”icke tillgänglig”.

Tillvaron är således sällan så konkret, enkel och svart-vit som vi många gånger föreställer oss eller önskar. Detsamma gäller oss själva. Och här inträffar ofta ett både intressant, roande och skrämmande fenomen. Om vi har fått en negativ stämpel utifrån en rumsligt och tidsmässigt avgränsad händelse och denna blir den dominerande – eller i värsta fall enda – etiketten ett växande antal nya individer i vår omgivning kommer i passiv kontakt med, då känner vi oss förnärmade och kränkta över att de inte haft lusten eller kunskapen att ”gräva lite djupare” eller sökt ”nyansera” sin information om oss. Men, vi kan själva i nästa andetag göra exakt detsamma och då likväl anse oss som objektiva.

Visserligen fungerar, agerar och reagerar vi enligt ett visst grundläggande (fixerat, om man så vill) mönster, som är ett resultat av kulturella och genetiska faktorer. Och vi reflekterar egentligen inte särskilt medvetet kring detta. Men blir vi på något vis ombedda att direkt analysera en reaktion hos oss, sker det sannolikt ganska ofta att vi inser att vi också kan variera vårt agerande och våra reaktioner beroende på situation och/eller ”personlig dagsform”. Med andra ord är det där mönstret betydligt spretigare än vi kanske önskar oss eller vill erkänna för oss själva – och andra.

Därför kan jag inte låta bli att fråga mig om det inte vore som mest fruktbart om vi i allt mindre grad och allmänt såg diverse företeelser och ting – men i synnerhet både oss själva och andra – som ”permanenta etiketter”, och istället började betrakta det hela utifrån konceptet ”rullande textremsor”…

Ja, tanken tilltalar mig – i synnerhet vad oss människor anbelangar. Alla är vi (som) rullande textremsor. Innehålls- och statusdeklarationen varierar med situation och dagsform! Men, också för att var och en av oss – inbegripet alla innan och alla efter oss – ”kommer och går”… och för att vi alla under resans gång har minst ett personligt budskap att komma med…

I begynnelsen...

Lite högtidligt påstås det att "I begynnelsen" var Ordet"...

Var det inte snarare att så att det var Tanken som startade det hela? Och med tanke på hur det hela i vissa bemärkelser har utvecklats, tycker jag det verkar vara mer än rimligt att vi ställer oss frågan om inte ordet följdes av en Rapning..?

Överskottsgrubbel...

Sorterar alltemellanåt i kaoset av papperslappar, kvittobaksidor eller liknade, där jag klottrat ner diverse infall, iakttagelser eller mer eller mindre seriösa reflektioner. Hittar alltsomoftast några stycken som bara består av ett ord eller en fras och lyckas då många gånger inte minnas vad som vid det givna tillfället hade skuttat runt under hjässan. Sparar dock dessa "överskott" eftersom erfarenheten visat att de trots allt kommer till nytta av och till under det att framtiden rinner in under fotsulorna...

Följande fras satt jag och begrundade medan jag under morgonen smaskade i mig ett päron:

Äpplet - kunskapens frukt...

Följande knas ploppade plötsligt upp (Sorry - i förskott!!):

- Varför det? Det är ju citrusfrukterna som är de klyftiga...

Vackra ord...

Gör varje höst många turer - solo eller med sällskap - ut i markerna runt om vår tredje största stad för att plocka svamp. Och då för att helst försöka finna min favorit; den stolte fjällskivlingen. Under en av dessa ensamma vistelser kom jag mer att bara långsamt gå omkring i ett närmast meditativt tillstånd än att verkligen fokusera på att finna godsakerna. Då jag så att säga tog en paus i min rekreation och satt på en av de högsta punkterna i den glesa skogen - med vy över en vackert öppen sänka under mig - slog mig tanken att ordet frid i mina öron är det vackraste i vårt språk.

Har idag återigen funderat kring det här med vackra ord. Har vridit och vänt på dem. Satt dem i diverse sammanhang som minnet frambringat, och kan bara konstatera att jag fortfarande anser det nämnda ordet vara det vackraste. Till detta vill jag lägga ordet förlåt.

Frid och förlåt...

Vilka är dina favoriter? Vilka ord anser du vara de vackraste i vårt språk?

”Talande” exempel på en destruktiv inställning...

Att vi – eller åtminstone vissa somliga bland oss – människor (fortfarande) har en minst sagt vriden syn på och inställning till naturen demonstreras kanske tydligast i våra språk. Det som inte kan exploateras, eller på minsta vis är till någon nytta för oss, heter på svenska bland annat ”skräpfisk”, ”skadedjur”, ”ogräs” och ”vattensjuk” mark. Till detta kan läggas verben ”bekämpa”, ”erövra”, ”tämja”, ”besegra” och ”behärska” då det i vissa sammanhang talas om naturen. Dessa etiketter är kanske det tydligaste tecknet på att naturen betraktas som en skattkammare endast vi – eller åtminstone vissa somliga – har nyckeln till, och därmed ensamrätt att handskas med efter eget gottfinnande.

Jag har egentligen redan berört detta tema, men kan inte låta bli att ta upp det igen till följd av vad som har pågått de senaste två dygnen. Och jag blir så mycket mer gramse då jag vet att de som oftast tänker och agerar enligt ovan nämnda ”filosofi” utgör en minoritet, men ofta har ett inflytande som inte står i paritet till antalet.

Om nu de framställda orden ändå ska appliceras på något eller någon, vore det mest adekvata just vissa somliga som ”skadar” och ”skräpar ner” i egennyttans namn; som ”tämjer” och ”bekämpar” i sina överlagda uppsåt till att självsvåldigt kunna ”härska”. I dessa sammanhang har jag verkligen lätt för att glömma bort att jag helst betraktar mig som humanist...

Stötte idag också på följande artikel på dagens kultursidor i Sydsvenskan. Den tar sig an vargjakten på ett filosofiskt och tankeväckande vis. Följaktligen rekommenderar jag den med viss hetta…

"Lost in translation"...

Något jag upplever har börjat få en ökad frekvens är de märkliga eller fullkomligt felaktiga översättningsarbetena på tv och i filmer. Detta gäller främst de kommersiella kanalerna och hyrfilmer, även om det också sker på SVT. Till detta kan fogas skillnaden mellan översättningskvalitén för en och samma rulle i just SVT och i reklamkanalerna, där de sista gärna lämnar en hel del i övrigt att önska.

Även om jag upplever denna företeelse vara kopplad till det engelskan – eftersom det är det dominerande ”andraspråket” i vårt land – skulle jag gissa att den även förekommer i samband med översättningar från andra språk. Jag vill minnas att jag upplevt något skeva svenska ”återgivningar” i samband med några slovenska produktioner som visats på SVT. Men även vad gäller exempelvis några av Emir Kustiricas filmer – till följd av att jag också förstår serbiska/kroatiska/bosniska.

Frågar mig om företeelsen är en följd av ett ”budgettänkande”? Man tar in första bästa som påstår sig kunna ”fixa jobbet”? I fallet med det engelska språket är jag inte så förvånad, eftersom vi har en bokstavlig talad tsunami i form av filmer, serier, dokumentärer och annat på tv – i synnerhet inom ramen för den kommersiella televisionen. Alla dessa kan i rimlighetens namn knappast hinnas med att bearbetas av översättare av högsta kvalité. För de andra språken borde det dock kunna gå att få översättningar som verkligen motsvarar kraven på korrekta och samstämmiga betydelser och ordlydelser.

Ett engelskt ord jag bara en gång har sett vara riktigt översatt är ”catfish”. På svenska är denna fisken ”mal”. Malen är en art bland cirka 2500, vilka ingår i en av 30 olika och malartade ”fiskfamiljer”. Att bara översätta med "mal" hade visserligen räckt, även om det riktiga vore att söka det specifika namnet på den aktuella fisken. Som det är nu översätts ordet oftast till ”kattfisk”, men nästan lika ofta också till ”havskatt”. Malarna är nästan utan undantag sötvattensfiskar, och det ytterst lilla fåtal som lever i saltvatten finns inte i Nordamerika eller Europa – i vars engelskspråkiga filmer, och liknande, ordet då och då dyker upp. Ordet ”kattfisk” är till på köpet en sydsvensk synonym för det vetenskapliga havskatt, som är en art utan den minsta relation till malarna.

Visst, man skulle mycket väl kunna kalla resonemanget för hårklyverier. Och enstaka ord med felaktigheter hit eller dit är väl egentligen inte så mycket att bråka om. Men, jag fann under söndagen två mer än två år gamla anteckningslappar där hela eller delar av fraser är fullkomligt uppåt väggarna. Tyvärr hade jag inte antecknat vilka filmer eller serier det rörde sig om. Hursomhelst är den första översättningen från TV3 och den andra från Kanal 5 – och de ger intrycket av att vara gjorda av ”färskingar” som antingen en praktikant eller en sommarvikarie (jupp, fördomsfullt).

Den första av anteckningarna är en utsaga ur en (tror jag) film om ett av de mest berömda slagen under andra världskriget och lyder: ”They died defending a steel plant in Stalingrad” (alltså: ”De dog medan de försvarade ett stålverk i Stalingrad”). Översättningen får mig att undra om det egentligen inte är något som är ute för att driva med tv-tittarna, eftersom den lyder enligt följande: ”De dog medan de försvarade en stålplanta i Stalingrad”.

Den andra är en fråga och lyder: ”Have you done her?” (i bemärkelsen ”Har du satt på henne?”), och är översatt till ”Har du gjort henne?”. Har ett svagt minne av att det rörde sig om en komedi med yngre män i handlingen (vad annars i sammanhanget?). I vilket fall som helst blir intrycket närmast en individs konversation med en gud...

Företeelsen är oftast dråplig, men den kan sannerligen också vara irriterande. Och man får verkligen hoppas att den inte finns med i alldeles för stor utsträckning i exempelvis FN-skrapan i New York, eller i EU:s byråkratiska korridorer i Bryssel...

Konsekvenserna av en utflippad koncentration...

Allt emellanåt händer det att man fortsätter att läsa en text trots att koncentrationen tröttnat och gått och lagt sig, eller åtminstone flytt till skallens fikarum. Blicken fortsätter följa bokstäverna som bildar ord, meningar och stycken, men det rör sig i själva verket om en form av vaken dvala. Ingenting av det som ögonen transporterar in till mottagningscentralen tycks bearbetas, utan går istället direkt in till det som kan kallas raderingsavdelningen.

Det är i dessa ögonblick jag kan få en något obehaglig känsla av att det egentligen är någon annan än jag själv som är sysselsatt med att förkovra sig i en eller annan sorts lektyr. Detta skedde senast i eftermiddags, då jag höll på att försöka avsluta en volym om en polis som arbetat under täckmantel i den där federationen på västra sidan av den stora pölen (kort sagt rörde sig den relativt fängslande berättelsen om en infiltration – av de avgjort mindre fängslande motorcykelgossarna – i helvetesänglarnas tragikomiska lekstuga).

Hursomhelst… jag fick läsa om större delen av det sista kapitlet till följd av att mitt (misstänker jag) undermedvetna uppenbarligen, och av någon anledning, hade gjort koncentrationen allt annat än samarbetsvillig. Omläsningen gick dock bara med nöd att genomföra eftersom koncentrationen efter sin paus tydligen hade fått någonting alldeles för uppiggande i sig, och envisades med att parallellt få mig att grubbla över det zombieläsande tillståndet samt den där bieffekten som ger känslan av att föra någon annans blick över de skrivna raderna.

Det var främst i samband med det sistnämnda som jag började undra över hur en tolk eller översättare kände sig då hon eller han för första gången stötte på ett idiomatiskt uttryck i exempelvis svenskan. En person vars karaktär kännetecknas av ett svagt logiskt tänkande, men en motsatt frekvens av vild föreställningsförmåga (erkänns… beskrivningen stämmer bra in på undertecknad), borde antingen riskera skrattsmärtor i käkar och bukhåla, eller värk i panna och hårfäste till följd av förtvivlade slag med öppen hand mot det första och dito slitningar av hårsäckarnas utväxter.

I samma ögonblick som jag slog igen boken, började en hel flock av vårt språks fraser att dansa sin ystra dans med fantasin. Samtidigt började jag leka med tanken på hur en person - med ovan beskrivna karaktär - som för första gången kom i kontakt med vissa av våra talesätt eventuellt kunde tänkas tolka dessa...

Tankegångarna pockade följaktligen på en fysisk tillvaro och nödsakade således denna avslutning (ber om överseende för det något obehärskade resultatet av grubblerierna):

1. Klart som korvspad…

- Hallå? Hur klart är egentligen det spadet som man har kokat korv i?

2. Vara på smällen…

- Men…öh...? Brukar representanter för denna folkgrupp ofta befinna sig ovanpå en explosion? Är det frivilligt eller..?

3. Nu går skam på torra land…

- Det var som… Skammen tillbringar övrig tid under vatten…

Hyllning till språket...

Kände kort och gott för att presentera en dikt jag gillar väldigt mycket. Den är skriven av Sigitas Parulskis - litauisk dramatiker, författare och poet - och ingår i en samling med titeln Mortui sepulti sint (Låt de döda begravas).

Håll till godo!

Språket

Om språket vore ett träd

skulle jag plantera det

också i död jord

om språket är ett träd

är mina armar för korta

för att nå dess frukter

om språket blir ett träd

skall dess eld värma längre

än helvetets flammor

Absolut värt att tänka på...

Ordspråket jag fann på nätet för några dagar sedan inspirerade till ett tidigare inlägg om just ord, och vilken makt ett dylikt kan omfatta. Jag anser att det aktuella ordspråket är så bra att jag tyckte det var värt att föras vidare. Och det är absolut värt att skänka en tanke då och då...

Du är herre över det ord som inte är sagt. Det uttalade ordet är herre över dig.

(Engelskt ordspråk)

Paradoxer är kul…

Avvikelser, orimligheter, motstridigheter, det ovissa – ja alla överraskningar som på något vis bryter mot normer, det förutsedda eller förväntade, och inte minst det vi brukar ta för givet – är något jag föredrar att betrakta som kryddor i vardagen. De hjälper de små grå att motionera och hålla sig i trim, och är de där ständigt närvarande aspekterna av vardagen som ger belägg för att tillvaron sällan är så svart-vit och okomplicerad som vi tenderar att se den, samt önskar eller till och med kräver att den ska vara.

Ja, jag är också glad i rutiner och det slentrianmässiga; jag önskar och föredrar också lugn, ro och sinnesfrid. Och, nej, jag har heller inte mycket till övers för överraskningar som restskatt eller en punktering mitt ute på landsbygden (utan att ha reparationsmaterial tillhanda). Men i längden är risken överhängande att det blir – i alla fall för min del – som att gnida samma stråke mot samma sträng. Därav mitt behov av dessa kryddor.

Vidare är jag relativt svag för tve- eller mångtydigheter oavsett om dessa inbegriper ett ord, en fras, en mening eller en hel utläggning. Följaktligen har jag en viss vurm för ordlekar, vitsigheter och liknande. Det brukar vara en fröjd och en kick att få ta del av slutresultatet av en ordkonstnärs ekvilibristik. Vad skulle således kunna vara mer tilltalande än en gåta, en rolig historia eller anekdot vars poäng är inramad av en paradox?

I inledningen till filmen ”Ingenmansland” (handlingen utspelad under det bosniska inbördeskriget) – en av mina favoritrullar – frågar en av aktörerna: vet du vad det är för skillnad på en pessimist och en optimist?

På motfrågan "vad" blir repliken: pessimisten säger ”det kunde inte vara värre”, medan optimisten säger ”jodå, det kan det”...

Om ord...

Ordet är i många bemärkelser tankens fängelse.

(Undertecknad)