Såg häromdagen en mycket intressant brittisk dramadokumentär om det hårda, invecklade och bitvis farliga arbetet som låg bakom och ingick i den process som avvecklade den sydafrikanska apartheidregimen. Det som kom att utspelas i Sydafrika under 1990-talets första hälft var och är ett fantastiskt prov på människans vilja och förmåga till försoning, förlåtelse, tolerans, ödmjukhet och ”att mötas halvvägs”. Ett verkligt bevis på att vi faktiskt förmår att övervinna mörkret – och dess komponenter egoism, hämndbegär, fruktan och cynism – inom oss själva.
Vår historia har annars sannerligen ett alldeles för långt och dystert register av – om inte katastrofala, så åtminstone – obehagliga utvecklingar efter att makt- och/eller systemskiften ägt rum någonstans i vår värld. Och vi tycks ha en alldeles för svag vilja eller förmåga att faktiskt lära av historien. Bara i vår egen så kallade framgångsrika och utvecklade världsdel finns åtskilliga exempel – även i tiden efter 1945: sönderfallet av federationen Jugoslavien är ett, utvecklingen i Kaukasus och Baltikum efter Sovjetunionens fall är två andra. De här exemplen har alla ett fenomen gemensamt: förtrycket!
Just förtrycket är en både fascinerande och en alldeles för otäck företeelse som vi och vår historia visar upp. Förtryck kan – enligt min uppfattning – i de flesta fall definitivt också översättas till mobbning och/eller önskan om och strävan efter att dominera, för att på så vis tillfredsställa den egna girigheten och egoismen, samt för att kompensera för en obefintlig självkänsla och ett kroniskt dåligt självförtroende. Och så spelar det ingen roll om mobbaren, översittaren och/eller förtryckaren utgörs av en unge eller ett par ungar på en skolgård, en eller ett par personer på en arbetsplats, eller en stat och dess regim.
Vissa somliga skulle kalla, och kallar, detta fenomen för ”överlevnadsinstinkt”. Jag kallar det en primitiv och omogen kvarleva från forntiden. En kvarleva som skulle ha förpassats till den – i inläggen på denna bloggen några gånger nämnda – historiska skräphögen redan då människan blev bofast och började skapa så kallade civilisationer. Åtminstone skulle vi så kallade moderna människor ha börjat ta tag i det i tiden för vår egen ”vetenskapliga väckelse” – upplysningstiden. Men icke och nej! Fortfarande tycks vi istället föredra att uppföra oss som just de apor som många av oss absolut hävdar att vi inte är.
Och vad måste då ske för att människan en gång för alla ska vakna till sans? När ska vi slutgiltigt börja ta tag i det faktum att det rör sig om en destruktiv cirkelprocess som bör brytas?
Vi har ju faktiskt kunskap och förståelse för att förtryck bara föder nytt förtryck; att förtryckarna lär de förtryckta att förtrycka; att förtryckarna själva bär på den fruktan de sprider, därför att de räds och förväntar sig de förtrycktas hämnd – därför att alla förtryckare någonstans inom sig själva vet att deras ”dominans och kontroll” faktiskt lever på lånad tid, och att den förtryckte i sinom tid kommer att resa sig och/eller att förtryckarnas position kommer att ha försvagats. Vi vet vidare att det i alla dessa konfliktbaserade sammanhang är ytterligheterna – extremisterna eller fanatikerna om man så vill – som drar i trådarna och påverkar de resterandes tycke och tänkande; att det svart-vita och cyniska dominerar så länge inte ”gråskalans” företrädare får övertag, eller åtminstone inflytande.
Slutligen vet vi också att förtrycket kommer att leva kvar i någon form, efter att de tidigare översittarna blivit av med makten eller lämnat den, om inte viljan till försoning, förlåtelse och ett engagemang för en konstruktiv och produktiv framtid finns överst på de nya makthavarnas agenda. Ett talande prov på detta är många av de ryssar som lever kvar i exempelvis de baltiska staterna. De utgör idag i mycket andra klassens medborgare och får bära hundhuvudet för de avarter och vidrigheter som kännetecknar den ”sovjetiska eran”. Flertalet av dem hade ingenting med Sovjetunionens förtryckarapparat att göra, men likväl associeras de med denna otäcka statsbildning eftersom denna – i omvärldens (läs: människans) alltför ofta förenklade sätt att betrakta och framställa saker och ting – sågs som just ”rysk”
Vad beror det då på att vi i så många fall fortfarande tycks vara så till synes ovilliga att lära av historien, och oförmögna att verkligen ta tag i våra primitivaste instinkter? Är det möjligen för att det i vår kultur finns inbäddat tanken om "var och en är sig själv närmast"?
Dessa ovan ställda frågor önskar jag att jag – eller vem som helst för den delen – hade bra svar på. För det hjärtevärmande exemplet med Sydafrikas verkligt ”civiliserade” övergång från det vidriga apartheidsystemet till demokrati tyder på att vi faktiskt har förmågan och viljan att agera som ”människor”.
Tyvärr är det än så länge bara ett av relativt få undantag av ljus i vår gemensamma världs historia…
Vår historia har annars sannerligen ett alldeles för långt och dystert register av – om inte katastrofala, så åtminstone – obehagliga utvecklingar efter att makt- och/eller systemskiften ägt rum någonstans i vår värld. Och vi tycks ha en alldeles för svag vilja eller förmåga att faktiskt lära av historien. Bara i vår egen så kallade framgångsrika och utvecklade världsdel finns åtskilliga exempel – även i tiden efter 1945: sönderfallet av federationen Jugoslavien är ett, utvecklingen i Kaukasus och Baltikum efter Sovjetunionens fall är två andra. De här exemplen har alla ett fenomen gemensamt: förtrycket!
Just förtrycket är en både fascinerande och en alldeles för otäck företeelse som vi och vår historia visar upp. Förtryck kan – enligt min uppfattning – i de flesta fall definitivt också översättas till mobbning och/eller önskan om och strävan efter att dominera, för att på så vis tillfredsställa den egna girigheten och egoismen, samt för att kompensera för en obefintlig självkänsla och ett kroniskt dåligt självförtroende. Och så spelar det ingen roll om mobbaren, översittaren och/eller förtryckaren utgörs av en unge eller ett par ungar på en skolgård, en eller ett par personer på en arbetsplats, eller en stat och dess regim.
Vissa somliga skulle kalla, och kallar, detta fenomen för ”överlevnadsinstinkt”. Jag kallar det en primitiv och omogen kvarleva från forntiden. En kvarleva som skulle ha förpassats till den – i inläggen på denna bloggen några gånger nämnda – historiska skräphögen redan då människan blev bofast och började skapa så kallade civilisationer. Åtminstone skulle vi så kallade moderna människor ha börjat ta tag i det i tiden för vår egen ”vetenskapliga väckelse” – upplysningstiden. Men icke och nej! Fortfarande tycks vi istället föredra att uppföra oss som just de apor som många av oss absolut hävdar att vi inte är.
Och vad måste då ske för att människan en gång för alla ska vakna till sans? När ska vi slutgiltigt börja ta tag i det faktum att det rör sig om en destruktiv cirkelprocess som bör brytas?
Vi har ju faktiskt kunskap och förståelse för att förtryck bara föder nytt förtryck; att förtryckarna lär de förtryckta att förtrycka; att förtryckarna själva bär på den fruktan de sprider, därför att de räds och förväntar sig de förtrycktas hämnd – därför att alla förtryckare någonstans inom sig själva vet att deras ”dominans och kontroll” faktiskt lever på lånad tid, och att den förtryckte i sinom tid kommer att resa sig och/eller att förtryckarnas position kommer att ha försvagats. Vi vet vidare att det i alla dessa konfliktbaserade sammanhang är ytterligheterna – extremisterna eller fanatikerna om man så vill – som drar i trådarna och påverkar de resterandes tycke och tänkande; att det svart-vita och cyniska dominerar så länge inte ”gråskalans” företrädare får övertag, eller åtminstone inflytande.
Slutligen vet vi också att förtrycket kommer att leva kvar i någon form, efter att de tidigare översittarna blivit av med makten eller lämnat den, om inte viljan till försoning, förlåtelse och ett engagemang för en konstruktiv och produktiv framtid finns överst på de nya makthavarnas agenda. Ett talande prov på detta är många av de ryssar som lever kvar i exempelvis de baltiska staterna. De utgör idag i mycket andra klassens medborgare och får bära hundhuvudet för de avarter och vidrigheter som kännetecknar den ”sovjetiska eran”. Flertalet av dem hade ingenting med Sovjetunionens förtryckarapparat att göra, men likväl associeras de med denna otäcka statsbildning eftersom denna – i omvärldens (läs: människans) alltför ofta förenklade sätt att betrakta och framställa saker och ting – sågs som just ”rysk”
Vad beror det då på att vi i så många fall fortfarande tycks vara så till synes ovilliga att lära av historien, och oförmögna att verkligen ta tag i våra primitivaste instinkter? Är det möjligen för att det i vår kultur finns inbäddat tanken om "var och en är sig själv närmast"?
Dessa ovan ställda frågor önskar jag att jag – eller vem som helst för den delen – hade bra svar på. För det hjärtevärmande exemplet med Sydafrikas verkligt ”civiliserade” övergång från det vidriga apartheidsystemet till demokrati tyder på att vi faktiskt har förmågan och viljan att agera som ”människor”.
Tyvärr är det än så länge bara ett av relativt få undantag av ljus i vår gemensamma världs historia…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar